ToGrowYouGottaChange

Jag kommer ihåg när jag skulle få LARO 2013. Jag tänkte att om jag bara får suboxone mot mitt opiatberoende så kommer allt lösa sig. Ack så fel jag hade. Jag trodde ångesten skulle bli mindre, men borde veta att jag bara skulle bli av med den ångesten som var relaterad till avtändningen på opiater. Inte ångesten i övrigt. Det slutade med att jag åter fick problem med humörsvängningar och depression. Jag vet nu att det är en vanlig bieffekt, dessutom, av just suboxone. Ändå måste jag ha den, för utan den finns det inte en chans att jag kan hålla mig ren. Det finns få grejer som är värre än att tända av på sub.

 

Så då var mitt opiatberoende löst, men ångesten fanns kvar. Något jag inte hade räknat med, och något som varit orsaken till alla mina återfall i sidomissbruk. Men så 2020 fick jag chansen att prova ha stesolid i min medicinska behandling också. Och helt plötsligt, ångestfri för första gången utan olagliga droger, lyckades jag med en massa saker jag annars har problem med då jag även har social fobi till och från som också gör att jag har jättesvårt att ringa telefonsamtal eller få något gjort alls. Jag kunde helt plötsligt fokusera, organisera och framförallt utföra mina planer. Det var som att någon med ADHD fick medikenet/ritalin/concerta. Helt plötsligt visste jag exakt vad jag skulle göra och i vilken ordning och jag gjorde det också.

 

Det som gjorde att jag blev av med stesoliden ganska snart igen var faktumet att jag var hemlös och umgicks med enbart missbrukare och jag vill inte avsäga mig mitt egna ansvar, det var ingen som tvingade mig att röka på och skjuta amfettamin, men det var få som inte uppmuntrade mig och jag behövde uppåt för att orka och neråt för att komma ner.

 

Nu ska jag få chansen igen och jag pratade med läkarn så sent som igår. Han bad mig hitta ett laro som kan ta emot mig efter att jag är klar med min behandling här på Ebba, som HVB-hemmet heter, som godkänner att man har stesolid utöver suboxone. Jag hittade ett i Norrköping, och det betyder att jag sätts på stesolid när som helst nu. Åh vad jag ser fram emot det. Att kunna tänka klart och tydligt, att våga ringa mina egna samtal, att slippa den jobbiga känslan av prestationsångest och ångest överhuvudtaget inför precis allt. Det betyder att jag kommer inte vara begränsad av mig själv och jag har så mycket planer som jag vill ta itu med och som bara ligger och väntar. Jag ska plugga till lastbilsförare om jag inte har någon spärrtid pga min dom till tre års skyddstillsyn för bilstöld. Isf kan jag fortfarande plugga teori och kanske lite andra oberoende kurser bara för att lära mig saker eller utöka kunskaper jag redan har.

 

Med stesolid kan jag få ett liv som jag VILL leva, som jag KAN leva, för jag har ingen ångest som begränsar mig. Äntligen kan saker och ting börja gå vägen för mig. Och framförallt, fy fan vad skönt det ska bli att slippa må dåligt mer eller mindre hela tiden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jaha. Då hade jag ledighet hem till min mamma i torsdags förra veckan. Meningen var att vi skulle spendera helgen ihop. Kanske få lite grejer packat och flyttat. Men framförallt bara vara med varandra. Mamma är viktigast i mitt liv och har alltid varit. Även om jag många gånger har behandlat både henne och mina syskon som att dom är allt annat än viktiga.

 

Jag landade i Nyköping och skulle ta bussen ut till Tystberga och tänkte att jag kunde vara hemma hos en killkompis under tiden. Där blev Carro onykter och då handlar hon inte rationellt. Därifrån åkte jag med en annan killkompis förbi systemet och långt ut i skogen och drack lite till. Vaknade dagen efter med den värsta migränen jag nånsin haft. Kunde liksom inte röra mig. Det enda som hjälper mot bakfylla är mer alkohol. Och när jag fick mer alkohol i kroppen tyckte jag det var jättesmart att köpa grejer.

