28 år - blev vuxen för fyra år sedan
Det här inlägget är tänkt att förklara hur jag och min sambo levde de nästan 10 åren innan vi flyttade ner hit för nästan 4 år sedan. Det är också tänkt att förklara vad jag menar när jag säger att jag bara varit vuxen i 4 år och hela underlaget till att jag ens orkar vara vuxen så länge.
Så livet innan vi flyttade ner hit i en alldeles för kort och absolut inte god version som möjligt. Vill man läsa mer ingående så får man gå tillbaka till början av mina inlägg eller leta i kategorierna.
Vår historia är lång. Den är invecklad. Den är mörk och den är tragisk. Den innehåller mycket kriminalitet och våld. Mycket droger och våld direkt relaterat till det. Det är inte svårt att bli vräkt. Särskilt inte när människor kommer och går och låter värre än trafiken på motovägen bara en bit ifrån. Lika mycket väsen har kommit från Simonn och mina slagsmål mitt i natten. Så därför var vi bostadslösa i 3-4 månader innan vi kom ner hit. Men hela det sista året, innan vi flyttade ifrån stan, var så mycket mer än det. För det mesta veckodagliga influensaliknande symtom som muskelvärk, ingen hygienunderhållning, insomnia, ingen aptit, kass mage, frossa. Oro över plötsligt ep-anfall då man faktiskt kan få det pga sömnbrist, eller oron att behöva ligga i detta tillstånd tills man dör av svält, för när man väl börjar känna hunger så är man fortfarande så sjuk att man inte orkar ställa sig upp. Bara att ta sig till toan va en kamp. Detta är vad en avtändning är och varje sådan är ett eget trauman i sig och som vi aldrig, någonsin, vill uppleva igen. Aldrig mer behöva stjäla mat och annat man behöver som man annars tar för givet som tandbortstar, schampo och smink. Men i slutändan handlade allt om att få tag på sina droger. Utan det fungerade ingenting. Verkligen... Ingenting...
Så varför flyttade vi till just Skåne av alla ställen?
Efter att rehabiliterats färdigt, och därmed avtjänat vår dom på kontraktsvård på varsitt håll, så fick vi äntligen börja leva vårt nya liv tillsammans. Vi blev beviljade en medicinsk behandligen i samband med att domen fastställdes, LARO heter det och är också nyckeln till att vi sitter här idag. LARO handlar om att först och främst bli drogfri så att man kan börja göra något för att komma någonstans i livet. Garanterad drogfrihet, vilket vem som helst kan lista ut är ett krav för den här behandlingen, går ut på att lämna prover minst en gång i veckan och upptäcker man fortsatt missbruk (kallas sidomissbruk) så tar dom medicinen för dej och säger bye bye.
Men det handlar om mer än bara medicin och prover. Jag, som klient, har en kontaktperson som kollar att jag är ok och hjälper mig med vägledning/hänvisning om jag inte skulle vara det. Man har en läkare som sköter den medicinska biten och hon/han har behörighet att anpassa medicinering utifrån behov, vilket gäller även andra mediciner som t.ex antidepressiva osv. Så har vi psykologen, en envis sådan som vägrar släppa taget om mig. Dock i all välmening och även om jag många gånger förbarmat mig över henne så förtjänar hon props, för det går inte ljuga om hur man mår för henne. Visserligen är jag riktigt kass på att dölja hur jag mår, så fair enough. Viktigast av allt är att de är flexibla och tar hänsyn till sysselsättningar och man blir behandlad med respekt och integritet. Samtidigt som man får ha ett någorlunda privat liv så är dom ändå ett skyddsnät som snabbt plockar upp en om man håller på att förlora fästet.
Och där jag befinner mig just nu, i dagens läge, är precis på gränsen mellan att ge upp, verkligen lägga mig ner och aldrig kliva upp igen, eller bara säga "fuck the world" och köra på, göra det jag behöver för att komma dit jag vill. Djur och natur. Se världen. Bo i värmen. Upptäcka, uppleva, känna och se. Det är vad jag vill göra, men det känns som en oändligt lång väg....
Anyways....
Nr ett för att lyckas med ett fortsatt drogfritt liv är (obviously) att säga upp kontakten med alla som har med droger att göra, vilket efter 8 år är hela ens umgänge. Inga undantag. Att flytta underlättar för då sägs den upp i princip automatiskt. Det finns inga vänner i drogvärlden. Folk får säga vad dom vill om den saken, för visst kan man vara superbra polare. Så länge alla inblandade håller på med samma sak. Men samma dag som man slutar punda, så har man ingenting att bistå med längre och då är man heller inte längre intressant. Det behöver inte ens handla om pengar, eller vem som har kontakter. Det är också simpla saker som att man umgås bara för att ha någon att röja runt med. Påtända naturligtvis. För tro mig; är det något som sker med en när man är påverkad, så är det oändligt med idéer. Vissa kan öppna ett fucking café ihop, som naturligtvis går under samma dag som drogerna tar slut och inte längre underhåller och göder det intresset som gav idén och skapade motivation och engagemang från början. Det som påbörjas med droger i kroppen, går bara att underhålla och vårda med droger i kroppen. Många tror tvärtom, att när man tar droger så blir man som en inaktiv grönsak. Det är mer invecklat och varierat än så.
