ToGrowYouGottaChange

Som jag skrev på facebook; vill man något tillräckligt mycket och är övertygad om att det är det rätta, så går det igenom bara man kämpar tillräckligt mycket. Mailet vi skickade till Ramlösas chef hade tydligen gjort stort intryck. Simons behandlare ringde till Simon och överöste honom med beröm om hur välförmulerat det var. Min behandlare ringde mig senare på kvällen och talade om hur stolt hon var över oss båda. Hon var "rörd", sa hon.

 

 

Vi har nu två kontrakt som ska skrivas under av alla iblandade. Det ena säger att vi får ha hunden på villkoren att hon är på foder hos oss under ägarskap av svärföräldrarna. Detta gör dom ansvariga för skador samt skyldiga att hämta henne om vi överger henne. Som om det skulle hända. Det andra kontraktet tillåter RSU att använda vår deposition till skador som skulle kunna uppstå.

 

Det är sjukt att man kan köpa en överenskommelse på det här sättet. Men å andra sidan så ville vi göra vad som helst, bara vi fick behålla henne.

 

 

Dagen efter hade jag och min behandlare möte här hemma istället för på mottagningen. Jag antar att det var för att hon ville träffa hunden. Inte för att bekanta sig med henne, eller få en inblick i vår förmåga att faktiskt ta ett sådant ansvar, utan snarare för att påvisa sin egna kunskap.

 

Det första hon gjorde när hon klev innanför dörren var att hälsa på henne med högljudd röst, gulligull, gosigos, klappa intensivt. Doris blir så upphetsad att hon kissar ner sig. Hon sätter sig sedan och börjar predika om hur man inte ska göra en stor sak av att komma innanför dörren och ska undervisa mig i hur man lär en hund vara ensam. Sedan ska hon instruera om hur man provocerar fram en situation där hunden går fram till något förbjudet. Hon lägger fram min sko och när Doris går fram så hugger hon till med handen samtidigt som hon skriker "NEJ!". Doris ger ifrån sig ett illtjut, kissar ner sig och gömmer sig bakom mina ben. I samma sekund skriker min behandlare ut "BRAAAAA DORIS! DUUUUKTIG KICKA!". Doris vägrar gå fram till henne och jag får leda fram henne för att hon ska kunna berömma henne. Hon fortsätter predika om hur man ska uppfostra en valp, kritiserar och avvisar vår kunskap,  ifrågasätter vilka källor vi hämtat dessa kunskaper ifrån. 

När hon börjar prata om att det finns gott om "förstå-sig-påare" och så nickar jag bara och svarar att vi träffat tillräckligt många redan. När hon fattar piken försvarar hon sig med hur annorlunda det är med henne för hon har ju certifikat, är utbildad hundinstruktör osv osv... 

 

 

Jag ska säga en sak: du får vara hur jävla certifierad och utbildad du vill, men ingen känner min hund bättre än jag. För det första så borde varje människa ta sitt ansvar genom att inte skaffa djur om de inte förstår sig på hundens psyke eller språk. Förstår man sig på dessa, så kommer uppfostran naturligt. Samtidigt tycker jag att insikten om hur varje hund är unik är viktig. Precis som vi, är också djur olika individer som fungerar olika. Utifrån det borde man kunna anpassa olika metoder så att de passar sin hund och funkar på bästa sätt. 

 

 

 

 

Jag är splittrad. I tankarna. I känslorna. I själen. Det gör ont i magen. Krampar i bröstet. 

 

Simons kontakt var här igår. Han såg arg ut. Det första han sa när han klev innanför dörren var att han undersöka våra dosetter. Tydligen så gick det rykten och vi var primärt misstänkta för att sälja vår medicin. Han kollade i dosetterna. Medicinen stämde.

 

Då flyttade han fokusen till hunden. När han kom hem hit och träffade hunden första gången hade Simon sagt, att jag sagt, att min kontakt hade tyckt det var ok. Jag tog på mig det för att Simon inte skulle få skit för att ha "lurat" någon. Jag sa att om man väldigt gärna vill ha någonting, och ingen säger varken ja eller nej, då tolkar man det gärna som ett klartecken. Jag fick cred för det. Han sa att vi måste göra en plan, för om inte hyresvärden går med på att ge oss kontraktet måste hunden bort. Simon sa, att vi tycker det borde gå att skriva ett kontrakt sinsemellan som befriar deras ansvar för hunden. Ett annat alternativ är, att om skador eller återfall uppstår så har de befogenhet att använda våra deposition som vi sparat (15000 kr). Ett förslag vi själva ger för att vi vet att det inte kommer hända. Det har gått 1 1/2 år och inget katastrofartat har hänt hittills. Särskilt inte sen vi fick lägenheten. Vi får till svar att detta låter som ett resonemang som talas utifrån känsla och inte förnuft. Därför är resonemanget inte rationellt. Han tyckte det var onödigt att vi skulle förlora alla våra pengar för en sådan sak. Redan där har dom ju bestämt att vi kommer överge hunden. Redan där har dom ju bestämt att de kommer bli tvungna att sanera lägenheten. Redan där har dom bedömt att vi inte är pålitliga, även fast vi varit det hela tiden hittills.

 

Han försäkrar oss om att vi inte kommer bli utslängda på gatan, vilket min kontakt påstod att vi kan bli. Vi har skött oss alldeles för bra, tyckte han. Men detta är ett problem. Problemet måste lösas. Jag blir så jävla förbannad när människor vill "lösa ett problem", men egentligen menar att vi ska gå med på deras krav.

 

När han åkte ringde vi hyresvärden. Hoppades att hon skulle ha överseende. För trots allt så fortskrider allt precis som det hela tiden varit planerat. Det enda som förändras är att vi tar över kontraktet. Vi tänkte, att vi ska ju ta över det i vilket fall som helst, nu eller då. 

 

Hon sa blankt nej.

 

Simons skrev ett långt vädjande mail till chefen. Han som egentligen bestämmer detta i grund och botten. Simons kontakt hade sagt att han var en äkta hundälskare själv och detta är ett beslut grundat på alla de gånger som andra klienter övergett sina hundar när de avbrutit sin behandling. De har fått bryta sig in i lägenheter där hundar varit utan mat i flera dagar och fått sanera på grund av att dessa pundare inte gjort rent efter dom.