 

Så jag tog ett återfall. Och det som hände var inte att jag mådde bra. Jag började få ångest för jag visste att jag skulle hem till min mamma och titta henne i ögonen med pupiller stora som tefat. Men när jag äntligen, efter mycket om och men, kom hem till Tystberga på lördagen och förväntade mig svordomar och avståndstagande, så slutade det med att vi satt och pratade i flera timmar om hur vi båda kände inför detta som nu hade hänt. Jag har alldeles för mycket respekt för min mamma för att ljuga om en sån här sak. Det slutade med att vi somnade skavfötters och jag fick ligga hos min mamma och känna mig sådär liten  och trygg som jag alltid gjort hos henne.

 

Och vad lärde jag mig? Att jag behöver inte droger för att må bra. Och jag ska inte dricka alkohol för jag blir helt vild och gränserna suddas ut. Men jag satt åtminstone med ett gäng härliga människor så sällskapet ångrar jag inte en sekund av. Jag ser fram emot att umgås utan att ta något själv. För jag vet att jag klarar det om jag bara ger fan i att kludda med mina mediciner.

Men det är väl det som är problemet. Du kan inte reflektera över hur dina egna handlingar påverkar andra människor. Varför skulle jag annars gå iväg gråtandes med bruden du knullat medan hon tröstade mig.

Jag förstår om jag har gjort ditt liv till ett helvete där nere. Jag hadedej på ett halster, av ren omtanke. Jag orkade inte få se dej få stryk mer och jag aldrig gjort något för att förtjäna att se dej få bli misshandlad. Men alla som var med och slog gjorde det använde mitt namn och menade på att det ni inte kunde göra mot mig som tjej fick Ronny ta. Ni visste att Ronny var så korkad. För ni känner honom och vet att han inte är Bright.  

Men ni var allt utom hans vänner. Vänner slår inte vänner pga deras brudar. Vänner uppmuntrar inte en kille göra slut för han är inte sig själv. Ibland är att vara sig själv kanske inte bra för en. Han hade aldrig så lite skulder som när jag var där.

Min moral var att aldrig låna helt helst. Men i nödfall men då måste man ha en bra deal och man slutar inte svara i luren för man inte kan hålla den delen. Och så länge pengar finns så köper man inget förrän skulden är betald.

Jag tror nog ni där fick en skev bild av mig för jag var psykotisk och kunde inte riktigt visa och stå för vem jag var. Och oftast när jag höll en deal så lät jag Ronny få cred för den. 

Jag ville verkligen ditt bästa Ronny. Och det var värt alla tjafs om pengar och vad det skulle användas till för jag vågar inte tänka på vad för skit du sitter i nu med brottsliga nätter och ditt sätt att krita här och var.

Men jag inser också att all skit jag fick stå för som egentligen aldrig berörde mig egentligen, men som jag varken ville eller tänkte sätta någon annan för, den är inte du värd för hade du uppskattat och sett vad jag offrat för dej så hade du inte hatar mig.

Mitt goda överstiger mina misstag precis som jag förlåt ditt misstag för din godhet överstiger det. Men nu har du som du vill ha det. Du kan skylla alla dina fel på mig och spela på offerkoftan om hur kuvad du var.

Har du berättad hur kuvad jag var? Hur jag var inte den Carro jag brukar. Försökte du få någon att förstå hur jag mådde i vårt hem som uteliggare och beroende av helt olika substanser men båda ville ha av det den andre var beroende också. Berätta du om min psykos och hur fittig du kunde va som mest när jag behövde din trygghet som mest?

Tvivlar på det. Du vinklar sanningen till din fördel i precis allt annat. Är det någon du är lojal emot så är det personen med påse.

Jag kan inte tala om vad ångest är för någon annan. Jag kan bara beskriva min egen, för jag tror att vad ångest innebär är individuellt och beror på vart den börjar någonstans. Vad ångest är, beror på varför man har den.

