ToGrowYouGottaChange

 

Jag väntar nervöst vid huvudentrén när en man i 30-årsåldern dyker upp och sträcker fram handen. Han presenterar sig som "M" och hälsar mig välkommen.. Vi går mot avdelningen, genom en lång korridor, samtidigt som han berättar om hur lugnt det är så här på eftermiddagarna. Särskilt nu när två brukare ligger på sjukhus och resten klarar sig mest själva. 

 

Han och den andra killen som befinner sig där är nervösa. Säkert mer nervösa än jag. De visar mig avdelningen och går igenom brandrutinerna grundligt medan en man i sin rullstol skriker att han vill ut och röka. Han är mycket upprörd och kräver flera gånger att han har rätt att få komma ut när han vill för han är där frivilligt. Dom svarar bara han får vänta till efter fikat, för han var ute för en timme sen. Han har tydligen haft en dålig dag med ovanligt mycket hallucinationer och brukar vara mycket lugnare annars.

 

 

Jag ställer alla möjliga frågor kring rutiner och tänker att ju mer jag vet desto mer kan jag ta initiativ och vara självständig. Såhär i sluttampen har jag inte mycket kvar att lära, utan mest visa det jag redan kan. Även om M verkar skittrevlig så har han nog ingen kunskap om handledning. Jag har precis gått den kursen och skulle märkt det isåfall. Jag nämner mitt jobb och mina täta sjukhusbesök. Han visar förståelse och säger att vi kan låta det stanna mellan oss. Han tycker inte att det handlar om tid, utan prestation. Efter bara ett par timmar ger han mig tillåtelse att gå hem så ses vi på onsdag morgon. Jag ska inte oroa mig över att komma försent. Han förstår att allt kan hända när man pendlar. 

 

 

 

 

06.30 är jag framme i Lund, en halvtimme innan jag börjar, så jag passar på att promenera bort tröttheten samtidigt som jag får i mig lite frukost. Är det någon gång det är lägligt att börja äta frukost, så är det nu. Jag försöker tänka positiva tankar och förkasta allt dömande.

 

 

Men väl framme på avdelningen finns ingen "M" så långt mina ögon förmår att se.  Istället finner jag tre främmande ansikten som ser minst lika förvånade ut som jag själv kände mig. "M" har tydligen bytt skift och börjar inte förrän 12. "Ingen panik! Var dej själv så kommer det lösa sig!", tänker jag för mig själv. "Le mycket och försök se trevlig ut". Jag berättar om mig själv, vuxenutbildningen på Consensum och mitt jobb som timanställd. Jag delar med mig av min inställning till andra människors beroendeställning. Allt för att ge dom en positiv uppfattning om mig, vilket är det bästa jag kan göra. Teamet består av "A" och "An", två kvinnor i 40-årsåldern och "Ma" som är i min ålder.

 

 

När klockan närmar sig 12 har jag följt med in till två brukare där jag inget annat än känt mig överflödig. Inte blivit ombedd, inte instruerad, inga chanser till initiativ. Kort och gott inte blivit handledd över huvudtaget. Jag har följt med ner i källaren för att dumpa skräp, påbörjat maten och hjälpt till att duka. Jätteavancerat såhär på sin tredje praktik en månad innan examen. Tiden där emellan gick åt till en jävla massa kaffedrickande där jag och Ma lyssnade på när A och An diskuterade sina dåliga självförtroenden. Titt som tätt försvinner allihop utan ett ljud medan jag själv varvar nervöst vankande med att sitta i soffan och undra när någon ska be mig vara med på något (lärorikt?).

