ToGrowYouGottaChange

Jag har gått på stesolid i en vecka nu och kan säga att det är många år sedan som jag var såhär ångestfri som jag är nu. Och framförallt har jag nog aldrig varit ångestfri såhär länge utom när jag har självmedicinerat med just bensodiazepiner. Jag är inte påverkad. Jag får alldeles för små mängder. Jag är bara fri. Så skrollade jag igenom min dagbok som jag skriver i för hand och hittade den här dikten som jag skrev i mars. Dvs i början på min behandling, och den påminde mig om hur ångest känns för man glömmer det rätt snabbt när man väl blivit kvitt den.

 

Du sitter som ett virus i min kropp

Styr mina impulser, finns inget stopp

Springer för mitt liv som ett gatulopp

Är det konstigt att kroppen vill ge opp

Ögon rinner, på kinden inte torrt

Vill passa in men är nog fel sort

 

Får ofta ont i huvud och varenda muskel

Hör allt men bryr mig inte om så mycket

Tar till mig fördomar, vad alla än tycker

Känner mig som ett lås utan rätt nyckel

Måste börja om, nytt kapitel, nytt stycke

Bort från allt skitsnack och allt hyckel

 

Jag slår ihop händerna och ber till en högre makt 

Och talar högt som om någon hörde vad jag sagt

 

När jag läser den här dikten så tänker jag bara att såhär tänker jag aldrig må igen. Jag vågar inte säga att jag aldrig kommer ta droger igen för skulle jag ta ett återfall så har jag inte bara misslyckats, då har jag även ljugit för mig själv och andra som det löftet betyder mycket för. Men det är ingen väg jag tänker gå och vad som än sker så tänker jag aldrig riskera att bli av med mina mediciner som får mig att slippa må sådär. Och för dom som inte vet, där jag hämtar mina mediciner lämnar man urinprov 2 ggr i veckan och skulle nåt prov visa på nån substans som krockar med nån av ens mediciner så tar dom bort det för en. Och det finns inget i världen som är värt det. Inte bara tack vare mediciner. Det handlar om självrespekt, det handlar om kärlek till sig själv och kärlek till dom som bryr sig om en. Det är dags att fatta att jag skadar andra genom att skada mig själv.

OBS! Varning för stötande innehåll som kan verka provocerande för en del människor i tron om att min text skulle vara en uppmaning eller liknande. Detta är dock inte min mening utan jag skriver om min egna sanning, där jag riktar mig till människor som kan relatera eller människor som vill förstå.

 

 

Min räddare i nöden, med skinande blister, som lindrade min rädsla för döden

Den som hjälpte mig om kvällarna, att våga somna in till den sköna drömmen

Du gav mig det mod jag saknade och gav mig kraften jag jämt tömde

Jag tänker på dej hela tiden och saknar dej så

Jag har valt att inte prata med nån om detta, för ingen skulle förstå

 

Du var den jag ville vara med för du unnade mig känslan av välbehag

Du hade konsten att befria mig från mina trauman och trasiga minnen ett tag

Vad du skulle bli, den största rollen i mitt liv, och även om jag vill så kan jag inte förneka vad du gav 

Förbannelse för hur något jag älskade så mycket gjorde mig till sin största slav

 

Röster i mitt huvud? Eller folk som försökte väcka mig? Ett försök att ge mig dåligt samvete eller så?

De insåg inte att det var försent, för den värsta delen av mitt liv hade jag redan fått genomgå

Du krävde att alltid få va mig nära, en ständig jakt för jag blev dödens sjuk i frånvaro då

Folk tänker på feber för omfattningen är för stor gällande ett tillstånd bara du kunde bota mig ifrån

Jag dyrkade dej, varje gång du lättade på ondskan innuti mig, trots att du aldrig lät kärleken bestå

 

Men jag ska inte ljuga, för du har nog fått mig att lida mer än jag erkänner eller vet

Om inte mig så de som tillhör mina nära, bortglömda i den värld där jag levde och slet 

Oavsett vad andra sa så hade du min lojalitet, främsta egenskapen jag har men som alla alltid sett förbi

Men dina svek fick mig att fortsätta hålla dej kär, du var det enda som kunde hela min själ

Uppåt, neråt, piller, pulver, jag kan er alla och några bekanta utöver det

Jag har blivit analyserad, utan någon. slutsats och ältar ständigt om vad som egentligen är mitt problem

 

 

Men dom som brydde sig om mig såg hur du till slut började kräva mer och mer av mig

 Och när du nästan kvävde mig till döds borde jag vänt ryggen och gått

Men jag hade allt för mycket kärlek och vågade inte leva utan dej

Du kunde lindra sorg som ingen annan och allt jag ville var att få dö med dej i min kropp

Du tog bort min skam, bara sådär, och gav mig modet att prata om sånt jag annars inte fick fram

 

 

Att leva på det här viset, och att det skulle hålla, tog jag naivt för givet

Jag var 14 år när du först presenterade dej och redan vid 16 hade jag inget annat kvar än tvivlet 

Jag ersatte kniven och valde dej istället, något mina ärrade armar kan vittna för

Hellre självförtroendet du gav än de fula märken kniven gör

 

Men du, min drog, hade precis börjat gå upp till mina förväntningar

Nu var jag inte längre ensam, och du hjälpte mig bära på alla ansträngningar

Du fick mig att inse hur den som aldrig upplevt detsamma aldrig heller kan förstå

Men att det är oftast är dom som dömer dej på ett eller annat sätt ändå

 

De gånger som du gav du mig mer än vad min kropp kunde hantera

Var sidor jag hört men dej men som jag inte trodde på

Och trots att jag ökade mitt intag av dej så gav du aldrig tillräckligt med kraft ändå
Vad hände med att ge mig oändligt med kraft?