 

Man pratar om att ångest är tankar som orsakar känslor. Men jag, för min del, har en teori om att i vissa fall, som mig själv, så sitter det inte bara i tanken. Det sitter som en skada i hjärnan. Där, tror jag, skiljer sig en ångestattack från kronisk ångest. Jag har till exempel alltid ångest, vare sig jag är på bra eller dåligt humör. Jag har alla sorters ångest. Prestationsångest. Social ångest. Dödsångest. Ågren. Oro. Separationsångest. Panikångest. Och hur den utspelar sig beror på vilket känsloläge jag befinner mig i när jag har ångest.

 

Är jag på bra humör när jag har ångest så blir jag väldigt stirrig och virrar runt. Blir rastlös och har svårt att fokusera och sitta still. Jag tappar bort alla mina saker, vet inte vart jag är på väg, glömmer bort vad jag är på väg att göra mitt i att jag är på väg och ska utföra någonting. 

 

 

Sen har vi depressionsångesten. Den kommer ofta efter en "toppning". Jag liksom kraschlandar och hamnar i total förtvivlan. Jag tycker synd om mig själv, känner att livet är orättvist och undrar varför jag ska behöva känna av min jävla puls hela tiden och börjar tvivla på att jag kommer orka leva.

 

Efter det kommer vakuumet. Jag blir totalt likgiltig och blir totalt konsumerad av mörker och känner inget annat än ångest. Jag blir tvungen att stänga av mig helt och hållet för att orka leva och 100 procent av min tid här och nu går åt till att hantera detta. Det blir svårt att få kontakt med mig. Jag tycker inget är roligt och jag reagerar inte på nånting. Inga skämt får mig att skratta. Jag känner mig tom, vilsen och vet bara en sak. Jag måste härda ut den här dippen. Och jag blir alltid, varenda gång, lika rädd. Rädd att detta ska vara i veckor. Eller ännu värre, att jag fastnar här. Resten av livet. Detta har lyckligtvis inte hänt än utan jag lyckas alltid ta mig ur det tillslut, genom att bara uthärda. Mycket tid går åt till att vara uthärda och inte tillåta mig att flippa ur. Jag får inte flippa ur. Jag får inte tappa kontrollen. Detta är panikångest på hög nivå. Ingen såndär attack som går över efter några minuter, utan något som längst varade i ett och ett halvt år. Ja... nästan två år, med panikångest 24/7. Hur jag överlevde det vet jag fortfarande inte. En sån runda skulle jag aldrig orka med igen.

 

 

Det finns inget generellt svar på det, men jag vet att många undrar. Mina syskon är ett bra exempel. Mamma också. Främmande människor har frågat. Varför knarkar man? Vad får man ut på det? Och det finns nog lika många svar som det finns missbrukare eller beroende. Det verkar ju inte bero på hur har man växt upp eftersom jag träffat minst lika många med bra uppfostran som ändå söker sig dit. Det kan inte bero på bara dåligt mående för jag vet missbrukare som aldrig känt känslan ångest, ånger  eller så. Det kan inte vara socialt, för jag vet lika många som sitter själva och gärna drar sig undan när de pundar, likaväl som det finns dom som söker sig till gemenskapen.

 

Droger för samman samhällets riktiga one of a kinds och gör att man både träffar och blir vänner med de mest originella personerna. Tyvärr inte ofta i någon positiv mening, utan precis som jag träffat riktigt coola karaktärer så har jag nog mer stött på riktiga psykopater. Dom där som sätter standarden att oss pundare vill man inte ha med att göra för vi stjäl allt vi kommer åt och ljuger om precis allt även fast man inte behöver för så är det att vara manipulativ. Fast enligt mig så är det något som är manipulativt så är det sanningen. Lyckas man använda sanningen för att manipulera, då är man bra på det man gör. Inte bra som människa, eller cool eller grym, utan bra på det man gör som sagt.

