ToGrowYouGottaChange

I måndags förra veckan började jag min APL på en psykiatrisk enhet i Lund. De boende där har dubbeldiagnoser, en psykiatrisk och en somatisk. Det betyder att man har en psykisk och en fysisk sjukdom som gör att man inte klarar av att ta hand om sig själv. När jag fick veta att det var en psykiatrisk enhet jag skulle va på blev jag först skiträdd eftersom jag själv inte alltid har klassats som frisk... Om vi ska uttrycka det snällt. Jag var rädd för att bli sympatisk, eller så pass osäker att jag helt enkelt blev lam och inte kunde göra någonting. Scenariot var att någon fick frispel på mig, börja skrika och kalla mig saker. Jag fixar inte sånt. Vet inte hur jag ska hantera det och det känns inte som jag har rätten att låtsas vara bättre, än att ta åt mig, när jag kommer ifrån den bakgrunden jag har liksom.
Men det har gått skitbra och precis som det var på min förra praktikplats (som nu är min arbetsplats) så känns det som att de boende gillar mig skarpt. En av dom sa till mig idag att jag var "störst och bäst" (en gubbe som blev måttligt förtjust i mig) och en av damerna frågade hela tiden när jag kommer tillbaka igen. Sånt får en verkligen att höjas till skyarna.

Jag vet att jag är bra. Inte bättre än någon annan, men minst lika bra på någonting.

Jag har mått avsevärt mycket bättre de senaste veckorna än jag brukar göra, vilket har resulterat i totala nervsammanbrott emellanåt. När det verkligen sjunker in att jag mår bra, när jag pratar om det högt, så bryter jag liksom ihop och grinar som ett litet barn. Det känns som att sorg är något jag kommer längre och längre ifrån och sakta men säkert börjar det, som finns bakom mig, att bli mindre påtagligt. Visst, jag tittar ofta på folk och undrar; va fan vet dom? Lyckligt oventandes i sina små mainstream-bubblor, lallar dom omkring och pratar om hur aspackade dom var på den senaste festen och vem som gjorde, vem som sa, vem som är vad. I dessa stunder slutar jag liksom delta i konversationerna, för då är det inte intressant längre. Been there, done that... Got the scars to prove it. För fucked up konsekvenser har alltid följt mig i mina destruktiva val. Alltid. Och jag kan inte riktigt avgöra om jag hade extrem otur, eller om alla som gör destruktiva val får samma konsekvenser utan att inse att det är fucked up.

Men då och då är det någon som väljer att se bortom näsans längd. Ibland lyckas jag locka fram folks djupare kunskaper, eller nyfikenheter och det kan sluta i riktigt schyssta diskussioner som gör att jag liksom känner tillhörighet. Som när en på min praktikplats och jag diskuterade alla kristna människor som är helt störda. Hon hade också kommit till slutsatsen att religion är riktigt jävla ondskefullt, och jävligt fascinerande. Jag känner i såna stunder att jag är inte helt ensam, helt oförmögen att vara social eller helt oförmögen att kommunicera med folk. Men, vad man känner eller tror brukar ju skilja sig från verkligheten. Vem som nu avgör vad som är verkligt... Ondska är verkligt, tycker jag.

Utöver helheten jag finner med min sambo och mina djur så har jag mer och mer börjat sakna min familj. En familj, min familj. Det är väl samma sak. Så jag känner att jag håller på att förlika mig med faktumet att jag faktiskt svikit dom allihop, lika mycket som jag håller på att förlika mig med faktumet att dom alla har svikit mig vid ett eller annat tillfälle... Vilket egentligen inte bara handlar om familjen, utan även vänner man hade en gång i tiden. Oavsett om dom gjorde det medvetet eller inte. Jag känner inte längre orättviskänslor, eller hämndbegär, eller skuld. Bara saknad. Det är skönt. 

Och när jag tittar på de här bilderna så undrar jag hur jag orkade leva med ensamheten innan