ToGrowYouGottaChange

Det här är riktat till dom som tar åt sig. Jag skiter i vilket.

 

Människor som sitter och lipar över vilken stämpel omgivningen har satt på dom, skulle kanske ta och fundera på om det kan vara så att så länge man stämplar sig själv som något, så kommer alla andra att göra det också. Jag syftar i det här fallet först och främst på gamla missbrukare. Och för att göra saken rättvis, och därmed visa att jag vet vad jag snackar om, så börjar jag med mig själv innan jag kritiserar någon annan.

 

Jag flyttade ner till Skåne av en anledning; för att slippa! Slippa falska vänner. Slippa frestelser. Slippa rykten. Slippa våld. Slippa kriminalitet. Slippa hemlöshet. Slippa stämpeln... Som definierades av allt detta. Av alla. Jag sågs som en svag individ som inte var värd skiten under någons skor. Man kunde göra vad man ville mot mig och inte en jävel tänkte efter i två sekunder om det var rättvist. Och när jag tänker efter, utifrån vart jag är idag, så var det kanske inte så jävla konstigt heller. Jag hade ingen respekt för mig själv. Så varför skulle någon annan ha det? Så ser den bistra verkligheten ut. Det finns inte en jävel som tycker synd om en och det finns inte en jävel som sympatiserar med en annan människas svaghet. Så är det...

 

Så jag drog. Bort ifrån allt. För att börja om någonstans. Och den här gången göra mig själv rättvisa, framförallt. Det är en lång historia på rätt så kort tid, men så blev det. Jag bestämde mig för att här nere skulle ingen veta vem jag var eller vad jag gjorde innan jag kom ner hit. För det var inte relevant och det skulle inte gynna mig, eller någon annan, utan skulle bara ännu en gång vara avgörande för hur man bemötte mig, såg på mig eller tyckte om mig. Den här gången utgick jag ifrån att vara varken mer eller mindre än mig själv och nuet var det enda som hade någon betydel. Inget "fucked up barndom". Inget "våldtäktsoffer" (ja, s.k vänner från då har kallat mig för detta. Han dog ett år senare).

 

Det enda man vet om mig här nere är att jag har bott i Jönköping innan jag kom hit, att jag har Norrköpingsdialekt för jag har växt upp där, men att jag faktiskt är född i Kristianstad. Så för alla här nere har jag bara "kommit tillbaka hem". Vilket faktiskt är en lätt version av sanningen. 

 

Och gissa?

 

Jag har pluggat 1½ år och jobbat sedan i maj. Jag upplever att medan de i min klass och de på mitt jobb längtar hem efter den sociala gemenskapen dom har där, så vet jag att samma människor aldrig kan ana att det är just den sociala gemenskapen jag finner med dom där. Genom att respektera mig själv, inte utge mig för varken mer eller mindre än vad jag är, och genom att inte definiera mig som något jag inte vill att andra gör, så får jag just det! 

 

Det är kanske en klyscha, men du blir den bilden du skapar av dej själv i andras ögon. För många kanske detta låter som nåt jävla flumsnack, eller som att jag bara yrar... Men de som varit i min situation, eller liknande, dom fattar.

 

Så när jag läser alla fb-statusar från dessa "gamla missbrukare" (som dom kallar sig själva) och hur de öppet hetsar varandra sinsemellan om hur fega människor är som skriver anonyma, taskiga kommentarer på deras nya bloggar så tycker jag verkligen synd om dom. När det enda dom bloggar, och pratar om också för den delen, är hur länge dom varit rena, hur länge dom tänker vara rena, vad dom har missbrukat för substanser, vilka substanser inte, hur länge dom va missbrukare, hur mycket dom missbrukade, hur dom missbrukade och varför dom missbrukade. Faktum är att dessa människor fortfarande är missbrukare, eftersom dom definierar sig som det, och därför kommer dom fortsätta vara det tills dom gör något åt det själva. Om man reklamerar sin helt nya blogg på sin facebook, och man får en massa sjuka kommentarer, så är det ju inte svårt att lista ut var det kommer ifrån och därmed är det inte svårt att lista ut vad man behöver göra heller.

 

Man kan aldrig tala för andra, men jag kan säga att bland det första jag gjorde efter att ha kommit ner hit var att ta bort ALLA som jag visste aldrig någonsin kommer respektera mig, eller ändra sin syn på mig, vad jag än gör. Såna människor ska inte ha full insikt till ens liv. För det andra slutade jag göda folk med information om mig själv som ger dom en anledning att se ner på mig. Det räcker med att en del inte kommer tycka om en ändå (kemi stämmer inte alltid) man behöver inte ge dom en anledning också.

 

Jag har ingen som helst empati för människor längre som bäddar dåligt och klagar på hur dom ligger. Kom tillbaka när ni klättrat det högsta berget som finns: att förändra dej själv. Det krävs en hel del ransakning av sig själv, en hel del självkritik och mindre fokus på vad alla andra gör för fel.

