Ångest

Varför? Vad är ångest egentligen? Men framförallt... vart sitter den?
 
Jag kan inte tala om vad ångest är för någon annan. Jag kan bara beskriva min egen, för jag tror att vad ångest innebär är individuellt och beror på vart den börjar någonstans. Vad ångest är, beror på varför man har den.
 
Man pratar om att ångest är tankar som orsakar känslor. Men jag, för min del, har en teori om att i vissa fall, som mig själv, så sitter det inte bara i tanken. Det sitter som en skada i hjärnan. Där, tror jag, skiljer sig en ångestattack från kronisk ångest. Jag har till exempel alltid ångest, vare sig jag är på bra eller dåligt humör. Jag har alla sorters ångest. Prestationsångest. Social ångest. Dödsångest. Ågren. Oro. Separationsångest. Panikångest. Och hur den utspelar sig beror på vilket känsloläge jag befinner mig i när jag har ångest.
 
Är jag på bra humör när jag har ångest så blir jag väldigt stirrig och virrar runt. Blir rastlös och har svårt att fokusera och sitta still. Jag tappar bort alla mina saker, vet inte vart jag är på väg, glömmer bort vad jag är på väg att göra mitt i att jag är på väg och ska utföra någonting. 
 
Ofta misstänker man att jag är påverkad av någon uppåtdrog.
 
Sen har vi depressionsångesten. Den kommer ofta efter en "toppning". Jag liksom kraschlandar och hamnar i total förtvivlan. Jag tycker synd om mig själv, känner att livet är orättvist och undrar varför jag ska behöva känna av min jävla puls hela tiden och börjar tvivla på att jag kommer orka leva.
 
Efter det kommer vakuumet. Jag blir totalt likgiltig och blir totalt konsumerad av mörker och känner inget annat än ångest. Jag blir tvungen att stänga av mig helt och hållet för att orka leva och 100 procent av min tid här och nu går åt till att hantera detta. Det blir svårt att få kontakt med mig. Jag tycker inget är roligt och jag reagerar inte på nånting. Inga skämt får mig att skratta. Jag känner mig tom, vilsen och vet bara en sak. Jag måste härda ut den här dippen. Och jag blir alltid, varenda gång, lika rädd. Rädd att detta ska vara i veckor. Eller ännu värre, att jag fastnar här. Resten av livet. Detta har lyckligtvis inte hänt än utan jag lyckas alltid ta mig ur det tillslut, genom att bara uthärda. Mycket tid går åt till att vara uthärda och inte tillåta mig att flippa ur. Jag får inte flippa ur. Jag får inte tappa kontrollen. Detta är panikångest på hög nivå. Ingen såndär attack som går över efter några minuter, utan något som längst varade i ett och ett halvt år. Ja... nästan två år, med panikångest 24/7. Hur jag överlevde det vet jag fortfarande inte. En sån runda skulle jag aldrig orka med igen.
 
När jag lever i panikångest blir jag helt avstängd. Jag måste behålla lugnet för annars går jag sönder inifrån. Många tror att jag är just det, lugn. Lugnet själv. Jag kan till och med upplevas som både arrogant och nonchalant. Och jag är kanske det. Till en viss mån. Men om dom som upplever mig så, bara kunde kliva ur sina egna kroppar och träda in i min, så dom får känna det jag känner, så är jag övertygad om att dom aldrig, ALDRIG, hade blivit sig själva igen. Då skulle dom få veta vad självmordsbegär känns.
 
Men jag är tvungen att fortsätta orka. Vad är alternativet annars? Hänga mig? Överdosera? Självdö? Apati. Jag önskar jag förstod själv och att jag kunde sätta fingret på vad det är. Men den har alltid varit där. Den är en del av mig. Har alltid varit. Nästan så jag inte vet vem jag skulle vara utan ångest. Den har varit med och format mig och styrt mitt beteende hela mitt liv. Gjort att jag varit disconectad från min omgivning, redan som barn. Och det enda jag vet och känner till som hjälper på riktigt, är inte att prata. Hade jag kunnat prata bort det så hade jag varit den friskaste personen på den här jorden. Jag föddes nog med ångest för jag vet, enligt vad min egen mamma säger, att jag inte sov på nätterna som liten och att jag skadade mig själv redan när jag började gå och började upptäcka min egen kropp.
 
Jag vet inte varför, men jag föddes väl i en trasig kropp. Med en trasig hjärna. Och jag vet bara droger. Och nu måste jag hitta något annat. Det bara är så.

Hur fyra sexuella övergrepp härdade mig inför den femte

Det började tidigt.
 