 

Jag har pundat med de flesta sorters pundare. Om man nu vill kalla dom för en sort. Det finns de som tar droger mot smärta och deras missbruk börjar oftast med att vården skriver ut preparat mot smärta som dom blir beroende av och genom att vända sig till den svarta marknaden så utökas det med andra droger också. Det finns dom som tar droger för att orka med sina kriminella jobb. Antingen döva sig för att fixa att slå sönder människor eller ta nåt uppåt för ut och baxa, något som blir ett jobb och som dom vill kalla för jobb när det egentligen bara är brist på arbete eller något annat göra. Sen finns det dom som pundar bara för dom tycker om att göra det och har mer eller mindre fungerande liv vid sidan av drogerna. Till och med familjer, som oftast inte vet något. Och så har vi oss, med en tomhet inom oss som vi försöker fylla ut. Vi som inte riktigt passar in någonstans och genom drogerna finner vi en gemenskap där det är ok att vara annorlunda. Du ska vara annorlunda. Du blir en karaktär som man ser upp till om du är udda. 

 

 

 

 

 

Jag har dessutom en barndom som är grundad på mobbing och misshandel på alla nivåer och har alltid haft ett utanförskap. För det mesta självvalt utanförskap för redan på dagis kände jag energier från andra människor som inte mådde bra, vilket gjorde att jag inte kunde må bra i deras sällskap heller. Detta är ju såklart inte deras fel, men eftersom jag inte förstod detta då så har det resulterat i att jag mått dåligt i hela mitt liv och levt med en ångest som jag antagligen föddes med.

 

 

 

Idag finns inte slumpen för mig längre. All slump är där för att testa en och det är menat att man ska klara det. För jag är färdig med det hårda arbetet och har nu den erfarenhet jag behöver för att vara tillräckligt öppen och veta bättre, och därmed borde jag klara de prövningar som nu läggs framför mig och dom kommer leda till en personlig utveckling som aldrig kommer ta slut. Och det är något jag ser fram emot. Jag ser allt det lilla nu och jag ser hur allt hänger ihop.

 

Jag vill inte kalla detta gör Gud, för det är att begränsa något som är mycket större. Karma ingår i detta och när karman stiger in så måste man vara öppen för att det man får tillbaka kan vara så litet men så viktigt att man måste vara tillräckligt öppen och observant för att kunna se och märka när det jag ger börjar komma tillbaka.

 

 

Detta var i Kristianstad. Pundarkretsen är väldigt liten där och alla snackar om alla, och det folk inte säger själva det får man veta av andra. Sånt bidrog till min paranoja. Och jag som är en ganska tyst person, eller åtminstone var det då pga hur jag mådde, det gjorde att folk fick för sig att jag visste mer än jag egentligen visste. Men jag hade inte ens ork att säga nåt så enkelt som "jag vill inte höra" eller "det där vet jag ingenting om". Jag hade bara ett flöde innåt utifrån, men inifrån och ut kom ingenting. Jag kunde vissa dagar inte göra simpla saker som att gå igenom stan eller säga hej till de få vänner vi hade. Jag fick panik av bara tanken på att sitta i ett rum med alla människor som pratar med och om varandra, så jag kunde inte gå till de samlingställen man fick mat och värme heller. Paranoian styrde mitt liv och det kändes precis som i Truman Show. Som att jag var bevakad av alla dygnet runt och alla människor omkring mig var bara statister.

 

 

Nej tyvärr. Han la gärna ner den tiden han behövde på att få pengar från soc och dom pengarna gick aldrig till det vi planerade. Skulder, som aldrig skulle uppstå igen. För vi kom överens, ofta, om att inte punda på sånt som inte gjorde att vi fick nåt gjort. Jag blir oduglig på tjack. Jag var oduglig för jag var psykotisk och hade ångest, jag behövde sånt som tog bort ångesten. Och de få gånger vi höll våra planer, då jag fick benso, så blev jag den mest produktiva personen jag själv känner. Det var då jag ringde och ombokade både Ronnys och mina missade möten, det var då jag ringde på lägenheter som man med stor sannolikhet kunde få. Men så tog dom slut, snabbare än tänkt för han hade allt eller inget i sig och ville alltid bli så väck som möjligt. Och när hans piller var slut, så skulle han ha hälften av mina med, även fast han visste hur mycket jag behövde dom om vi skulle kunna komma ifrån sovandet i trappuppgångar för jag var för paranoid för att vara på härbärget bland folk.