Så inte bara för att öka våra chanser, utan också för att vi inte ville vara kvar i en stad där varenda gata hade minnen som relaterade till nånting som involverade droger och påverkade människor. Och att vi valde just Hässleholm är för att här nere ligger mina rötter. Jag är född i Kristianstad, jag bodde lite runtom Osby när jag var liten och jag har varit fosterhemsplacerad hos min moster med kusiner vid ett par tillfällen under mellanstadiet. Jag har alltid velat flytta ner hit för när jag tittar bakåt så har alla mina tider i Skåne bara bra minnen.
Så här är vi idag.
Varken Simon eller jag är samma människor vi en gång var. Vi har gjort varandra mycket illa men funnit ett sätt att komma över och förbi det. Simon har en annan syn på vad som menas med karriär nu. Förr var innebar det snabba pengar och vad som såldes till vem, eller vem som blev utsatt för vad, var inte vårt problem. Nu studerar han till datateknisk högskoleingenjör på Lunds Universitet och jag är färdigutbildad och diplomerad undersköterska som ständigt kämpar med att finna mig själv och kampen ute i samhället är något jag har svårt för, men som jag måste hantera, på grund av fördomar. Särskilt med både fysiska sjukdomar som påverkar psyket, men också psykiska besvär till följd av alldeles för många upprepande trauman. I början av vårt drogfria liv ihop var jag mycket positiv, men så började jag kliva ut i arbetslivet och sen dess har inget annat än depressioner, hopplöshet och förtvivlan infunnit sig. Jag har bara Simon och det är allt jag vill ha. Förutom min familj förstås, men medan jag har haft ett turbulent liv på mitt håll så har dom haft sitt på sitt håll, och medan jag vet att någon av oss kan vara borta imorgon och därför vill jag att vi börjar ta tillvara på varandra, så har inte dom riktigt samma prioriteringar. Något jag inte kan göra något åt, som också är svårt att acceptera.
Så för det mesta är Simon allt jag har, för jag har svårt att hantera alla konflikter som uppstår i samband med att man befinner sig med människor, under vilka omständigheter som helst egentligen. När jag kramar honom och tackar honom för att han finns i mitt liv, för annars vet jag inte om jag hade orkat med all ondska och drama ute i samhället, så svarar han alltid att utan mig så vet han att han inte hade levt. Någon hade avrättat honom eller så hade han tagit medveten överdos. Vi har mer eller mindre har växt upp ihop. Vi har varit tillsammans i nästan 12 år och vi har många gånger gjort varandra illa. Mest jag, för att vara ärlig, på sätt som att ha lämnat honom ensam hemma för att jag har velat festa med mina kompisar och kunna göra vad jag vill. Men jag insåg tillslut att han faktiskt verkligen behöver mig. Och tur det, för annars hade jag suttit här helt ensam idag, om jag inte hade valt att vandra samma väg, dvs avsluta tiden på jorden.
Så vad jag menar när jag skriver och säger att jag varit vuxen i 4 år och redan tröttnat, är att mitt liv har bestått av det ena traumat efter det andra (sexuella trauman, flytter, utanförskap, konflikter och då särskilt med en verbalt, ibland fysiskt, misshandlande sambo till min mamma som gått bort idag, institutioner, mobbning osv osv) det ena har alltså avlösts av det andra. Ständigt. Oavbrutet. Och från att blivit fri från den dåvarande senaste institutionen, nästan 16 år gammal, klev jag nästan rakt in i dimman som 17 åring. Då mitt liv började evolvera kring droger och under mina 8-9 år i dimman har jag inte gjort annat än tagit droger och haft konflikter med familjen. Jag har väl försökt några enstaka gånger med att plugga upp nåt ämne för att få nån liten summa. Och nu när jag kommer ut på andra sidan, så är det som att gå tillbaka till att vara 17. Tiden under influenserna har liksom stått stilla.
Och vad är det man säger? Man formas socialt, och den viktigaste tiden är där någonstans runt tonåren. Jag spenderade inte bara den tiden på institutioner, och formades av och tillsammans med rebelliska, destruktiva tonåringar. Jag har också spenderat hela mitt vuxna liv i droger och formats av dessa människor, och även om dom aldrig var ens vänner så hade man mycket gemensamt, och då menar jag inte bara drogerna, utan även vad som drev en till att börja med dom. Här ute, på andra sidan, i mitt vuxna vuxenliv finner jag ingen att relatera till, för jag vet att ingen sett hälften av det jag sett och jag vet att jag inte kan prata om det utan att bli dömd, och bli dömd är en av mina värsta farhågor. Att bli dömd handlar ju om att bli misstolkad och missförstådd. Något jag inte tycker jag förtjänar.
Jag tycker jag förtjänar bättre och att min del av det hårda i livet borde vara över. Men... Det verkar aldrig ta slut. Så jag pendlar mellan att ge upp eller att "skaffa skinn på näsan", som mindre vetande och lyckliga människor gärna vill uttrycka det.
