ToGrowYouGottaChange

Jag hade en genomgång av min KBT-behandling med Simons behandlare idag där vi gick igenom det här med relationsfärdigheter. Hur man prioriterar mål, relation eller självrespekt i olika situationer och vilka färdigheter som ingår i vad. Till exempel förutsättningarna för att nå sitt mål är att man både kan stå på sig men även att man kan förhandla fram ett beslut. Förutsättningarna för en relation är att man inte hotar och att man validerar, dvs kan bekräft att man förstår en annan persons känslor även om det den gjorde inte var rätt. Förutsättningarna för att behålla sins självrespekt är att man håller sig till sanningen och att man inte ursäktar sig själv överdrivet, för att till exempel inte ha ringt någon på länge även fast man lovat.

 

Hur som helst så bottnar allt detta i en relation där man undviker att skapa problem, undviker att förstora upp problem eller att man är villig att lösa problem.

 

Vi gjorde sen en översikt där han frågde mig om det var något jag ville tillägga. Jag kände mig tvungen att påpeka att detta låter ju som något som människor borde prioritera i sina relationer. Vänskap, förhållande, blodsband... You name it. Dock så är det ingen som gör det. Det känns som att problem är just vad folk måste ha för att kunna umgås med varandra, även om det är just det som sliter sönder ett förhållande tillslut i vilket fall som helst. Jag känner många tjejer och killar som inte kan vara med någon utan att det finns något att gnälla om eller vara svartsjuk på... Hela tiden! Och en vänskap eller ett förhållande som inte innehåller drama eller skitsnack (förutom en jävla massa supande och liggande) är inte tillräckligt intressant att ägna sig åt.

 

Det är därför jag inte är intresserad av att ha några vänner. Eller umgås med någon utanför skola eller jobb. Förut var jag helt besatt av att vara omtyckt av så många människor som möjligt. Helst skulle kontaktlistan i telefonen vara full och helst skulle jag messa  med 10 pers samtidigt varje dag. Jag var så törstig på kärlek och bekräftelse att jag bjöd in vem som helst i mitt liv och erbjöd mig själv till hela allmänheten. Och de få riktigt nära vänner jag hade var jag helt beroende av. Helst hade jag velat tatuera in mitt namn inderas pannor.

 

Till följd av många år med grov mobbing och utanförskap så blir detta resultatet. Bara det gör en socialt avvikande. Bygg på det med 3 år av den viktigaste tonårstiden inlåst på diverse institutioner där man bara umgås med destruktiva och våldsamma människor. Släpp ut den här individen i samhället och se hur lång tid det tar att anpassa sig. Man går igenom dels stadiet av att vara helt livrädd för människor och inte alls veta hur man tar kontakt med folk. Sen när man kommer på hur man konverserar och får respons så blir man helt överdriven istället.

 

Därifrån fram tills den jag är idag har många människor fått chansen att svika mig, överge mig, lura mig, backstabba mig, håna mig, utnyttja mig, ljuga för mig... Flera gånger om. Eftersom jag förlåtit gång på gång.

 

I drogernas dimma fick jag en paus. Eftersom jag inte brydde mig. Jag överlevde den själsliga misshandeln med att rättfärdiga andras handlingar. Inställningen, som genomsyrade hela mig, var att jag inte tänkte låta någon annans tycke om mig, avgöra vad jag tyckte om dom. Med det menar jag att jag valde att tycka om och förlåta även de som egentligen inte tyckte om mig. Det drog dom nytta av. 

 

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.

 

Där är anledningen till att jag inte har nåt behov av vänner eller socialt umgänge idag. Vänskapens definition, för mig, innebär inget annat än svek och lögner. Inte för att det nödvändigtvis är deras fel. Utan för att de man älskar mest har förmågan att påverka en oavsett vilka val dom gör. Även om dom inte är menade att såra mig specifikt. Och ju mer människor man har att göra med, desto mer drama och kaos släpper man in i livet.