 

 

En gammal tant hittade mig liggandes på gatan halv åtta på morgonen och ringde ambulansen. Förstår ni hur många som gått förbi där, jag låg ändå mitt i stan på ett trappsteg, och sett mig men tyckt att en missbrukare mindre. Vad bra.. ungefär. 

 

Jag fick veta när jag vaknade att dom hade tagit in mig en tisdag och min kroppstemperatur var på 30 grader, så dom hade fått söva ner mig. På torsdagen slutade jag andas och fick sättas igång med hjärtstartare och jag låg sedan i respirator i ytterligare två dygn. Jag vaknade och var mer psykotisk än nånsin. Jag såg färger och mönster som gjorde att jag först trodde jag robbat en bank och fått sån färg som kastas på en när man öppnar pengarna. Men sen såg jag att sjuksköterskorna hade den färgen också. Jag låg i uppvakningsrummet antagligen hela dagen och kan inte beskriva på ett rättvist sätt alla människor jag försökte att inte kommunicera med, men inte ens hälften av dom var på riktigt inser jag nu i efterhand. Jag hörde både människor jag känner och även folk jag känner, som antagligen inte var där. Jag var säker på att sjukpersonalen försökte ta livet av mig med alla olika sprutor dom kom med och injectera i mig.

 

Tillslut började dom komma in med mina mediciner som jag fått vara utan under tiden jag legat nedsövd. Så jag vaknade ju med århundrandens avtändning som säkert spädde på psykosen. Men när jag började få mina mediciner, suboxone och ångestdämpande som oxascan, så började jag sakta komma tillbaka till verkligheten.

 

Natten vi flyttar in börjar med att vi träffar en tjej hemma hos en kille vi köpte tjack av för att få orken att flytta den natten. Det är första gången vi träffar henne och vi bondar direkt. Jessica kom att ha en betydande roll i mardrömshuset. Hon hjälper oss med att bära de grjejer vi lyckades få med oss från Ronnys brors lägenhet, tack vare att hans mamma gick in där och hämtade det hon visste var vårt.

 

Vi kommer till Kristianstand och möter en kille Jessica väntar på. Det visar sig att han bor dit vi ska och visar vägen dit. Det var långt. Det var tungt. Det var kallt. Alla verkar vara på utflykt, jag är bara frusen och trött, trots allt tjack i min kropp. Vägen blir ännu längre av att allt ska undersökas på vägen som typiskt tjackpunderi brukar sluta i.

 

Äntligen kommer vi fram och äntligen hr vi ett eget ställe. Vi har ingenting förutom våra kläder och i rummet står en säng och ett bord. Hyresvärden hade varit snäll och köpt en kudde och ett täcke, men det var allt vi hade. Jag brydde mig inte mycket utan är lättad att vi nu har en dörr att stänga om oss. Men detta skulle visa sig inte betyda nånting. Att få vara ifred skulle visa sig inte finnas på kartan,

 

Vi delade detta hus med ungefär 10 andra missbrukare. Ett par av dom vara alkoholister och ofarliga, men resten gick på tjack och piller dygnet runt och har psykoser till och från hela tiden. Jag pundade som minst under tiden i huset och var för det mesta klar och fick se på när andra flippade ur. Men det var inte förrän snubben var flickväns piller jag tagit emot flyttade in i huset som den riktiga misshandeln började. Det var då folk började knacka på dörren på nätterna och öppnade man inte så hörde man skälsord som jävla fitta osv när dom gick därifrån.

