ToGrowYouGottaChange

Det sitter inte bara i bröstet. Som när man har en sömnparalys och en varelse sitter på ditt bröst, så du knappt kan andas och ibland tror att lungorna ska kravera. Du kan nästan inte andas. Hjärtat slår hårt och fort och andetagen är så ytliga att man nästan hyperventilerar. 

 

Och det är bara i bröstet.

 

Den i magen är inte rolig heller. Det är som en kombination av fjärilar, som när man ser fram emot något, blandat med en känsla av att behöva gå på toa. En obehaglig och utmattande rastlöshet. Inga fjärilar som kittlar. Bara stör.

 

Och det är bara i magen.

 

Den i huvudet får en emellanåt att undra om man orkar stå ut lite till, eller om man ska hänga sig här och nu. En yrsel som till och från får en att tro att man ska svimma när som helst. Synen blir suddig emellanåt, eller så blixtrar det för ögonen, och det känns som att man ska falla ihop och spasma.

 

Det är bara i huvudet.

 

Sen har vi själen och känslorna. Varenda gång så blir man lika förvånad över att den kommer tillbaka, för den tiden man varit utan gör att man glömmer rätt fort att den existerar och faktiskt är en del av dej. Varenda gång jag är fri ifrån den så hoppas jag att det är för alltid den här gången. Att jag aldrig mer ska behöva känna något så obehagligt och outhärdligt igen.

 

Det är på dagen två veckor som ångestfri. Jag var nästan övertygad om att jag aldrig mer skulle behöva oroa mig, så det här överraskadade mig ordentligt. Och den kom när jag över telefon pratade med två av de bästa människorna jag träffat, särskilt i det livet jag levde innan. Jag vill inte säga att det beror på dom, eller att dom är orsaken. Jag tror att triggern låg i att dom har så mycket smärta inombords, båda två, och problemen dom har kan jag inte hjälpa dom med. Och som den högkänsliga människa jag är, som inte haft förmågan under året på gatan att kunna finnas där för dom som jag vet att dom har behövt, för jag själv varit så sjuk, så känner jag att vad är jag för fucking vän som nu är fullt funktionell och jag kan inte ens förmå mig att ringa upp dom igen. Jag har haft ångest som lamslagit mig, detta är ingenting jämfört med panikångest, och ändå blir jag lamslagen och känner mig så fucking ynklig.

 

Jag vill mer än vad jag kan. Vad fan gör jag??? Står ut. Tar min nattmedicin. Går och lägger mig och sover och hoppas det är borta imorgon.

Det är spikat nu. Jag ska till ett stödboende i Kristianstand som heter Boendebasen. Förra gången jag bodde där så gick det inte alls bra. Efter två veckor knappt så blev vi utskickade tack vare att jag slarvade med medicinerna. Det var så vi hamnade på gatan andra gången på det året jag var hemlös. Men trots det så känns det bra och tryggt att komma dit.

 

Man låser in sina mediciner i ett skåp som är nere hos personalen. Man lämnar urinprov en gång i veckan. Och på en vecka kan man fula hur många ggr som helst eftersom det mesta sitter i upp till fyra dagar, men nu kommer jag pissa två gånger i veckan på laro med. Och skulle jag vara positiv så åker jag ut på gatan igen.

 

Allt blir bättre såhär. LARO i Kristianstad erbjuder ju också olika typer av stöd och behandling som jag kommer ta tillvara på. Och så har jag bestämt mig för att börja arbeta så jag kan börja betala av mina skulder. Försörjningsstöd är jag redan inskriven hos och där får jag 4000 i månaden utöver hyran för stället. 

 

Jag har mycket att se fram emot.

Jag kan inte tala om vad ångest är för någon annan. Jag kan bara beskriva min egen, för jag tror att vad ångest innebär är individuellt och beror på vart den börjar någonstans. Vad ångest är, beror på varför man har den.

 

Man pratar om att ångest är tankar som orsakar känslor. Men jag, för min del, har en teori om att i vissa fall, som mig själv, så sitter det inte bara i tanken. Det sitter som en skada i hjärnan. Där, tror jag, skiljer sig en ångestattack från kronisk ångest. Jag har till exempel alltid ångest, vare sig jag är på bra eller dåligt humör. Jag har alla sorters ångest. Prestationsångest. Social ångest. Dödsångest. Ågren. Oro. Separationsångest. Panikångest. Och hur den utspelar sig beror på vilket känsloläge jag befinner mig i när jag har ångest.

 

Är jag på bra humör när jag har ångest så blir jag väldigt stirrig och virrar runt. Blir rastlös och har svårt att fokusera och sitta still. Jag tappar bort alla mina saker, vet inte vart jag är på väg, glömmer bort vad jag är på väg att göra mitt i att jag är på väg och ska utföra någonting. 

 

 

Sen har vi depressionsångesten. Den kommer ofta efter en "toppning". Jag liksom kraschlandar och hamnar i total förtvivlan. Jag tycker synd om mig själv, känner att livet är orättvist och undrar varför jag ska behöva känna av min jävla puls hela tiden och börjar tvivla på att jag kommer orka leva.

 

Efter det kommer vakuumet. Jag blir totalt likgiltig och blir totalt konsumerad av mörker och känner inget annat än ångest. Jag blir tvungen att stänga av mig helt och hållet för att orka leva och 100 procent av min tid här och nu går åt till att hantera detta. Det blir svårt att få kontakt med mig. Jag tycker inget är roligt och jag reagerar inte på nånting. Inga skämt får mig att skratta. Jag känner mig tom, vilsen och vet bara en sak. Jag måste härda ut den här dippen. Och jag blir alltid, varenda gång, lika rädd. Rädd att detta ska vara i veckor. Eller ännu värre, att jag fastnar här. Resten av livet. Detta har lyckligtvis inte hänt än utan jag lyckas alltid ta mig ur det tillslut, genom att bara uthärda. Mycket tid går åt till att vara uthärda och inte tillåta mig att flippa ur. Jag får inte flippa ur. Jag får inte tappa kontrollen. Detta är panikångest på hög nivå. Ingen såndär attack som går över efter några minuter, utan något som längst varade i ett och ett halvt år. Ja... nästan två år, med panikångest 24/7. Hur jag överlevde det vet jag fortfarande inte. En sån runda skulle jag aldrig orka med igen.

 

 

 

 

 

 

Detta var i Kristianstad. Pundarkretsen är väldigt liten där och alla snackar om alla, och det folk inte säger själva det får man veta av andra. Sånt bidrog till min paranoja. Och jag som är en ganska tyst person, eller åtminstone var det då pga hur jag mådde, det gjorde att folk fick för sig att jag visste mer än jag egentligen visste. Men jag hade inte ens ork att säga nåt så enkelt som "jag vill inte höra" eller "det där vet jag ingenting om". Jag hade bara ett flöde innåt utifrån, men inifrån och ut kom ingenting. Jag kunde vissa dagar inte göra simpla saker som att gå igenom stan eller säga hej till de få vänner vi hade. Jag fick panik av bara tanken på att sitta i ett rum med alla människor som pratar med och om varandra, så jag kunde inte gå till de samlingställen man fick mat och värme heller. Paranoian styrde mitt liv och det kändes precis som i Truman Show. Som att jag var bevakad av alla dygnet runt och alla människor omkring mig var bara statister.

 

 

Nej tyvärr. Han la gärna ner den tiden han behövde på att få pengar från soc och dom pengarna gick aldrig till det vi planerade. Skulder, som aldrig skulle uppstå igen. För vi kom överens, ofta, om att inte punda på sånt som inte gjorde att vi fick nåt gjort. Jag blir oduglig på tjack. Jag var oduglig för jag var psykotisk och hade ångest, jag behövde sånt som tog bort ångesten. Och de få gånger vi höll våra planer, då jag fick benso, så blev jag den mest produktiva personen jag själv känner. Det var då jag ringde och ombokade både Ronnys och mina missade möten, det var då jag ringde på lägenheter som man med stor sannolikhet kunde få. Men så tog dom slut, snabbare än tänkt för han hade allt eller inget i sig och ville alltid bli så väck som möjligt. Och när hans piller var slut, så skulle han ha hälften av mina med, även fast han visste hur mycket jag behövde dom om vi skulle kunna komma ifrån sovandet i trappuppgångar för jag var för paranoid för att vara på härbärget bland folk.

 

 

En gammal tant hittade mig liggandes på gatan halv åtta på morgonen och ringde ambulansen. Förstår ni hur många som gått förbi där, jag låg ändå mitt i stan på ett trappsteg, och sett mig men tyckt att en missbrukare mindre. Vad bra.. ungefär. 

 

Jag fick veta när jag vaknade att dom hade tagit in mig en tisdag och min kroppstemperatur var på 30 grader, så dom hade fått söva ner mig. På torsdagen slutade jag andas och fick sättas igång med hjärtstartare och jag låg sedan i respirator i ytterligare två dygn. Jag vaknade och var mer psykotisk än nånsin. Jag såg färger och mönster som gjorde att jag först trodde jag robbat en bank och fått sån färg som kastas på en när man öppnar pengarna. Men sen såg jag att sjuksköterskorna hade den färgen också. Jag låg i uppvakningsrummet antagligen hela dagen och kan inte beskriva på ett rättvist sätt alla människor jag försökte att inte kommunicera med, men inte ens hälften av dom var på riktigt inser jag nu i efterhand. Jag hörde både människor jag känner och även folk jag känner, som antagligen inte var där. Jag var säker på att sjukpersonalen försökte ta livet av mig med alla olika sprutor dom kom med och injectera i mig.

 

Tillslut började dom komma in med mina mediciner som jag fått vara utan under tiden jag legat nedsövd. Så jag vaknade ju med århundrandens avtändning som säkert spädde på psykosen. Men när jag började få mina mediciner, suboxone och ångestdämpande som oxascan, så började jag sakta komma tillbaka till verkligheten.

