ToGrowYouGottaChange

 

Etik & Människans livsvillkor                                  Caroline Linderström                        

Människosyn

 

I den här uppgiften vill jag börja med att förvarna för att min generella människosyn inte alls är den bästa. Den är inte etisk på det sättet som andra tolkar vad etiskt innebär och den är heller inte politiskt korrekt. Jag vill förklara att jag har starka orsaker till att se negativt på mänskligheten i sin helhet utan att gå in på närmre detaljer kring varför. Jag hade väl kunnat försöka passa in i någon ”standardmall” för vad som räknas som ”etiskt rätt” att tycka om människor, men det hade inte varit jag. Det hade inte känts rätt och jag hade inte kunnat leva upp till det i verkliga livet. Jag föredrar alltså att ha en etik som min moral kan leva upp till.

 

Till att börja med så är allt individuellt. Hur en människa fungerar och varför den fungerar finns det aldrig en och samma förklaring till. Jag tänkte på det när vi pratade om de olika perspektiven på människosyn. Precis som någon i klassen sa, så finns det inte bara ett perspektiv som stämmer. Det är små bitar av varje perspektiv som stämmer in på orsaken till människors beteenden. Hos vissa individer stämmer det ena perspektivet in mer eller mindre än det andra. En egenskap som kanske formats hos mig på grund av miljö och omgivning (behaviorism) kanske en annan människa har tagit till sig på grund av återupprepande trauman under sin uppväxt (psykoanalys).¹ Sedan kan även två olika individer som har växt upp och levt under ungefär samma omständigheter, med samma möjligheter, ändå bli två helt olika människor med totalt olika egenskaper och syner på livet.

 

Därför kan man heller inte säga att man ska förstå andra människor genom att tänka på hur man själv skulle känna det, för det som är tungt för mig är kanske inte alls lika tungt för någon annan. Vad jag upplever som ett trauma kanske någon annan bara ser som en prövning. Det jag tolkar som intensiv smärta kanske någon annan tolkar som lite värk. Jag brukar säga att man därför inte kan tänka på andra som har det värre, och på så sätt uppskatta hur bra man har det. Jag kan inte jämföra det värsta jag varit med om i livet med vad någon annan har upplevt, för det värsta jag har varit med om är fortfarande det värsta för mig. Detta gäller även för andra människor. På det här sättet fungerar det, i alla fall för mig, att möta människor på olika nivåer med både ödmjukhet och empati utan jämföra, och istället relatera.

 

Det leder in mig på den fria viljan, som jag faktiskt relaterar lite till ondska. I min uppgift om den fria viljan så skrev jag att jag inte tror på någon fri vilja eftersom antingen konsekvenserna av ett handlande blir för stora (om du bryter mot sociala normer till exempel så blir du utfryst) eller så har vi fysiska begränsningar för vad vi klarar av (har jag ingen röst/utseende så blir jag inte nästa lady gaga hur mycket jag än önskar). Har man en fri vilja så kan den endast användas till att välja mellan de alternativ man har. Jag poängterade att detta dock inte påverkade mig i mitt bemötande med andra människor. Jag tror inte åsikter och erfarenheter gör det, så länge man har vett nog att inse skillnaden på sin egna tro och andras och att man kan respektera att alla tror och tycker olika.

 

När det gäller den fria viljan så känns det så lätt att kunna skylla på detta, istället för att ta ansvar och förklara sina handlingar. Om någon behandlar någon annan illa, utan anledning, så känns ”den fria viljan” som något man skulle kunna försvara sin handling med. Föräldrar som låter sina tonåringar ränna ute på nätterna och beter sig illa i skolan, skulle lätt kunna skylla ifrån sitt ansvar på ”den fria viljan”. Därför känns det humanistiska perspektivet lite motsägelsefullt för mig, när det syftar på den fria viljan samtidigt som människor ändå är ansvariga för sina handlingar.² Dessutom känns det ofta som att människor, som tror på att den fria viljan existerar, enbart syftar på sig själva. Att de själva har rätten att tycka, tänka och välja. Men när andra också tycker, tänker och väljer så krockar detta och skapar konflikter.