 

Och det är väl ingen nyhet att kvinnor/tjejer är värst av dom alla. Avundsjuka och sneaky som få. Nästlar sig in, spelar trevliga bara för att dom vet att en ful insida aldrig kan vägas upp av ett fint yttre. Nästlar sig in i ens liv för att kunna snacka ner en i förhoppning om att det gör deras fula insida lite vackrare.

 

Kvinnor och barn... Inget annat än demoner.

 

 

 

 

 

 

Simon och jag har blivit helt besatta av att titta på Fox News, som är en starkt konservativ republikansk nyhetskanal i USA. Det mest kända nyhetsankaret där, Bill O'reilly, är den som är mest underhållande. Minst sagt. Jag föreslår att gå in på Youtube och kolla på vilket klipp som helst med honom. Ord kan inte beskriva hur ofantligt dum i huvudet en person får lov att vara. Man måste se det själv. Förutom åsikter som att kristendomen inte är en religion utan en filosofi, så är särskilt hans drogpolitik rolig. 

 

Jag vet inte hur informerade människor är om läget i USA, men jag tror de flesta vet att när Bush trasade sönder landet ganska ordentligt så lämnade han en hel del åt Obama att laga. Bush lämnade bland mycket annat en enorm skuld som påverkar hela landets eknomi. Fattiga och medelklassen har drabbats värst vilket bidrar till att statistiken över kriminalitet ser ut som den gör. Det är svårt att hitta exakta siffror när mycket förmörkas, eller förskönas, kanske man ska säga. Stor del av brottstatistiken innehåller narkotikabrott av olika slag och det är väl ingen nyhet för någon att droger är ett "omfattande världsproblem". Ett av dom största krigen i vår tid är just kriget mot droger och det är ett komplicerat problem på många sätt.

 

Många människor, som inte kan få jobb eller inte tjänar tillräckligt på det jobb dom har, känner att dom inte har något annat val än att sälja knark. Man kan tjäna ENORMA summor på att göra det. För att det är olagligt. Därmed ingen skatt. Man kan ta skamligt mycket för det. För vem ska göra nåt åt saken? Det leder till enormt mycket människor som missbrukar, varpå den större delen som begår brott gör det för att dom ska ha råd med detta. 

 

O'reilly vill säga att detta inte är statens fel, utan familjens fel. Han menar dessutom på att den större delen av dom som åker fast för knarkbrott är svarta. Statistiken visar det, säger han utan att hänvisa till någon. Fast fakta är att majoriteten av dom som visiteras av poliser ute i samhället är svarta. Dock så i förhållande till dom få vita som plockas så är det faktiskt mindre svarta som har vapen eller droger på sig vid sådana tillfällen. Och O'reillys påstådda orsak till kriminalitet och missbruk (eller fakta, som han själv skulle påstå) är de unga svarta kvinnor som skaffar barn out of wedlock. Dvs utanför äktenskap. Det resulterar i att barnen, födda utanför äktenskap, växer upp utan fädrar. Och utan en stark manlig förebild i familjen så har dom här barnen ingen som föregår med gott exempel eller sätter gränser. Dom får alltså inte rätt uppfostran. Och därför blir dom kriminella.

 

 

Utan det hiphop-industrins fel också, för dom uppmuntrar till sådana handlingar och får det att framstå som coolt. Och det är en skam för USA att tillåta dessa människor, som kommer från botten och uppåt, att sprida sitt budskap om vart de kommer ifrån och vad dom har tagit sig igenom för att överleva. Det är så klart deras fel också!

 

 

Det kan möjligtvis inte ha att göra med att man beskattar dom fattiga högst? Det kan möjligtvis inte bero på att man måste ha tre jobb för att överhuvudtaget ha tak över huvudet och mat på bordet? Men det är logiskt att slippa betala skatt om man tjänar mer än 100 000 dollar/år (ca 700 000 kr)? O'reilly tycker heller inte att företag ska ha health care, alltså hälsovårdsförsäkring, åt sina anställda. För då skulle företagen gå omkull. Vilket skulle höja arbetslösheten. Även här tyckte han att det skulle vara familjens ansvar. Och hans lösning av att varje familj ska spara pengar till sjukvård och passa den summan vidare till nästa generation inom familjen.