 

Natten vi flyttar in börjar med att vi träffar en tjej hemma hos en kille vi köpte tjack av för att få orken att flytta den natten. Det är första gången vi träffar henne och vi bondar direkt. Jessica kom att ha en betydande roll i mardrömshuset. Hon hjälper oss med att bära de grjejer vi lyckades få med oss från Ronnys brors lägenhet, tack vare att hans mamma gick in där och hämtade det hon visste var vårt.

 

Vi kommer till Kristianstand och möter en kille Jessica väntar på. Det visar sig att han bor dit vi ska och visar vägen dit. Det var långt. Det var tungt. Det var kallt. Alla verkar vara på utflykt, jag är bara frusen och trött, trots allt tjack i min kropp. Vägen blir ännu längre av att allt ska undersökas på vägen som typiskt tjackpunderi brukar sluta i.

 

Äntligen kommer vi fram och äntligen hr vi ett eget ställe. Vi har ingenting förutom våra kläder och i rummet står en säng och ett bord. Hyresvärden hade varit snäll och köpt en kudde och ett täcke, men det var allt vi hade. Jag brydde mig inte mycket utan är lättad att vi nu har en dörr att stänga om oss. Men detta skulle visa sig inte betyda nånting. Att få vara ifred skulle visa sig inte finnas på kartan,

 

Vi delade detta hus med ungefär 10 andra missbrukare. Ett par av dom vara alkoholister och ofarliga, men resten gick på tjack och piller dygnet runt och har psykoser till och från hela tiden. Jag pundade som minst under tiden i huset och var för det mesta klar och fick se på när andra flippade ur. Men det var inte förrän snubben var flickväns piller jag tagit emot flyttade in i huset som den riktiga misshandeln började. Det var då folk började knacka på dörren på nätterna och öppnade man inte så hörde man skälsord som jävla fitta osv när dom gick därifrån.

 

Min första omgång med stryk fick jag av en tjej som bankade på dörren en morgon och krävde Ronnys adhd-mediciner. Ronny hade lånat en cykel som blev stulen och den här tjejen och hennes kille bötade Ronny med att ge sin medicin så länge som det skulle passa dom som avbetalning istället för att kräva en ny cykel. När hon bankade på dörren med en massa hot och grejer så fick jag tillslut nog och bad bruden att sluta äta piller. Då for min dörr upp och in kommer hon, hoppar upp i sängen där jag ligger under täcke naken utan en chans att försvara mig, hon hon står över mig och drar mig i håret och bänder mina fingrar. Och jag som hade problem med händerna just då kunde inte använda händerna på flera dagar. 

 

Den värsta misshandeln var samma natt som huset brann ner. Vid 21 på kvällen ligger jag och Ronny i våra rum och försöker sova. Vi mår dåligt och har avtändning båda två när det knackar på dörren. Ronny går upp i fillingar, mäkta irriterad, öppnar dörren och får då kravet att plocka fram två ficklampor man hade fått för sig att vi hade. När Ronny, irriterad, under vilka ficklampor dom snackar om eftersom vi ligger på vårt rum hela dagarna och lånar ingenting av någon pgaa just sånt här. Då hör vi hur det dundrar i trappen och in kommer psykopaten tillsammans med husets 3 andra killar som bodde där och jag bara hör hur Ronny skriker av smärta och ber för sitt liv att få dom att sluta. Jag ligger naken i sängen och kan inte göra nånting och jag ligger och skriker och gråter och ber för mitt liv att snälla sluta slå på honom. Då kommer psykopaten och sätter sig bredvid mig, medan de andra tre fortfarande slår på Ronny, han lägger armen om mig och säger; Ser du Carro, är det verkligen en sån här kille du vill vara tillsammans med, som utsätter dej för det här? Han menade alltså att det var Ronnys fel att jag fick se honom bli misshandlad. 

 

Det som skulle vara något genomgående genom resten av min tid där nere. Hur skiten jag fick se hända Ronny var antingen mitt fel eller hans eget fel. Dom lyckades många gånger vända oss mot varandra för tillslut började Ronny tycka att mycket som hände var mitt fel för dom hade inte gjort det om inte jag var där. Vad jag gjorde, vet jag inte. Jag tog emot 7 piller av en pillertrillande tjackpundare som dessutom var sociopat och mytoman. Men folk väljer och tro på historier som kommer från den här bruden. Och den farligaste, psykopaten som lyssnar på henne.

 

Dom avslutar misshandeln med att slå sönder hela rummet och krossa en melon över huvudet på Ronny. Ronny är i chock, jag virar in honom i handdukar och bäddar ner honom för det enda han säger är att han fryser. Han har ett jack i huvudet som blöder och jag är rädd att han ska dö. Vi somnar och vaknar så småningom av att brandlarmet går. Fortfarande i chock säger jag bara att jag går och lägger mig igen. Cold turkey, paralyserande ångest och chock. Jag hoppades nästan brinna inne och få ett slut på eländet. Men när jag hör Ronny ropa nedanför så rycker jag till mig hans jacka, tar en filt och springer ut för att se hur hela huset är övertänt och står i lågor.

 

Äntligen kom vi därifrån.

 

Livet som hemlös efter att ha blivit av med en lägenhet hos en privat hyresvärd kommer i nästa inlägg.

Det är november 2019 . Jag är pillervarm. Jag har blivit utskriven ifrån LARO tack vare det och vet att får jag inte suboxone snart så blir jag jättesjuk. Jag kan inte punda under min mammas tak. Jag får panik och tar beslutet att lämna stan. Jag packar en väska och fixar en biljett till Hässleholm där Ronny befinner sig efter att jag fått honom att flytta ifrån oss. Han har LARO och han skulle aldrig låta mig bli sjuk.

 

Jag minns väl när jag träffade honom på stationen och hur mitt hjärta nästan smälte när jag såg hur glad han blev över att se mig. Jag fick veta att under det året som han varit ifrån mig har han varit deprimerad och inte ens varit intresserad av andra tjejer. Det kändes lite som jag krossade hans förhoppningar när jag erkände att jag betett mig som ett luder. Men det är sån jag blir när jag är vilsen och ingen vägleder mig. Det spårar alltid ur.

 

Nu är jag i säkert förvar, trodde jag. Ronny hjälper mig att inte bli dålig fram tills jag får tillbaka mitt egna LARO och mina mediciner som jag behöver. Härifrån kan det bara bli bättre för Ronny är bostadslös och just nu jag med. 

 

Det första vi gör är att gå in på en toalett för att ta en panna och ha sex. Efter det åker jag hem till en kille jag ska sova hos några dagar och har sex med honom också. Jag känner mig smutsig. Det känns som jag varit otrogen för även om vi inte uttalade orden så borde jag förstått att det skulle såra Ronny.

Men han låter det passera och älskar mig för mycket för att finna styrkan att be mig dra åt helvete. Vi bestämmet med ord att vi är tillsammans igen. Nu vet jag vilka ramar jag ska hålla mig inom.

 

Det tar inte lång tid innan problemen börjar. Bland våra första dagar hänger vi med tunga pundare och pundar tungt själva i Kristianstad. Vi snackar sprutor och amfetamin i mängder. Jag är nöjd med det. Det innebär gemenskap och de dumma grejer man gör är spänning. Tills jag trampade fel person på tårna genom att ta emot piller av en psykopats flickvän, som även hon är psykopat. Dom är såna där man inte vill vara osams med för dom slår på en och hotar en in till dödens dagar om man råkar göra något fel. Det slutar med att Ronny har blivit bötad 10 gram tjack, 50 piller och 7000 i kontanter för att jag tog emot 7 piller av hans flickvän.

 

Vi åker hem till Ronnys bror i Hässleholm, där vi bott sen jag kom ner för nu ett par veckor sedan för att upptäcka att han inte är hemma och efter tillräckligt lång tid, en natt i trapphuset, så inser vi att han inte kommer hem och alla våra kläder och grejer är kvar i lägenheten.

 

Vi fixar då så att vi kan bo hemma hos en gemensam väninna i Hässleholm. Min psykos börjar komma tillbaka. Bristen på piller gör att nu är jag inte bara i ångestpaniktillstånd 24/7. Jag tänder också av på piller och får samtidigt en massa amfetamin och är dödens paranoid och har panikångest hela tiden. Jag är paralyserad av skräck och sitter 10 dagar i rad och vaggar på en stol. Detta är inte hållbart. 

 

Ronny har ringt på ett rum att hyra i Kristianstad och vi får inflyttningsdatum ganska omedelbart och flyttar in där när vi går från 2019 till 2020. Så hamnade i vad som skulle visa sig vara det värsta vi kunde göra. Vi bodde där i 4 månader och det var nästan ett halvårs mardröm jag inte visste existerade. Det vi var med om där kommer i nästa inlägg.

Efter nästan fem års tystnad så har jag bestämt mig för att öppna och fortsätta min blogg igen. Jag kommer ihåg att mitt sista inlägg handlade om hur jag och sambon bestämde att vi inte skulle göra slut trots allt.

 

Tyvärr blev det så att jag lät honom gå ändå och därifrån gick det spikrakt neråt i fördärv. Det slutade med att inte många månder senare fick jag ett LVM. Det betyder att man är så djupt i missbruket och psyket så skört att man anses vara en fara för sig själv eller andra och då tvångsomhändertar dom en.

 

Jag satt 6 månader på en institution uppe i Örebro. Det var det bästa som kunde ha hänt mig. Min 30-årssdag firades där och var min bästa födelsedag nånsin i livet. Alla tjejer som jag kom nära, gick ihop för att väcka mig på morgonen med kaffe och kasta paket på mig och sjunga. Och så höll det på hela dagen och dom bakade till och med min favoritkaka; morotskaka. Vad är bättre än det? Jag saknar dom alla än idag.