Ja, jag erkänner. Jag är hookad. Men inte av samma anledning som jag tidigare i min ungdom har varit besatt av Paradise Hotel. Jag minns hur jag som 16-åring var helt uppslukad av den där säsongen med Olinda. Mitt största hatobjekt på den tiden. Back then hamnade man verkligen i ett sånt där hypnotiskt tillstånd där man i sin fantasi såg sig själv vara där med dom. Och önskade att man var det. Man tittade på dom där tjejerna och hatade att dom såg ut som man önskade att man själv gjorde och för att dom fick de där snygga killarna som var där. 

 

Jag säger bara "jösses"... Man trodde man va så vuxen. Man trodde man visste så mycket. Ack, om man ens hade kunnat ana hur skev verklighetsuppfattning man egentligen hade.

 

 

Sen kom den där säsongen med Jackie Ferm. Svartlings dotter. Lika besatt då som innan, blev jag alltså kär i han den där Cimon. Så pass att jag till och med mejlade honom och, tro det eller ej, men jag fick faktiskt ett svar. Han gav mig en privat mejladress och bad mig höra av mig dit. Men det vågade jag aldrig göra. Jag skrev också till en av tjejerna för jag tyckte hon blev orättvist behandlad. Katja, har jag för mig hon hette. Hon blev utfryst av tjejerna och utsatt för en hel del avundsjuka. Så som vackra, särskilt smarta, tjejer ofta blir.

 

I vilket fall som helst, så kommer jag ihåg att jag i samband med min besatthet fick en riktigt skev självuppfattning. Simon märkte också detta och det var därför han inte gillade att jag kollade på Paradise Hotel. Jag var alltid olik mig själv efteråt. Jag kan själv inte sätta fingret på det exakt, men jag klädde mig annorlunda. Sminkade mig annorlunda. Framförallt värderade jag annorlunda. Jag mådde sämre eftersom jag visste att jag inte kunde nå upp till dessa ideal.

 

In the early twenties and dreamin'.

 

Och så kommer nu den här säsongen. Och jag frågar mig själv om det är jag som ser på det annorlunda? Eller blir människor mer och mer blåsta med tiden? Efter typ två dagar är alla "bästa vänner"! Jag skojar inte... Redan där pratade dom till varandra som om dom känt varandra hela livet, pussades och kramades. Efter 1½ vecka så lipar dom efter varandra och säger saker som "bästa vänner här inne". Helt skruvat! Heeeeelt skruvat! Men det som är mest fucked up är hur ordet "partner" verkar betyda "någon att k****a med" för tänder man inte på varandra så kan man inte vara partners. Undrar vad detta sänder för budskap. Jag vet vad det sänder för budskap till mig i alla fall.

 

Jag ska säga att den där Dorota, som verkade som en skum typ när hon kom in, var ändå den som verkade ha mest hjärnceller. Jag kände verkligen med henne. Jag har själv varit i en situation där jag faktiskt frågade mig själv hur stor chansen att verkligen varenda människa på en fest kan vara så störd, eller om det är jag som borde bära tvångströja (hashtag Halmstad + hashtag Karim "Legenden"). Och jag gillar henne för att hon bekräftade precis det; att dom inte är normala. Någon behövde säga det så att alla såg och hörde.

 

När jag festade som mest så träffade jag vid ett par tillfällen olika brudar som faktiskt var just såna. Efter att ha utbytt ungefär två rader så "kände" vi varandra. De "visste ju exakt hur jag tänkte" och de "visste ju exakt hur jag var". Precis som alla andra de utbytte mer än två rader med också. Såna riktiga nut cases.

 

Men det är väl sånt som gör sig på tv. Lika väl som att det sänder en helt skev bild till både småtjejer och småkillar där ute om hur man ska vara, hur man ska se ut och vad man måste göra för att "vara något". Nae fan... Jag skulle inte alls vilja göra om vare sig min barndom eller min tonårstid. Jag är jävligt nöjd med skiten jag gått igenom och alla asen jag träffat på vägen. Det är ju trots allt det svåra som gör en stark och idioterna som hjälper en att hitta sig själv.

Ahapp... Jag kan väl börja med att följa upp det senaste när det ändå inte finns så mycket att säga om det. Jag pratade ju med rektorn. Hon gav mig alternativet att ha ett möte med alla inblandade och betonade då att det mest skulle va för min skull i så fall. Samtidigt fick jag liksom känslan att det inte var det som det handlade om i grund och botten, utan att det snarare skulle vara det mest rättvisa för dom som jobbar där. Jag fick helgen på mig att fundera och ju mer jag funderade desto mer kände jag att jag inte borde utsätta mig för var det skulle kunna sluta i. Jag har varit med om liknande grejer förr, i andra situationer där det blivit jag som ifrågasats istället. I såna lägen är man alltid ensam. Och säger det... Ensam är inte alltid stark.