 

Så kommer äntligen M som frågar hur det gått. Svarar hintaktigt att jag inte är van vid så få sysslor så i brist på annat visar han mig hur man ståtränar en brukare. Man spänner fast brukaren på en "madrass" som man sedan hissar upp i rät vinkel. Jag hjälper inte till den här gången heller utan tittar på medan han och Ma gör det. De kör ut han till soffan där alla sitter och pillar på sina telefoner. Sedan står han bara där och glor på dom som dricker kaffe, pratar om privata saker och annat som inte har ett skit med jobbet att göra. Efter ett par timmar tittar han på klockan och mer eller mindre erbjuder mig att åka hem.

 

 

 

M har gett mig tillåtelse att komma på morgnarna även fast han bytt pass. Enligt honom är då det finns något att göra. Jag känner på mig att det kommer bli bättre idag. Det blir det också, även om mycket tid går åt till att sitta i den där jävla soffan och dricka kaffe. Hela dagen pillar man på luren och lyssnar på varför "matriarken" A är en cool morsa.

 

 

Jag hjälper till med att duka, servera frukost, slänga sopor och tittar på medan Ma spelar memory med en brukare. Jag följer med in på en duschning där det blir likadant igen; jag bara står och glor och känner mig som ett fån. Överflödig, utan att bli ombedd att göra ett jävla piss. Men det är lugnt. Det kanske inte är konstigt om dom aldrig haft en praktikant innan och inte vet hur mycket de ska begära av mig.

 

 

Det måste ha synts på mig att jag tänkte på något för just då kommer A och berättar att hon jobbat här i 12 år. Det kan därför se barskt ut, men de känner varandra, så jag släpper den tanken. M kommer och precis som gårdagen blir jag hemskickad när de anser att inget mer finns att göra.

 

 

 

När jag kommer in på avdelningen den här morgonen finner jag än en gång helt okända ansikten. Två killar i min ålder, "T" och "S", ser lika förvånade ut som jag även dom.  Jag frågar efter M och A och får veta att M har sjukskrivit sig och A börjar förrän om en timme.

 

 

T och S är jättetrevliga och ställer frågor om mig och min utbildning. Emellanåt visar de stort intresse för vart jag kommer ifrån, men försvinner rätt som det är och jag ser inte röken av dom. Efter en timme kommer dom ut ur en brukares rum och ber mig att duscha en av damerna, sedan försvinner de iväg igen. När jag kommer in till henne sitter hon helt näck. Hon har suttit och väntat så i över en timme. 

 

När jag kommer ut igen syns dom fortfarande inte till, så jag tar en kopp kaffe och sätter mig i den jävla soffan och väntar. När de väl dyker upp så går de raka vägen in på kontoret och stänger dörren om sig. Klockan är en bra bit över 8 nu, men A syns inte till. Det dröjer en bra stund innan dom kommer ut och börjar hämta brukarna till frukost. Ingen ber mig följa med någonstans eller hjälpa till med nånting. När alla sitter vid sina platser och dom som vill ha på rummet har fått det slår de sig ner i soffan med mig. Jag frågar efter A och får veta att hon inte kommer förrän 11.

 

Nu börjar jag undra vad fan som händer egentligen. Jag känner att en av brukarna luktar bajs och tänker att dom tar itu med det efter frukosten. Dom "trummar" en överviktig brukare på magen, skämtar om vilken dag han ska föda barn och börjar åka slalom på hans hjälpmedel. Han tittar på mig och skakar på huvudet.

 

Jag känner mig jävligt illa till mods. 

 

När A väl kommer vid 11-tiden svischar hon förbi mig utan att säga hej eller titta på mig. Medan hon byter om kommer en kvinna in som jag inte sett innan. Hon ställer sig och pratar med oss i köket och jag tänker att hon kanske jobbar här vanligtvis och bara hälsar på. Hon vänder sig till mig och frågar hur det går och när jag talar om att jag inte alls är van vid så här lite att göra så reagerar en av killarna genom att upphöra med det han gör och vänder sig om och tittar allvarligt på oss. Då märker jag hur hela avdelningen plötsligt beter sig annorlunda. Som på en handvändning är alla upptagna med något viktgt. Då fattar jag att det är enhetschefen.