 

Min första omgång med stryk fick jag av en tjej som bankade på dörren en morgon och krävde Ronnys adhd-mediciner. Ronny hade lånat en cykel som blev stulen och den här tjejen och hennes kille bötade Ronny med att ge sin medicin så länge som det skulle passa dom som avbetalning istället för att kräva en ny cykel. När hon bankade på dörren med en massa hot och grejer så fick jag tillslut nog och bad bruden att sluta äta piller. Då for min dörr upp och in kommer hon, hoppar upp i sängen där jag ligger under täcke naken utan en chans att försvara mig, hon hon står över mig och drar mig i håret och bänder mina fingrar. Och jag som hade problem med händerna just då kunde inte använda händerna på flera dagar. 

 

Den värsta misshandeln var samma natt som huset brann ner. Vid 21 på kvällen ligger jag och Ronny i våra rum och försöker sova. Vi mår dåligt och har avtändning båda två när det knackar på dörren. Ronny går upp i fillingar, mäkta irriterad, öppnar dörren och får då kravet att plocka fram två ficklampor man hade fått för sig att vi hade. När Ronny, irriterad, under vilka ficklampor dom snackar om eftersom vi ligger på vårt rum hela dagarna och lånar ingenting av någon pgaa just sånt här. Då hör vi hur det dundrar i trappen och in kommer psykopaten tillsammans med husets 3 andra killar som bodde där och jag bara hör hur Ronny skriker av smärta och ber för sitt liv att få dom att sluta. Jag ligger naken i sängen och kan inte göra nånting och jag ligger och skriker och gråter och ber för mitt liv att snälla sluta slå på honom. Då kommer psykopaten och sätter sig bredvid mig, medan de andra tre fortfarande slår på Ronny, han lägger armen om mig och säger; Ser du Carro, är det verkligen en sån här kille du vill vara tillsammans med, som utsätter dej för det här? Han menade alltså att det var Ronnys fel att jag fick se honom bli misshandlad. 

 

Det som skulle vara något genomgående genom resten av min tid där nere. Hur skiten jag fick se hända Ronny var antingen mitt fel eller hans eget fel. Dom lyckades många gånger vända oss mot varandra för tillslut började Ronny tycka att mycket som hände var mitt fel för dom hade inte gjort det om inte jag var där. Vad jag gjorde, vet jag inte. Jag tog emot 7 piller av en pillertrillande tjackpundare som dessutom var sociopat och mytoman. Men folk väljer och tro på historier som kommer från den här bruden. Och den farligaste, psykopaten som lyssnar på henne.

 

Dom avslutar misshandeln med att slå sönder hela rummet och krossa en melon över huvudet på Ronny. Ronny är i chock, jag virar in honom i handdukar och bäddar ner honom för det enda han säger är att han fryser. Han har ett jack i huvudet som blöder och jag är rädd att han ska dö. Vi somnar och vaknar så småningom av att brandlarmet går. Fortfarande i chock säger jag bara att jag går och lägger mig igen. Cold turkey, paralyserande ångest och chock. Jag hoppades nästan brinna inne och få ett slut på eländet. Men när jag hör Ronny ropa nedanför så rycker jag till mig hans jacka, tar en filt och springer ut för att se hur hela huset är övertänt och står i lågor.

 

Äntligen kom vi därifrån.

 

Livet som hemlös efter att ha blivit av med en lägenhet hos en privat hyresvärd kommer i nästa inlägg.

Det är november 2019 . Jag är pillervarm. Jag har blivit utskriven ifrån LARO tack vare det och vet att får jag inte suboxone snart så blir jag jättesjuk. Jag kan inte punda under min mammas tak. Jag får panik och tar beslutet att lämna stan. Jag packar en väska och fixar en biljett till Hässleholm där Ronny befinner sig efter att jag fått honom att flytta ifrån oss. Han har LARO och han skulle aldrig låta mig bli sjuk.

 

Jag minns väl när jag träffade honom på stationen och hur mitt hjärta nästan smälte när jag såg hur glad han blev över att se mig. Jag fick veta att under det året som han varit ifrån mig har han varit deprimerad och inte ens varit intresserad av andra tjejer. Det kändes lite som jag krossade hans förhoppningar när jag erkände att jag betett mig som ett luder. Men det är sån jag blir när jag är vilsen och ingen vägleder mig. Det spårar alltid ur.