 

Så sommarens slut 2017 flyttade jag hem till min mamma i Nyköping och efter ett tag flyttade även killen dit. Det var då vi började missbruka igen. Denna gången en drog jag inser nu i efterhand att min hjärna inte klarar av att hantera. Det är en psykoaktiv drog som då hette 3f-pvp och som är tiotals gånger starkare än något amfettamin och som kan göra en riktigt störd i huvudet. Jag som hade kommit från en psykos innan LVM började få psykos igen. Jag såg barn som sprang i trädgården på nätterna, jag kände mig iaktagen och fick för mig att mamma avslyssnade oss och tittade på oss genom våra kameror.

 

Jag insåg tillslut att han inte kunde vara kvar där och skickade tillbaka honom ner till Skåne. Är det droger han vill hålla på med så är han vuxen och gör som han vill. Men vi gör det inte under mammas tak. Och jag ville inte hålla på redan då, annars hade jag åkt med jag också i ren respekt för min mamma. Det som kom sen och som gör att jag sitter någon helt annanstans idag kommer i nästa inlägg.

Helt plötsligt en kväll, då vi sitter tillsammans och gör ingenting men har lipat till och från i flera dagar över att han måste flytta, så kände jag plötsligt en intensiv rädsla över att stanna kvar själv. Destruktiv som jag lätt blir och har mycket svårt att ta kontroll över. Då kom det som en uppenbarelse; jag kan inte stanna kvar. Och det är inte jag som är problemet. 

Vi båda måste bort, för vad vi båda gjort är att börja umgås med "fel" människor. Jag sätter ordet inom citat för att det är inte människorna i sig som gör nåt fel mot oss. Det är vi som inte kan umgås med vissa typer av människor pga vår bakgrund och svagheter hos mig. Ett av dom är att säga nej. Till nästan vad som helst.

Vår nya planering, som vi redan börjat jobba på, är att flytta båda två. Ni skulle sett hur det såg ut när 10 hårda år rann av Simons ansikte när jag sa detta. Hur han nästan började lipa när jag sa att jag nu förstår att han hade inte kunnat ägna en minut åt att inte oroa sig för mig. För han känner mig och vet också att utan honom så kan jag bli gränslös. Så, precis som när vi lämnade Jönköping så måste vi upprepa detta. I Jönköping hann vi förlora allt, jag menar allt, innan vi fick hjälp. 

Vi hade allt då som vi har nu. Vi hade hund och marsvin, eget hem, Simon hade jobb och jag försökte plugga i den mån jag kunde. Sen var vi där. Med allt vad vi kunde få med oss i varsin resväska med tak över huvudet var vi än kunde få plats. Och hemlös, behöva göra mig av med allt som vi jobbat så hårt för att få tillbaka, det får inte hända igen för då skulle jag ge upp. Nåt man kan göra på mer än ett sätt.

Idag har jag mitt diplom och mina meriter, Simon har kommit in på högskola, just nu har vi 12 smågrisar (som snart blir 8, tack o lov) och våran amstaff som vi alltid velat ha. Vi har fortfarande vårat egna hem och det är dags att flytta innan allt är utom räddning.

Vi har redan skickat våra personuppgifter till en annan mottagning åt det hållet vi planerar att flytta och står redan i kö på några lägenheter och har pratat med hyresvärdar. Med stöd av min mamma och Simons föräldrar så räddar vi oss själva.

För vi förtjänar att ha det bra. 

Det började tidigt.

 

 

 

Så... min början har två. Ena är första gången jag blev sexuellt utnyttjad vad jag kan minnas, men så har vi när jag blev påkommen. Jag väljer att börja där händelsen begick. Jag är 7 eller 8 år, bor i Norrköping och går på Matteusskolan. Den här morgonen är som vilken dag som helst, tror jag. Jag och mina systrar, som inte var mer än 2 och 3 år gamla vid det tillfället, hade sovit på soffan den här natten vilket inte alls var ovanligt. Just den här dagen är det gympa i skolan, jag visste att det låg en man i min säng när jag gick in till mitt rum för att leta fram gympakläder. Men när jag öppnar dörren är det porr på min lilla svartvita tv som jag hade då. Jag låtsas som jag inte märker något och går in i min garderob för att rota bland de fula och omoderna kläder jag hade, när han helt plötsligt frågar om det är ok att han runkar klart. Vad ska jag säga? Jag mumlar fram ett "visst" och försökte låtas som ingenting utan skyndar mig på. Gympa kläder? Jag har inga! Vad kan jag använda som gympakläder? Vad har alla andra på sig som gympa kläder? Skor! Jag har inga såna heller! Hittar ett par, som mamma hade förbjudit om hon hade varit vaken. När jag fått ihop allt och ska gå ut ur rummet så stannar han mig med frågan om jag sett en kuk på riktigt. Jag mumlar fram ett nej, även fast jag hade gjort det, men tänkte att det var det rätta svaret han sökte.

-Ta den där stolen och sätt dej här, säger han.

- Såhär ser det ut när en vuxen man runkar en vuxen mans kuk.

Jag som satt och tittade ner i golvet fick order om att titta upp, för det gjorde honom kåt och då kunde han komma snabbare. Jag ser sörjan zippra ut, och då reser jag mig och springer raka vägen till skolan. I mitt huvud ekar orden från mammas "hot" om hur det finns människor som kan ta mig bort ifrån henne utan hennes medgivande om jag inte sköter mig. Som många andra flickor tänkte jag att detta var mitt fel och därför får varken mamma eller någon annan vuxen heller inte veta nånting.

 

 

Men det dröjde inte länge så länge innan händelsen uppenbarade sig. Jag, som så många andra barn, började hantera det jag sett och varit med om genom att rita. Jag har ritat så långt tillbaka jag kan minnas och hästar är något som mitt hjärta alltid har klappat extra för. Jag tror nog till och med att min första teckning nånsin (som inte bara bestod av krumelurer) var en häst. Så hästar var vad jag ritade för att hantera, men samtidigt tyst ropa på hjälp. Hästar med kön som gjorde "saker" i olika ställningar där jag också skrev i pratbubblor hur dom stönade och vad dom sa osv. 

 

Så en kväll, när jag var på mitt varannan-helg-besök hos min pappa och hans fru uppe i Värmland, så ropade dom en kväll ner mig i köket. På bordet ligger mina teckningar. Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Efter en del frågor så får dom till sist fram sanningen. Den här händelsen som varit. Pappas fru instiserade att ringa mamma och berätta. Då blev jag nästan hysterisk och grät förtvivlat för allt jag var värd och mer eller mindre stod på mina knäna och bad dom i ren desperation att inte göra det. Pappa, som idag ångrar det i djupet av sitt hjärta att han inte gjorde det, kunde inte göra det. Man får säga vad man vill om den saken, men jag tackar fortfarande för att de respekterade min vilja trots att jag var knappa 9 år. Åldern är, enligt mig, oväsentligt. Men det skulle komma en tid då mamma också fick veta men det skulle dröja länge. Ungefär 4-5 år senare.

 

Jag satt då på min första LVU-placering i Linköping. När jag delade med mig av det här minnet till min kontaktperson (som är den bästa jag nånsin haft av alla hem jag nånsin suttit på, institution som familjeplacering) så kunde jag fortfarande inte prata om det utan att bryta ihop. Han, min kontaktperson, gav mig då dilemmat att antingen berätta det själv eller så skulle han göra det. Så... jag ringde med gråten i halsen, mamma förstod att något inte var rätt, då bröt jag ihop igen och berättade allt som hände den morgonen. Jag kan säga såhär: det är många som tvivlat på om mamma verkligen älskar sina barn och ifrågasatt hennes lämplighet som mamma: när mamma blir så chockad och förtvivlad och själv börjar gråta i ren frustration över att jag inte berättat nu, för då hade hon åtminstone haft en chans att skära kuken av honom... där och då visste jag att man mamma faktiskt älskar mig. Bara det gjorde att jag kunde släppa det och gå vidare. Nja.. någorlunda iaf.

 

 

Var runt samma tid. Men detta var något som jag då inte visste var fel. Som 8-, 9-åring hade jag redan börjat skolka från skolan. Ofta. Varje dag egentligen. Jag bodde mitt emot skolan så när mobbingen blev mer än vad jag kunde hantera så drog jag hem. Ibland var dörren hemma öppen och ibland var hon hemma, och ibland inte. Hon började låsa dörren tillslut och de gånger hon var hemma så skickade hon tillbaka mig raka vägen, men jag misstänker att hon helt enkelt sket i att öppna dörren vilket fick mig att vandra planlöst från gård till gård istället tills skolan slutade.. Detta var inte för att ingen brydde sig om vad som pågick. Dvs mobbingen. Faktum är att ingen visste för jag sa inget. Jag hade inga korrekta ord för det.

- Ont i magen.

- Ont i armen.

- Ont i huvudet.

Hur som helst...Den här dagen var en av de gångerna "ont" inte funkade, och inte nog med det så var dörren låst. Där satt jag i trappen och väntade på att mamma skulle öppna, eller komma hem åtminstone vilket kunde ta flera timmar. Men den som har blivit uutsatt för den typ av mobbing, där det går 800 personer på skolan mellan årskurs 1-3, och hälften går i sstora klungor bakom dej och kastar saker på dej och skriker ord som horunge, knarkunge mm, vet att man kan vänta en hel dag. Detta var en sån dag. Jag satt där i trappen och väntade på mamma när en man (alkoholistkompis till den förra förra) kommer för att hälsa på. Men istället för att gå därifrån när ingen öppnar dörren, så sätter han sig i trappen bredvid mig. Just den här dagen hade jag en snörning framtill på min topp som blottade lite av mitt bröst. Minnet är svagt. Jag minns knappt något av vad han sa, men jag minns hur han fäster blicken där och börjar lirka med snörningen samtidigt som han säger något om att växa och bli stora . Först sitter jag fastfrusen i ren skräck, men när han börjar vandra nedåt mot mitt skrev samtidigt som han vandrade innanför min tröja med andra, så reste jag mig som i ren reflex och springer ut genom porten snabbare än jag nånsin sprungit och slutar inte springa förrän jag vet att han inte är efter mig. Där, bakom nån buske på vår innergård, satt jag och gömde mig tills mamma kom hem. Jag berättade inte detta för henne heller. Nånsin.