 

A kommer tillbaka från ombytet försvinner med enhetschefen in på kontoret där de stänger dörren om sig själva. S låter mig veta att det hysch hysch om det slöa arbetet, för annars skär hon ner på personalen. Sedan slutar han sitt pass och försvinner och ingen annan syns till. Nu står jag helt ensam, igen, med fem brukare kring matbordet och en vagn med lunchmat på. Jag börjar undra om det här är ett test. Så jag serverar maten. T dyker upp men försvinner igen när han ser att alla är serverade. När maten ätits upp står jag fortfarande ensam, så jag plockar undan och sätter mig och väntar.

 

Efter en stund öppnas dörren in till kontoret. Jag ställer mig i dörröppningen och väntar på ett bra läge att säga något, men de fortsätter prata med varandra som om de inte ser mig. Jag känner mig dum (och feg) så jag tar en kopp kaffe till och sätter mig i soffan igen. När dom har pratat klart så kommer A ut och går förbi mig mot köket utan att säga något den här gången heller. Precis när jag ska resa mig och gå efter så kommer hon ut i rask takt och försvinner förbi mig igen åt andra hållet. Jag väljer att gå efter för att fråga hur länge till hon vill att jag ska vara kvar. Klockan är 14 och hittills har det ju inte funnits något att göra vid den här tiden. Jag trodde jag skulle storkna ´när hon svarade att jag inte kan gå hursomhelst nu när chefen är tillbaka från semestern, så därför skulle jag vänta en timme till. Annars såg det inte bra ut.

 

 

När hon försvinner in på kontoret igen hör jag en brukare skrika på hjälp från sitt rum. När jag kommer in till på hans rum är lukten av bajs överväldigande. Han som luktade bajs vid frukosten, och fortfarande vid lunch, luktar bajs än. Jag hämtar A och följer med henne till rummet. Tänker att är det någon gång min hjälp behövs så är det nu. När hon lyfter över honom till sängen är hela rullstolen brun. Bajset har gått igenom både blöja och byxor. När vi tar av honom är han helt insmetad i sin egna diarré och för att försöka vara delaktig föreslår jag att köra in han i duschen. Men hon svarar mig inte, utan väljer att hämta en hög med torra tvättlappar och torkar honom istället. Han skriker rakt ut i ren och skär smärta och då ser jag att han har allvarliga utslag i rumpan som är nära på att börja blöda. Jag frågar gång på gång om det inte vore bättre att duscha honom eller åtminstone blöta lapparna. Hon bestämmer sig för att inte göra det, utan häller hellre på mer tvål och ökar tempot när han skriker ännu högre. Nu upptäcker vi att kateterpåsen är tom också. Det visar sig att ingen har spolat kateterslangen och därför har det blivit förstoppning. När hon sköljer ur med saltlösning fylls påsen direkt. Hon tar en torr salva som smetar av på några röda fläckar i skrevet och rumpan och börjar klä på han. Jag påpekar att han har bajsrester kvar och då torkar hon bort en liten fläck på utsidan av låret, drar på han byxorna och låter resten av bajsresterna vara kvar. 

 

 

När vi är klara får jag tillåtelse att gå hem. Jag funderar noga över detta och diskuterar med Simon när jag kommer hem som knappt kan tro sina öron. Jag känner hur jag är på gränsen till att börja lipa när jag säger till honom att jag har två alternativ att utgå ifrån just nu; antingen hoppar jag av, här och nu, för jag vet inte om jag orkar se på när något sånt här händer när jag vet att det är fel men är för feg för att våga säga något, eller så står jag ut, gör det bästa jag kan för brukarna medan jag är där samtidigt som jag registrerar det jag ser och tar itu med det mot praktikens slut. Vi bestämde att jag skulle försöka hålla ut.