 

Nu är jag i säkert förvar, trodde jag. Ronny hjälper mig att inte bli dålig fram tills jag får tillbaka mitt egna LARO och mina mediciner som jag behöver. Härifrån kan det bara bli bättre för Ronny är bostadslös och just nu jag med. 

 

Det första vi gör är att gå in på en toalett för att ta en panna och ha sex. Efter det åker jag hem till en kille jag ska sova hos några dagar och har sex med honom också. Jag känner mig smutsig. Det känns som jag varit otrogen för även om vi inte uttalade orden så borde jag förstått att det skulle såra Ronny.

Men han låter det passera och älskar mig för mycket för att finna styrkan att be mig dra åt helvete. Vi bestämmet med ord att vi är tillsammans igen. Nu vet jag vilka ramar jag ska hålla mig inom.

 

Det tar inte lång tid innan problemen börjar. Bland våra första dagar hänger vi med tunga pundare och pundar tungt själva i Kristianstad. Vi snackar sprutor och amfetamin i mängder. Jag är nöjd med det. Det innebär gemenskap och de dumma grejer man gör är spänning. Tills jag trampade fel person på tårna genom att ta emot piller av en psykopats flickvän, som även hon är psykopat. Dom är såna där man inte vill vara osams med för dom slår på en och hotar en in till dödens dagar om man råkar göra något fel. Det slutar med att Ronny har blivit bötad 10 gram tjack, 50 piller och 7000 i kontanter för att jag tog emot 7 piller av hans flickvän.

 

Vi åker hem till Ronnys bror i Hässleholm, där vi bott sen jag kom ner för nu ett par veckor sedan för att upptäcka att han inte är hemma och efter tillräckligt lång tid, en natt i trapphuset, så inser vi att han inte kommer hem och alla våra kläder och grejer är kvar i lägenheten.

 

Vi fixar då så att vi kan bo hemma hos en gemensam väninna i Hässleholm. Min psykos börjar komma tillbaka. Bristen på piller gör att nu är jag inte bara i ångestpaniktillstånd 24/7. Jag tänder också av på piller och får samtidigt en massa amfetamin och är dödens paranoid och har panikångest hela tiden. Jag är paralyserad av skräck och sitter 10 dagar i rad och vaggar på en stol. Detta är inte hållbart. 

 

Ronny har ringt på ett rum att hyra i Kristianstad och vi får inflyttningsdatum ganska omedelbart och flyttar in där när vi går från 2019 till 2020. Så hamnade i vad som skulle visa sig vara det värsta vi kunde göra. Vi bodde där i 4 månader och det var nästan ett halvårs mardröm jag inte visste existerade. Det vi var med om där kommer i nästa inlägg.

Efter att ha skickat pojkvännen tillbaka till Skåne tänkte jag att nu är alla problem ur världen. Men det var inte riktigt så enkelt.

 Substansen vi hade missbrukat hade lämnat ett spår. Nåt halvår efter att han hade åkt, ett halvår av vanföreställningar som jag inte visste om dom var på riktigt eller inte. Jag är van vid att se och höra sånt som inte finns när jag är påtänd. Men nu var jag ju helt drogfri och därför måste ju ungarna som stalkade mig utanför fönstrena vara riktiga. Men jag insåg tillslut att dessa röster och människor inte fanns. Då kom något helt annat...'

 

Det kom som ett slag i magen när jag vaknade en morgon och skulle iväg och jobba med mamma som vanligt. Jag vaknade med en yrsel och ett tryck över bröstet som jag just då inte kunde identifiera. Jag var till och från disorienterad och hjärnan stod på stand by så jag kunde inte ens ha en flytande konversation med någon för jag hade inga ord som kom fram. Försökte jag prata så började jag stamma och sluddra och det slutade bara med att jag kände mig som ett mojje, ett misslyckat missfoster. Och jag började förstå att det jag bar på var panikångest. En panikångest som inte går över. En PANIKÅNGEST som är där när jag vaknar och som låter mig vara när jag sover.