 

Detsamma gäller tron om att allt är förutbestämt (determinism). Tror man att allt är förutbestämt så är man heller inte ansvarig för sina handlingar.³ Då finns det heller ingen anledning att reflektera över sig själv och de val man gör, vilket måste leda till stora svårigheter att anpassa sig. Då kan man heller inte utvecklas. Jag tror ondska kan uppstå även till följd av det. Om ingen tar ansvar för vad de gör, och inget förändras, så blir ondska dessutom bestående.

 

Ondska leder in mig på den religiösa livsåskådningen. Det låter så himla fint. Och det hade säkert varit det om man verkligen hade levt upp till vad religion faktiskt förmedlar. Att man ska älska och respektera varandra. Vända andra kinden till. Älska sin nästa så som sig själv. Låta den med skuld kasta första stenen osv. Och det är bara Bibeln. Det finns andra religioner som, om man studerar dom mer noggrant, har ännu vackrare budskap som dessutom känns mer troliga. Särskilt Buddhism. Koranen, som är en tolkning av Bibeln och skriven av Muhammed, förmedlar också budskapen om fred, kärlek, mening med livet och liv efter döden.⁴ Men faktum är att det finns inget som skapat så mycket krig, konflikter, mord och fördomar som religion. När Bibeln i Sverige användes som lagbok så avrättade man folk på löpande band. Tänk bara när man avrättade kvinnor som anklagades för att vara häxor. Så enligt mig ligger den sanna ondskan i tron om att ens egna tro är den enda sanna. Och detta gäller alla aspekter i livet, inte bara religion. Jag tror alla människor har förmågan att vara onda, men inte att alla utövar det. Min erfarenhet är att ju mer övertygad man är om att ens egna tro och värderingar är de enda sanna, desto svårare är det att acceptera att andra människor tycker och tänker annorlunda.

 

Så om det finns en mening med livet så tror jag att den handlar om att acceptera andra så som man själv vill bli accepterad. Jag tror också att det är på det sättet man kan göra rätt, om det finns något som är rätt. Och finns det en mening med livet så finns det säkert en mening med döden. Meningen med döden kan i så fall vara att känna sig tillfreds med det liv man levt.

 

På mitt jobb satt jag i ett samtal med en dement kvinna som hade havlsidesförlamning till följd av stroke samt cancer i tjocktarmen. Hon har extrem dödsångest och gråter ofta och är orolig. Då jag vet att jag inte får ljuga, manipulera eller pracka på min egna tro så lämnar jag alltid utrymme till egen tolkning när jag försöker lugna någon. Jag sa till henne att döden är en resa vi ännu inte vet något om. Men precis som livet var en början på något nytt, så kan det kanske vara så att även i döden.

 

Jag läste även en broschyr där det stod att man kunde föreställa sig döden som att stå på en strand med sina nära och kära och vänta på en båt som ska ta en över havet. När man ger sig av, vinkandes till de som står kvar, så ser man hur de krymper och blir mindre tills man inte ser dom mer. Och just då, så ser man land på andra sidan.⁵

 

Jag tror att om man har självinsikt så blir det lättare att se andra i sin helhet. Det vill säga att det finns mer än ögat ser, att andra har känslor och orsaker till varför de agerar på vissa sätt. På det viset förstår jag att det är viktigt att ha en helhetssyn där man ser hela människan och alla omständigheter. Det gör dock inte vad som helst acceptabelt utan man ska nog ta tillvara på sina erfarenheter (bra eller dåliga) för att själv kunna bli en bättre människa.

 

Källförteckning
¹ Power Point Människosyn från lektion
²Power Point Människosyn från lektion
³Power Point Människosyn från lektion
⁴Egen kunskap
⁵Broschyr från arbetsplats

Jaha... Då har vi varit och tittat på valpar i helgen och umgåtts med svärföräldrarna. Igår drack vi till och med lite vin och ett tag där blev jag lullig. Så jävla lättpåverkad. Men jag förstår inte längre grejen med att supa. Man blir bara trött eller odräglig. Hur som helst, så bli man någon annan än sig själv. Och även om man blir en rolig person, så är det ju fortfarande inte du, om du inte var rolig redan innan. Närru. Jag kan knappt förstå vilken partyprisse jag själv varit en gång i tiden, eller varför.

 

För att "känna", kanske. Gemenskap. Fylla. Eller kanske just känna ingenting.