 

Vi förklarade att Doris är inte bara våran bäbis. Detta är ett liv vi förbundit oss att ansvara för och att gå med på att lämna bort henne säger mer negativt om vårat beslut, än att inte gå med på det. Det är över 6 månader det handlar om, där vi har som störst prägling på henne. Vad säger detta om oss och våra karaktärer? Om vi bara lämnar iväg henne hur som helst, för att dom väljer att göra det till ett större problem än det egentligen är, så var hon ju inte viktig till att börja med? Redan där förlorar beslutet sin poäng; att ta ansvar för det man plockar på sig med medvetenhet om alla tänkbara konsekvenser som följer med ett beslut. Precis vad den här grejen har lärt oss, men nu kräver att vi ska bortse ifrån.

 

Jag säger; aldrig. Hon ska ingenstans. Ingenstans!

 

Jag visste att det skulle handla om pengar, precis som allt annat. Det är inte bara organisationer, institutioner, vård och omsorg som handlar om det. Det gör även vänskap och förhållanden. Det säger allt.

 

Jag känner ärligt talat att jag tappat förtroendet för min behandlare i och med allt detta. Hon messade mig idag när jag fikade med min "övervakare" (klingar riktigt dåligt, men hon va min kontaktperson och jag var tvungen att ha övervakare och valde henne själv) och sa att hon pratat med chefen på Ramlösa. När jag svarade i luren så ville hon direkt börja käfta om att jag "vägrat" prata med henne. Detta var ju inte hennes fel, för det är inte hon som skapat problemet eller bestämt reglerna. Jag frågade henne va fan hon förväntar sig egentligen? Vi har haft hunden nästan två veckor och det har inte varit problem förrän nu. Hon går till chefen, hon framför budskapet, hon blossar upp det. Hon menar på att de andra som visste om detta inte har befogenhet att ge några göra några belut, för de är "bara" behandlare. Jag frågade henne vad hon är, om inte behandlare, och hur det kommer sig att hon kan ha mer befogenhet än någon annan?

 

De går i alla fall med på att om hyresvärden kan tänka sig att ge oss kontrakt på lägenhet omedelbart så lägger dom sig inte i. Hon måste kommit på sig själv med att reagera jävligt bisarrt i förhållande till situationen, och på något sätt har hon väl fått veta att hon haft fel i frågan om vem som kan ta över hyreskontraktet, eftersom hon helt plötsligt ser det som en lösning. "Bara jag går med på att fortsätta min DBT med henne som vi gjort hittills" för "vi har haft så bra kontakt och jag behöver våra samtal som bollplank".

 

Sant. Visst. Vi får väl se...

 

Simon är dösne och tycker det är maffiametoder till att mobba ut oss. Vi ska betala själva, för då är detta inte deras "problem" längre. Men vi ska ändå fortfarande ingå under deras behandling. Då har dom minimerat utgifterna på oss, men har ändå fortfarande en inkomst för oss. Ni ska veta att 2-3000 spänn per dygn per person är en jävla massa pengar när man inte ens behöver betala någons hyra eller ge någon matpengar. Gångra detta på faktumet att dom kanske har en 30-40 klienter, varav två tredjedelar bor hos en familj som inte får mer än 10 papp i månaden för att ha någon placerad där. Vinsten är stor.

 

Men nu fick dom det dom ville från första början; att vi ska betala för lägenheten själva. Men det är lugnt, för det är vad vi vill också, om det krävs för att vi ska få behålla hunden. Ja, jag kommer få jobba mer. Men so what, för det är livet och också något jag/vi kommer få göra förr eller senare ändå.

 

Det ser ju så jävla bra ut när sjuksköterskan, som delar ut medicinen på mottagningen och är gift med chefen, åker på flera veckors semester i samband med indragningen på utgifterna.  Kommer tillbaka solbränd och med nyfixade naglar och pratar om den nya bilen osv. Men akut sjuk- och tandvård står de inte för längre. Inte heller färdhjälp som mopeder och cyklar till de klienter placerade långt ute på landet som behöver ta sig långt för att kunna hämta sin medicin varje dag. Good job, inte alls uppenbart.

 

Jag borde dock inte bry mig. Och det hade jag inte gjort om det inte vore för faktumet att de som är placerade (som jag var) blir drabbade. När de drar ner på "lönen" till familjehemmen så slutar familjehemmen engagera sig i klienterna. Jag tror ärligt talat att det hade stor del till att jag blev utskickad två månader tidigare än planerad utflytt, eller att de slutade prata med mig en månad innan de skickade ut mig, eller att de sa upp kontraktet med Ramlösa (RSU) ett halvår tidigare än avtalat i samband med allt detta.

 

Stenen sprider ringar på vattnet. Vilken våg drabbar vem värst?

Doris växer så det knakar. Likaså gör min och Simons interaktion med samhället. Simon skulle på möte med frivården i Kristianstad och tog med sig Doris eftersom jag var på jobbet. Han hade knappt kunna ta sig fram genom stan, för varenda en skulle hälsa på henne och kommenterade hur fin hon va. När vi är ute och går med henne, åker buss eller tåg eller vad som hels, så är det verkligen nästan varenda en som vänder sig om och "aaaw, såg du? va sööööt".

 

Den här lilla flickan har förändrat mitt liv, genom att ändra min syn på människor i allmänhet. Simon säger det han också, att det märks att jag mår bättre. Jag har inte alls pratat om min ångest på det sättet som jag brukar annars. Den har definitivt inte varit så påtaglig som den brukar. Så som det blir när man har för mycket tid till att sitta och grubbla över sig själv, ens egenvärde, ens mening med livet.