 

 

Efter att ha jobbat tisdag och gått på ett nätverksmöte på mottagningen onsdagen så har jag fått ett par dagar till att ladda mentalt igen efter det jag bevittnade sist. A är ledig idag så jag går därför med An istället.

 

När vi kommer in till första brukare den här morgonen och lyfter på täcket så är det piss i hela sängen. Jag undrar hur det kan gått till eftersom han har kateter. Dom måste ha glömt öppna flödet till den andra påsen under natten så den har blivit full och spruckit. An och T frågar brukaren om någon har bytit på han under natten. Han skakar på huvudet. De diskuterar om de ska ta in han i duschen, vilket jag räknar iskallt med, men kommer fram till att han duschade dagen innan så därför gör dom inte det. Men inte förrän dom byter om på han, utan att ens torka honom torr, känner jag hur det börjar koka i kroppen och klia i mina fingrar.

 

 

Jag hinner inte göra ett ljud innan de har selat honom, satt han i rullstolen och kört in han på toaletten. Det kunde dom besvära sig med; att ge honom deo och borsta hans tänder innan han ätit sin frukost. Jag skyndar mig snabbt som fan med att göra iordning sängen innan någon annan hinner göra det. Någonting tänker jag fan ha bidragit med idag. Men mycket mer fick jag inte chansen till den här dagen heller.

 

 Bilderna gnager i mitt huvud och jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Jag vet att det här är mycket fel. Det är det värsta jag sett under min korta tid i det här yrket. Jag vet att det är min skyldighet att göra en lex sara. Då gör man en anmälan till myndigheterna. Jag har fått veta att han som satt i sin egna skit häromdagen har åkt in akut på sjukhus också. "Njursten" misstänkte dom. Inte konstigt, tänkte jag. Skuldkänslorna växer.

 

Någonstans i mitt huvud har jag fått för mig att Ma och jag har fått bra kontakt. Vi har mycket gemensamt då hon är i min ålder, helt ny på stället och verkar vara lite reserverad som jag. Så när hon ber mig att följa med ner till källaren för att hämta upp mat så ser jag min chans till att börja nysta i det här. Jag tänker att om jag får någon respons här så finner jag kanske styrkan att göra något åt det. Så jag passar jag på att fråga försynt om hur morgonrutinerna ska se ut egentligen. Är det inte meningen att man ska göra morgonhygien på alla? Så är det i alla fall på min arbetsplats. Hon bekräftar att det visst är meningen att man ska göra det. Då talar  jag om vad jag precis upplevt och att jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Hon föreslår att jag ska ta det med An eftersom det var hon som var där. Jag svarar att jag ska försöka ta mig modet att göra det under dagen.

 

Men jag finner aldrig modet. Så när klockan närmar sig 12, då An slutar, står vi allihop i köket när jag talar om att jag har sjukhustid, tidigt på morgonen dagen efter. Inga problem. Det är bara ersätta tiden på eftermiddagen. Jag frågar om jag borde ringa på morgonen men det känns dumt att meddela en försening samtidigt som jag egentligen ska börja. Hon säger att hon kan skriva en anteckning till A som hon ser när hon börjar på morgonen. Alla hör detta och T till och med skämtar om att det kostar en femma. Vi skrattar. Jag går hem.

 

 

 

9.30 kommer jag in på avdelningen och ser T på kontoret. Ingen annan syns till. När jag går förbi slänger han en snabb blick på mig och säger kort hej. Tillbaka från ombytet hör jag dom i köket och går dit. A vänder sig om, tittar på klockan och låter mig veta att hon inte trodde att jag skulle komma idag. Jag reagerar långsamt medan hon tittar på mig allvarligt. Även fast fattar det, så frågar jag ändå om hon inte fått meddelandet. Hon svarar att hon varit ledig i två dagar (som om jag inte visste det) och frågar sarkastiskt vad för meddelande hon skulle ha fått under den tiden.