 

Så för att gå över till något helt annat; Simon och jag på mottagningen idag när det var ett par avdankade, äldre junkies (ej i dömande mening) som var högljudda och upprörda. Gubben hade varit på fyllan när någon yngre snubbe skulle komma hem till han. Gubben hade sagt åt han specifikt att inte ta med någon han inte kände, vilket den här snubben hade gjort ändå. När grabbarna hade dragit därifrån upptäckte gubben att hans gitarr var borta och diverse andra grejer. Han ville hålla den här killen ansvarig för. Han som hade tagit med den här okända snubben. Men grabben höll inte med om detta och nu ville den här äldre mannen ge han stryk, men tyckte att han inte skulle ha en chans mot en vältränad 27-åring. Bla bla bla... Heard it all before.

 

Simon och jag tittade på varandra och bara skakade på huvudet. Hur många gånger har man inte hört detta liksom och jag vet att Simon tänkte samma sak som jag; hur fan orkar dom? Så när dom hade gått så tittade jag på Simon och utbrast hur jävla skönt det är att slippa den jävla skiten. Jag vill aldrig mer tillbaka dit, till människor som ska vara ens "vänner" men som inte gör något annat än att backstabba en. Gång på gång. Man brukar ju säga "fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me". Men jag tror inte den "normala världen" förstår hur beroende man är varandra i den typen av livsstil och att ett sånt citat inte går att applicera där.

 

Simon sa något, som han brukar säga, men som gör lika starkt intryck på mig varje gång; vi passar inte in där för vi är inte byggda på det sättet. Att sitta med någon och ha djupa, personliga samtal ena stunden för att sedan stjäla grejer för en nästa och sedan dagen efter låtsas som ingenting. För att man "förstår" att han/hon var "tvungen" på samma sätt som jag är "tvungen" att släppa in den här människan idag igen. Allt grundar sig i samma sak, oavsett vad och varför.

 

Jag tänker på en särskild person varje gång vi hamnar i såna här nostalgiska samtal. Vi kan kalla honom J.S. Trots att han har snott praktiskt taget allt som har något potentiellt värde (kläder, eltandborstar, verktyg osv) så har vi ändå släppt in han igen. Trots att han har haft sån psykos att han skruvat sönder Simons mikrofoner och högtalade för han tror det har legat stulet tjack där i, skjutit raketer från balkongen på "n*grer" som inte finns på sin mammas tomt som inte syns, bunkrat upp sig med alla våra köksknivar för att snuten är utanför dörren samt även varit så jävla fittig mot mig att jag lämnat mitt eget hem lipandes, trots allt detta så har jag ändå "förlåtit" honom och släppt in honom igen. För att vi vetat vilken bra snubbe han är vid sina sinnens fulla bruk. Jag minns särskilt den gången han kom upp till oss och var helt förstörd. Helt väck, helt genomblöt, hade han varit ute och krälat i ett dike ute i skogen i två dygn. Där hade han sprungit runt som en jävla tomte och lyst med ficklampa på folk som inte funnits och ropat på dom att "dom borde hälsa för dom verkar ha samma intresse". Jag glömmer aldrig det alltså. Jag bytte om på honom så att han fick på sig torra kläder och sen bäddade jag ner honom i soffan.

 

Fick man något för det? Nä... Och jag förväntade mig det inte heller. För när man genuint bryr sig om människor så gör man inte omtänksamma saker för att få något tillbaka. Det enda jag förväntade mig var att han skulle komma ihåg det. Kanske låta det ha någon betydelse i hans tankar och tycke om mig. Istället fick Simon en bitchslap och jag fick höra vilken hora jag var. Det var det sista vi såg och hörde av han.

 

Och jag har många liknande berättelser som angår många olika namn. Men dessa kommer allt eftersom jag bearbetar det. För det är allt det här handlar om... Bearbeta, komma till en slutsats och framförallt att komma över.

 

Så nä... Vi var verkligen inte byggda för den världen och jag vill aldrig tillbaka dit igen. Jag får ångest av att bara sitta här och skriva om det. För känslomässigt förs jag tillbaka och återupplever hela skiten. Men det är just det man behöver göra. Tjata sönder skiten tills det inte har någon betydelse längre.

 

Jag har funnit min plats där jag kan slösa på min omtänksamhet hur mycket som helst utan att det någonsin stjäl min energi. Och även om många människor ger en kritik där, så vet man att det man gör har någon betydelse ändå och all den tacksamhet man vet att man skapar ger en oändligt med motivaton att fortsätta. 

 

Äldre människor är verkligen underbara och jag har kommit underfund med varför jag kommer så bra överens med dom; ju mer livserfarenhet man fylls av, desto mindre (betydelselösa) fördomar styrs man av. Vissa elaka och fördomsfulla människor förändras aldrig. Men tro mig mina vänner när jag säger detta, för jag ser det på jobbet varje dag; dom är också helt ensamma när livet närmar sig sitt slut. Verkligen helt ensamma. Så man kan antingen trösta sig med vetskapen om att idioterna sitter där ensamma den dagen dom behöver någon som mest, och då kommer att behöva förlita sig på att främmande människor torkar deras bajs, eller så kan man fokusera på att behandla andra på ett sätt som minskar risken för att man själv sitter där i framtiden.