 

 

Jag var inne på mottagningen i Helsingborg igår. Uppe på mottagningen var det en personal som frågade efter bilder på hunden och medan jag visar dom så kommer min behandlare och frågar vad detta är. Hon blir nästintill skogstokig. I kontraktet står det tydligen "ingen införskaffande av husdjur". Hunden ska bara prompt bort. Och när jag påpekar att dom inte sa ett jävla skit när vi skaffade marsvinen så var det tydligen en jävla skillnad... "För dom sitter i bur"? Deras argument är att om vi drar, så står dom där med en hund som dom måste göra av någonstans. Jag förstår det resonemanget, men jag förstår inte hur dom i sin jävla fantasi kan tro att vi skulle dra. För det första; vart ska vi dra? Det här är det enda hem vi har? För det andra; hade vi velat dra så hade vi nog gjort det för jävligt länge sen och inte efter 1 1/2 år i behandling, efter att vårt kontrakt gått ur, efter att vi fått egen lägenhet. I samma argument tillägger hon att dom "inte kan ta hunden", men de" kan låsa lägenheten"?

 

Hur fan tänker dom? Dom är oroliga över att vi ska dra och lämna djuren, samtidigt som dom låser ut oss om vi inte gör av med henne? Jävla puckon. 

 

Min behandlare sa att det hade varit helt annorlunda om det var vår egen lägenhet, med eget kontrakt. Jag sa att om det är faktumet att lägenheten är ett referensboende så fixar vi med hyresvärden så vi kan ta över den på en gång. Det kunde jag glömma, tyckte hon. Lägenheten är deras. Jag sa att jag vet att vi får ta över den. Hyresvärden har som krav att man ska få göra det om man sköter sig. Nej... Det kunde jag glömma. Stället är deras.

 

Dom kan bara glömma att hon ska någonstans. Jag kände hur min värld nästan höll på att gå under. Blodet försvann ur mitt huvud. Paniken var inte långt ifrån. 

 

Simon ringde hyresvärden på en gång. Hon kom upp och träffade Simon personligen. Sa att djur var inga som helst problem. Djur är vad "normala" människor skaffar. Inget konstigt. Lägenheten får vi ta över till vintern. Simon mailade soc också. De har stått på vår sida hela vägen hit. När de tyckte att vi skulle betala för lägenheten själva, så ringde min soc och skällde ut dom. När de tyckte att vi skulle stå för gymkort själva, skällde soc ut dom. Soc kommer nog inte uppskatta att dom ställer oss på gatan bara för att vi har en hund som hittills enbart fört med sig något positiv.

 

Så vill hon påstå att jag skapat det här problemet? Vi har haft hunden nästan två veckor. Inget har varit problem förrän nu. Simons behandlare har träffat hunden. Sköterskan på mottagningen har tittat på henne. Två andra som jobbar på Ramlösa har grattat oss. Vem skapar problem?

 

Vi har inte tagit återfall. Vi har inte hoppat av studierna. Jag har inte slutat jobba. Vi har inte kommit överens tider vi inte dykt upp på. Vi har inte gjort något annat än ett val som vi visste att vi behövde för att kunna må bättre. 

 

Det här påminner mig om när jag var placerad hos den första familjen. Dom kristna jävla asen. Efter en vecka sa jag "jag måste bort härifrån innan jag gör något, antingen mot mig själv eller mot henne, och då är det kört". Efter tre månader hade jag inget annat val än att straffa ut mig själv genom att ta ett återfall. 2 veckor i häktet var som rena jävla semestern. När man sitter i en cell och får komma ut en timme på 24, och man trivs, då är något jävligt fel! Hos den andra familjen hände en jävla massa på slutet som jag bara kan förklara som jävligt skumt. En serbisk ortodox familj med en helt annan mentalitet än vi annars har. Inte förrän de "kastade" ut mig 2 månader tidigare än jag skulle flyttat ut, då trodde dom på mig. När ska dom lära sig att jag vet vad fan jag snackar om?

 

Jag är 26 år! Simon är 28! Vi börjar för fan närma oss 30 och vi blir behandlade som snorungar som vill skapa mer problem och drama än vad som är nödvändigt. När drama nu är nödvändigt?

 

Jag gillade min behandlare, trots alla varningar jag gett som ingen lyssnat på och ändå tvingas jag ta på mig skulden själv. Men igår fick jag nog. Nu kan hon ringa bäst fan hon vill och messa om hur orolig hon är över hur jag mår. Hon kan dra åt helvete. Jag har lärt mig på vägen hit att människor ska inte förlåtas. Fucka upp en gång och dra åt helvete. 

 

Det är min jävla mentalitet.

 

Här är ett av mina bättre arbeten. Här skulle man få ihop sambandet mellan den historiska äldrevården och äldres moral och väderingar idag. Jag fick B på uppgiften, och även i hela kursen Vård och omsorg.

 

Inledning
I mitt arbete med Erik är det viktigt att förstå vem han är, och varför, för att kunna möta honom på en nivå där han känner sig trygg och framförallt förstådd. Att bli förstådd, sedd och respekterad är grunden till en bra och givande kommunikation och ett samspel som kan leda till ökad livskvalité. För att kunna föra ett samtal och vara införstådd med hans resonemang så tycker jag det vore det bra att ha en översiktlig koll på välfärdsutvecklingen i samhället. Jag vill skapa en tvåvägskommunikation, ett samtal där Erik inte bara ger, utan även kan få bekräftelse tillbaka. Jag har därför valt att lägga upp arbetet på det sättet att när jag översiktligt beskriver utvecklingen inom vården så passar jag på att ha med lite om hur ekonomin har sett ut i Sverige från slutet på 20-talet fram till slutet på 90-talet. Eftersom ekonomin påverkar livssituationen så tror jag att det har stor betydelse till Eriks moral och värderingar idag. Jag försöker att utifrån den historiska utvecklingen inom både vård och ekonomi förstå hur Erik resonerar när det gäller olika aspekter i livet.

