ToGrowYouGottaChange

Och jag vill inget hellre än att bara få ha det bra. Jag är drött på drama för jag har upplevt den ständigt under de 8-10 åren jag spenderade i Jönköping. För kolla här... Livet som missbrukare går ut på att ständigt jaga människor efter vad man behöver för att fungera som en normal människa, på alla sätt. Som "normal människa" menar jag simpla saker som att kliva upp på morgonen och sköta det som ska skötas i hemmet som att dammsuga och diska. För att inte tala om att behöva gå ut för att sno mat, för att alla pengar gick åt till det du behöver för att ens kunna stå på benen så du kan sno mat. 

 

Jag tackar Spagettimonstret för att jag slipper ett liv där du inte vet om du vaknar nästa dag. Jag tackar Tinkerbell för att jag slipper ett liv där jag inte vet om jag kommer få tag i mat för dagen. Jag tackar Peter Pan för att jag slipper ett liv där jag aldrig vet om den som var min vän idag är min vän imorgon. Jag tackar fan för att jag inte blivit knivhuggen till döds de gånger det sprungit runt psykotiska människor i lägenheten, vakna på tjack, som kunnat få för sig att man stulit något för dom.

 

Det var mitt liv då. Det här är mitt liv nu.

 

Folk tittar på mig och hur jag ser ut idag och dömer mig efter det. Typiskt människor. Med tanke på att jag gärna står i bakgrunden, särskilt när det är flera människor i samma rum, har delvis med att göra att jag känner mig överflödig men det är också mitt sätt analysera situationen. Jag har lätt för att läsa av människor och vet nästan direkt vem som har vilken personlighet. Så att analysera är mitt sätt att sortera och på så sätt vet jag vilka jag vill ty mig närmre till och inte. Men jag gör detta, analyserar eller försöker räkna ut nån typ av lämplighet av mig att säga eller göra något, så slutar det med att ma antar att jag har minst kapacitet och minst kunskap. Bara för jag hellre står i bakgrunden och är högljudd och inte skryter om min kapacitet och mina kunskaper. 

 

 

Vart är min familj? Jag fick ett mess av mamma häromdagen där hon skrev att nåt inte kändes rätt. Nåt kändes helt fel till och med. Och min mamma har aldrig haft fel hittills. Det visar vårt starka bond, trots att det gått år och dagar sedan vi ens pratade i telefonen sist med varandra. Så även den här gången. Det mamma kände, som inte alls va bra, var att jag precis fått ett brev från chefen. Jag är kallad till samtal för mina "kollegor" är oroliga för mig. Den här tjejen som upplevt mig som påverkad den där kvällen jag skulle jobba natt, hon är den enda vad jag vet som varit det eftersom hon var den enda där. Så om det inte är chefen som ska vara snäll och skydda henne mot utpekning, så har den här tjejen antingen ljugit för henne och sagt att flera än hon är oroliga för att hon är för feg för att stå för sina falska påståenden själv eller så har hon blandat in andra som köpt det totalt, vilket gör henne ännu mer feg. I vilket fall... 2:a juni ska jag vara där och jag har redan en känsla som säger mig att det kommer vara över fort och med en positiv utgång. Så jag är inte rädd.

 

Och det är inte allt.. Dagen innan mamma skickade det här messet hade jag haft det här mötet med min kontaktperson, läkare och psykolog på den psykiatriavdelningen där jag hämtar de två absolut viktigaste medicinerna jag har. Mot ångest (och det är varken attarax eller lergigan om vi säger så) och den andra som är anledningen till mina fyra seaste år utan missbruk. På det mötet fick jag veta att jag var positiv på substanser jag inte rört. Och ja jag vet att ALLA missbrukare säger så men jag är ingen missbrukare. Jag är en FÖREDETTA missbrukare vilket är en jävla skillnad. Dom som hämtar samma medicin som jag, men som ändå sidomissbrukar är en missbrukare. Jag gör inte sånt, för att först och främst så har jag har inget behov av det för dom drogerna jag föredrar blockeras av medicien jag tar. Annars hade den ju inte gjort nån nytta. Så nej, jag skulle kunna röka heroin och inte ens känna så mycket som ett litet pirr i lillfingret. Och det är fakta. Dessutom har jag alldeles för mycket att förlora för att vara så dum och göra nåt sånt.  

 

Så...Jag får brev från chefen om att jag ska vara där, sen får jag veta detta med provsvaren. Och det som kommer här under, det är det sista jag behöver i en sån här situation.

 

Var är min familj? Jag skrev en status på facebook om att när folk man ska kunna lita på, läkare som psykologer, inte längre är pålitliga dom heller, då känner man sig beredd att ge upp. Jag fick inga kommentarer från någon. Så jag taggade namnen på dom som betyder något för mig och la till något i stil med att "jag skulle bara behöva en vink, så jag vet att ni vet att jag finns". Det första min äldre lillasyster häver ur sig är nåt liknande "och vart fan är du när jag behöver en vink? Varför ska jag bry mig när du aldrig svarar på mina samtal? Du ringer ju aldrig till mig" o.s.v. Hon verkligen öste skit på mig. Jag trodde verkligen hon var vuxit ifrån det där. För det var sån attityd vi alla hade när mamma och hennes dåvarande sambo (v.i.f) bodde ihop, pga att han alltid startade sämja mellan oss alla i familjen.