 

 

En arbetare som jag träffade vid ombyet för fem minuter sedan (där hon var jättetrevlig och hälsade mig välkommen) står med ryggen emot mig och ignorerar oss. Jag svarar lågt, nästan som om jag känner mig skyldig till något och skäms, att An sa att hon skulle meddela om min sjukhustid och att det hade varit okej att komma senare. T kommer in i köket och går förbi som om han inte ser mig.

 

 

Men när jag påpekar frågande att han var med och hörde vad som sades igår så bara rycker han på axlarna, skakar på huvudet och försvinner ut igen. A vänder mig ryggen samtidigt som hon säger att jag får stanna längre idag då, som om jag inte redan hade räknat med att göra det.

 

 

Forfarande med ryggen emot mig säger hon åt mig att ta en kopp kaffe för nu finns det inget mer kvar att göra. Försiktigt smyger jag fram, tar mig en kopp som jag fyller och smyger sedan ut i uppehållsrummet igen. Jag börjar vanka av och an från den ena änden av rummet till det andra och tillbaka igen. Jag känner hur klumpen i magen växer och ångesten börjar krypa på.

 

 

T går förbi mig flera gånger utan att överhuvudtaget verka notera min existens. A står med den andra kvinnan i köket och pratar högt om något hon stör sig på och det verkar som det som precis hände inte berörde någon förutom mig. Som om jag inte var där. Jag tar upp min telefon och messar Simon. "Jag fixar inte det här. Jag klär nog om och åker hem. Jag åker hem och ringer skolan". Simon svarar och uppmanar mig att komma ihåg vad vi sagt, att jag ska tänka på hur kort tid som är kvar och att drastiska beslut påverkar mig negativt. Jag sätter mig ner på en stol och funderar. Ska jag gå till enhetschefen? Just då kommer hon gåendes rakt mot mig. I 10-15 meter går hon åt mitt håll innan hon svänger av precis framför mig utan att titta på mig. Nu ökar kaoset i min hjärna.

 

 

När A och enhetschefen låser in sig på kontoret väljer jag att ta mina grejer och gå. Jag åkte raka vägen till skolan, för dom ska inte få nöjet att först se mig ge upp för att sen kunna meddela skolan som om hela den här händelsen vore mitt fel. Jag berättar det mest väsentliga och om hur enbart den här händelsen hade varit allt det handlade om, så hade jag hanterat det annorlunda. Men allt som jag sett, känt och upplevt under den här tiden hade redan fyllt bägaren till sin absoluta gräns och den här händelsen var droppen som fick allt att rinna över. Min lärare är sympatisk. Hon ber mig att åka hem och skriva ner allt i ett mejl och skicka det till henne. Hon frågar om jag kan vänta med att göra någonting tills de pratat med dom själva. Jag går med på att ge dom den tiden dom behöver.

 

Sen ska jag göra en lex Sara.

 

 

I måndags förra veckan började jag min APL på en psykiatrisk enhet i Lund. De boende där har dubbeldiagnoser, en psykiatrisk och en somatisk. Det betyder att man har en psykisk och en fysisk sjukdom som gör att man inte klarar av att ta hand om sig själv. När jag fick veta att det var en psykiatrisk enhet jag skulle va på blev jag först skiträdd eftersom jag själv inte alltid har klassats som frisk... Om vi ska uttrycka det snällt. Jag var rädd för att bli sympatisk, eller så pass osäker att jag helt enkelt blev lam och inte kunde göra någonting. Scenariot var att någon fick frispel på mig, börja skrika och kalla mig saker. Jag fixar inte sånt. Vet inte hur jag ska hantera det och det känns inte som jag har rätten att låtsas vara bättre, än att ta åt mig, när jag kommer ifrån den bakgrunden jag har liksom.
Men det har gått skitbra och precis som det var på min förra praktikplats (som nu är min arbetsplats) så känns det som att de boende gillar mig skarpt. En av dom sa till mig idag att jag var "störst och bäst" (en gubbe som blev måttligt förtjust i mig) och en av damerna frågade hela tiden när jag kommer tillbaka igen. Sånt får en verkligen att höjas till skyarna.