 

 

Jag vill också lägga till att jag fick omtalat för mig att när det gäller kommunikation med äldre så är det oftast ett samtal som leder till att vårdaren ska informera och ”lära” den äldre. Detta hade jag aldrig tänkt på, eftersom jag tycker att Erik har erfarenheter jag inte har, eller aldrig kommer att uppleva. Han har framför allt åldrandets erfarenhet. Därför ser jag det som att den enda som kan lära mig i mitt arbete och hjälpa mig i min strävan att ge ett fridfullt åldrande med så lite lidande jag kan, så är det just Erik själv. Vårdarens envägskommunikation stämmer och det fick mig att tänka till. Det fick mig att tänka att jag inte bara vill påverka individen jag jobbar med, utan även föregå med gott exempel för mina medarbetare och förhoppningsvis kunna sätta en empatisk standard i det sociala arbetet med människor som ingen lag garantera.

 

 

Orsak - Historisk bakgrund
Innan, och under stor del av 1800-talet placerade man fattiga, sjuka, äldre och funktionsnedsättande människor under samma kategori. Antingen tog familjen hand om äldre genom att man överlät sin gård till barnen på så sätt fick bo kvar och bland annat sköta hönsen eller liknande. Församlingar hade i uppdrag att bygga egna så kallade fattighus där rotegångar (gårdar i olika områden) fick bedriva verksamheterna och de människor som hörde till fattighusen hade de absolut sämsta ställningarna i samhället och fick bland annat inte rösta. Fattigdom och arbetslöshet rådde stort i hela landet samtidigt som befolkningen ökade kraftigt och påverkade ekonomin negativt. På mitten av 1800-talet började folkrörelser som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen växa sig starka på grund av ökat missbruk i samhället. Samtidigt började industrialiseringen sätta fart och man flyttade in till städerna där man levde under sanitära förhållanden och arbetena var hårda och farliga. Familjen tog inte längre hand om sina gamla och man började dela ut understöd till fattiga som skulle visa tacksamhet enlig Fattigvårdslagen. Detta reformerades i början på 1900-talet och den första folkpensionen kom 1913. Fattighusen döptes om till ålderdomshem.

 

Runt början 1930-talet påverkades ekonomin på grund av en stor börskrasch. Detta kallas för den stora depressionen och varade i några år.¹ I mitten på 30-talet blev ekonomin dock bättre men avstannade något under andra världskriget. Socialvården gick in i en förändringsperiod. De som bodde på ålderdomshem fick allmän rösträtt och det kom även en lag som gav barn födda utanför äktenskap en bättre ställning. Man började ge social hemhjälp till äldre. Det utformades också ett trygghetssystem i slutet på 50-talet som gav alla rätt till sjukförsäkring och ATP (allmän tilläggspension). 1957 ersattes Fattigvård av socialvård. Under 60-talet kritiserades socialvårdslagarna starkt och man ansåg att synen på det sociala arbetet behövde förnyas. Dåvarande regering tillsatte en utredning för att få fram nya riktlinjer för en modern sociallagstiftning som tog 15 år att bli klar med. Samtidigt gick ekonomin uppåt igen och höll i sig fram till på 70-talet då ytterligare en kris uppstod som skapade stor arbetslöshet och som började gå uppåt igen under 90-talet.²

 

Inom vården satsade man ändå pengar på den offentliga sektorn, vilket innebar att under 70-talet fick äldre större möjlighet att bo kvar hemma och man flyttade ut folk från institutioner. Därmed blev behov av hemtjänst stort. Många var inte kompetenta eller hade mycket liten yrkeserfarenhet eller erfarenhet som inte tillhörde vård eller omsorg av människor. 1982 infördes den nya socialtjänstlagen och även HSL (hälso- och sjukvårdslagen) som hade stor betydelse för de inom vård och omsorg. Utbildning och kompetenskrav ökade också på de som jobbade inom vården vilket förbättrade livskvalitén för de som var beroende av hjälp. Socialtjänstlagen har bland annat infört en nationell värdegrund för äldreomsorgen som säger:

”Bestämmelserna innebär att socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att den äldre får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Med detta avses bland annat att äldreomsorgen bör värna och respektera var och ens rätt till privatliv och kroppslig integritet, självbestämmande, delaktighet och individanpassning.³

Den här lagen innebär att man utgår från ett etiskt och humanistiskt förhållningssätt i arbetet med människor med olika behov av vård eller omsorg. Där ska man arbeta utifrån att alla människor har lika värde och ska behandlas utifrån en helhetssyn på människan som individ. Både Socialtjänstlagen och Hälso- och sjukvårdslagen framhåller att den verksamhet som behandlar äldre ska bygga på respekt inför självbestämmande och integritet. Varje kommun ska också erbjuda service och omvårdnad för äldre med behov av särskilt stöd i ålderdomshem, servicehus, gruppboenden och sjukhem. Detta gäller även funktionshindrade i alla åldrar som av psykiska, fysiska eller andra skäl möter svårigheter i sin livsföring. Man ska även underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra⁴.

 

Verkan – Erik idag
Ekonomi - När det gäller mitt samtal med Erik så kan jag inte säga hur en konversation kommer att se ut. Jag kan bara säga hur hans resonemang kan se ut. Utifrån den bakgrund jag fått ihop så utgår jag ifrån att Erik är mån om pengar och materiella ting. Han vill kanske känna sig trygg genom att spara på pengar och samla på föremål. Jag kan tänka mig att han inte bara gör det för sin egen skull utan även tänker på att barn och barnbarn kommer att gå igenom kriser. Jag har min mormor som exempel på att samla. Oftast kläder men även möbler. Hon kanske av olika anledningar inte hade så mycket kläder själv. Kanske fick hon, eller hennes mamma, hålla tillbaka på något annat när de köpte kläder så hon vill kunna underlätta för sina egna barn och barnbarn.

 

Möjligheten är även stor att hennes mamma, precis som Eriks mamma, kanske var sömmerska och detta är ett sätt att hålla fast i något som påminner om uppväxten. Möblerna vill hon samla på för att bespara kostnader för sina barnbarn när de flyttar hemifrån. Det vet jag beror på att när hon flyttade hemifrån var hon mycket ung och gravid utanför äktenskapet vilket ledde till att ingen ville hjälpa henne i starten på livet. Det var länge hon inte ägde mer än en bäddsoffa och en svartvit TV och därför ser hon säkert ett fynd i varje billig möbel hon ser. För att gå tillbaka till Erik kan det vara så att han har fått arbeta hårt och slitsamt och därför är det viktigt för honom att ta tillvara på det han har.