 

Det är ju inte alls så att företagen vinner arbetskraft genom att hålla sina anställda friska, vilket i sin tur gynnar hela ekonomin. Kolla på Sverige. Kolla på Kanada. Och hade inte familjer sparat pengar till sjukvård om dom hade haft råd med det? Särskilt när sjukvården inte tar emot människor som inte har pengar eller försäkring om dom så skulle komma in och vara akut döende? (Titta på Michael Moores dokumentärfilm Sicko, så ska ni få se något riktigt fucked up om USA:s sjukvård och försäkringsbolag)

 

Så människor har mer än en anledning att sälja droger för att ha en inkomst. Människor har mer än en anledning att bruka droger för att orka leva. Därmed begå andra typer av brott för att ha råd med detta. Dom behöver inte ens begå knarkrelaterade brott för att stämplas som kriminella och därmed få sin framtid förstörd. Det räcker med att dom är påverkade eller tas för "innehav".

 

 

Knarkkarteller, maffior och andra organiserade brottsligheter som livnär sig på import/export av droger eller tillverkning av det. Det är en mång-miljardsindustri för den som sköter det rätt, och undergången för den som är i behov av dess varor och en massiv del till siffrorna i brottstatistiken. Polisen spenderar en stor del av sin tid med att visitera och spana på människor som har med droger att göra. Dom sätter upp fällor för både langare och köpare och dom spenderar månader och år på att infiltrera "knarkgäng", vilket kostar enorma summor det också. Man har i vissa länder till och med gjort det till en militär aktion, med automatvapen och stridstankar, vilket kostar enorma summor även det.

 

Till vilken nytta? Ingen. Faktum är att ju mer tid man lagt på detta "war on drugs" desto värre har det blivit. Och människor som åker i fängelse för att dom köpte lite tjack, eller hade en bit röka på sig, kommer ur fängelset mer kriminella än någonsin. Och hade dom inte problem innan, så fick dom det. Att sätta en hobby-rökare, eller någon som stjäl för att ha råd med droger, tillsammans med mördare, våldtäksmän och gängmedlemmar göder all kriminalitet som hästskit göder en åker. För att inte tala om den personliga undergången och de familjer som krossas av detta.

 

I vissa stater har man insett detta och börjat ifrågasätta meningen med att bekämpa droger. Man har börjat titta på de mänskliga rättigheterna och frågat sig vad som egentligen ingår där. Man har kommit fram till att människor som begår brott är inte mer påverkade av droger än vad dom är av alkohol. Påverkan av droger driver en inte till att begå mer brott än vad alkohol gör. Att begå brott för att ha råd med droger är en jävla skillnad och även ett resultat av att det är olagligt. 

 

Man har kommit fram till att av alla, från en gångs-brukare till tunga missbrukare, så består majoriteten överlägset av dom som tar någon enstaka gång eller som tar då och då, medan procenten av tungt beroende är ytterst liten. Precis som med alkohol. Många håller på ett tag men lägger sedan ner. Så som de flesta unga, vilda och utforskande människor gör med det mesta. Det ligger dessutom i människans natur att "utforska sina sinnen". Forskningen kan se detta så långt tillbaka som till stenåldern då neandertalare drack saften ur giftiga växter för att hallucinationerna var deras kommunikation med andevärlden. Även indianerna rökte på många gånger för enbart njutningen och den sociala gemenskapens skull.

 

Så i Colorado och Washington har man röstat fram ett beslut om att legalisera marijuana för vuxna. Ingen människa ska behöva vara rädd för att åtalas och få fängelse för att dom lever sina egna liv och gör vad dom vill med sina egna kroppar. Ingen ska behöva vara rädd för att bli inlåst och förlora sitt liv för att dom inte gör någon större skada än vad alkoholen gör. Och den lilla procent som innehåller tungt drogmissbruk ska bli berättigade stöd och behandling i att återupprätta sina liv istället för att dömas till fängelse. Även dom ska bli behandlade som människor med en sjukdom som behöver rätt behandling. Om det så innebär medicinering, vilket tungt beroende allt som oftast kräver.