Jag vet att jag är bra. Inte bättre än någon annan, men minst lika bra på någonting.

Jag har mått avsevärt mycket bättre de senaste veckorna än jag brukar göra, vilket har resulterat i totala nervsammanbrott emellanåt. När det verkligen sjunker in att jag mår bra, när jag pratar om det högt, så bryter jag liksom ihop och grinar som ett litet barn. Det känns som att sorg är något jag kommer längre och längre ifrån och sakta men säkert börjar det, som finns bakom mig, att bli mindre påtagligt. Visst, jag tittar ofta på folk och undrar; va fan vet dom? Lyckligt oventandes i sina små mainstream-bubblor, lallar dom omkring och pratar om hur aspackade dom var på den senaste festen och vem som gjorde, vem som sa, vem som är vad. I dessa stunder slutar jag liksom delta i konversationerna, för då är det inte intressant längre. Been there, done that... Got the scars to prove it. För fucked up konsekvenser har alltid följt mig i mina destruktiva val. Alltid. Och jag kan inte riktigt avgöra om jag hade extrem otur, eller om alla som gör destruktiva val får samma konsekvenser utan att inse att det är fucked up.

Men då och då är det någon som väljer att se bortom näsans längd. Ibland lyckas jag locka fram folks djupare kunskaper, eller nyfikenheter och det kan sluta i riktigt schyssta diskussioner som gör att jag liksom känner tillhörighet. Som när en på min praktikplats och jag diskuterade alla kristna människor som är helt störda. Hon hade också kommit till slutsatsen att religion är riktigt jävla ondskefullt, och jävligt fascinerande. Jag känner i såna stunder att jag är inte helt ensam, helt oförmögen att vara social eller helt oförmögen att kommunicera med folk. Men, vad man känner eller tror brukar ju skilja sig från verkligheten. Vem som nu avgör vad som är verkligt... Ondska är verkligt, tycker jag.

Utöver helheten jag finner med min sambo och mina djur så har jag mer och mer börjat sakna min familj. En familj, min familj. Det är väl samma sak. Så jag känner att jag håller på att förlika mig med faktumet att jag faktiskt svikit dom allihop, lika mycket som jag håller på att förlika mig med faktumet att dom alla har svikit mig vid ett eller annat tillfälle... Vilket egentligen inte bara handlar om familjen, utan även vänner man hade en gång i tiden. Oavsett om dom gjorde det medvetet eller inte. Jag känner inte längre orättviskänslor, eller hämndbegär, eller skuld. Bara saknad. Det är skönt. 

Och när jag tittar på de här bilderna så undrar jag hur jag orkade leva med ensamheten innan

Jag har alltid haft problem med finnar så länge jag kan komma ihåg... I princip. Redan när jag var 11 år gammal började de små jävla inkräktarna komma och när jag var 12 hade det brytit ut ordentligt. Eller så trodde jag iaf. När jag var 14-15 befann jag mig i en riktigt jobbig situation som utlöste stora bölder, både i ansiktet och på kroppen. Men då mådde jag riktigt dåligt också. Det handlade om att jag knappt hann etablera mig där jag bodde innan jag var tvungen att flytta till något helt okänt igen. Sedan lugnade det ner sig, och jag har sedan dess klarat mig genom att dölja ärr och finnar genom att sminka mig grundligt och ordentligt.