 

Bostad - När Erik växte upp var det mannen som jobbade för att försörja fru eller familj. Han försåg familjen med tak över huvudet och mat på bordet. Därför kan jag förstå om det är ett hårt nedslag för en äldre man att inte längre kunna vara helt självständig och kanske behöva lämna sitt hem för att vistas på service/äldreboende. Erik kan känna att det han kämpat för att upprätthålla glider ur händerna på grund av åldrandet och riskerar att bli bitter och cynisk. Jag kan tänka att det kanske känns tryggare om man till så stor del som möjligt kunde återskapa hans hemmamiljö i den nya bostaden samt låta honom delta i planering av både flytt och inredning för att minimera förvirring. Någon anhörig kan sova över de första nätterna tills Erik känner att han börjar etablera sig i sin nya bostad. Det kan lika väl även vara så att Erik ser fram emot att få komma till ett boende där hjälp finns inom räckhåll istället för att ständigt kalla på hjälp och då kanske behöva vänta på att det ska dyka upp.

 

Allt ska så klart ske i samråd med Erik och gå under socialtjänstelagens värdegrund om självbestämmande och privatliv. När jag tänker på bostad tänker jag även på naturen där boendet ligger. Erik har bott i utkanten av staden och arbetat inom industrin och är då antagligen van vid liv och rörelse. Kanske kan boendet vara i närheten av något fint villaområde med ett dagis i närheten. Kanske kan en cykelväg gå utanför där människor också går för att rasta sina hundar. Just ett sådant äldreboende har jag praktiserat på och de gamla fann mycket ro i att se liv och grön natur utanför sina fönster.

 

Kost – Det är viktigt att Erik får den näring hans kropp behöver. Som äldre minskar hungern och törst och han riskerar därför lätt uttorkning eller näringsbrist. Kosten borde vara varierad om portionerna är små och man ska gärna sprida ut måltiderna över dygnet för att minska nattfastan. Detta är en vana som kan vara svår att få in hos Erik om han har för vana att äta en viss mäng ett visst antal gånger per dygn. Förr i tiden var innehållet av kosten ändå ganska nyttig, men det var inte så stor variation utan bestod till mesta dels av det vi nu kallar husmanskost. Ekonomin tillät heller inget extra ordinärt så då kan man tänka sig att maten var ganska simpel.

 

Den typiska svenska kosten under Eriks uppväxt bestod säkert för det mesta av mycket kalorier men inte så mycket protein, mineraler och vitaminer vilket innebär att det är just detta Erik kan behöva mer av. Jag skulle försöka servera den mat han är van vid men samtidigt föreslå att lägga på till exempel grönsaker för att få med så mycket näring som det behövs i måltiderna. Jag vet inte hur etiskt det är att föreslå järn- och vitamintillskott i form av tabletter, men det kan man kanske ha i åtanke, samt att stimulera till aptit genom att ta reda hur Erik föredrar att ha det i mat rutinerna. Han kan vara van vid att äta ensam och vill fortsätta med det eller så kanske han vill ha enstaka sällskap. Upplägget och dukningen kan också avgöra ökad eller minskad aptit.

 

Hygien – När det gäller hygien så finns det som är konkret och borde vara uppenbart, vilket är de basala hygienrutinerna och förhindrande av smittspridning. Det vanligaste sättet att sprida smitta är genom händerna. Man ska därför tvätta händerna ofta och mellan varje vårdtagare. Sprita händerna gör jag mellan varje moment och utförande i mitt arbete med Erik samt använder och byter handskar. Skyddsrock ska användas och bytas mellan varje vårdtagare eftersom bakterier, virus eller smuts kan sätta sig i kläderna. Därför har man också upprullade ärmar och inga smycken där bakterier har för vana att samlas, som under ringar, klockor eller långa naglar. Dessa kan även skada Erik genom att riva honom eller kan fastna i hans kläder. Man ska tänka på att alltid gå från det rena till det orena, det vill säga att vid personlig hygien, som till exempel dusch, så början man uppifrån och går nedåt samt vid intimtvätt går man framifrån och bak eller utifrån och in.

Jag tänker på att Eriks hud är känslig och torr och föreslår att smörja känsliga delar av huden med återfuktande lotion och ser till att aldrig låta honom känna sig blottad eller kall. Jag iakttar samtidigt Eriks fysiska hälsa och kollar efter rodnader, småsår, sprickor eller blåmärken.

Vid hjälp på toabesök låter jag Erik klara så mycket som möjligt själv och ingriper bara där han själv ber om hjälp eller jag ser att han inte kan utföra ett visst moment. Jag ska heller aldrig försöka tvinga Erik till att utföra något själv bara för att jag själv tycker att han borde kunna det. Jag kollar mängd och nyans på urin och avföring för att ha koll på att tarmar och urinblåsa fungerar som det ska. Dålig tömning av urinblåsa kan leda till urinvägsinfektion och dålig tarmfunktion kan ge olika typer av förstoppning.

Sen har vi det som inte är så självklart för alla som jobbar inom vård eller omsorg, vilket är integriteten och empatiförmågan. Jag tänker åter igen på hur mannen har varit familjen överhuvud och hur detta kan leda till att det känns kränkande för en man att bli omskött av en yngre kvinna. En äldre person är precis lika medveten om utseendet som en annan och kan tycka att effekterna av kroppens åldrande är pinsam. Det beror på hur Eriks mentalitet och förhållningssätt till åldrandet ser ut. För att skoja till det lite så kan man tänka som så Erik tycker det är precis tvärtom; mysigt att få bli omskött av ett gäng skönheter. Jag tänker direkt på min morfar när jag skriver detta. Han var någonstans över 60 när han fick veta att en cancer i skelettet. Vid det laget var det för sent för att göra något och det tog inte många veckor från det att han fick diagnosen tills han gick bort. Under sin tid på sjukhuset flirtade han flitigt med de sköterskor som hade hand om honom och skröt om hur han aldrig hade varit så populär hos unga skönheter som nu. Så slutsatsen är att ett samtal angående hygien kan se ut hur som helst och hur den ska hanteras beror helt och hållet på Eriks förhållningssätt till sig själv. Oavsett så får man hitta ett sätt att balansera arbetsuppgifter på och tänka på att respektera individens vilja och integritet. Jag tror på att en bra kommunikation, förståelse och ödmjukhet gör arbetet lättare för mig och mindre pinsam eller kränkande för Erik.