 

 

Tack vare att mina tjejkompisar i Norrköping alltid varit äldre än mig, och dessutom stammisar på en och annan krogg, så började också mitt uteliv på krogen tidigt. Särskilt en tjejkompis, som jag känt i princip hela mitt liv (vi kallar henne C) var med i en supporterklubb som hejade på IFK Norrköping, där man sedan återvände till klubblokalen för festa. Jag hade redan varit med på en fest. Om den var lyckad eller inte är en fråga vi kan lämna till individerna som var där (hintar till den som jag vet läser detta och som vet vilken "fest" jag pratar om ;) I vilket fall som helst... Andra gången var det mer folk och stämningen var bättre. Tillsammans med "mina tjejer" så var det tajm att släppa loss. Det vill säga; bli skitfull. Helt plötsligt försvinner en av "mina tjejer" och jag blir orolig och ska gå och leta efter henne. Vägen in till lokalen har ett megastort trapphus. Jag går uppåt i hopp om att hitta henne, när det helt plötsligt står en snubbe där. Jag hade sett han spana in mig hela kvällen och han tog väl sin chans när ingen var i närheten. Först låtsades han hjälpa mig leta efter henne tills vi var tillräckligt långt upp ifrån lokalen som möjligt. Där börjar han ta på mig och kyssna mig i nacken och ska precis dra ner min BH när jag säger "nej, min kompis är borta och jag måste hitta henne". Han tar ett fast grepp om mina armar och trycker upp mig mot väggen med orden som verkar vara gemensamt för många av oss som varit med om sånt här; "jag vet ju att du vill" och "du vet ju att du vill" och "du har ju spanat in mig hela kvällen" osv. Han slet tag i min top och drog ner den och tog samtidigt ett hårt grepp om mitt ena bröst och bet sig fast i det andra. Då visste jag. Att kämpa emot kunde sluta i något värre än en våldtäckt, vare sig han menade eller inte, så jag drog ner byxorna och ställde mig mot en vägg och med orden "gör vad du ska så jag ka få gå sen" som också visade honom hur intresserad jag var. En normal person hade funnit det avtändande. Men inte han. Han gjorde vad han skulle, sen sa jag bara åt han att gå därifrån. 

 

 

Eftersom han hade varit med i det här supportergänget ett tag (antar jag) och därmed var en i klubben, så visste jag om såna skräckhistorier där man inte blir betrodd bara för man är tjej. Man kunde gjort både det ena och det andra för att förhindra det. Jag tycket ETT nej EN gång räcker. Men jag berättade för C och responsen jag fick var låååångt över min förväntan. Men jag antar att det är sån impact hon har på folk, att när hon säger något så tror folk verkligen på henne. 

 

Till min lättnad så var han inte särskilt välkommen tillbaka dit igen. Och det bästa av allt var när det var nån tillställning (förfest, efterfest, nyårsfest) så sitter jag och min sambo där och alla säger åt den här killen att han borde gå därifrån. Det var en sån jävla skön känsla. Folk trodde på mig.

 

 

C och jag hade varit ute på ett ställe i Norrköping med några tjejkompisar på ett inneställe som heter Otten. Stället stängde vid 3 på natten eller sådär. Vi var på väg till C's place när två killar som går på samma gata, åt samma håll som oss, blir uppraggade (yup, så snygga är vi att vi kan ragga upp killar) och vi börjar gå tillsammans när vi kommer till nån gata där vi själva blir uppraggade och välkomna upp på efterfest. Jag är aspackad och kvar ute i tv-rummet med de två männen vi plockat upp från gatan medan C är inne och har rajtantajtan på toa med snubben som äger lägenheten. Jag när jag blir full blir rätt destruktiv. Jag ser på de två männen att de tagit något och kommer ihåg att jag säger, att vad dom än tagit, så vill jag också ha. Han plockar fram två vita piller som jag sväljer i tron om att jag ska bli uppåt. Sen blir det svart.

 

Jag vaknar på morgonen av att någon har sex med mig. När jag fattar vad som pågår blir jag skitarg. Hoppar ur sängen och praktiskt tagit springer därifrån samtidigt som jag klär på mig. C är inte där. Hon har gått hem. När jag kommer hem till henne berättar hon vad som har hänt. När hon var klar med killen inne på toaletten och går ut därifrån kan hon inte hitta mig. Hon letar igenom rummen tills hon hittar mig liggandes på mage med mannen, som gav mig pillerna, över mig. Först stängde hon dörren, tills hon insåg vad hon egentligen såg. Jag låg helt medvetslös, till och med snarkade, medan han gjorde vad han tydligen tyckte var moraliskt att göra med en medvetslös tjej. C hade då fått frispel och kastat ut mannen och hans polare ifrån lägenheten. Sedan hade hon lagt ett täcke över mig i tron om att jag var trygg när hon gick hem. När jag berättade om vad som precis hade hänt där på morgonen så kom vi fram till att det var samma kille hon själv hade haft sex med på kvällen.

 

Jag vet inte hur andra resonerar. Men jag tycker inte det är ok att börja ha sex med någon som ligger och sover. Vare sig man är medvetslös eller inte. Men detta är något som jag aldrig skulle kalla för våldtäckt, för jag sa aldrig nej. Och ja, jag vet att den möjligheten inte fanns och därför blir det våldtäckt. Så därför har jag med den här händelsen på den här listan.

 

Det är nu många tänker "stackars tjej, det är inte konsigt att hon inte mår bra". Och visst, det har säkert en del i det. Men tror mig, damer och herrar, när jag säger att dessa fyra händelser inte bara är toppen på isberget, utan att utan dessa händelser så hade jag heller inte varit så stark som jag var när den femte incidenten skedde. Utan dessa händelser hade jag varit förkrossad. Antagligen inte ens slagits för mitt liv utan bara blivit stel av skräck. Så tro mig, alla som läser detta och kan relatera, och som mår jättedåligt. Genom att må dåligt så har dom vunnit. Hitta ett sätt att finna händelsen till nåt positivt, vad det än är, så har du vunnit.

Eller gjorde jag egentligen det? Hela mitt liv består av det ena traumat efter det andra. För många olämpliga närmanden när jag var liten. Ännu fler olämpliga fullbordningar när jag blev gammal nog (kan vi säga) att supa.  Men jag antar att jag, som många andra flickor, skämdes och kände mig äcklig. Naturligtvis ansåg jag att det var mitt fel. Jag kunde försökt stå emot mer, jag kunde skrikit, jag kunde sagt nej (detta kommer i detalj i nästa inlägg). Så jag kallade aldrig nån av dom alla olämpliga fullbordningarna för våldtäckt. För att göra saken ännu värre så blir jag också arg på tjejer som använde uttrycket "jag kände mig våldtagen". Innan Simon har jag alltid känt mig våldtagen i de samlag jag haft, men jag tog av mig kläderna själv och ingen tvingade mig att sära på benen. Jag ville bara inte göra det egentligen. Jag var nästan alltid den som uppmuntrade till sex även fast jag inte fick ut nåt på det för det var aldrig skönt, men de få som låg kvar, om det så var femton minuter, det var dom som var värda att gå stå ut med. Det finns dom som säger att det räknas som våldtäkt så fort det sker mot ens vilja. Man borde kanske vara lite mer specifik för vart gränsen går. 

 

Min dåvarande bästa vän och jag blev osams på det här sättet. Hon var tillsammans med en kille som avgudade henne och i hans frånvaro, full som ett ägg, hamnade hon i säng med en kille och mådde jättedåligt över det. Sa till mig att hon hade känt sig våldtagen. Ingen förstod den känslan bättre än jag. Men när hennes kille skrev till mig direkt och frågade om det var sant att hon hade blivit våldtagen, så kunde jag bara inte ljuga och säga ja. Sen dess var vår vänskap aldrig densamma. Den korta tiden som varade efter det.

 

Men det är skillnad på att känna sig våldtagen och faktiskt ha blivit det. Men det som hände mig på Knutpunkten i Helsingborg trodde jag aldrig skulle hända mig.

 

Simon och jag skulle hälsa på en killpolare i Lund och Simon skulle åka en timme i förväg eftersom en dåvarande killkompis hade saker ha ville berätta för bara mig. När jag sätter mig på tåget så dör min telefon men tänkte det var lugnt. Dom kommer säkert och möter upp mig. När jag och Doris gått runt till varenda spår och busshållplats som finns runt om stationen så ger jag efter mer än en timme upp och satte mig på tåget tillbaka hem. Trodde jag.

'

Helt plötsligt rullar vi in i Helsingborg och när jag går in på knutan för att kolla nästa tåg så går det naturligtvis inte ett enda förrän 04.00 igen. Så jag börjar smått få panik och går ut till taxibilarna och frågar om dom kan köra mig till Hässleholm varpå alla svarar nej då jag inte kan ge dom 1000 spänn på plats. Jag sätter mig på marken, med armarna om Doris och blir ledsen men tar mig samman och accepterar läget. Tänker att jag åtminstone har Simons stora och sköna luvtröja och Doris har en filt att ligga på.

 

Doris och jag går ut ur Knutpunkten mot byggnaden där man väntar på bussarna då det är minst folk där. Precis när jag står där och röker min sista cigg innan natti natti så kommer det fram en utländsk man, bryter starkt, och frågar om jag vill följa med och dela en joint med honom. Jag går igenom konsekvenserna i huvudet. Tyvärr inte rätt konsekvenser, utan hur mottagningen reagera på om jag var positiv på THC. Men hur jag än resonerade så kom jag fram till att det var det bästa som kunde hända i en sån här situation. Jag går och röker den med honom, blir skittrött och har då inga problem med att lägga mig på en bänk med Doris och sova tills tågen går igen. Så jag följer med...