 

Jag har tänkt länge och väl på utseendefixering. Jag har kommit fram till att det inte finns någon mer utseendefixerad person än jag. Den fixeringen är dock enbart riktad till mig själv. Jag är lite fascinerad av hur man från den ena dagen till den andra kan tycka att man ser ok ut, för att i nästa sekund bara avsky det man ser. Tycka att den fula jäveln som står där är fan inte jag. 

 

Jag hatar att gå genom folkmassor och skämmas över mig själv. Tänker att alla spyr efter att jag gått förbi. Pratar om mig resten av dagen som den där "äckliga jäveln som gick förbi där och då". Jobbigt speciellt när jag  inte tycker så om mig själv, för det mesta. Men det är då man ska komma ihåg att man inte är andras känslor, och man är inte sina egna känslor heller. Kom ihåg det...

 

 

Och så har jag prestationsångest som fan. Jag har haft tre stora skolarbeten som skulle varit klara i torsdags. Men istället har jag suttit och spelat angry birds. Jävla fågel! Vilket slöseri med liv egentligen, att sitta som i psykos och kunna köra samma bana i en timme för att man ska ha sina tre jävla stjärnor liksom. Tänk vad mycket man hade kunnat uträtta på den tiden som hade haft en mening. Men men... Ska man tänka så hela tiden så blir man väl dum i huvudet för det istället.

 

Vi ska ha den där hundvalpen. En liten amstaff-flicka. Svärmor är inte glad. Alla jävla rykten och fördomar om dessa stackars hundar som egentligen är så goa och snälla. Vi har läst på ordentligt och det finns nog ingenstans där man inte påpekar vilken bra familjehund det är. Amstaff är den sista rasen du ska skaffa om du vill ha en vakthund. Så det ska nog gå att ändra på dessa förutfattade meningar. Det ska bli brukshundsklubb och framförallt en anledning att komma ut och göra något. Jag vet att det kommer funka. För jag behöver någon att slösa kärlek på och som får mig att tänka på något annat än bara mig själv.

 

Så, nu har gråten i halsen lagt sig så jag lugnt kan dela med mig av min upplevelse hos mamma i helgen. Till att börja med kändes det så jävla bra att kunna närvara på åtminstone en av mina systrars student. Frisk, nykter och under normala omständigheter. Jag är så glad för hennes skull och att allt blev så lyckat med plakat, släktingar och familj, vänner, åka flak, firandet hemma och party på kvällen. Jag önskar alltid mina systrar det bästa i allt.

 

Jag ska dock inte neka... Inte det att jag på något sätt var avundsjuk eller inte glädjes helt åt att det var lycka för henne. Det var bara oundvikligt för mina studentminnen att tränga sig på. Jag fick min studentmössa betalad av min lärare/mentor på gymnasiet för annars hade jag inte haft någon. De som dök upp på min student var min barndomsvän och tre av hennes vänner som inte hade kommit, om inte hon kom. Jag fick två gossedjur runt min hals. Den jag hade att springa ut till efter talet var min lärare/mentor. Så när jag var närvarande på min systers och såg hur engagerade folk verkade ha varit så kändes det pinsamt. Jag som tyckte att min student var så stor då, för att någon närvarade överhuvudtaget, var egentligen bara en liten lort på kartan jämfört med hur det borde varit.

 

Jaja... Det man inte har själv att glädjas över, det får man glädjas över att det inte fattas hos andra.

 

Det var jobbigt att åka idag. Jag kände att jag hade så mycket mer att prata med mamma om. Så mycket mer att göra med henne. Och vi skulle ju köra häst-och-vagn. Det är första gången på nästan 3 år som jag är med min familj, men det är första gången på nästan 15 år som jag är med min mamma på riktigt. Som mamma är riktigt närvarande i här:et och nu:et. Första gången på nästan 15 år som man får riktig respons när man pratar med henne och man verkligen känner att hon är engagerad i att man är där. 

 

Det kändes skönt att höra mamma säga att Hasse drog ner oss allihop. För det gjorde han. Och det är klart att man aldrig önskar att någon dör (må han vila i frid) och det låter kanske hemskt, men det kom mycket gott ur det. Det känns som mamma håller på att hitta tillbaka till sig själv och för mig känns det som mamma kommit tillbaka till OSS, fast ännu bättre. Kunde det passat bättre i samma veva med min drogfrihet? Inte han död nu, utan mammas engagemang.