Alldeles för tidigt. Jag var 5 när jag visste vad sex var och jag hade sett två människor ha det (varav en var den viktigaste personen i mitt liv) och jag visste exakt vad det innebar; mannen stoppar in sin äckliga sak i min mamma och sen de där ljuden som kom fick mig att redan då koka i av ilska. Jag kunde inte hjälpa det. Jag blev ledsen också. Jag fullständigt flippade ur om jag kom på min mamma med att ha sex. Jag har gjort så att en och annan karl inte klarar av att sova över hos oss. Hittade jag dom nakna på morgonen i went totally beserk (hoppas ni förstår för jag vet inte hur man stavar ordet beserk på svenska) .
Men det är det här som får mig undra hur kunde jag veta allt detta? Jag har umgåtts med alla typer av åldrar som räknas som småbarn, som barn till diverse kusiner, vänner osv. Jag har då aldrig hört någon runt åldern 5 varken prata om det eller ge någon indikation på det (notera att ingen dagisfröken eller liknande pratar om blommor och bin på ett dagis direkt). Dessa frågor är få av många som jag sitter på idag och som jag inte kan få något svar på. Jag får bara olika svar beroende på vem jag frågar. När jag frågar min mamma om det absolut tidigaste minnet jag har som involverar sex så får jag alltid svaret - vill inte prata om det.
 
Nej. Nu ljög jag faktiskt. Förlåt. För min mamma skulle aldrig vifta bort tecken på sexuella närmanden om jag skulle fråga om det. Saken är den att jag har inte vågat fråga om det. Jag är alldeles för rädd för att få just det svaret - vill inte prata om det. Eller ännu värre; sucka och bli irriterad. Jag är också fullt medveten att ett barns uppfattning skiljer sig från en vuxens mening.
 
Första gången
 
Så... min början har två. Ena är första gången jag blev sexuellt utnyttjad vad jag kan minnas, men så har vi när jag blev påkommen. Jag väljer att börja där händelsen begick. Jag är 7 eller 8 år, bor i Norrköping och går på Matteusskolan. Den här morgonen är som vilken dag som helst, tror jag. Jag och mina systrar, som inte var mer än 2 och 3 år gamla vid det tillfället, hade sovit på soffan den här natten vilket inte alls var ovanligt. Just den här dagen är det gympa i skolan, jag visste att det låg en man i min säng när jag gick in till mitt rum för att leta fram gympakläder. Men när jag öppnar dörren är det porr på min lilla svartvita tv som jag hade då. Jag låtsas som jag inte märker något och går in i min garderob för att rota bland de fula och omoderna kläder jag hade, när han helt plötsligt frågar om det är ok att han runkar klart. Vad ska jag säga? Jag mumlar fram ett "visst" och försökte låtas som ingenting utan skyndar mig på. Gympa kläder? Jag har inga! Vad kan jag använda som gympakläder? Vad har alla andra på sig som gympa kläder? Skor! Jag har inga såna heller! Hittar ett par, som mamma hade förbjudit om hon hade varit vaken. När jag fått ihop allt och ska gå ut ur rummet så stannar han mig med frågan om jag sett en kuk på riktigt. Jag mumlar fram ett nej, även fast jag hade gjort det, men tänkte att det var det rätta svaret han sökte.
-Ta den där stolen och sätt dej här, säger han.
- Såhär ser det ut när en vuxen man runkar en vuxen mans kuk.
Jag som satt och tittade ner i golvet fick order om att titta upp, för det gjorde honom kåt och då kunde han komma snabbare. Jag ser sörjan zippra ut, och då reser jag mig och springer raka vägen till skolan. I mitt huvud ekar orden från mammas "hot" om hur det finns människor som kan ta mig bort ifrån henne utan hennes medgivande om jag inte sköter mig. Som många andra flickor tänkte jag att detta var mitt fel och därför får varken mamma eller någon annan vuxen heller inte veta nånting.
 
Upptäckten
 
Men det dröjde inte länge så länge innan händelsen uppenbarade sig. Jag, som så många andra barn, började hantera det jag sett och varit med om genom att rita. Jag har ritat så långt tillbaka jag kan minnas och hästar är något som mitt hjärta alltid har klappat extra för. Jag tror nog till och med att min första teckning nånsin (som inte bara bestod av krumelurer) var en häst. Så hästar var vad jag ritade för att hantera, men samtidigt tyst ropa på hjälp. Hästar med kön som gjorde "saker" i olika ställningar där jag också skrev i pratbubblor hur dom stönade och vad dom sa osv. 
 