 

Han säger att vi ska gå till den parkering som hans bil står. Och det är inte konstigt att man går undan, bort från alla kameror, när man ska göra nåt olagligt. Som att röka en joint. Vi finner en mysig plats 10 minuter ifrån tåg/buss-stationen där vi sätter oss. Jag tar på Doris grimman (så hon inte kan äta nåt äckligt från marken då hon är foderallergisk) och släpper henne lös. Han tänder jointen, tar ett par bloss och ger mig den. Jag känner nästan direkt att det är mer än bara hasch/gräs däri. Jag blir så jävla väck så jag knappt vet mitt namn. Det är då han sätter sig brevid mig och börjar smeka mig på benen. Han börjar grooma mig (eller stöta om man föredrar det uttrycket) genom att tala om vilka lena och fina ben jag har. Han tjatar om att jag är vacker och för att göra en mindre lång story kort så var kontentan att han ville ha sex med mig. Jag vet inte hur måga gånger jag sa nej och tog bort hans hand från mitt ben. 

 

Det börjar regna och Doris när hon har grimma på sig försöker hela tiden ta av sig den, så den här snubben säger åt mig att ta av den. Antagligen för att jag försökte ignorera hans sk "inbjudan" och fokuserade mer å att Doris försökte få av sig grimman. Han försökte ta bort min distrahering. Men jag tog av den. Jag återkommer till detta sen.

 

Efter att ha tjatat och tafsat på mig ett bra tag så ger han tillslut upp, reser sig och bara går iväg. Precis när han kommer till tunnel som låg en bit framför de bänkar vi satt på, så kommer en annan man med raska steg rakt mot mig. Den här killen är mer agressiv. Han frågar inte efter mitt namn eller min ålder, utan tar ett fast tag om mig och sätter mig i sitt knä där han kör samma stil som den förre genom att ge mig komplimanger och tillslut börja tjata om sex. Det som var mest sjukt var påståenden som "jag vet ju att du vill", "jag ser ju att du vill", "jag ser ju att du tycker jag är snygg" osv. Jag står fast vid mina ord och säger klart och tydligt, att även om jag hade velat så kan jag inte för jag älskar min pojkvän och skulle aldrig utsätta honom för nåt sånt.

 

(Jag observerar även den andra snubben gå iväg med Doris. Men fattar inte förrän senare att dom turades om att uppehålla henne. Detta är också av ytterst vikt i det som kommer att hända senare.)

 

Vi har nämligen ett förflutet ihop som inte är nåt att skryta om direkt. Vi har båda varit otrogna mot varandra men jag lovade mig själv tillslut att aldrig låta nåt sånt hända igen för Simon blev helt förstörd. Och när Simon blir förstörd så blir han inte bara ledsen, utan även destruktiv. Han kan lika gärna leta upp killen, ha ihjäl han och sen ta sitt eget liv. Om någon bryr sig så mycket om någon, så förtjänar man bättre än nåt sånt.

 

Han ger tillslut upp, även han, och frågar om jag vill komma hem. Hem.. Jag ville inget hellre än hem. Vi börjar gå mot hans bil. Jag är ännu mer väck vid det här laget och kan knappt gå, så till och med killen frågar mig vad jag tagit egentligen och jag tänker att är det borde väl han veta. Han öppnar så jag kan kliva in bak och förväntar mig att killen som först var på mig ska komma med min hund. Men han är iväg en bra bit med henne. Då hoppar den här snubben in i baksättet med mig där han sätter mig i hans knä igen varpå jag säger att nej jag vill inte. Påpekar att han lovade att skjutsa mig. Men efter att ha lagt mig på rygg och tryckt sitt skrev mot mig med orden "känner du inte hur stor den är" och jag, dryg som jag är, var bara tvungen att svara att jag känt större. Han blev pissed off och bad mig hoppa ur bilen.

 

På vingliga ben och knappt någon syn ser jag bara ljusen från Knutpunkten och börjar gå åt det håller när jag helt plötsligt blir tacklad med en sådan kraft att det tar andningen ur mig. Från ingenstans står jag med händerna mot nån träfasad, fasthållen och bara skriver och slår för mitt liv. Han försvinner illa kvick. 

 

Jag ökar farten, utan en tanke på var min hund är nånstans, när jag känner en ännu mer våldsam kraft träffa mig. Jag antar att det är kille nr 2 som varit mer aggressiv sen första början. På nåt sätt får han ett grepp om båda mina händer som jag lyckas slingra mig ur. Han tar då strypgrepp om mig och jag känner hur han får av sina byxor för jag känner hans äckliga penis mot min rygg. Han tränger ner handen under mina trosor och det känns som han kör upp hela handen i mig. Jag skriker nej så högt jag bara kan, försöker armbåda han och precis när jag tror att jag ska dö så kommer Doris från ingenstans ch börjar hoppa på han. Eftersom de båda har nåt annat ursprung så hade jag tur att Doris, som dessutom älskar att hoppa på folk vid våldsamma lekar också. Så han släpper mig, jag skriker så högt jag kan att inte en jävel ska våldta mig idag.

 

Sen blir allt svart. 

 

Sista gången jag kolla klockan var den 2.00 och helt plötsligt står det fyra snutar framför mig som frågar hur det är egentligen. Folk hade sett med vandra planplöst, okontaktbar, och blivit oroliga. Då bröt jag ihop, berättade allt som hade hänt och eftersom minnena var färska kunde jag beskriva hur dom såg ut. Inte nog med det så finns det kameror överallt på Knutpunkten i Helsingborg, så dom kommer hitta dom. 

 

Mina damer och herrar... Jag har levt ett relativt kriminellt liv som involverat droger och har därför inte gillat dom speciellt mycket. Men den när det står fyra poliser där, och dom ser hela tiden till att någon sitter bredvid och tröstar mig, då vet jag att det finns empati där. Efter att ha gått igenom allt och frågat om jag velat anmäla osv, så frågade dom om det fanns nåt dom kunde göra för mig varpå jag svarade att allt jag ville ha var en cigg och att få komma hem. En av poliserna gick iväg och kom tillbaka med ett paket och en tändare och såg till att jag kom med tåget tillbaka hem.

 

Min syn på snuten är annorlunda nu. Jag är dom evigt tacksam. Och jag ser fram emot den dagen jag får titta dom i ansiktet och tala om vilka fega as dom är.

 

Så livet innan vi flyttade ner hit i en alldeles för kort och absolut inte god version som möjligt. Vill man läsa mer ingående så får man gå tillbaka till början av mina inlägg eller leta i kategorierna.

 

Vår historia är lång. Den är invecklad. Den är mörk och den är tragisk. Den innehåller mycket kriminalitet och våld. Mycket droger och våld direkt relaterat till det. Det är inte svårt att bli vräkt. Särskilt inte när människor kommer och går och låter värre än trafiken på motovägen bara en bit ifrån. Lika mycket väsen har kommit från Simonn och mina slagsmål mitt i natten. Så därför var vi bostadslösa i 3-4 månader innan vi kom ner hit. Men hela det sista året, innan vi flyttade ifrån stan, var så mycket mer än det. För det mesta veckodagliga influensaliknande symtom som muskelvärk, ingen hygienunderhållning, insomnia, ingen aptit, kass mage, frossa. Oro över plötsligt ep-anfall då man faktiskt kan få det pga sömnbrist, eller oron att behöva ligga i detta tillstånd tills man dör av svält, för när man väl börjar känna hunger så är man fortfarande så sjuk att man inte orkar ställa sig upp. Bara att ta sig till toan va en kamp. Detta är vad en avtändning är och varje sådan är ett eget trauman i sig och som vi aldrig, någonsin, vill uppleva igen. Aldrig mer behöva stjäla mat och annat man behöver som man annars tar för givet som tandbortstar, schampo och smink. Men i slutändan handlade allt om att få tag på sina droger. Utan det fungerade ingenting. Verkligen... Ingenting...  

 

Så varför flyttade vi till just Skåne av alla ställen?

 

Efter att rehabiliterats färdigt, och därmed avtjänat vår dom på kontraktsvård på varsitt håll, så fick vi äntligen börja leva vårt nya liv tillsammans. Vi blev beviljade en medicinsk behandligen i samband med att domen fastställdes, LARO heter det och är också nyckeln till att vi sitter här idag. LARO handlar om att först och främst bli drogfri så att man kan börja göra något för att komma någonstans i livet. Garanterad drogfrihet, vilket vem som helst kan lista ut är ett krav för den här behandlingen, går ut på att lämna prover minst en gång i veckan och upptäcker man fortsatt missbruk (kallas sidomissbruk) så tar dom medicinen för dej och säger bye bye.

 

Men det handlar om mer än bara medicin och prover. Jag, som klient, har en kontaktperson som kollar att jag är ok och hjälper mig med vägledning/hänvisning om jag inte skulle vara det. Man har en läkare som sköter den medicinska biten och hon/han har behörighet att anpassa medicinering utifrån behov, vilket gäller även andra mediciner som t.ex antidepressiva osv. Så har vi psykologen, en envis sådan som vägrar släppa taget om mig. Dock i all välmening och även om jag många gånger förbarmat mig över henne så förtjänar hon props, för det går inte ljuga om hur man mår för henne. Visserligen är jag riktigt kass på att dölja hur jag mår, så fair enough. Viktigast av allt är att de är flexibla och tar hänsyn till sysselsättningar och man blir behandlad med respekt och integritet. Samtidigt som man får ha ett någorlunda privat liv så är dom ändå ett skyddsnät som snabbt plockar upp en om man håller på att förlora fästet.

