Djuren, livet och en sån som jag
CarroFoundLife... Jag har grubblat på det ett tag. Tyckte väl i den stunden, då jag bestämde mitt bloggnamn, att jag hade funnit livet. Antog att bara för att man inte missbrukar, för att man jobbar, pluggar och tar hand om sitt hem så "lever" man. Mer och mer känner jag att det inte är riktigt så enkelt, även fast man hade velat. På något sätt spelar någon roll hur sysselsatt jag är, eller hur mycket jag interagerar med andra människor... Jag sitter fortfarande och frågar mig själv när livet ska börja. Eller när vet jag att jag lever? Vad definierar "att leva"? Det måste vara mer än att bara andas, äta, sova och "göra".
Om inte så vet jag inte om jag vill vara med längre... Fast jag är nog så illa tvungen. Jag är alldeles för rädd för att dö, så det är inte heller något alternativ. Det enda man har kvar då är leta efter en innebörd, kalla det "mening". Motivation. Vilja. Lust... Framför allt.
Men förutom mina filosofiska ångest-tankar så är mitt liv mer normalt än någonsin. Jag är på en plats jag aldrig trodde fanns... Inte för mig i alla fall. Våran Doris, som ger mig en anledning att kliva upp på morgonen, är nog den smartaste vovve jag haft med att göra. Hon är 5 månader och kan alla grundläggande kommandon. Sitt, ligg, tass, fot, stanna och kom. Utöver det kan hon "sitt upp", alltså från ligg till sitt och hon kan dansa. Hon vet vad matte och husse innebär och det felar aldrig. Hon vet vad kissa och bajsa betyder och hon gör det nästan på kommando. Hon vet även vad mat och vatten betyder, förutom matte och husse, det bästa hon vet.
Så framåt går det. Och jag hoppas att den kärlek och glädje jag en gång i tiden kände i närheten av djur kommer tillbaka på riktigt, bara jag är envis nog att göra precis som jag gjorde när jag kände så då. If that makes any sense.
Vi har separerat marsvinsungarna också. Det blev perfekt med en pojke och två flickor. Nu har Ulu och Ferro sällskap, vilket var hela syftet med att skaffa en kull. Marsvin ska inte vara ensamma. Dom är väldigt sociala varelser och behöver sällskap av andra marsvin för annars kan dom bli deprimerade. När Ferro var ensam, nu innan jag separerade dom små var han skittish som fan och bara satt och tryckte i sin lya utanbatt äta knappt.
Jag brukar inte ha lyor till marsvin, även om man rekommenderar det. Jag anser att det blir mer stressigt för dom att springa in där så fort något låter, och likadant när man ska ta ut dom därifrån. Mina marsvin har iaf blivit lugnare utan sånt. Ferros ensamhet var ett undantag. Så fort han fick sällskap av den lille blev han lugn och social igen.
Istället för krypin gör jag såhär med hängmattor som är till fär råttor egentligen.
Och tro mig, dom älskar sina hängmattor. Här är Ferro med sin avkomma. Jag har inte döpt han än, utan det får komma med vad som faller in naturligt. Han blev en krullig parvel, med krulliga morrhår. Han hoppar upp i handen självmant. Allt som behövs är en salladsbit.
Ulus bur är lite större. Man ser den ena lillan sitta i andra mattan från vänster. Hon var den enda som blev slät och fick en virvel mitt på huvudet. Ser ut som hon har tjocka gubb-ögonbryn.
Man ser lite av huvudet på andra lillan precis ner till höger om den rosa matskålen. Tänkte jag skulle göra en "övervåning"av hängmattor och det blev såhär. Man kan tycka att dom sitter högt upp men...
... underskatta inte ett marsvins vighet. Det här är även ett ypperligt sätt att undervika övervikt. Det betyder dock inte att dom inte ska komma ut emellanåt och få undersöka omgivningen. För den som har marsvin så är mitt tips att ställa sig med den vid ett fönster, så att den kan titta ut, och se hur den reagerar. Mina blir helt hänförda.
Imorgon ska jag prata med chefen på hemtjänsten också, där jag hoppade in någon dag pga personalbrist. Igår ringde Resurs mig, bemanningen jag är anställd igenom, och frågade om jag kunde tänka mig att jobba som timanställd där liksom som på Högalids äldreboende. Chefen ville träffa mig först så jag antar att jag gjorde bra intryck. Möjligheten till två jobb i dagens läge är inte fy skam.
Trots att jag har allt detta så känns jag ändå tom, utan att veta varför. Jag har det bättre än någonsin. Jag har mer än någonsin. Men undrar ändå om detta är allt... Det är kanske det som är svaret; jag har mer än någonsin. Det kan inte bli så mycket bättre. Att jag inte ha något att oroa mig över, sakna, vara utan, vilja ha, kämpa emot och för. Jag är kanske bara inte van vid att ha det så. När man har sånt man inte visste fanns ämnat för en så är det svårt att föreställa sig mer.