 

Värderingar/människosyn/etik/moral – Hur Eriks människosyn och etik ser ut kan skilja sig helt från min egen. Jag tänker direkt på mitt arbete om KASAM och hur Antonovsky menar att ens förhållningssätt till livet och det förflutna påverkar vår känsla av meningsfullhet och gemenskap med andra. Känner man meningsfullhet blir det lättare att hantera oväntade händelser och då är man generellt sett friskare, det vill säga mår bättre, än de utan känsla av sammanhang. På Eriks tid var barnaga vanligt och man ansåg att ”ett kok stryk” var nyttigt. Detta resulterade i en del barnmisshandel och mindre empati och förståelse för de som varit utsatta för det. På 1800-talet var männen hårt arbetande och principfasta, visade mycket lite känslor och hade dessutom en annorlunda kvinnosyn än idag. Jag kan därför tänka mig att Erik fått stå ut med en mycket handfast uppväxt med en, vad vi idag skulle kalla känslokall, far och fått se sin mor stå vid spisen.

 

Hur Erik formats till den han är beror på hans mentala styrka under uppväxten. Utifrån min egen logik och erfarenhet inom studier av psykologi så finns det två alternativ till hur Erik utvecklat sin personlighet: Antingen har han tagit efter egenskaperna av de vuxna utan att egentligen ifrågasätta hur/varför uppfostran gått till eller sammanhanget i andra händelser i livet. Då anser han, liksom sin far, att kvinnans jobb är att föda barn och behaga sin man genom att underhålla hushållet. Det han ifrågasätter är antagligen könsrollerna i samhället eftersom man idag strävar efter mer jämlikhet och han tycker kanske det är befängt av till exempel en man att jobba som undersköterska eller en kvinna att jobba som lastbilschaufför. I den här personligheten tror jag Eriks mentala styrka är stabil och huruvida det bara är något han ger ett sken av eller inte är antingen något som visar sig ju närmre vi kommer varandra i förtroendet med tiden eller så vill han inte rota i det som har varit och det är en gräns jag får acceptera. Jag kan fokusera mer på att dela med mig av de moderna värderingarna som råder i dagens samhälle för att hjälpa honom greppa en viss moral han kanske inte förstår sig på. Ett exempel på den här effekten av uppfostran är min mors sambo sedan 14 år tillbaka, som dog i hjärtstopp för några veckor sedan. Han såg aldrig frågan ”varför hände detta mig? Detta vill jag inte utsätta någon annan för!”. Han såg istället orsak och verkan; ”jag snodde farsans bil, fick ett kok stryk och gjorde det aldrig igen” eller ”jag fick dåliga betyg, en örfil gjorde att jag inte vågade annat än prestera bättre, vilket gjorde att jag kunde försörja mig själv och min familj”.

Å andra sidan skulle Eriks uppfostran få honom att tänka ur ett helt annat perspektiv. Han skulle lika gärna kunnat vara en person som tog med sina erfarenheter och upplevelser i sitt bemötande med andra. Denna uppfostran kan också skapa sympatiförmåga och få Erik att leva med en inställning där han vet vad han själv inte vill utsätta andra människor för. Då är han idag en mycket ödmjuk människa som har lätt för att sätta sig in i andra människors känslor. Han kanske till och med mår dåligt över sitt förflutna och tycker livet är orättvist och att åldern (gerotranscendensen) ovanpå det blir mycket tungt för honom. Det beror på om han under sitt liv har hittat ett sätt att försonas med sitt förflutna. I så fall har nog hans människosyn och moral ett bredare och mer förstående perspektiv. Man kan nog komma med dussintals förslag på hur det kan se ut beroende på vilken uppväxt han haft. Man kan bara konstatera att uppväxten, händelser som olyckor, misstag men även positiva upplevelser som kärlek och lycka, är det som avgör Eriks moral och människosyn här idag. Hur jag ska bemöta hans värderingar beror helt på hur varje enskilt fall ser ut. Det viktiga för mig är bara att alltid utgå från godhetsprincipen och människovärdesprincipen och möter varje människa som en helt unik individ med helt unika och individuella behov.  

 

Jag knyter ihop och avslutar det här arbetet med att tillägga att de idéer jag har om olika tillvägagångssätt kommer bland annat från att ha läst en bok som heter ”Konsten att bliva gammal”. I den boken får man läsa anteckningar skrivna av en kvinna vid namn Anna som är 102 år gammal. Hon beskriver hur hon upplever bemötandet av vissa människor som hon möter inom hemtjänst och service. Man får läsa hur hon upplever att flytta från lägenhet till boende och vad hon själv tycker att de involverade kunde tänkt på men som hon inte vågar yttra sig om i rädslan för att låta jobbig. Jag blev ledsen när jag läste den här boken för det blev väldigt verkligt om hur klar i tankarna en äldre människa faktisk är. Fullt medveten om sin påverkan av andra människor och rädd för att belasta någon. Jag läste den här boken för att få ett lite bredare, verkligare perspektiv och har utifrån det försökt att nämna minst två olika situationer inom varje aspekt (ekonomi, kost, hygien, bostad, värderingar). Jag reflekterade kring dessa utifrån vad vi lärt oss under kursens gång samt mitt egna sunda förnuft.

 

¹ http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/sverige-tog-sig-ur-varsta-krisen-pa-tre-ar/ ²http://bengtdahlin.se/HoSstoryn2/filer_del2A/omvaerlden_2_1.html
³http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2011februari/nationellvardegrundforaldreomsorgenenligtsocialtjanstlagen-nyabestammelser
⁴ http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/1997-10

Ja jag säger bara det att det är en jävla tur att jag tycker det här ämnet är så roligt som jag tycker det är. Jag kan det mesta utantill. Och det är roligt att få bekräftat att det faktiskt stämmer när man sen söker källor som ska backa upp faktumet. 