 

Där kände jag att jag hade två val. Jag kunde lägga mig ner och ge upp. Ge efter för ångesten. Sluta fungera. Eller så fick jag skaffa nånting som tar bort paniken och ganska mycket av ångesten, så jag fungerar och kan fortsätta hjälpa mamma med inte bara att städa, utan den sociala biten också som är regel utan undantag men som jag är helt oförmögen att bidra till.

 

Det var så jag hittade tillbaka till pillrena. Bensodiazepiner. Något jag alltid försökt använda i behandlingssyfte, inte för att bli pundig, utan bara ett break från mitt mående och ett sätt att gå från helt funktionsoduglig till att orka och till och med vilja vara social. Och jag lyckas allt som oftast när jag är ensam och får ha allting ifred. Nu var ju inte Ronny där längre. Och i början var det som jag hamnade i himlen. Två piller på morgonen så flöt hela dagen på och jag blev nästan översocial.

 

Men två på morgonen började bli två till på eftermiddagen och sen ytterligare två på kvällen. Sen började två bli tre. För känna nånting vill man alltid göra. Det är det som inte gör mig till bara missbrukre, utan till och med beroendesjuk. För det är skillnad på missbruk och beroende. Jag har blivit beroende av att försöka självmedicinera och när det gått överstyr till missbruk så har jag alltid lyckats sitta där med ett beroende i slutändan.

 

Ett år hade nu gått sen jag lät Ronny åka tillbaka ner till Skåne där han kunde göra vad han ville. Nu hade min självmedicinering hemma hos mamma gått överstyr. Jag kan inte punda under min mammas tak, och det var det som gjorde att jag tog ett beslut jag idag ångrar och som höll på att ta livet av mig.... det kommer i nästa inlägg.

Efter nästan fem års tystnad så har jag bestämt mig för att öppna och fortsätta min blogg igen. Jag kommer ihåg att mitt sista inlägg handlade om hur jag och sambon bestämde att vi inte skulle göra slut trots allt.

 

Tyvärr blev det så att jag lät honom gå ändå och därifrån gick det spikrakt neråt i fördärv. Det slutade med att inte många månder senare fick jag ett LVM. Det betyder att man är så djupt i missbruket och psyket så skört att man anses vara en fara för sig själv eller andra och då tvångsomhändertar dom en.

 

Jag satt 6 månader på en institution uppe i Örebro. Det var det bästa som kunde ha hänt mig. Min 30-årssdag firades där och var min bästa födelsedag nånsin i livet. Alla tjejer som jag kom nära, gick ihop för att väcka mig på morgonen med kaffe och kasta paket på mig och sjunga. Och så höll det på hela dagen och dom bakade till och med min favoritkaka; morotskaka. Vad är bättre än det? Jag saknar dom alla än idag.

 

Så sommarens slut 2017 flyttade jag hem till min mamma i Nyköping och efter ett tag flyttade även killen dit. Det var då vi började missbruka igen. Denna gången en drog jag inser nu i efterhand att min hjärna inte klarar av att hantera. Det är en psykoaktiv drog som då hette 3f-pvp och som är tiotals gånger starkare än något amfettamin och som kan göra en riktigt störd i huvudet. Jag som hade kommit från en psykos innan LVM började få psykos igen. Jag såg barn som sprang i trädgården på nätterna, jag kände mig iaktagen och fick för mig att mamma avslyssnade oss och tittade på oss genom våra kameror.

 

Jag insåg tillslut att han inte kunde vara kvar där och skickade tillbaka honom ner till Skåne. Är det droger han vill hålla på med så är han vuxen och gör som han vill. Men vi gör det inte under mammas tak. Och jag ville inte hålla på redan då, annars hade jag åkt med jag också i ren respekt för min mamma. Det som kom sen och som gör att jag sitter någon helt annanstans idag kommer i nästa inlägg.