 

Jag har egentligen inget som helst intresse för människor. Mitt motto sedan ett bra tag tillbaka är att ju fler människor man har att göra med, desto mer problem. Människan som art verkar ha ett sådant jävla behov av drama, skitsnack och bekräftelse. Undantaget är gamla människor (som jag jobbat med iaf). De har levt ett helt liv, är fulla av erfarenheter som gett dom insikten att det finns mer att bry sig om, än att engagera sig i andra människors liv. Det finns mer av glädje än skadeglädje. Inte alla, men de flesta. Så därför har jag inget intresse och inget behov av en massa vänner. Vänner för mig är folk som jag är beredd att ge mitt liv för, men när jag behöver någon som är beredd att ge sitt liv för mig så står jag helt ensam. 

 

Äkta människor finns där, oavsett vad man grälat om tidigare. Än så länge finner jag bara detta i min familj. Och familj är mer än bara blodsband, som min mamma sa idag. En familj är de man känner betyder så pass mycket, och har gjort så pass mycket, att de förtjänar att räknas som det. En familj accepterar en som man är, utan att ifrågasätta varför. En familj vet vem jag är, och jag behöver inte bevisa vem jag är.

 

Mer vill jag inte ha. Mer behöver jag inte.

Jag måste säga att det är helt otroligt hur stark tankens kraft är. Och inte minst hur otroligt mycket tankar påverkar hela ens syn på tillvaron, och därmed även upplevelser i vardagen. Ända sen jag hade mitt DBT-möte i måndags så har jag, på något sjukt sätt, bara liksom tagit kontroll över mina tankar, genom att liksom fokusera på det positiva. Jag vet inte hur jag lyckades, men jag tror min rädsla för att fastna där i min depression och aldrig någonsin igen komma ur, gav mig kraft att bara omvända min fokus.

 

Redan dag ett så bestämde jag mig för att jag fan inte ska vara något offer. Jag bestämde mig för att jag har precis lika mycket rätt att finnas till som alla andra. Jag har precis lika mycket relevanta erfarenheter att dela med mig av som någon annan. Om fan inte mer. Jag hänvisar till mitt första blogg-inlägg, som ändå bara är toppen på isberget.

 

Visst... Jag får fortfarande hjärtklappning när jag går genom folkmassor. Måste ha musik i öronen så jag slipper höra eventuella kommentarer om hur jag ser ut. Jag tar fortfarande på mig brillorna (ser jag inte världen, ser den inte mig) och får tunnelseende. Jag tittar ner i marken och hoppas att ingen hinner studera mig ingående medan jag mer eller mindre joggar förbi. Det är något jag måste göra något åt. Det är ingen livskvalité att känna att man måste gömma sig själv, för att sedan få panik om man inte kan det. Det är ingen livskvalité att ta omvägar dit man ska, bara för att slippa gå förbi ett gäng ungdomar.

 

 

Det positiva i allt detta, just nu, är att jag känner mig värdig. Och kompetent. Och jag får dela med mig av det. Och genom att leta efter positiv respons, och stänga ute alla eventuella tecken på att någon tänker något dåligt om mig, så ökar prestatonsförmågan. Och även om det är sjukt, och inte borde vara så, så har människor mer respekt för de som vågar ta sin plats. De osäkra och blyga hamnar i skymundan. Man räknar inte med dom på någon aspekt alls.

 

Kamratstödjan borde finnas överallt. Folk glömmer att utanförskap förekommer även i vuxenvärlden och att det enda som kanske behövs, för någon som inte vågar träda fram, är att kanske bli erbjuden möjligheten att göra det.

Hade DBT med min behandlare igår och berättade om min negativa tankeprocess som pågått ett bra tag nu. Vi var ganska överens om att ifall det fortsätter så här så kommer spiralen dra med mig ner. Tillslut kommer jag inte orka eller vilja någonting. Om man ständigt ser allt som ett misslyckande, eller om man bara letar efter tecken som bekräftar ens osäkerhet, och gör ens osäkerhet till fakta istället för oro, så kommer det sluta med att man flyr. Och ju mer man flyr, desto starkare blir känslorna av misslyckande och att man inte duger.

 

Så det är dags nu... Att bryta mitt tankemönster. Det är dags att inse att jag inte är mina tankar, och jag är inte mina negativa känslor. Jag är heller inte andra människors fördomar. Och detta gäller inte bara mig, utan alla där ute som känner samma som jag. För jag vet att jag inte är ensam.