Man ska veta att jag alltid, alltid varit väldigt hygienisk. Jag har alltid duschat ofta. En period duschade jag för mycket, vilket slutade med att jag höll på att förstöra huden på min kropp. Jag har alltid tvättat ansiktet två till tre gånger om dagen, beroende på om jag sminkat mig eller inte. Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta bort den äckliga skiten från mitt ansikte. Jag hatar att vara sminkad. Jag har provat med alla sorters tvålar. Scrub. Utan parfym. Starkt, mellan, mildt. Allt. Jag har ätit Tetralysal, en antibiotika som till och med tar bort klamydia. Inget har riktigt tagit bort det helt. När jag var som mest desperat, när jag var 13-14, fick jag för mig att om det gjorde ont så skulle det försvinna. Jag satt med rakblad och nålar och petade hål eller snittade alla prickar i mitt ansikte. Jag tog sedan ren parfym direkt i såren och trodde att det skulle försvinna, bara för att det sved. Det gjorde att jag fått leva med ärr sedan dess.

Men jag har alltid kunnat handskas med detta. Tills jag började med min medicin för 1½ år sedan. Från att faktiskt kunnat vara helt osminkad vissa dagar, utan att ha varit påtagligt prickig i ansiktet så bara bröt det ut i hela mitt jävla ansikte. Jag fick det överallt! På hela kinderna, tinningarna, på och under hakar, i pannan, käkbenen! Små, stora, knottriga, röda, vita. Rubbet... Till skillnad från innan så fick jag ärr även fast jag inte klämde nånting. Och den här gången blev jag riktigt deprimerad för det gick inte att sminka över. Jag såg ut som en jävla padda. Äcklig och ful. Det var ett dödläge för mig, för att sluta med medicinen som antagligen är orsaken, är inget alternativ eftersom mitt liv hänger på den.

 

Människor stirrade. Pekade. Viskade. Skrattade. Fnissade. Det gör dom fortfarande, även fast jag tittar på mig själv och inte tycker att det är så farligt eftersom jag har mycket värre att jämföra med. Så uppenbarligen är jag väl det då; ful och äcklig... Så här har det aldrig varit förr. Förutom någon gång jag hade lagt upp en bild på Lunarstorm, som jag tyckte var jättefin, när det var en kille som kommenterade och frågade om jag hade herpes i ansiktet. 

 

 

Jag har skiten under kontroll idag och får mer eller mindre inget i nuläget, bortsett från några småutbrott ett par gånger. Jag har fått en medicin mot svettningarna, som är en biverkning av min huvudsakliga medicin. Jag använder en antibiotika-kräm som heter Duac. Den funkar verkligen. Den torkar ut ordentligt så det gäller att använda återfuktande kräm (utan parfym) och tvål utan parfym och såpa som ändå tvättar bort sminket ordentligt.

Jag har dock upptäckt något helt fantastiskt som varken antibiotika, antisvett-piller eller tvål kan tävla mot. Vatten. I mängder. Och koncentrerad citron (på flaska) som man baddar ansiktet med. För kolla här, gör man allt man kan utifrån utan att det funkar, så beror det antagligen på något inneliggande problem. Det finns en anledning till varför modeller dricker 3-4 liter vatten om dagen till exempel. Jag tycker 2 liter är lagom för det är ungefär vad en normalviktad person ska dricka. Redan tredje dagen märkte jag en förändring och detta har andra märkt också. Anledningen att jag baddar ansiktet i citron är främst för att den bleker ärr och röda finnar, men även för att citronsyran i den fräter bort gamla hudceller, attackerar inflammationen i finnarna men låter den friska huden vara. Jag råder vem som helst, med vilken typ av hudproblem som helst, att testa detta.

 

Döm inte folk efter hur dom ser ut. Människor väljer inte alltid det dom är och dom är inte alltid vad dom ser ut att vara heller. Jag ser småtjejer hänga i gäng varje dag och jag tänker en jävla massa fördömande tankar. Men jag väljer att hålla den skiten för mig själv, för vem fan är jag att tala om för någon annan vad jag tycker om den? Har någon bett mig om en åsikt? 

 

 

Bambis bästa kompis, Stampe, sa att kan du inte säga någonting snällt... Säg ingenting alls.