 

Vi hade betygsamtal i måndags angående den förra kursen, Etik och människans livsvillkor. Jag var borta ganska mycket och jag sa inte mycket på lektionerna eftersom vi var en ganska stor klass just då. Mycket människor som talar samtidigt gör mig både nervös och osäker, så istället för att försöka få något sagt och bli pratad i käften på så håller jag tyst istället. Vi kom i alla fall fram till att den missade gruppredovisningen drog ner betyget. Men jag lyckades komma upp i C ändå, som på de flesta kurser i utbildningen. Jag har ett betyg i Vård och omsorg1 som är bättre men då gjorde praktik också. Då får man en skriftlig bedömning från den man gått med som tas i beaktning. Jag i mitt fall fick till och med ett rekomendationsbrev som jag kunde visa upp ifall jag sökte jobb eller så. Nästan synd att det inte ens behövdes då jag fick anställning ändå.

 

Men jag satsar högt på den här kursen. Jag siktar inte på något särskilt betyg, men jag ska fan i mig ge precis allt jag har för att vända ut och in på skiten och täcka varenda område. Så min första skrivuppgift ligger på 11 sidor för tillfället och jag är inte klar än. Hon ska nog få mer än vad hon tål. Hon ska få läsa i evigheter!

 

Hon sa att det märktes att jag gillar psykiatri och att jag visste vad jag pratar om. Hon tyckte jag var engagerad och att jag hade mycket relevant att dela med mig av när vi diskuterar på lektionerna. Vi gick inte in på några närmre detaljer kring det personliga jag skrivit i vissa uppgifter. Hon förstår att jag inte söker sympati, utan att jag bara vill bekräfta att jag verkligen vet vad jag snackar om. Jag vet vad frågorna innebär och jag vet innebörden i mina egna svar. 

 

Jag satt och gick igenom lite gamla uppgifter jag har gjort och måste säga att ibland blir jag förundrad över mig själv. Jag tittar på det och undrar om det verkligen är jag som skrivit det där? Jag lägger upp ett av de bättre i nästa inlägg.

 

Det går bra med valpen också. Förutom att hon kissar så jävla mycket så man undrar vart fan allt kommer ifrån. Den lilla kroppen och allt det pisset? Jösses. Men hon är duktig. Och intelligent. Och jag ångrar inte en sekund att vi tog hem henne. Hon är värd varenda minut och hon har redan förbättrat min vardag och gett den mening. Jag kan säga att om man gör rätt i sin inställning angående uppfostran och sådär, så förbättrar det förhållandet också. 

 

 

Känner att det är dags att uppdatera. Kan säga att det är mycket som har hänt. Och det är på det positiva planet. På alla aspekter faktiskt.

 

Så... Till att börja med har vi skaffat valp. Hon är amstaff och 9 veckor gammal. Vi hämtade henne i lördags, vilket innebär att vi inte haft henne en vecka ens. Hon är ett riktigt energiknippe och ett riktigt charmtroll. Det är visserligen alla valpar, och precis som man känner med alla bebisdjur så är hon den mest unika jag haft i min ägo. Hon är chippad som Doris. Vi sa att hon får heta det tills, och om, vi kommer på något annat. Men vi känner mer och mer att hon är en Doris.

 

Hon spurtar genom rummen då och då, är mycket bra på att underhålla sig själv genom att bråka med kvasten och brottas med tofflor, men för det mesta sover hon vid våra fötter. Dit vi går, dit följer hon med. Går vi in i duschen tillsammans, så sitter hon utanför och ylar. Svarar man genom att yla tillbaka, så slutar hon efter ett par gånger. Hon älskar mat! Och det är sin egen mat hon älskar. Vår mat bryr hon sig inte om och jag tackar GUD för att slippa en tiggande hund. Det är kanske gulligt när dom är små, men enligt min erfarenhet är det inte alls lika gulligt när vuxen vovve stirrar på en genom måltiderna och snappar åt sig maten så fort man vänder ryggen till. Så, så länge hon gillar sitt torrfoder så är det vad hon får. Dumt att få vovve att vilja ha mer än dom behöver genom att ge dom mat som ändå är olämplig. Något som i slutändan förkortar deras liv. Och om inte deras liv, så försämrar deras hälsa. 

 

Det är vad jag tycker iallafall...

 

Första natten varken kissade eller bajsade hon i rummet. Det väntade hon med tills precis innan hon skulle ut på morgonen. Det är hennes grej har vi märkt, att hålla sig tills vi kommer in igen eller göra det precis innan vi går ut. Bajsa säger hon däremot till om. Jävligt duktigt för att va så liten.
Första dagen, alltså dagen efter hon kom, så följde hon med på en lång tåg- och bussresa med mig och Simon  in till Helsingborg och hämta medicin. Hon tog det som en riktig champ. Varken gnydde eller klängde. Bara sov. Hon gick i koppel som om hon aldrig gjort något annat. 
Dag två, vilket var igår, så både kissade och bajsade hon så fort vi kom ut på morgonen. En valp som håller sig hela natten. Det ni! Det gäller däremot att inte vänta en sekund, utan när klockan ringer är det bara att dra på sig byxor och tröja, ta henne under armen och gå raka vägen ut. Från eftermiddag till kväll var vi ute med henne nästan hela tiden. Vi kastade pinne och efter tre kast så började hon komma tillbaka med den. Hon är så jävla smart! Man ser det när hon tittar en i ögonen. Ljuset är tänt, OCH det är någon hemma.
Dag fyra, det vill säga idag, hade hon också hållt sig hela natten. Gjorde både nr ett och och två när vi kom ut. Jag gav henne frukost och gick ut med henne efter 15 minuter igen. Då bajsade hon ännu en gång. Imorse var jag tvungen att tillrättavisa henne då hon bet i mina fötter och drog i byxorna. Det gjorde ont. Så jag tog "mammagrepp" på henne, så som tikar gör när de tillrättvisar sina valpar. Man tar ett grepp om sidan på strupen och tvingar henne ner på sidan tills hon ger upp. Det gillade hon inte. Men hon gav upp och hon slutade direkt att ge sig på fötterna. På eftermiddagen, efter att jag kom hem från skolan, har vi varit ute med henne på gräsplätten och övat på kom och sitt. Det tog ta mig fan inte mer än tre försök så fattade hon att hon skulle sitta för att få sin godis. 9 veckor!? Kan ni hajja!? Det behövs inga valpkurser här inte! 