 

Jag fick hemläxor i detta. Nyckeln till att börja se ett ljus i tillvaron är att tillämpa något varje dag som får en att känna sig kompetent. Jag fick en lista med långt över 100 förslag på vad det kan vara. Det kan vara till exempel att göra någon annan glad. Det kan vara att tänka tillbaka på roliga minnen. Ja, vad som helst som har en positiv utgång. I situationer där jag annars blir osäker och tillbakadragen ska jag istället kliva fram och ta min plats. Allt handlar i grund och botten om problemlösning. Uppstår ett problem; ta itu med det istället för att fly. Face the fear, and it will disappear.

 

Mycket snart har jag min chans att sätta detta i praktiken, för jag sitter redan på tåget till skolan. Jag är livrädd. Men ser ändå fram emot det. Jag är livrädd för att göra ett försök och misslyckas fatalt, vilket åter igen kommer bekräfta att min osäkerhet och min oro är ett faktum. Det är i en sån situation jag ska omvända ilska och frustration genom "tvärt-om"-betéende, och tänka snälla tankar istället... Ja, ni hör ju hur det låter.

 

Sitter och tänker på gårdagen och hur det fick mig att må. Börjar bli rädd att det är en känsla jag inte kan släppa, utan bli något jag gräver ner mig i tills jag tillslut hamnar i en depression jag inte kan ta mig ur. Känner att jag letar frenetiskt efter ett tankemönster som leder mig bort ifrån detta och som kan göra mig starkare. Som får mig att tro på mig själv igen.

 

 

Jag känner mig bara så jävla besviken på livet. För över ett år sen så var jag så jävla övertygad om att om jag bara kom bort från mitt eländiga liv, bestående av falska och störda människor, droger och hemlöshet så skulle allt bli så bra. Jag tänkte att bara vi får programmet och rätt kontaktnät så skulle vi bli oslagbara. Och till en början blev det ju så. Från det att vi började med medicineringen, tillsammans med alla behandlingsformer, så kände jag bara hur jag växte inombords. Och när jag började min utbildning så bara sköt mitt självförtroende igenom taket.

 

För första gången i mitt liv så kände jag verkligen "FAN vad jag är BRA!". Det var så jävla underbart å känna att jag var något. Jag visste liksom att det inte var långt kvar tills jag faktiskt hade en identitet. Något som definierade MIG. Något som var JAG och som jag kunde stå för.

 

Men så hände något på vägen. Något som inget gym, ingen medicin, ingen behandling eller någon lägenhet kan göra något åt: samhället. Och helt plötsligt blev jag varse om, igen, varför jag var som jag var innan jag gav mig in i virrvarret och dimman som drogvärlden består av.

 

Födomar. Bedömning. Kritik. Elaka kommentarer. Utfrysning. Nedtryckning. Diskriminering. Omoraliska människor. Alla hoppfulla förväntningar som bara krossas och trampas på när människor bedömer utifrån första intrycket.

 

Jag har alltid, i hela mitt liv, fått höra att jag ser dösne ut... Det räcker med att jag inte ler. Av de få jag nånsin kommit riktigt nära, har jag alltid fått höra att jag inte alls är vad de först trodde jag var. Dvs en riktig bitch. Och nu... Är det det första jag tänker när någon pratar i käften på mig, när ingen lyssnar på vad jag säger, när ingen tar reda på vad jag kan, när någon tar mig för givet... Att det är för att jag ser ut att vara något jag inte är. Och så börjar jag grubbla på hur jag ser ut, hur jag framstår. Och så blir jag övermedveten... Och osäker... Och vågar ingenting... Jag blir 12 år gammal igen... Och tappar hoppet om mänsklighetens godhet.

 

Om det finns någon där ute som lyssnar: sluta döma folk efter hur dom ser ut. Sluta ta för givet att människor är på ett visst sätt. Sluta tolka och spekulera, ta reda på fakta istället. 

Om det finns andra tjejer/killar där ute som känner att de inte kan leva upp till mer än vad som förväntas av dom, så tror jag mitt bästa råd är (och som jag själv jobbar på att kunna leva upp till) att alla har lika mycket rätt att få synas och höras som alla andra. Det finns ett citat som lyder "de dumdristiga är så fulla av sjävlförtroende medan de kloka är så fulla av tvivel". Det säger allt...