 

 

Brottstatistiken sjönk och statens kassa växte genom beskattningen på marijuana. Att statens kassa växer kan i sin tur gynna samhället på många sätt vad gäller välfärden. Det resulterade även i att organiserad brottslighet så gott som wipades ut i de områdena och samhället blev over all mer stabilt.

 

 

Snacka om hur ekonomin skulle skjuta i höjden av människor som har råd att investera sina liv i att jobba och tjäna bra med pengar, för att dom har hälsan i behåll och inga brottsregister som hindrar företag från att anställa dom. Organiserad brottslighet världen över som försörjer sig på allt som har med droger att göra skulle försvinna. Polisen skulle ha mycket mer tid och pengar över till att ägna sig åt viktigare brott, som att leta efter försvunna människor eller brottslingar som verkligen är en fara för andra i samhället. Unga soldater i de militärgrupper som krigar mot droger skulle kunna återvända hem till sina familjer.

 

Jag tror inte det finns en enda människa som inte skulle tjäna på detta. För att de som är benägna att förstöra sina liv genom missbruk kommer göra det vare sig det är lagligt eller inte. Så varför göra en massa människor kriminella genom att ha något olagligt, när det är oundvikligt ändå? Man förstör liv mer genom att sätta tabu på droger än vad man gör genom att avkriminalisera det. Både ur ett ekonomiskt perspektiv och så även på en individuell nivå. För att vara missbrukare är skamligt, och när något är skamligt så drar man sig för att söka hjälp.

 

 

Idag skulle leka av Doris redan på förmiddagen i förhoppningen om att hon håller sig lugn under resten av dagen så att vi kan fokusera på våra skolarbeten. Vi tog våran vovve och begav oss bort mot Pressbyrån här borta för att inhandla en varsin kaffe och bulle till frukost på vägen. Vädret var underbart, humöret på topp, men inte så länge till...

 

Vi hinner gå 100 meter när en tant med rollator stannar oss och frågar vilken ras Doris är. Hon börjar berätta om en hund på 11 månader (eller år?), jag hör ordet "ledsen", "tragiskt" och något om "terrier" på kraftig engelsk brytning. Simon och jag står som två spån och bara nickar, ler när hon ler och fattar ingenting. Tillslut får jag avbryta med att vi måste gå, varpå hon fortsätter prata som ingenting medan hennes väninna står en bit ifrån tittar på. Vi börjar röra oss sakta därifrån när dom går dom efter och helt plötsligt börjar prata om Gud. Dom räcker ut ett gäng brochyrer till oss och då uppdagas det att dom är Jehovas vittnen. 

 

Dags att pipa... Helst innan man får höra hela storyn om hur människan uppstod för 5000 år sedan (ha.ha?) till Guds avbild.

 

Vi håller fortfarande på att träna Doris till att vara ensam, så när vi kommer fram till Pressbyrån bestämmer vi oss för att gå in båda två. En förutsättning för att kunna lära henne vara ensam är att hon får vara just det; ensam! Vi hinner dock inte ens binda kopplet förrän ytterligare en tant kommer fram och påpekar hur söt hon är. Innan vi hinner reagera så böjer hon sig över Doris och daltar med hög röst samtidigt som vi försöker knyta kopplet och få henne att sitta ner. Kaos! Tanten fattar väl tillslut att vi inte vill ha henne och går därifrån då kommer nästa kärringjävel kommer fram. Hon frågar om vi behöver hjälp och erbjuder sig att hålla henne medan vi går in. Vid det här laget är vi måttligt irriterade och praktiskt taget snäser att "nej det behövs inte!". "Jooo men jag är hunduppfödare och jag vet hur man handskas med hundar" osv får vi till svar. Vi inser att det inte är lönt att diskutera, binder henne och går därifrån medan vi innifrån affären bara kan titta på hon står hukad över Doris och gullar. Doris ligger på rygg och sprattlar som en fisk, helt i exstas. Säkert jätteglad, men hur stressad? Och hur fan ska vi kunna lära henne att hälsa på nästan människa lugn och sansat, när folk inte kan ge fan i att stressa upp henne? Eller acceptera när man säger nej? Vi får börja om varenda jävla gång detta händer!