Så en kväll, när jag var på mitt varannan-helg-besök hos min pappa och hans fru uppe i Värmland, så ropade dom en kväll ner mig i köket. På bordet ligger mina teckningar. Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Efter en del frågor så får dom till sist fram sanningen. Den här händelsen som varit. Pappas fru instiserade att ringa mamma och berätta. Då blev jag nästan hysterisk och grät förtvivlat för allt jag var värd och mer eller mindre stod på mina knäna och bad dom i ren desperation att inte göra det. Pappa, som idag ångrar det i djupet av sitt hjärta att han inte gjorde det, kunde inte göra det. Man får säga vad man vill om den saken, men jag tackar fortfarande för att de respekterade min vilja trots att jag var knappa 9 år. Åldern är, enligt mig, oväsentligt. Men det skulle komma en tid då mamma också fick veta men det skulle dröja länge. Ungefär 4-5 år senare.
 
Jag satt då på min första LVU-placering i Linköping. När jag delade med mig av det här minnet till min kontaktperson (som är den bästa jag nånsin haft av alla hem jag nånsin suttit på, institution som familjeplacering) så kunde jag fortfarande inte prata om det utan att bryta ihop. Han, min kontaktperson, gav mig då dilemmat att antingen berätta det själv eller så skulle han göra det. Så... jag ringde med gråten i halsen, mamma förstod att något inte var rätt, då bröt jag ihop igen och berättade allt som hände den morgonen. Jag kan säga såhär: det är många som tvivlat på om mamma verkligen älskar sina barn och ifrågasatt hennes lämplighet som mamma: när mamma blir så chockad och förtvivlad och själv börjar gråta i ren frustration över att jag inte berättat nu, för då hade hon åtminstone haft en chans att skära kuken av honom... där och då visste jag att man mamma faktiskt älskar mig. Bara det gjorde att jag kunde släppa det och gå vidare. Nja.. någorlunda iaf.
 
Andra gången
 
Var runt samma tid. Men detta var något som jag då inte visste var fel. Som 8-, 9-åring hade jag redan börjat skolka från skolan. Ofta. Varje dag egentligen. Jag bodde mitt emot skolan så när mobbingen blev mer än vad jag kunde hantera så drog jag hem. Ibland var dörren hemma öppen och ibland var hon hemma, och ibland inte. Hon började låsa dörren tillslut och de gånger hon var hemma så skickade hon tillbaka mig raka vägen, men jag misstänker att hon helt enkelt sket i att öppna dörren vilket fick mig att vandra planlöst från gård till gård istället tills skolan slutade.. Detta var inte för att ingen brydde sig om vad som pågick. Dvs mobbingen. Faktum är att ingen visste för jag sa inget. Jag hade inga korrekta ord för det.
- Ont i magen.
- Ont i armen.
- Ont i huvudet.
Hur som helst...Den här dagen var en av de gångerna "ont" inte funkade, och inte nog med det så var dörren låst. Där satt jag i trappen och väntade på att mamma skulle öppna, eller komma hem åtminstone vilket kunde ta flera timmar. Men den som har blivit uutsatt för den typ av mobbing, där det går 800 personer på skolan mellan årskurs 1-3, och hälften går i sstora klungor bakom dej och kastar saker på dej och skriker ord som horunge, knarkunge mm, vet att man kan vänta en hel dag. Detta var en sån dag. Jag satt där i trappen och väntade på mamma när en man (alkoholistkompis till den förra förra) kommer för att hälsa på. Men istället för att gå därifrån när ingen öppnar dörren, så sätter han sig i trappen bredvid mig. Just den här dagen hade jag en snörning framtill på min topp som blottade lite av mitt bröst. Minnet är svagt. Jag minns knappt något av vad han sa, men jag minns hur han fäster blicken där och börjar lirka med snörningen samtidigt som han säger något om att växa och bli stora . Först sitter jag fastfrusen i ren skräck, men när han börjar vandra nedåt mot mitt skrev samtidigt som han vandrade innanför min tröja med andra, så reste jag mig som i ren reflex och springer ut genom porten snabbare än jag nånsin sprungit och slutar inte springa förrän jag vet att han inte är efter mig. Där, bakom nån buske på vår innergård, satt jag och gömde mig tills mamma kom hem. Jag berättade inte detta för henne heller. Nånsin.
 
