En meningslöshet som aldrig försvinner
Jag har äntligen börjat lista ut saker som jag är bra på, som att t.ex säga att saker löser sig med tiden. Jag säger ofta att det är lugnt för det mesta handlar bara om tålamod. I jobbsammanhang finns det nog ingen som säger "jaja det löser sig" mer än vad jag gör och ibland känns det som att det är det enda jag säger mellan de långa pauserna jag är mer eller mindre bara... tyst.
Jag är bra på att framstå som att allt är ok med mig. Nästan specialist, samtidigt som jag tycker att det krävs mer sunt förnuft, än ett tränat öga, för att kunna se att någon inte mår bra. Oavsett att dom trots det ler och skrattar. Jag förhåller mig till de sociala (oskrivna men dock så puckade) reglerna. Som att le när någon annan ler och skratta när någon annan skrattar. Men egentligen fanns det inget att le åt och det fanns defintivt inget att skratta åt för jag hörde inget som jag tyckte va roligt. Jag tycker inget är roligt. Jag känner heller ingen glädje för någon annan. Inte för deras skull heller. Men den sociala regeln säger att man ska säga "men ååååh va kul" och sen ska man alltid fråga hur det känns.Jag börjar ifrågasätta hur ärlig jag är och vad det är jag bra på, egentligen?
Egentligen är jag bra på att ljuga för andra. Få dom att tro att jag bryr mig ett jävla skit om semestern dom var på och vad dom gjorde där. Jag var inte där. Jag skiter egentligen fullständigt i vem som skaffat barn, vems barn som är sjukast och hur underbar någons unge är. Alla tycker deras semester är specell. Alla tycker att deras barn är sjukast. Alla tycker deras unge är underbar. Alla tycker deras graviditet är speciell. Jag varken åker på semester, så jag var uppenbarligen inte där. Jag har inga barn, så jag kan uppenbarligen inte relatera.
Många skulle använda vad jag beskriver som ett praktexempel av en egocentrisk person. Och jag hade hållt med om det inte vore för att det handlade om något helt annat än att skita i andra, men samtidigt vilja att alla andra brydde sig om mig trots det. Faktum är att jag skiter fullständigt i mig själv också. Jag orkar inte ens berätta nåt för någon annan. Även om det vore så att hela min familj gick bort i ett massmord. Men... Något som jag tror ingen bryr sig om, att fråga är varför det är såhär? Folk gör för snabba bedömningar om saker och ting.
Allt handlar om att jag har gett upp. Folks snabba bedömningar har den största orsaken till detta. Jag är tyst och tillbakadragen. Man antar att jag är nonchalant och ointresserad. Istället för att ens försöka göra mig intresserad. Ingen vill lyssna när jag försöker fånga nåns intresse heller. Det säger mycket om människor och vad dom prioriterar. Faktum är att jag ser bara samma svek i vilken människa som helst, för alla som jag känt något för har övergivit mig eller skadat mig. Hittills har ingen människa försökt se igenom detta eller försökt bevisa sig vara annorlunda. Faktum är att människor aldrig frågar om andras liv alls. Dom vill bara berätta sitt och när dom är tysta så väntar dom bara på sin tur att få prata igen.
Dessutom spårar jag ur ibland och gör saker som är självdestruktiva. Människan har ingen tolerans för detta, vare sig dom vet något om ens tillstånd eller inte. Ännu en anledning att inte ens försöka ta plats och göra mig förstådd. Jag kan älska att umgås ena dagen och som på en handvändning vill jag inte ha med någon att göra. Ingen har tolerans för detta.
Så vem ljuger egentligen? Jag som ger fan i vad människor säger och gör, men ler och svarar ändå? Eller är det människor som säger så jävla mycket och gör så jävla mycket, men ingen lever upp till det eller ger andra vad dom själva vill ha?
Jag är trött på det här... Sen jag slutade med missbruket för nästan 4 år sedan så har människor inget annat än bevisat och levt upp till alla fördomar. Min tid i klarhet har inget annat än påmint mig varför jag klev in i en dimma på 10 år överhuvudtaget. Ingen människa står upp på egen hand, utan gömmer sig i gemenskapen. Alla människor ger sig på de som inte försvarar sig, och skulle personen stå upp för sig så blir bara gemenskapen hos rövhålen starkare. Vilken gemenskap av rövhål.... Och där kom jag precis till insikt; behöver man försvara sig så har dom redan visat sig vara rövhål, och om man nu inte vill ingå i en rövhålsgemenskap, save your breath by not defending yourself at all. Låt dom spekulera för ibland kan spekulationer vara bättre än sanningen.