 

Och där jag befinner mig just nu, i dagens läge, är precis på gränsen mellan att ge upp, verkligen lägga mig ner och aldrig kliva upp igen, eller bara säga "fuck the world" och köra på, göra det jag behöver för att komma dit jag vill. Djur och natur. Se världen. Bo i värmen. Upptäcka, uppleva, känna och se. Det är vad jag vill göra, men det känns som en oändligt lång väg....

 

Anyways....

 

Nr ett för att lyckas med ett fortsatt drogfritt liv är (obviously) att säga upp kontakten med alla som har med droger att göra, vilket efter 8 år är hela ens umgänge. Inga undantag. Att flytta underlättar för då sägs den upp i princip automatiskt. Det finns inga vänner i drogvärlden. Folk får säga vad dom vill om den saken, för visst kan man vara superbra polare. Så länge alla inblandade håller på med samma sak. Men samma dag som man slutar punda, så har man ingenting att bistå med längre och då är man heller inte längre intressant. Det behöver inte ens handla om pengar, eller vem som har kontakter. Det är också simpla saker som att man umgås bara för att ha någon att röja runt med. Påtända naturligtvis. För tro mig; är det något som sker med en när man är påverkad, så är det oändligt med idéer. Vissa kan öppna ett fucking café ihop, som naturligtvis går under samma dag som drogerna tar slut och inte längre underhåller och göder det intresset som gav idén och skapade motivation och engagemang från början. Det som påbörjas med droger i kroppen, går bara att underhålla och vårda med droger i kroppen. Många tror tvärtom, att  när man tar droger så blir man som en inaktiv grönsak. Det är mer invecklat och varierat än så. 

 

Så inte bara för att öka våra chanser, utan också för att vi inte ville vara kvar i en stad där varenda gata hade minnen som relaterade till nånting som involverade droger och påverkade människor. Och att vi valde just Hässleholm är för att här nere ligger mina rötter. Jag är född i Kristianstad, jag bodde lite runtom Osby när jag var liten och jag har varit fosterhemsplacerad hos min moster med kusiner vid ett par tillfällen under mellanstadiet. Jag har alltid velat flytta ner hit för när jag tittar bakåt så har alla mina tider i Skåne bara bra minnen. 

 

Så här är vi idag.

 

Varken Simon eller jag är samma människor vi en gång var. Vi har gjort varandra mycket illa men funnit ett sätt att komma över och förbi det. Simon har en annan syn på vad som menas med karriär nu. Förr var innebar det snabba pengar och vad som såldes till vem, eller vem som blev utsatt för vad, var inte vårt problem. Nu studerar han till datateknisk högskoleingenjör på Lunds Universitet och jag är färdigutbildad och diplomerad undersköterska som ständigt kämpar med att finna mig själv och kampen ute i samhället är något jag har svårt för, men som jag måste hantera, på grund av fördomar. Särskilt med både fysiska sjukdomar som påverkar psyket, men också psykiska besvär till följd av alldeles för många upprepande trauman. I början av vårt drogfria liv ihop var jag mycket positiv, men så började jag kliva ut i arbetslivet och sen dess har inget annat än depressioner, hopplöshet och förtvivlan infunnit sig. Jag har bara Simon och det är allt jag vill ha. Förutom min familj förstås, men medan jag har haft ett turbulent liv på mitt håll så har dom haft sitt på sitt håll, och medan jag vet att någon av oss kan vara borta imorgon och därför vill jag att vi börjar ta tillvara på varandra, så har inte dom riktigt samma prioriteringar. Något jag inte kan göra något åt, som också är svårt att acceptera.

 

Så för det mesta är Simon allt jag har, för jag har svårt att hantera alla konflikter som uppstår i samband med att man befinner sig med människor, under vilka omständigheter som helst egentligen. När jag kramar honom och tackar honom för att han finns i mitt liv, för annars vet jag inte om jag hade orkat med all ondska och drama ute i samhället, så svarar han alltid att utan mig så vet han att han inte hade levt. Någon hade avrättat honom eller så hade han tagit medveten överdos. Vi har mer eller mindre har växt upp ihop. Vi har varit tillsammans i nästan 12 år och vi har många gånger gjort varandra illa. Mest jag, för att vara ärlig, på sätt som att ha lämnat honom ensam hemma för att jag har velat festa med mina kompisar och kunna göra vad jag vill. Men jag insåg tillslut att han faktiskt verkligen behöver mig. Och tur det, för annars hade jag suttit här helt ensam idag, om jag inte hade valt att vandra samma väg, dvs avsluta tiden på jorden. 

 

Så vad jag menar när jag skriver och säger att jag varit vuxen i 4 år och redan tröttnat, är att mitt liv har bestått av det ena traumat efter det andra (sexuella trauman, flytter, utanförskap, konflikter och då särskilt med en verbalt, ibland fysiskt, misshandlande sambo till min mamma som gått bort idag, institutioner, mobbning osv osv) det ena har alltså avlösts av det andra. Ständigt. Oavbrutet. Och från att blivit fri från den dåvarande senaste institutionen, nästan 16 år gammal, klev jag nästan rakt in i dimman som 17 åring. Då mitt liv började evolvera kring droger och under mina 8-9 år i dimman har jag inte gjort annat än tagit droger och haft konflikter med familjen. Jag har väl försökt några enstaka gånger med att plugga upp nåt ämne för att få nån liten summa. Och nu när jag kommer ut på andra sidan, så är det som att gå tillbaka till att vara 17. Tiden under influenserna har liksom stått stilla.

 

Och vad är det man säger? Man formas socialt, och den viktigaste tiden är där någonstans runt tonåren. Jag spenderade inte bara den tiden på institutioner, och formades av och tillsammans med rebelliska, destruktiva tonåringar. Jag har också spenderat hela mitt vuxna liv i droger och formats av dessa människor, och även om dom aldrig var ens vänner så hade man mycket gemensamt, och då menar jag inte bara drogerna, utan även vad som drev en till att börja med dom. Här ute, på andra sidan, i mitt vuxna vuxenliv finner jag ingen att relatera till, för jag vet att ingen sett hälften av det jag sett och jag vet att jag inte kan prata om det utan att bli dömd, och bli dömd är en av mina värsta farhågor. Att bli dömd handlar ju om att bli misstolkad och missförstådd. Något jag inte tycker jag förtjänar.

 

Jag tycker jag förtjänar bättre och att min del av det hårda i livet borde vara över. Men... Det verkar aldrig ta slut. Så jag pendlar mellan att ge upp eller att "skaffa skinn på näsan", som mindre vetande och lyckliga människor gärna vill uttrycka det.

Jag har äntligen börjat lista ut saker som jag är bra på, som att t.ex säga att saker löser sig med tiden. Jag säger ofta att det är lugnt för det mesta handlar bara om tålamod. I jobbsammanhang finns det nog ingen som säger "jaja det löser sig" mer än vad jag gör och ibland känns det som att det är det enda jag säger mellan de långa pauserna jag är mer eller mindre bara... tyst.

 

Jag är bra på att framstå som att allt är ok med mig. Nästan specialist, samtidigt som jag tycker att det krävs mer sunt förnuft, än ett tränat öga, för att kunna se att någon inte mår bra. Oavsett att dom trots det ler och skrattar. Jag förhåller mig till de sociala (oskrivna men dock så puckade) reglerna. Som att le när någon annan ler och skratta när någon annan skrattar. Men egentligen fanns det inget att le åt och det fanns defintivt inget att skratta åt för jag hörde inget som jag tyckte va roligt. Jag tycker inget är roligt. Jag känner heller ingen glädje för någon annan. Inte för deras skull heller. Men den sociala regeln säger att man ska säga "men ååååh va kul" och sen ska man alltid fråga hur det känns.Jag börjar ifrågasätta hur ärlig jag är och vad det är jag bra på, egentligen?

 

Egentligen är jag bra på att ljuga för andra. Få dom att tro att jag bryr mig ett jävla skit om semestern dom var på och vad dom gjorde där. Jag var inte där. Jag skiter egentligen fullständigt i vem som skaffat barn, vems barn som är sjukast och hur underbar någons unge är. Alla tycker deras semester är specell. Alla tycker att deras barn är sjukast. Alla tycker deras unge är underbar. Alla tycker deras graviditet är speciell. Jag varken åker på semester, så jag var uppenbarligen inte där. Jag har inga barn, så jag kan uppenbarligen inte relatera. 

 

Många skulle använda vad jag beskriver som ett praktexempel av en egocentrisk person. Och jag hade hållt med om det inte vore för att det handlade om något helt annat än att skita i andra, men samtidigt vilja att alla andra brydde sig om mig trots det. Faktum är att jag skiter fullständigt i mig själv också. Jag orkar inte ens berätta nåt för någon annan. Även om det vore så att hela min familj gick bort i ett massmord. Men... Något som jag tror ingen bryr sig om, att fråga är varför det är såhär? Folk gör för snabba bedömningar om saker och ting. 

 

Allt handlar om att jag har gett upp. Folks snabba bedömningar har den största orsaken till detta. Jag är tyst och tillbakadragen. Man antar att jag är nonchalant och ointresserad. Istället för att ens försöka göra mig intresserad. Ingen vill lyssna när jag försöker fånga nåns intresse heller. Det säger mycket om människor och vad dom prioriterar. Faktum är att jag ser bara samma svek i vilken människa som helst, för alla som jag känt något för har övergivit mig eller skadat mig. Hittills har ingen människa försökt se igenom detta eller försökt bevisa sig vara annorlunda. Faktum är att människor aldrig frågar om andras liv alls. Dom vill bara berätta sitt och när dom är tysta så väntar dom bara på sin tur att få prata igen.

 

Dessutom spårar jag ur ibland och gör saker som är självdestruktiva. Människan har ingen tolerans för detta, vare sig dom vet något om ens tillstånd eller inte. Ännu en anledning att inte ens försöka ta plats och göra mig förstådd. Jag kan älska att umgås ena dagen och som på en handvändning vill jag inte ha med någon att göra. Ingen har tolerans för detta.

