ToGrowYouGottaChange

Idag skulle leka av Doris redan på förmiddagen i förhoppningen om att hon håller sig lugn under resten av dagen så att vi kan fokusera på våra skolarbeten. Vi tog våran vovve och begav oss bort mot Pressbyrån här borta för att inhandla en varsin kaffe och bulle till frukost på vägen. Vädret var underbart, humöret på topp, men inte så länge till...

 

Vi hinner gå 100 meter när en tant med rollator stannar oss och frågar vilken ras Doris är. Hon börjar berätta om en hund på 11 månader (eller år?), jag hör ordet "ledsen", "tragiskt" och något om "terrier" på kraftig engelsk brytning. Simon och jag står som två spån och bara nickar, ler när hon ler och fattar ingenting. Tillslut får jag avbryta med att vi måste gå, varpå hon fortsätter prata som ingenting medan hennes väninna står en bit ifrån tittar på. Vi börjar röra oss sakta därifrån när dom går dom efter och helt plötsligt börjar prata om Gud. Dom räcker ut ett gäng brochyrer till oss och då uppdagas det att dom är Jehovas vittnen. 

 

Dags att pipa... Helst innan man får höra hela storyn om hur människan uppstod för 5000 år sedan (ha.ha?) till Guds avbild.

 

Vi håller fortfarande på att träna Doris till att vara ensam, så när vi kommer fram till Pressbyrån bestämmer vi oss för att gå in båda två. En förutsättning för att kunna lära henne vara ensam är att hon får vara just det; ensam! Vi hinner dock inte ens binda kopplet förrän ytterligare en tant kommer fram och påpekar hur söt hon är. Innan vi hinner reagera så böjer hon sig över Doris och daltar med hög röst samtidigt som vi försöker knyta kopplet och få henne att sitta ner. Kaos! Tanten fattar väl tillslut att vi inte vill ha henne och går därifrån då kommer nästa kärringjävel kommer fram. Hon frågar om vi behöver hjälp och erbjuder sig att hålla henne medan vi går in. Vid det här laget är vi måttligt irriterade och praktiskt taget snäser att "nej det behövs inte!". "Jooo men jag är hunduppfödare och jag vet hur man handskas med hundar" osv får vi till svar. Vi inser att det inte är lönt att diskutera, binder henne och går därifrån medan vi innifrån affären bara kan titta på hon står hukad över Doris och gullar. Doris ligger på rygg och sprattlar som en fisk, helt i exstas. Säkert jätteglad, men hur stressad? Och hur fan ska vi kunna lära henne att hälsa på nästan människa lugn och sansat, när folk inte kan ge fan i att stressa upp henne? Eller acceptera när man säger nej? Vi får börja om varenda jävla gång detta händer!

 

Vår metod är att hon ska sitta inför och mellan alla moment som att hälsa, komma in genom dörren, innan hon lämnas eller tillsammans med oss går ifrån något. Att få sitta först tar henne ur den stressade situationen och ger henne tid att varva ner innan vi går vidare till något annat. Allt för att skapa en så lugn och kontrollerad energi som möjligt som gynnar kontakten oss emellan, samt hennes egna fokus. Det är alltså för hennes skull, likaväl som för våran.

 

Men detta är inte första och enda gången. Vi har haft henne sen i början på juli och liknande fall har inträffat säkert 10 gånger hittills. Värre och mindre värre.

 

Som när vi för ett par veckor sedan var vi på väg hem ifrån Ica när jag hör någon ropa Doris namn. Jag vänder mig om och ser två tjejer gå bakom oss. Har aldrig träffat dom förr. Det visar sig att Simon dagen innan träffat dom på tågstationen och då låtit dom hälsa på henne. Jag räcker irriterat över kopplet till honom med orden "då kan du sköta detta". Doris blir så klart överlycklig och hänger i kopplet medan svansen går som en propeller. Simon säger ifrån att vi tvärr måste gå. Då hör jag henne säga "naaaw, hon vill inte... stackars!". Jag känner hur jag nästan exploderar. Ignoranta människor, som varken förstår vår tanke eller hundens funktion. Det är det som gör mig mest förbannad, att sådana okunniga människor dömer oss som djurplågare när vi inte gör som hunden vill. 

 

En annan gång skulle vi ta tåget till Helsingborg då det som vanligt var fullpackat med folk. Vi kliver på i fel sektor, försöker ta oss igenom vagnen för att komma till den hundtillåtna sidan, när vi blir stillastående mitt i vagnen och kommer inte åt något håll. Simon står med Doris i famnen, det är packat med folk åt båda hållen när jag hör någon tjej som gnäller att man får inte ha hundar där. Jag ryter att vi för fan inte kommer någonstans och måste stå där. Hon ställer sig upp och tränger sig igenom folkmassan samtidigt som hon gnäller att hon inte kan vara där för att en hund är där, och det är förbjudet. Jag vänder mig om nästan spottar när jag säger "vilket jävla problem då!". Tacka din lyckliga Gud för att hon höll käften, för annars hade jag väl knockat henne över näsan.

 

Det värsta var häromdagen när vi gick till djuraffären för att köpa nya prylar vår lilla bebis. Tänkte även då att det var ett ypperligt tillfälle att träna henne. Den här gången var hon riktigt besvärlig och tjöt så fort man försvann ur sikte. Medan Simon var inne så skulle jag stå precis runt hörnet, tillräckligt nära att belöna samtidigt som hon gjorde rätt (i det här fallet sitta eller ligga, något som visade på avslappning). Jag hade precis börjat få henne att lugna ner sig och acceptera situationen då någon jävla mongokossa, som ska in och väga sin hund, stannar till hos Doris och ska dalta lika jävla febrilt som alla andra liknande idioter. Hon börjar självklart bete sig helt hysteriskt. Hon går efteråt fram till mig, börjar prata om sin golden retriever som väger si och så mycket, och han är så gammal och är så stor, även fast jag står och tittar på hunden liksom. När Doris börjar gnälla så frågar hon om hon får gå fram (lite sent att fråga nu va?) varpå jag säger att "nej, det är inte lämpligt just nu för att jag tränar henne till att vara ensam". Hon tittar på mig med öppen mun, verkar inte fatta vad hon precis hörde, men säger efter en stund "va? vadå, får jag inte hälsa?". 

 

Alltså va fan är det med människor? Hur jävla dum i huvudet kan man vara på en skala? Hur svårt ska det vara att fatta? Såna människor ska inte ha hund!

 

Efter detta blir ju Doris helt omöjlig att ha och göra med, så när hon tjutit högt, ljudligt och länge så hör jag en av tjejerna som jobbar där inne kommentera något i stil med "va störigt". Som om att bara för hunden är störig så ska den få som den vill för så löser man något som är enkelt för dej... På kort sikt... Men på lång sikt? Då har du en hund som inte gör något annat än att vara just störig. För då har du lärt den att:

 

1.Du är inte konsekvent

2.Då kan den få som den vill, bara den beter sig illa tillräckligt länge

3.Då är du ingen lämplig ledare vilket gör att hunden inte respekterar dej

4.Och då kommer hunden aldrig lyssna på dej

5.Villket du kommer att straffa hunden för

 

Conclusion: Det är när hunden får som den vill som det verkligen är synd om den.