 

Vår metod är att hon ska sitta inför och mellan alla moment som att hälsa, komma in genom dörren, innan hon lämnas eller tillsammans med oss går ifrån något. Att få sitta först tar henne ur den stressade situationen och ger henne tid att varva ner innan vi går vidare till något annat. Allt för att skapa en så lugn och kontrollerad energi som möjligt som gynnar kontakten oss emellan, samt hennes egna fokus. Det är alltså för hennes skull, likaväl som för våran.

 

Men detta är inte första och enda gången. Vi har haft henne sen i början på juli och liknande fall har inträffat säkert 10 gånger hittills. Värre och mindre värre.

 

Som när vi för ett par veckor sedan var vi på väg hem ifrån Ica när jag hör någon ropa Doris namn. Jag vänder mig om och ser två tjejer gå bakom oss. Har aldrig träffat dom förr. Det visar sig att Simon dagen innan träffat dom på tågstationen och då låtit dom hälsa på henne. Jag räcker irriterat över kopplet till honom med orden "då kan du sköta detta". Doris blir så klart överlycklig och hänger i kopplet medan svansen går som en propeller. Simon säger ifrån att vi tvärr måste gå. Då hör jag henne säga "naaaw, hon vill inte... stackars!". Jag känner hur jag nästan exploderar. Ignoranta människor, som varken förstår vår tanke eller hundens funktion. Det är det som gör mig mest förbannad, att sådana okunniga människor dömer oss som djurplågare när vi inte gör som hunden vill. 

 

En annan gång skulle vi ta tåget till Helsingborg då det som vanligt var fullpackat med folk. Vi kliver på i fel sektor, försöker ta oss igenom vagnen för att komma till den hundtillåtna sidan, när vi blir stillastående mitt i vagnen och kommer inte åt något håll. Simon står med Doris i famnen, det är packat med folk åt båda hållen när jag hör någon tjej som gnäller att man får inte ha hundar där. Jag ryter att vi för fan inte kommer någonstans och måste stå där. Hon ställer sig upp och tränger sig igenom folkmassan samtidigt som hon gnäller att hon inte kan vara där för att en hund är där, och det är förbjudet. Jag vänder mig om nästan spottar när jag säger "vilket jävla problem då!". Tacka din lyckliga Gud för att hon höll käften, för annars hade jag väl knockat henne över näsan.

 

Det värsta var häromdagen när vi gick till djuraffären för att köpa nya prylar vår lilla bebis. Tänkte även då att det var ett ypperligt tillfälle att träna henne. Den här gången var hon riktigt besvärlig och tjöt så fort man försvann ur sikte. Medan Simon var inne så skulle jag stå precis runt hörnet, tillräckligt nära att belöna samtidigt som hon gjorde rätt (i det här fallet sitta eller ligga, något som visade på avslappning). Jag hade precis börjat få henne att lugna ner sig och acceptera situationen då någon jävla mongokossa, som ska in och väga sin hund, stannar till hos Doris och ska dalta lika jävla febrilt som alla andra liknande idioter. Hon börjar självklart bete sig helt hysteriskt. Hon går efteråt fram till mig, börjar prata om sin golden retriever som väger si och så mycket, och han är så gammal och är så stor, även fast jag står och tittar på hunden liksom. När Doris börjar gnälla så frågar hon om hon får gå fram (lite sent att fråga nu va?) varpå jag säger att "nej, det är inte lämpligt just nu för att jag tränar henne till att vara ensam". Hon tittar på mig med öppen mun, verkar inte fatta vad hon precis hörde, men säger efter en stund "va? vadå, får jag inte hälsa?". 