 

Så vem ljuger egentligen? Jag som ger fan i vad människor säger och gör, men ler och svarar ändå? Eller är det människor som säger så jävla mycket och gör så jävla mycket, men ingen lever upp till det eller ger andra vad dom själva vill ha?

 

Jag är trött på det här... Sen jag slutade med missbruket för nästan 4 år sedan så har människor inget annat än bevisat och levt upp till alla fördomar. Min tid i klarhet har inget annat än påmint mig varför jag klev in i en dimma på 10 år överhuvudtaget. Ingen människa står upp på egen hand, utan gömmer sig i gemenskapen. Alla människor ger sig på de som inte försvarar sig, och skulle personen stå upp för sig så blir bara gemenskapen hos rövhålen starkare. Vilken gemenskap av rövhål.... Och där kom jag precis till insikt; behöver man försvara sig så har dom redan visat sig vara rövhål, och om man nu inte vill ingå i en rövhålsgemenskap, save your breath by not defending yourself at all. Låt dom spekulera för ibland kan spekulationer vara bättre än sanningen.

Stirrar djupt i hennes ögon där jag letar efter tecken på liv

Ser inget annat än kyla och avsaknaden av förståelse

Hon vill att jag öppnar mig och jag lärde mig snabbt att va försiktig

Sakta men succesivt, långsamt och en liten bit i taget

Detta verkar bli en repris av Värmland

Försöker med ärlighet för det är allt jag har kvar

Men den stämmer inte med hennes självbild

Nu är min ärlighet hennes värsta fiende

Och den är en lögn

Hon kräver en passande sanning och öppen kommunikation

Men kommunikationen är enkelriktad

Och den ska vara till hennes fördel

Hon ska bekräftelse för vad jag inte kan se

Annars ska jag va tyst, så hon kväver mig samtidigt

Försöker göra mig förstådd men lyckas aldrig bli förstådd

Men jag förstår henne, för hon är tydlig

Antingen säger jag det hon vill höra 

Om inte är jag inte välkommen där längre

Jag får inte längre nånting tillbaka

För jag förmår mig inte att va tyst eller att ljuga

Hon har jobbat hårt på att fila på faktan

Hon har jobbat hårt på att förvränga orden

Och ju sämre jag mår och ju mer jag försöker visa henne

Desto mer trasig och ensam och övergiven blir hon

En repris av Värmland

Been there, done that, got the scars to prove it

Men precis här som då så betyder inte ens mina ärr nånting

För hur jag än försöker visa dom 

Så ser hon bara den olämpliga platsen jag visar ärren på

Jag ska endast bekräfta hur förmögen hon är att skapa en lycklig familj

Med mitt leende, tysta mun och minimala smink som beviset

Jag ska vara osynlig och annars ett vackert bihang

För utan orken att upprätthålla en fejk bild av mig själv

Så var jag värdelös

3 månader orkade jag tills jag gav upp

Precis som i Värmland

 

 

 

 

Irritationen, i sällskap av sin bästa vän ångesten, knackar försiktigt på

Förbereder strid, sockerpiller av alla slag som vapen, som inte hjälper ändå

Vet inte vilket ben jag ska stå på, eller vilket håll jag kan attackera ifrån

 

 

Ibland hatar jag mig själv mer än alla dom som mobbat mig tillsammans nånsin gjort

Livrädd för misslyckande, att nån tycker jag är kass eller hånar med ord som "kokt"

Kan inte förmå mig, hur mycket jag än försöker, att kontrollera den här känslan

Att jag bara har döden kvar och min förlorade barndom som gör mig så ensam

När jag når mina mål blir jag tom igen, undrar om detta är allt livet ger och jag har att vänta

Meningen är att jag ska nå ett tak och efter det gå och vänta på att dö gammal och ensam

 

 

Det enda jag nånsin kunnat lita på, som stannar kvar med mitt förra liv, var knarket

Även om jag aldrig vill tillbaka, så fick det mig att orka och gå stadigt på marken

Det var 10 år av ett liv jag slutligen tog mig ur och som i början gjorde mig starkare

Men med tiden kom allt ifatt och morgonarna jag steg upp blev åter en ständig kamp

 

 

Ingen märker när jag gömmer mig en stund då jag gråter så jag får kramp

Min ångest slipper jag sällan och är ett ständigt återkommande faktum

Och mellan mina sjuka tankar om mig själv och omvärlden finns inget andrum

Påfrestande för mig, vill inte betunga nån annan, önskar jag kunde stanna tiden en stund

Så jag kunde gå tillbaka och hitta vad som gick fel och kanske finna mitt inre lugn

 

 

Jag tittar på mitt senaste inlägg, som inte är så trevligt, och jämför med nuet. Hur två ändar av sån kort tid kan ha så stor skillnad. Jag mådde verkligen piss där ett tag och det kändes som ett mörker utan slut, även fast jag visste att det inte var så. Jag var fullt medveten om att priset för min kamp var inom en arms räckhåll, men av någon anledning blir tiden alltid desto mer outhärdlig ju närmre målet man kommer.

 

Nu har jag mitt diplom, liksom. Jag är fan diplomerad undersköterska. Jag är nånting!  "Hej, jag heter Carro och jag är undersköterska". Det klingar bra i mitt huvud. Med ett eko av värdighet. Tack!

 

Jag har gjort om min praktik helt och hållet. Platsen jag kom till gav inte bara mitt avhopp mening. Det bekräftade också att jag gjorde rätt. Vissa grejer var inte bara nåt jag fick för mig eller förstorade upp för att vissa situationer kom åt mig personligt. Mitt agerande var relevant och förde mig till en mycket bättre plats som fick mig att växa som människa.

 

Visst... Jag älskar att vara inom äldreomsorgen. Jag känner att jag behövs där vare sig det är tacksamt eller inte. Brukare som medarbetare. Många äldre är deprimerade, eller söker uppmärksamhet och närhet på de mest konstiga sätt men det tar inte på mig. Snarare förstärker, för jag vet hur ensamheten känns och vad för desperata saker det kan driva en till.

 

Min praktikplats, där jag var med utvecklingsstörda flickor (Downs Syndrom, Asperger, Aperts mm), var på många sätt den totala motsatsen till äldreomsorgen. Man blev bemött med total kärlek (hittar inget bättre ord) redan från dag ett och det fanns inte en endaste skeptisk tanke mot mig. Från brukarna, menar jag då. Alla ville veta vem jag var, och alla ville visa vilka de var, vad de kunde och hur de bodde. Även om jag märkte att personalen var mer skeptisk, så fick de mig ändå att känna mig bekväm och välkommen.

 

Visserligen så är en första dag alltid en första dag. En första vecka är alltid en första vecka, till och med. Därför lyssnar jag inte på negativa känslor och tankar under den tiden... vad det än gäller. Ingen känner mig, jag känner ingen, ingen har något att utgå ifrån mer än vad man ser där och då. Huruvidare man sedan väljer att bedöma och agera utifrån det, är en helt annan (rätt så avgörande) sak.

 

Men inne på andra veckan, särskilt på tredje, var jag liksom självklar på något sätt. Jag blev inte ens behandlad som praktikant, utan snarare som medarbetare. En positiv känsla som jag var mer skeptisk emot än mina negativa. Jag har svårt att tro på positiva upplevelser och tvivlar alltid när jag får för mig att jag kanske duger. Ifall det skulle påvisa motsatsen... nån gång... typ. Men efter att rektorn hade halvtidsbedömning med min handledare över telefon så fick jag ett mejl. Där bekräftades precis allt som jag hade vågat hoppas på. Utan att ens ha besökt platsen var jag "perfekt för den inriktning jag hade valt" och de på arbetsplatsen "hade gärna haft mig som kollega".

 

Jag blev uppmanad av alla att söka vikariat. Så jag gjorde det. Och ska träffa chefen imorgon.

 

Fortsättning kommer...

I måndags förra veckan började jag min APL på en psykiatrisk enhet i Lund. De boende där har dubbeldiagnoser, en psykiatrisk och en somatisk. Det betyder att man har en psykisk och en fysisk sjukdom som gör att man inte klarar av att ta hand om sig själv. När jag fick veta att det var en psykiatrisk enhet jag skulle va på blev jag först skiträdd eftersom jag själv inte alltid har klassats som frisk... Om vi ska uttrycka det snällt. Jag var rädd för att bli sympatisk, eller så pass osäker att jag helt enkelt blev lam och inte kunde göra någonting. Scenariot var att någon fick frispel på mig, börja skrika och kalla mig saker. Jag fixar inte sånt. Vet inte hur jag ska hantera det och det känns inte som jag har rätten att låtsas vara bättre, än att ta åt mig, när jag kommer ifrån den bakgrunden jag har liksom.
Men det har gått skitbra och precis som det var på min förra praktikplats (som nu är min arbetsplats) så känns det som att de boende gillar mig skarpt. En av dom sa till mig idag att jag var "störst och bäst" (en gubbe som blev måttligt förtjust i mig) och en av damerna frågade hela tiden när jag kommer tillbaka igen. Sånt får en verkligen att höjas till skyarna.

Jag vet att jag är bra. Inte bättre än någon annan, men minst lika bra på någonting.

Jag har mått avsevärt mycket bättre de senaste veckorna än jag brukar göra, vilket har resulterat i totala nervsammanbrott emellanåt. När det verkligen sjunker in att jag mår bra, när jag pratar om det högt, så bryter jag liksom ihop och grinar som ett litet barn. Det känns som att sorg är något jag kommer längre och längre ifrån och sakta men säkert börjar det, som finns bakom mig, att bli mindre påtagligt. Visst, jag tittar ofta på folk och undrar; va fan vet dom? Lyckligt oventandes i sina små mainstream-bubblor, lallar dom omkring och pratar om hur aspackade dom var på den senaste festen och vem som gjorde, vem som sa, vem som är vad. I dessa stunder slutar jag liksom delta i konversationerna, för då är det inte intressant längre. Been there, done that... Got the scars to prove it. För fucked up konsekvenser har alltid följt mig i mina destruktiva val. Alltid. Och jag kan inte riktigt avgöra om jag hade extrem otur, eller om alla som gör destruktiva val får samma konsekvenser utan att inse att det är fucked up.

