Ångest
Varför? Vad är ångest egentligen? Men framförallt... vart sitter den?
Jag kan inte tala om vad ångest är för någon annan. Jag kan bara beskriva min egen, för jag tror att vad ångest innebär är individuellt och beror på vart den börjar någonstans. Vad ångest är, beror på varför man har den.
Man pratar om att ångest är tankar som orsakar känslor. Men jag, för min del, har en teori om att i vissa fall, som mig själv, så sitter det inte bara i tanken. Det sitter som en skada i hjärnan. Där, tror jag, skiljer sig en ångestattack från kronisk ångest. Jag har till exempel alltid ångest, vare sig jag är på bra eller dåligt humör. Jag har alla sorters ångest. Prestationsångest. Social ångest. Dödsångest. Ågren. Oro. Separationsångest. Panikångest. Och hur den utspelar sig beror på vilket känsloläge jag befinner mig i när jag har ångest.
Är jag på bra humör när jag har ångest så blir jag väldigt stirrig och virrar runt. Blir rastlös och har svårt att fokusera och sitta still. Jag tappar bort alla mina saker, vet inte vart jag är på väg, glömmer bort vad jag är på väg att göra mitt i att jag är på väg och ska utföra någonting.
Ofta misstänker man att jag är påverkad av någon uppåtdrog.
Sen har vi depressionsångesten. Den kommer ofta efter en "toppning". Jag liksom kraschlandar och hamnar i total förtvivlan. Jag tycker synd om mig själv, känner att livet är orättvist och undrar varför jag ska behöva känna av min jävla puls hela tiden och börjar tvivla på att jag kommer orka leva.
Efter det kommer vakuumet. Jag blir totalt likgiltig och blir totalt konsumerad av mörker och känner inget annat än ångest. Jag blir tvungen att stänga av mig helt och hållet för att orka leva och 100 procent av min tid här och nu går åt till att hantera detta. Det blir svårt att få kontakt med mig. Jag tycker inget är roligt och jag reagerar inte på nånting. Inga skämt får mig att skratta. Jag känner mig tom, vilsen och vet bara en sak. Jag måste härda ut den här dippen. Och jag blir alltid, varenda gång, lika rädd. Rädd att detta ska vara i veckor. Eller ännu värre, att jag fastnar här. Resten av livet. Detta har lyckligtvis inte hänt än utan jag lyckas alltid ta mig ur det tillslut, genom att bara uthärda. Mycket tid går åt till att vara uthärda och inte tillåta mig att flippa ur. Jag får inte flippa ur. Jag får inte tappa kontrollen. Detta är panikångest på hög nivå. Ingen såndär attack som går över efter några minuter, utan något som längst varade i ett och ett halvt år. Ja... nästan två år, med panikångest 24/7. Hur jag överlevde det vet jag fortfarande inte. En sån runda skulle jag aldrig orka med igen.
När jag lever i panikångest blir jag helt avstängd. Jag måste behålla lugnet för annars går jag sönder inifrån. Många tror att jag är just det, lugn. Lugnet själv. Jag kan till och med upplevas som både arrogant och nonchalant. Och jag är kanske det. Till en viss mån. Men om dom som upplever mig så, bara kunde kliva ur sina egna kroppar och träda in i min, så dom får känna det jag känner, så är jag övertygad om att dom aldrig, ALDRIG, hade blivit sig själva igen. Då skulle dom få veta vad självmordsbegär känns.
Men jag är tvungen att fortsätta orka. Vad är alternativet annars? Hänga mig? Överdosera? Självdö? Apati. Jag önskar jag förstod själv och att jag kunde sätta fingret på vad det är. Men den har alltid varit där. Den är en del av mig. Har alltid varit. Nästan så jag inte vet vem jag skulle vara utan ångest. Den har varit med och format mig och styrt mitt beteende hela mitt liv. Gjort att jag varit disconectad från min omgivning, redan som barn. Och det enda jag vet och känner till som hjälper på riktigt, är inte att prata. Hade jag kunnat prata bort det så hade jag varit den friskaste personen på den här jorden. Jag föddes nog med ångest för jag vet, enligt vad min egen mamma säger, att jag inte sov på nätterna som liten och att jag skadade mig själv redan när jag började gå och började upptäcka min egen kropp.
Jag vet inte varför, men jag föddes väl i en trasig kropp. Med en trasig hjärna. Och jag vet bara droger. Och nu måste jag hitta något annat. Det bara är så.
Kommentarer
Trackback