 

Alltså va fan är det med människor? Hur jävla dum i huvudet kan man vara på en skala? Hur svårt ska det vara att fatta? Såna människor ska inte ha hund!

 

Efter detta blir ju Doris helt omöjlig att ha och göra med, så när hon tjutit högt, ljudligt och länge så hör jag en av tjejerna som jobbar där inne kommentera något i stil med "va störigt". Som om att bara för hunden är störig så ska den få som den vill för så löser man något som är enkelt för dej... På kort sikt... Men på lång sikt? Då har du en hund som inte gör något annat än att vara just störig. För då har du lärt den att:

 

1.Du är inte konsekvent

2.Då kan den få som den vill, bara den beter sig illa tillräckligt länge

3.Då är du ingen lämplig ledare vilket gör att hunden inte respekterar dej

4.Och då kommer hunden aldrig lyssna på dej

5.Villket du kommer att straffa hunden för

 

Conclusion: Det är när hunden får som den vill som det verkligen är synd om den.

Ja, där gick jag med hon som ska vara min kontaktperson och predikade om mitt grymma lokalsinne. Berättade hur jag som liten försökte gå vilse genom att gå alla möjliga vägar jag aldrig gått på innan och ändå visste jag alltid vart jag var någonstans. Så jag proppsade på att gå den vägen vi gick "för jag har ju gått till den vägen innan, så jag vet minsann vart vi är och vart vi ska". Och när jag trodde att vi var framme, så var vi någon helt annanstans... Och jag visste absolut inte vart. 

 

Nej... Tillslut fick vi ringa och be henne hämta oss. Visade sig då att vi var 100 meter därifrån. Hon jag gick med var inte glad på mig.

 

Vi hade i alla fall avslutningsmöte (mitt ärende avslutas 1 september) med någon som vikarierade för min ordinarie. En ung tjej, säkert i min ålder, helt ny på jobbet. Men ödmjuk. Jag gillade henne. Hon la fram en hel hög med dokument, som innehöll samtal och problemområden. Hon frågade hur fritiden ser ut, hur det går med jobb och skola, hur det går med sambo och tillslut... Hur går det svåraste...

 

Jag svarar att det finns inget Förklarade för femtioelfte gången att Simon och jag kommer från den absoluta botten och om inte det statuerar ett skräckexempel, då är man dum i huvudet. Talar om att vi är där vi är idag för att vi vill vara här, och även om vi egentligen har en viss tvångskänsla så har det inte haft någonting med våra val att göra. 

 

Nyfikenheten växer i hennes ögon. Hon blir tyst. Säkert inte van att höra den här typen av resonemang. Men skeptisk är hon samtidigt. Jag förstår det. För "min sort" är bra på att tala om vad andra vill höra. Är det något vi "gatufolk" är bra på, så är det att ljuga. 

 

Hon undrar hur vi kunde hamna på botten.

 

Det går inte att svara på med ett ord eftersom det handlar om en massa olika omständigheter som inträffar samtidigt. Det var inte ämnet i sig, utan vad det skapade; en jävla massa bråk och slagsmål, liv på nätterna, påhälsningar av polis och securitas var och varannan dag, förlust av jobb, förlust av inkomst, förlust av motivation, vilja och engagemang. Jag berättar i vilken ordning vi förlorade lägenheterna. Från att ha gått in på den riktigt tunga delen av problemet, till att sitta och inte ha något annat än just det att leva för... Inte ens sin egen värdighet. Från att vi åkte fast tills att vi fick första datumet, satt vi och bara väntade. Vi trodde till och med att dom hade glömt bort oss, och var rädda för det. När vi efter 3 månaders hemlöshet äntligen fick första datumet, så var vi sedan länge överens. Kontrakt, om man samtidigt får programmet, är en riktigt unik möjlighet. Man kan faktiskt återupprätta sitt liv igen. Tar vi inte tillvara på detta, då är vi döda om fem år. Det sa läkarna i alla fall... Så vi hade två alternativ, att stanna kvar där eller inte stanna kvar där. Varav det ena egentligen inte är något alternativ.