Men då och då är det någon som väljer att se bortom näsans längd. Ibland lyckas jag locka fram folks djupare kunskaper, eller nyfikenheter och det kan sluta i riktigt schyssta diskussioner som gör att jag liksom känner tillhörighet. Som när en på min praktikplats och jag diskuterade alla kristna människor som är helt störda. Hon hade också kommit till slutsatsen att religion är riktigt jävla ondskefullt, och jävligt fascinerande. Jag känner i såna stunder att jag är inte helt ensam, helt oförmögen att vara social eller helt oförmögen att kommunicera med folk. Men, vad man känner eller tror brukar ju skilja sig från verkligheten. Vem som nu avgör vad som är verkligt... Ondska är verkligt, tycker jag.

Utöver helheten jag finner med min sambo och mina djur så har jag mer och mer börjat sakna min familj. En familj, min familj. Det är väl samma sak. Så jag känner att jag håller på att förlika mig med faktumet att jag faktiskt svikit dom allihop, lika mycket som jag håller på att förlika mig med faktumet att dom alla har svikit mig vid ett eller annat tillfälle... Vilket egentligen inte bara handlar om familjen, utan även vänner man hade en gång i tiden. Oavsett om dom gjorde det medvetet eller inte. Jag känner inte längre orättviskänslor, eller hämndbegär, eller skuld. Bara saknad. Det är skönt. 

Och när jag tittar på de här bilderna så undrar jag hur jag orkade leva med ensamheten innan

Jag har alltid haft problem med finnar så länge jag kan komma ihåg... I princip. Redan när jag var 11 år gammal började de små jävla inkräktarna komma och när jag var 12 hade det brytit ut ordentligt. Eller så trodde jag iaf. När jag var 14-15 befann jag mig i en riktigt jobbig situation som utlöste stora bölder, både i ansiktet och på kroppen. Men då mådde jag riktigt dåligt också. Det handlade om att jag knappt hann etablera mig där jag bodde innan jag var tvungen att flytta till något helt okänt igen. Sedan lugnade det ner sig, och jag har sedan dess klarat mig genom att dölja ärr och finnar genom att sminka mig grundligt och ordentligt.

Man ska veta att jag alltid, alltid varit väldigt hygienisk. Jag har alltid duschat ofta. En period duschade jag för mycket, vilket slutade med att jag höll på att förstöra huden på min kropp. Jag har alltid tvättat ansiktet två till tre gånger om dagen, beroende på om jag sminkat mig eller inte. Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta bort den äckliga skiten från mitt ansikte. Jag hatar att vara sminkad. Jag har provat med alla sorters tvålar. Scrub. Utan parfym. Starkt, mellan, mildt. Allt. Jag har ätit Tetralysal, en antibiotika som till och med tar bort klamydia. Inget har riktigt tagit bort det helt. När jag var som mest desperat, när jag var 13-14, fick jag för mig att om det gjorde ont så skulle det försvinna. Jag satt med rakblad och nålar och petade hål eller snittade alla prickar i mitt ansikte. Jag tog sedan ren parfym direkt i såren och trodde att det skulle försvinna, bara för att det sved. Det gjorde att jag fått leva med ärr sedan dess.

Men jag har alltid kunnat handskas med detta. Tills jag började med min medicin för 1½ år sedan. Från att faktiskt kunnat vara helt osminkad vissa dagar, utan att ha varit påtagligt prickig i ansiktet så bara bröt det ut i hela mitt jävla ansikte. Jag fick det överallt! På hela kinderna, tinningarna, på och under hakar, i pannan, käkbenen! Små, stora, knottriga, röda, vita. Rubbet... Till skillnad från innan så fick jag ärr även fast jag inte klämde nånting. Och den här gången blev jag riktigt deprimerad för det gick inte att sminka över. Jag såg ut som en jävla padda. Äcklig och ful. Det var ett dödläge för mig, för att sluta med medicinen som antagligen är orsaken, är inget alternativ eftersom mitt liv hänger på den.

 

Människor stirrade. Pekade. Viskade. Skrattade. Fnissade. Det gör dom fortfarande, även fast jag tittar på mig själv och inte tycker att det är så farligt eftersom jag har mycket värre att jämföra med. Så uppenbarligen är jag väl det då; ful och äcklig... Så här har det aldrig varit förr. Förutom någon gång jag hade lagt upp en bild på Lunarstorm, som jag tyckte var jättefin, när det var en kille som kommenterade och frågade om jag hade herpes i ansiktet. 

 

 

Jag har skiten under kontroll idag och får mer eller mindre inget i nuläget, bortsett från några småutbrott ett par gånger. Jag har fått en medicin mot svettningarna, som är en biverkning av min huvudsakliga medicin. Jag använder en antibiotika-kräm som heter Duac. Den funkar verkligen. Den torkar ut ordentligt så det gäller att använda återfuktande kräm (utan parfym) och tvål utan parfym och såpa som ändå tvättar bort sminket ordentligt.

Jag har dock upptäckt något helt fantastiskt som varken antibiotika, antisvett-piller eller tvål kan tävla mot. Vatten. I mängder. Och koncentrerad citron (på flaska) som man baddar ansiktet med. För kolla här, gör man allt man kan utifrån utan att det funkar, så beror det antagligen på något inneliggande problem. Det finns en anledning till varför modeller dricker 3-4 liter vatten om dagen till exempel. Jag tycker 2 liter är lagom för det är ungefär vad en normalviktad person ska dricka. Redan tredje dagen märkte jag en förändring och detta har andra märkt också. Anledningen att jag baddar ansiktet i citron är främst för att den bleker ärr och röda finnar, men även för att citronsyran i den fräter bort gamla hudceller, attackerar inflammationen i finnarna men låter den friska huden vara. Jag råder vem som helst, med vilken typ av hudproblem som helst, att testa detta.

 

Döm inte folk efter hur dom ser ut. Människor väljer inte alltid det dom är och dom är inte alltid vad dom ser ut att vara heller. Jag ser småtjejer hänga i gäng varje dag och jag tänker en jävla massa fördömande tankar. Men jag väljer att hålla den skiten för mig själv, för vem fan är jag att tala om för någon annan vad jag tycker om den? Har någon bett mig om en åsikt? 

 

 

Bambis bästa kompis, Stampe, sa att kan du inte säga någonting snällt... Säg ingenting alls.

CarroFoundLife... Jag har grubblat på det ett tag. Tyckte väl i den stunden, då jag bestämde mitt bloggnamn, att jag hade funnit livet. Antog att bara för att man inte missbrukar, för att man jobbar, pluggar och tar hand om sitt hem så "lever" man. Mer och mer känner jag att det inte är riktigt så enkelt, även fast man hade velat. På något sätt spelar någon roll hur sysselsatt jag är, eller hur mycket jag interagerar med andra människor... Jag sitter fortfarande och frågar mig själv när livet ska börja. Eller när vet jag att jag lever? Vad definierar "att leva"? Det måste vara mer än att bara andas, äta, sova och "göra".

Om inte så vet jag inte om jag vill vara med längre... Fast jag är nog så illa tvungen. Jag är alldeles för rädd för att dö, så det är inte heller något alternativ. Det enda man har kvar då är leta efter en innebörd, kalla det "mening". Motivation. Vilja. Lust... Framför allt.

 

Men förutom mina filosofiska ångest-tankar så är mitt liv mer normalt än någonsin. Jag är på en plats jag aldrig trodde fanns... Inte för mig i alla fall. Våran Doris, som ger mig en anledning att kliva upp på morgonen, är nog den smartaste vovve jag haft med att göra. Hon är 5 månader och kan alla grundläggande kommandon. Sitt, ligg, tass, fot, stanna och kom. Utöver det kan hon "sitt upp", alltså från ligg till sitt och hon kan dansa. Hon vet vad matte och husse innebär och det felar aldrig. Hon vet vad kissa och bajsa betyder och hon gör det nästan på kommando. Hon vet även vad mat och vatten betyder, förutom matte och husse, det bästa hon vet.

 

Så framåt går det. Och jag hoppas att den kärlek och glädje jag en gång i tiden kände i närheten av djur kommer tillbaka på riktigt, bara jag är envis nog att göra precis som jag gjorde när jag kände så då. If that makes any sense.

 

Vi har separerat marsvinsungarna också. Det blev perfekt med en pojke och två flickor. Nu har Ulu och Ferro sällskap, vilket var hela syftet med att skaffa en kull. Marsvin ska inte vara ensamma. Dom är väldigt sociala varelser och behöver sällskap av andra marsvin för annars kan dom bli deprimerade. När Ferro var ensam, nu innan jag separerade dom små var han skittish som fan och bara satt och tryckte i sin lya utanbatt äta knappt.

Jag brukar inte ha lyor till marsvin, även om man rekommenderar det. Jag anser att det blir mer stressigt för dom att springa in där så fort något låter, och likadant när man ska ta ut dom därifrån. Mina marsvin har iaf blivit lugnare utan sånt. Ferros ensamhet var ett undantag. Så fort han fick sällskap av den lille blev han lugn och social igen.

 

Istället för krypin gör jag såhär med hängmattor som är till fär råttor egentligen.

 

Och tro mig, dom älskar sina hängmattor. Här är Ferro med sin avkomma. Jag har inte döpt han än, utan det får komma med vad som faller in naturligt. Han blev en krullig parvel, med krulliga morrhår. Han hoppar upp i handen självmant. Allt som behövs är en salladsbit.