 

En familjemedlem mindre, som ännu inte lärt sig att sätta sig själv åt sidan för någon annan en stund, när den personen verkligen behöver hennes stöd. Och inte bara vem som helst, utan hennes syster. Men hennes vänner kan hon sätta sina egna behov åt sidan för. Sounds backwards to me. Men min andra lillasyster, hon kunde det. Och är det nån som har en, om inte minst 10 anledningar, att verkligen hata mig för, för henne har jag verkligen gjort illa, t.o.m hon kan sätta sig halvt åt sidan och kan ge mig den där vinken. Hennes vink var "jag läser det du skriver". Jag räknade inte ens med så mycket från henne och hon ger mer än den syrran jag alltid kommit som bäst överens med i vårt vuxna liv.

 

Det är sorgligt. Jag blir ledsen. Min familj skiter fullständigt i det, för jag har gjort ditten och datten mot dom. Inte så mycket som en tanke på alla åren dom inte ens ville ha med mig att göra där jag mådde som sämst. Ingen missbrukar väl för att dom mår bra? Jag vet bara folk som missbrukar för att må bra. Inga tankar på att alla dom åren det gjorde så ont att jag grät så fort jag nämnde deras namn. Jag grät för jag hade ingen jag varken kunde ringa eller hälsa på. För var jag påverkad ville dom inte ha med mig att göra, när NÅN istället kunde försökt få mig därifrån.

 

Och ja, jag vet att om man själv inte vill så är det omöjligt, men om ens familj hade haft orken, lusten och intresset att lägga ner tid på att åtminstone försöka, så är det ingen som kan säga att deras engagemang inte hade gjort det värt att försöka. Jag hade åtminstone känt att nån mer än bara Simon älskar mig. Och nu, när jag äntligen är ren. Då är jag inte heller intressant, för nu är jag inte det svarta fåret längre som alla kan skylla sin misär på. Det spelar ingen roll vad jag gör... Min familj kommer aldrig lägga av med rena fasoner, växa upp och lägga skit åt sidan och för nån gångs jävla skull göra något som inte innebär egen vinning. Därför vet jag att utan Simon... Då hade jag inte haft nån! Inte NÅN.

Sitter och tänker tillbaka på när jag börjar min utbildning och varför jag började. Jag vet hur det är att bli illa behandlad och samtidigt vara maktlös. Jag har suttit på många såna institutioner och familjehem. Jag vet hur det är att så gärna vilja någonting, men inte få göra det för att någon annan har bestämt att det kan leda till något mindre bra.

 

Min mening med att utbilda mig till undersköterska var främst för att kunna känna att all skit jag varit med om i livet ska ha någon nytta. De flesta ämnen vi läste under våra tre terminer behövde jag inte ens läsa på om, eller söka information om. Jag baserade nästan alla mina arbeten på egen erfarenhet och mitt egna sunda förnuft. Jag fick GRYMMA betyg, särskilt i de kurser jag bara utgått ifrån mig själv. Det var aldrig någon som behövde lära mig vad empati är och innebär, det var aldrig någon som behövde lära mig hur man omsätter detta i ett arbete. Jag har själv varit där, utan att bli bemött med empati, och själv varit där ingen omsatt det i sitt arbete.

 

Vad väger tyngst? Den som måste läsa sig till hur man bemöter någon på ett respektfullt, värdigt och empatiskt sätt? Men som i livet inte behövt gå igenom att sakna nånting av det här själv?

Vad väger tyngst? Den som levt hela sitt liv med att alltid saknat alla dessa benämningar? Och som genom sunt förnuft och sin erfarenhet vet hur viktigt detta är för människor?

 

Nu häromdagen kränkte en kollega mig hårt. Jag skulle jobba natt, hon var den som skulle lämna över. Jag tänker att äntligen, en chans att kanske få bra kontakt. Jag ställer lite allmäna frågor till henne, svarar och pratar lite om samma ämne. Från ingenstans frågar hon mig om jag är ok. Min första tanke är att mina ögon är glansiga då jag precis hade kommit utifrån, där jag har massiva problem med att särskilt mitt ena öga rinner som fan efter en operation mot struma, vilket jag förklarar för henne. Vi börjar prata om varför jag slutade jobbet på hemtjänsten, vilket leder henne till att fråga om jag tar starka mediciner. Nu börjar jag bli nervös. Jag vill säga nej, men känner att jag inte vill ljuga, så jag säger ja. När hon frågar vilka mediciner blir jag ännu mer nervös och vill helst inte berätta, samtidigt som jag vill få allt off my chest liksom. Så jag berättar om mina 10 år, innan jag flyttar ner hit, men hur bra det gått de senaste 4 åren här pga särskilt en medicin jag har.

 

Jag frågar henne om detta är något dom är flera om på platsen som har spekulerat i och hon säger att nä då, dom har mest pratat om att jag ser trött ut och jag erkänner då att jag har problem med depressioner till och från.

 

I vilket fall som helst... Den här tjejen ger mig intrycket av att det jag berättar för henne, KAN jag berätta för henne för hon verkade ta det bra och hon verkade uppskatta att jag öppnade mig för henne. Jag tackade henne delvis för att hon ställde frågor rörande mig direkt till mig och jag tackade henne innan hon gick, för nu kändes det som hon öppnat en liten dörr. Kanske kan jag börja vara mig själv mer nu, komma fram mer och inte stå i bakgrunden och känna mig värdelös. Men nej.

 

 

Så nu vet jag det. Spekulationer ÄR bättre än sanningen och inte en jävel ska lyckas med att komma åt mig igen. Hädanefter är ALLA människor detsamma för mig, ingen är unik och alla är ute efter att göra en illa. INGEN ska lyckas fördärva mig igen.