 

Hon satt knäpptyst. Fokuserad. Lyssnade. Bearbetade informationen. Jag såg det. Antagligen inte van vi den typen av ärlighet där man tar på sig ansvaret för vad man själv orsakat, istället för att skylla på samhället och alla andra.

 

Hon frågar hur livet efteråt har sett ut sen dess. Hon förstod att man förlorar sina anhörigas förtroende, och därmed sina anhöriga. Och när man vänder det livet ryggen, så förlorar man även alla sina "vänner". Det är den främsta anledningen till att nästan ingen med tung problematik lyckas; ensamheten. Det tar för lång tid innan människor, som betyder något, vågar träda in i ens liv igen. Många kan inte vara ensamma så länge.

 

Jag förklarar att det är just det som ger en meningen att upprätthålla allt. Förtroendet man börjar bygga upp igen. Berättade hur svärmor fortfarande gråter när hon pratar om hur glad hon är för att det går bra. Hon hade en period där hon trodde att varje bil som small igen utanför dörren bringade dödsbud. Konsekvenserna av det livet man levde då,  tvingade oss ta beslut som sårade alla som älskar en. Vilket man inte fattade då. Jag förklarade att jag har kontakt med mamma och systrar igen. Även pappa, som jag inte träffar, har slutat hysa agg och ta avstånd från mig. Jag har hela min familj igen. Även om dom inte är hos mig, eller om jag inte pratar med dom varje dag, så tror dom i alla fall på mig igen. Det är det som gör det värt allting, att upprätthålla det vi har byggt.

 

Och med det kontaktnät vi har haft hela tiden hittills, grymma människor och hjälper en och en awesome familj som vågade börja tro igen, då är det inte svårt.

 

Jag ser hur hon ryser och får gåshud. Hon lutar sig tillbaka och säger "helt fantastiskt, jag blir tårögd". Hon har inte jobbat i Kriminalvården längre än några månader, men min historia, den skulle hon komma att minnas sa hon :)

 

 

 

 

 

Kan innebära vad som helst. Dödsångest. Att vilja dö, men inte kunna. Vilja dö, men inte våga. På väg att dö för tidigt. Jag läste en debatt en gång där man tog upp frågan om vad som skiljer oss från djuren. Man ansåg att vetskapen om döden skiljde oss åt, och att vetskapen om döden var det som styrde våra val i livet. Man vill hinna med så mycket som möjligt, som är meningsfullt. Man vill leva klart innan man dör. Min fråga är om man någonsin "lever klart".

 

Jag har haft problem med dödsångest sen jag var 10 år gammal. Min gammelfarmor dog då. Det väckte min vetskap om döden. Det som satte spår och förföljde mig, och gör än idag, var när min mammas dåvarande sambo och jag gick förbi den kyrkogård gammelfarmor låg begravd i och jag frågade honom vad han tror. Finns det något efter döden, eller bli vi bara gräs och jord. Han svarade jord och maskmat. Sen dess går det inte en dag, jag lovar, inte en enda dag, som jag inte tänker på döden...

 

Jag låg i flera år på nätterna och höll om mina systrar medan jag grät. Ja... Det kändes som jag skulle dö imorgon och jag undrade redan då hur jag skulle hinna med allt som jag måste hinna med, innan jag känner att det är ok att lämna mitt medvetna. Innan det känns ok att sluta existera och förenas med evigheten.

 

När jag emellanåt nämner mina problem med dödsångest så möts jag oftast av bagatellisering och nåt svar i stil med att alla funderar på detta. Ja, jag funderar ju inte så mycket... I mitt fall försöker jag desperat hitta ett sätt att förbereda mig på. 

 

Usch jag vill inte. Inte nu, inte imorgon, inte om 10 år och inte om 100. Och jag vill inte bli gammal.