Vad hände med allt jag lyckades med och självförtroendet jag fick som jag aldrig haft?

 

Kolla vad nu vad du gjort mot mig! 

Ingen litar på mig längre och kärlek? Vad är det om inte falsk skit som bara upptar andras tid

I din frånvaro har jag blivit apatisk vissa dagar, mest deprimerad och tyst för jag litar inte på någon

Jag är ensam, stöter bort alla fast jag inte vill för att du har gjort mig paranoid

Nu sitter jag här med mig själv och försöker fortfarande lista ut vem jag är

Trots att jag övergett dej sen länge nu och försökt laga mig själv så är du ändå kvar som mitt tyngsta last

Mina tankar kommer alltid tillhöra dej och även om du inte är nåt annat än ett minne så är jag föralltid fast

 

Jag behöver ingen psykolog som talar om för mig vem jag är, eller någon annan som för monolog, om inte krysta fram en dialog

Jag accepterar att jag dög så pass länge, fortsätter försöka laga alla du fått mig att skada,

Och även om jag inte vill, så minns jag dej alltid som min älskade drog.

 

 Förlåt. Till alla jag skadade när jag missbrukade.  Förlåt <3

 

 

 

Ser ni mig där jag sitter?

Är det någon som hör mig bland allt fnitter? 

Nu för tiden snackar alla om smink och förlängda naglar

Inget om sina förluster eller det som jag inte har, men saknar

 

Inombords skriker jag så högt jag kan 

Allt vi tänker på är pudret som försvann

Känner mig inlåst i mitt egna jag

Tänker är att visst, känslor gör en kanske bara svag

 

Korta kjolar, färgat hår och ögonskugga

Och sättet man pratar på, fan orkar ni tjata och tugga?

 

Vem ser nån som inte vill bli sedd?

Vem tröstar någon som gråter? Skulle behöva en vän

Känns som jag skulle kunna skrika tills mina lungorna sprängs

Utan att någon hör mig, utan någon sov ser mig, mina känslor trängs

Och bara sådär så skiter jag faktiskt i era naglar och förlängat hår

Även fast jag fortsätter borsta mitt eget och sminka mig ändå

 

Önskar att någon kunde se mig rakt igenom 

Bekräfta min existens och ta mig för den jag är som

Men utseendet, personligheten, all falsk fixering

Blunda för att hitta vem jag är, är min planering

 

Jag vill inte delta i nåt som gör utanförskap okej Till dej som deltar; tack och lov att jag inte är som dej

 

 

Jag lever för min älskling och våra djur

 

Soc invaderade mammas och mitt liv redan från födseln

Fick mig att tidigt hata vuxna för dom behandlade oss som gödsel

Man påstår ofta att det ingenting behöver vara som det är

Försök förändra mina tankar om livet för det är dom som förstör och förtär

 

Majoriteten och dens etik försöker bestämma över ens tycke

Men hur ska man orka va moralisk när myndigheter har rätten att bestämma åt en så mycket?

Jag väljer hellre att behålla allt här inne

Borta från förintelsen, djupt begravt i mitt inre

 

Jag vet mer än folk tror, jag är inte dum

Bara för att jag inte talar, så är jag inte stum

Jag tittar ofta bort och vänder andra kinden till

Men bara för att jag inte vill se, så betyder det inte att jag är blind

 

Hämndens timmar har etsat sig fast här under

Jag drunknar i hatiska känslor vissa stunder

Ibland blir jag så jävla lätt arg att jag hade kunnat slå på andra

Vilken lättnad för stunden, men straff i framtiden det skulle framkalla

 

 Kommer du ihåg mamma? Hur jag tyckte alla var dumma?

Jag glömmer aldrig dina helande ord, "Jag älskar dej, gumza"

Men nu handlar allt om hur man ser ut, polerar eran yta

, Barndomen växer man ifrån, men att vara vuxen är nåt som aldrig slutar

 

 

Ingen lyssnar när du vill dela med dej av din kamp

Dom bara väntar på sin tur att prata, det är vad som är sant

Känner mig rutten inom och med tiden kommer det synas utanpå

När vi ligger inför döden, det är då kommer vi förstå

 

Erfarenhet och visdom gör en medveten om sin rätt att finnas till

Erfarenhet har hjälpt mig att vända ryggen åt er som inte fattar att jag inte vill

Ha tankar som att om jag sätter mig och håller andan lite till

Så förhoppningsvis jag kanske dör så som jag vill

 

Då skulle jag bli av med allt trassel i mitt nervsystem

Skona min omgivning från alla mina problem

Varje dag är ett dilemma om jag ska orka fortsätta

Men inser jag at inga tårar eller blod som kommer skvätta

 

Ingen förklaring

Bara borta utan förvarning