 

Det börjar kännas hopplöst att få sin röst hörd. Jag vet inte hur jag hamnade i den här sitsen och jag vet inte när. Jag är tjutfärdig just nu och jag känner att jag är på väg att ge upp. Tillslut förväntas det även av en att man bara sitter tyst. Men i det här fallet känns det som att jag mest blir dömd efter hur jag ser ut. Det känns som att det tas för givet att jag inte har något relevant att säga. Att jag inte vet något eller kan något. Och av dom som vet att jag faktiskt vet det, dom vill inte höra.

 

Jag vet inte... Det är bara spekulationer. Det kan vara paranoja som hinner ifatt mig. Eller självuppfyllande profetia som jag ofta pratar om. Hur som helst så vill jag bara bort härifrån nu. Och bort från människor.

 

Jag känner mig själv tillräckligt. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker och tänker om mig. Jag vet inte hur man switchar av det där. Jag har ingen aning om hur man bara stänger av och slutar bry sig. Jag har inte den förmågan utan istället påverkas jag extremt och känslan man får av att inte betyda något hänger kvar länge hos mig.

 

Det är skitjobbigt.

 

45 minuter kvar...

Idag pratade vi om immigration i skolan och hur krigsskadade flyktingar får posttraumatisk stress. Det vill säga psykiska men i form av mardrömmar, överkänslighet för sinnesintryck, depressioner osv. Meningen är väl att den här kursen, Etik & Människans livsvillkor, ska ge oss en insikt i hur invandrare kan tänkas må och på så sätt neutralisera våra fördomar.

 

Jag var mest irriterad då jag har min åsikt om invandrare. Och den får kallas hur rasistisk den vill. Det skiter jag fullständigt i. Jag har en bra grund till mina åsikter om invandrare. Bland annat så var den grymma mobbingen/trackasserierna/förföljningen/misshandeln jag utsattes för under så många år utfärdat av just invandrare. Och jag anser mig fortfarande ändå ha vett nog att skilja på särskilda individer som inte ständigt lever upp till de fördomar många har.Och enligt mig så är "invandrare" även oftast de största rasisterna.

 

Att anse sig ha rätten att mörda/våldta en flicka för att hon inte lever upp till de krav, som hemlandets kvinnor ska uppfylla, är bland annat rasistiskt. Detta sker ständigt. Kolla på Efterlyst. Nyheter. Läs tidningen. Googla.

Att en liten kille måste ljuga i skolan om att han är halvfinne, för att han annars blir mobbad om de får veta att han är helt svensk, är också rasistiskt. Detta är en true story och hände min barndomsväns lillebror, som gick på samma skola som jag, när jag blev mobbad i lågstadiet.

Att kalla en hel kommun rasistisk när de inte hyr ut lägenheter, för att där inte finns några, är också rasistiskt.

Att inte låta svenska skolor få sjunga nationalsången eller fira andra svenska traditioner för att det kan vara kränkande mot folkgrupper med annan kultur, är också rasistiskt.

 

Detta kan man så klart inte säga högt. Särskilt inte i skolan, där kunskapskraven endast kan uppfyllas genom att vara politiskt korrekt. Vilket hyckleri... Vi ska reflektera över typiskt svensk kultur och typiskt svenskt beteende och varför det är så. Vi ska ifrågasätta sociala normer och människans etik och moral, men när man slutar spela fröken jag-tycker-vi-ska-respektera-alla-och-sluta-ha-fördomar, och säger som det faktiskt är så blir det genast obekvämt. Då byter vi gärna samtalsämne, om vi inte på ett politiskt korrekt sätt uttrycker allas lika värde efter ett uttalande om den sanna verkligheten, som inte alls ger alla samma värde.

 

Jag beundrar de som kan använda korrekta termer i ett kontroversiellt (läs sanningsenligt) argument och då få det att låta som att det faktiskt är så det är, utan att det finns en anledning att ta illa vid sig eller motargumentera. En tjej i klassen pratade om sina två invandrarföräldrar som kommer ifrån två olika länder och hur de för henne inte är svenskar, för de är inte födda här. Men hon är född här, har anpassat sig till den typiskt svenska kulturen, och är därför svensk. 

 

 

Vi gjorde i alla fall ett grupparbete där uppdraget var att på ett trovärdigt sätt skapa en intervju mellan en reporter och en invandrare. Till stöd hade vi vissa frågor som skulle besvaras. Jag skulle intervjua, en annan svara. Vi bestämde oss för att intervjua en homosexuell man som flytt från Simbabwe pga förföljelse och som nu sökte medborgarskap efter 5 år i asyl. 