 

Och nu när jag jobbar just med äldre människor så påminns jag varje dag om hur inte bara livet är skört, utan även hälsan. Och hur beroende vi är av hälsan. För när hälsan går utför, så gör livet det. Och har man ingen hälsa, då har man inget liv. Då är man levande död istället. Det är ännu mer hemskt, att man faktiskt kan vara död medan man lever. Jag ser exempel på det här nästan varje dag som jag är på jobbet. Gamla människor utan kroppsfunktioner, helt beroende av oss. Och vad gör vi? Drogar ner dom och gömmer undan dom, medan vi säger att detta är för deras skull. Men egentligen är det för vår.

 

Så nu är jag inte bara rädd för döden... Varje dag... Jag är även rädd för att bli gammal. Eller sjuk. Så fort det värker någonstans är jag övertygad om att jag fått min dödsdom. Detta är naturligtvis tankar jag slår bort. Naturligtvis är jag ingen hypokondriker som jämrar och klagar hela tiden. Även om jag uttrycker min oro ofta. Här hemma i alla fall. 

 

Men jag börjar ställa mig frågan när man uppnår en livskvalitet, som gör att man känner att det är ok, den dagen det är dags. Eller om strävandet efter att leva livet fullt ut gör att man aldrig kommer leva fullt ut. Kommer man ligga på sin dödsbädd med den typen av ångest då istället? Att jag aldrig tillät mig själv att leva i nuet?

 

Detta är ett tungt ämne. Det finns ingen som vill prata om det. Antingen för att det är för jobbigt, eller för att det inte kretsar i deras medvetna än. Och i min behandling från missbruk till färdigheter inför ett självständigt och stabilt liv, så ingår detta liksom inte. För det går inte att göra något åt. Så vem som helst som lever med det här, är verkligen ensam. Det finns ingen som kan följa en in i döden.

 

Så är jag rädd för att bli gammal? Är jag rädd för att bli sjuk? Eller är jag egentligen rädd för att bli ensam?

 

Så idag åkte vi in till Helsingborg och lämnade kontrakten till RSU:s chef, vilket innebär att vi äntligen kan slappna av och fokusera på sånt som är viktigt att vårda; oss som familj, mitt jobb och vårat plugg.

 

Igår började jag på inriktningen i min utbildning som USKA. Jag ska läsa Socialpedagogik&Funktionsnedsättning vilket innefattar bland annat en kurs inom handledning. Så när jag är klar med min utbildning är jag inte bara undersköterska, utan jag kan även arbeta med utvecklingsstörda samt ha praktikanter. Ja, tro mig; man använder forfarande benämningen "utvecklingsstörd", men helst ska man säga funktionsnedsatt. Man får aldrig säga funktionshindrad, dock, eftersom en person aldrig är sin funktion eller sitt hinder. Hmm..

 

Det börjar också gå riktigt bra på jobbet nu och de ordinarie börjar förstå att jag är bra på det jag gör. För tro mig, jag är bra på det jag gör och de gamla älskar mig där borta. Dom är lika lättade varje morgon jag kommer dit och många gånger frågar dom mig vad dom skulle gjort om inte jag hade kommit dit den dagen. Under sommaren plockar dom in vikarier på löpande band. De flesta har ingen utbildning, många har aldrig satt sin fot inom omsorgen tidigare. Även om någon kanske är passande som person, vänlig och varm, så märker man om dom saknar utbildning vilket påverkar det praktiska arbetet, vilket i sin tur påverkar de gamla. Många vikarier är inte svenska och när en utländsk vikarie säger att det är illa för att dom inte ens förstår varandra, då är det illa. Så det som gynnar mig i mitt arbete är att jag verkligen känner att jag kan göra en skillnad i det här kaoset. Inte bara för de boende, att de kan lita på att de blir väl ohändertagna och väl bemötta, utan även för de andra som jobbar där. Men att de gamla har det bra, det är det viktigaste för mig.

 

Högalidshemmet i Hässleholm.