 

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag behövde något som fick mig att tänka på något annat än mig själv. Jag kan säga att det är precis vad detta har resulterat i. Doris frambringar leenden hos nästan alla som går förbi. Detta resulterar i att många trevliga människor träder fram och pratar med en. Helt plötsligt så interagerar man med samhället och man känner att man är en del av det. På den här korta tiden har jag fått, svart på vitt, att alla människor inte är ute efter att göra mig illa på ett eller annat sätt. Faktum är att det finns mer trevliga människor än onda människor. Det är bara det att de onda framträder och fångar ens uppmärksamhet på ett sätt som gör att det känns som hela världen är som dom. För dom goda människorna är dom som inget säger och inget gör. Därför märker man dom inte, för dom påverkar en inte. Genom att ha hund så har dom däremot en anledning att göra det.

 

Jag vet dock att detta inte kommer att vara för evigt. Jag vet att nackdelar med amstaff är andra människors fördomar. När hon är vuxen, och i andras ögon inte lika gullig längre, så kommer dom dra till sig sina hundar och gå omvägar för att undvika henne. Många kommer se henne som en mördarmaskin som är ute efter att äta allt och alla hon ser. Men fram tills dess har hon ändå bevisat för mig det jag behövde få veta för att inte helt ge upp hoppet om mänskligheten och därmed isolera mig från allt och alla. Vilket skulle lett mig till ännu en nedåtgående spiral som gör livet värdelöst. Och även när hon blivit vuxen så kommer jag minnas den här lärdomen genom att bara ha henne här hos mig.

 

Hon är min bebis <3 Eller ja, vår bebis :) Men mest min :)

Psykiatri är vad vi läser i skolan just nu. Det känns mest som att allt är en upprepning hela tiden, för i slutändan handlar allt om att bemöta människor på ett professionellt sätt oavsett om du läser psykologi, etik, specialpedagogik eller vård och omsorg. Det enda som skiftar egentligen är funktionsnedsättningen man möter. Just nu handlar det om tunga psykiska sjukdomar som bipolaritet (manodepression) och schizofreni, men även psykisk ohälsa överhuvudtaget.

 

Är det inte lite så, att när man läser om en massa psykiska sjukdomar (och kroppsliga med för den delen som i medicin) och dess symtom så frågar man sig om man inte har en släng av både det ena och det andra? Eller lite av allt?

 

Särskilt psykologin var påfrestande för mig, när vi pratade mycket om olika typer av depressioner, skadebeteende och ångestproblem. Man sitter där och har personlig erfarenhet i princip allt, men tiger. För sitt eget bästa. Det är inte många som vet att om man har en sjukdom, så har man oftast fler. Det finns inte bara ett typ av problem i en diagnos, utan ofta är det mycket som följer med. Precis som med kroppsliga sjukdomar där den ena sjukdomen leder till en annan. Som metastaser. Det vill säga en cancer som sprider sig. 

 

 

Mitt huvudproblem har alltid varit borderline. En känslomässig blödning som innefattar de mesta symtomen och även ska uppfylla kriterier som självskadebeteende, extrema humörsvängningar, maniskt beteende (som att städa, damma, putsa och skura till dödsdagar), självmedicinering (missbruk för att tala klartext) och destruktivt beteende. Som vissa får när de varit med om övergrepp. Jag trodde jag gjorde mitt jobb genom att sära på benen. På något sätt så kändes det som den enda kärlek och bekräftelse jag kunde få. Eller var värd. Efteråt kände jag mig smutsig. Ledsen. Ångerfull. Och jag ville inte träffa snubben igen. Någonsin. Och jag kände mig våldtagen. Varenda gång. Jag visade på alla sätt med mitt kroppsspråk att jag inte ville, men han gjorde det ändå. Vilket ledde till att jag kände mig sviken.

 

Sjukdom -> Handling -> Konsekvens -> Trauma -> Ytterligare sjukdom -> Handling =  Back on square one. Det jag har diagnos på är ADHD, autism och ångestproblematik. Jag skulle vilja säga att jag definitivt inte har ADHD. Jag har grym inlärningsförmåga, inga fokussårigheter och är definitivt inte överaktiv. Det skulle vara ADD i så fall. Autism har jag inte. De har baserat det på att jag har svårt att inse folks bakomliggande avsikter. Faktum är att jag har valt att tro på människors godhet. Fram till dagsläget ungefär. Så är det något jag varit så är det naiv. Inte autistisk. Ångestproblem är ett milt uttryck för det jag känner när det är som värst, och jag har alla sorter av det. Dödsångest, panikångest, prestationsångest, morgonångest, torgskräck och så den där helt oförutsägbara vad-fan-är-det-som-händer-ångest. Som drar ner en i en depressionssvacka och håller fast en där.

 

 

För att jag tagit mig därifrån. För att jag inte är samma människa idag som då. Jag har bearbetat mina trauman och nu behöver jag få dela med mig av dom. Särskilt när jag samtidigt går en utbildning som river upp mina livserfarenheter ständigt. Särskilt när jag går i DBT (beteendeterapi) där jag genom att titta bakåt, blir bättre framåt. Särskilt när jag arbetar och, framförallt då, har nytta av mina nya verktyg jag får genom DBT.

 

Förhoppningsvis når jag ut till någon ung flicka som själv inte mår bra. Eller någon som inte har mått bra. Förhoppningsvis får jag någon där ute att känna sig mindre ensam och kanske mera hoppfull om att det blir bättre. Kanske aldrig helt bra. Men bättre.