 

För att skapa en bra och trovärdig intervju behövs en inledning: "Jag sitter här med ____ som bott här i Sverige i ___ år och nu söker medborgarskap" osv osv. Efter det följer sedan frågor, som gärna ska ha ett sammanhang, både med varandra men även med svaren i sig. Nästa fråga ska alltså hänga ihop med föregående svar.

 

Jo, tjena yxskaft. Det kunde jag ju försöka tala om. När de satt och googlade på helt ovesäntlig info om landet så fick jag sitta där och knåpa ihop en presentation av en person jag inte visste något om. Sedan fick jag själv komma på frågor, gärna med ett sammanhang, utan att ha några svar. När vi ska redovisa kan han ju bara hitta på random svar. Jag har ju ändå gjort frågorna, och då egentligen hela arbetet (enligt mig) eftersom utan mina frågor finns det ju inget att improvisera på. Jättekul att inte heller kunna säga ifrån utan att framstå som en egocentrisk jävel som vill verka bättre än andra.

 

Jag blir så jävla ledsen på människor som jobbar med att ta hand om andra människor, när det vikigaste av allt handlar om att "se människan", och det är det sista dom gör. Bara för att man inte kan göra något åt någons oro, så behöver det inte betyda att man ska isolera personen och låtsas som ingenting, tills ett litet piller knockar ut dom. Men det är så det funkar... Tro mig.

 

Igår var den en ren katastrofdag på jobbet. Jag kan hantera när de boende skriker och gråter eller ställer frågan ifall det ens finns någon som hör detta. Det är det jag är där för. Trösta dom. Lugna dom. Hålla handen, lyssna, prata och försöka svara på frågor. Det som är svårt att hantera är de medarbetare som ska bossa över en, och när det bossandet hindrar mig från att göra det jag faktiskt är där för. När det hindrar mig från att göra det jag får betalt för att göra, och framförallt som dom boende faktiskt betalar för att få när de bor där sina sista dagar i livet.

 

Jag blir så jävla förbannad när människor ta mig fan inte vet vad dom vill. När inget verkar duga så börjar man ju undra om de bara vill ha skit att gnälla över. Ställer man mycket frågor, så ställer man för mycket frågor. Då borde man veta, tycker de. Ställer man inga frågor, så borde man ha gjort det innan man gjorde ett antagande. Tycker de. Ena stunden ska man sluta stressa, för det smittar av sig på de boende. När det enda man egentligen gjorde var att vara alert. Andra stunden, när man sitter och håller dom sällskap efter någon fikastund, så är det "meningen att man ska jobba". Tycker de. Som om det inte var det man gjorde när man satt där hos dom, för att de inte ska vara ensamma.

 

Äldre har ofta väldigt många sjukdomar. Oftast så dödar sjukdomen före åldern. Oavsett om det är sjukdomar eller ålder, så när det börjar bli dags och kroppen lägger av mer och mer, så börjar man reflektera över livet och mycket frågor dyker upp. Har jag tagit tillvara på livet? Har jag gjort allt jag vill? Har jag gjort det rätt? Vad händer när jag dör? Har livet en mening? Oro, dödsångest, trötthet, kraftlöshet, magproblem, cancer, kateter, olika människor man ska förlita sig på. Vad är min uppgift om inte att få dom att känna sig så trygga som möjligt?

 

Man märker så väl vilka som har jobbat för länge. Det är som att de glömt bort varför de är där. Som om de kommer till jobbet och tror att det är hem de kommer. Vattna blommor och torka bord är viktigare än att kanske sitta hos någon med dödsångest och göra vad man kan för att få dom att må bättre? Man undrar vad de har för värdegrund och vad fan de ser hos sig själva, som gör att dom tycker det är ok att inte ens reflektera över om de gör rätt! Men samtidigt anta att andra inte har rätt!

 

Hur länge sen är det som de granskade sig själva och konsekvenserna av sitt handlande egentligen? Man är ingen jävla universalvetare bara för att man jobbat i vården 20 år. Snarare tvärtom, så kanske de borde komma ut och se annat i livet så de kommer ifrån sitt jävla tunnelseende och vidgar sina perspektiv lite.