Tredje gången
 
Tack vare att mina tjejkompisar i Norrköping alltid varit äldre än mig, och dessutom stammisar på en och annan krogg, så började också mitt uteliv på krogen tidigt. Särskilt en tjejkompis, som jag känt i princip hela mitt liv (vi kallar henne C) var med i en supporterklubb som hejade på IFK Norrköping, där man sedan återvände till klubblokalen för festa. Jag hade redan varit med på en fest. Om den var lyckad eller inte är en fråga vi kan lämna till individerna som var där (hintar till den som jag vet läser detta och som vet vilken "fest" jag pratar om ;) I vilket fall som helst... Andra gången var det mer folk och stämningen var bättre. Tillsammans med "mina tjejer" så var det tajm att släppa loss. Det vill säga; bli skitfull. Helt plötsligt försvinner en av "mina tjejer" och jag blir orolig och ska gå och leta efter henne. Vägen in till lokalen har ett megastort trapphus. Jag går uppåt i hopp om att hitta henne, när det helt plötsligt står en snubbe där. Jag hade sett han spana in mig hela kvällen och han tog väl sin chans när ingen var i närheten. Först låtsades han hjälpa mig leta efter henne tills vi var tillräckligt långt upp ifrån lokalen som möjligt. Där börjar han ta på mig och kyssna mig i nacken och ska precis dra ner min BH när jag säger "nej, min kompis är borta och jag måste hitta henne". Han tar ett fast grepp om mina armar och trycker upp mig mot väggen med orden som verkar vara gemensamt för många av oss som varit med om sånt här; "jag vet ju att du vill" och "du vet ju att du vill" och "du har ju spanat in mig hela kvällen" osv. Han slet tag i min top och drog ner den och tog samtidigt ett hårt grepp om mitt ena bröst och bet sig fast i det andra. Då visste jag. Att kämpa emot kunde sluta i något värre än en våldtäckt, vare sig han menade eller inte, så jag drog ner byxorna och ställde mig mot en vägg och med orden "gör vad du ska så jag ka få gå sen" som också visade honom hur intresserad jag var. En normal person hade funnit det avtändande. Men inte han. Han gjorde vad han skulle, sen sa jag bara åt han att gå därifrån. 
 
Min revenge
 
Eftersom han hade varit med i det här supportergänget ett tag (antar jag) och därmed var en i klubben, så visste jag om såna skräckhistorier där man inte blir betrodd bara för man är tjej. Man kunde gjort både det ena och det andra för att förhindra det. Jag tycket ETT nej EN gång räcker. Men jag berättade för C och responsen jag fick var låååångt över min förväntan. Men jag antar att det är sån impact hon har på folk, att när hon säger något så tror folk verkligen på henne. 
 
Till min lättnad så var han inte särskilt välkommen tillbaka dit igen. Och det bästa av allt var när det var nån tillställning (förfest, efterfest, nyårsfest) så sitter jag och min sambo där och alla säger åt den här killen att han borde gå därifrån. Det var en sån jävla skön känsla. Folk trodde på mig.
 
Fjärde gången
 
C och jag hade varit ute på ett ställe i Norrköping med några tjejkompisar på ett inneställe som heter Otten. Stället stängde vid 3 på natten eller sådär. Vi var på väg till C's place när två killar som går på samma gata, åt samma håll som oss, blir uppraggade (yup, så snygga är vi att vi kan ragga upp killar) och vi börjar gå tillsammans när vi kommer till nån gata där vi själva blir uppraggade och välkomna upp på efterfest. Jag är aspackad och kvar ute i tv-rummet med de två männen vi plockat upp från gatan medan C är inne och har rajtantajtan på toa med snubben som äger lägenheten. Jag när jag blir full blir rätt destruktiv. Jag ser på de två männen att de tagit något och kommer ihåg att jag säger, att vad dom än tagit, så vill jag också ha. Han plockar fram två vita piller som jag sväljer i tron om att jag ska bli uppåt. Sen blir det svart.
 
Jag vaknar på morgonen av att någon har sex med mig. När jag fattar vad som pågår blir jag skitarg. Hoppar ur sängen och praktiskt tagit springer därifrån samtidigt som jag klär på mig. C är inte där. Hon har gått hem. När jag kommer hem till henne berättar hon vad som har hänt. När hon var klar med killen inne på toaletten och går ut därifrån kan hon inte hitta mig. Hon letar igenom rummen tills hon hittar mig liggandes på mage med mannen, som gav mig pillerna, över mig. Först stängde hon dörren, tills hon insåg vad hon egentligen såg. Jag låg helt medvetslös, till och med snarkade, medan han gjorde vad han tydligen tyckte var moraliskt att göra med en medvetslös tjej. C hade då fått frispel och kastat ut mannen och hans polare ifrån lägenheten. Sedan hade hon lagt ett täcke över mig i tron om att jag var trygg när hon gick hem. När jag berättade om vad som precis hade hänt där på morgonen så kom vi fram till att det var samma kille hon själv hade haft sex med på kvällen.
 
Jag vet inte hur andra resonerar. Men jag tycker inte det är ok att börja ha sex med någon som ligger och sover. Vare sig man är medvetslös eller inte. Men detta är något som jag aldrig skulle kalla för våldtäckt, för jag sa aldrig nej. Och ja, jag vet att den möjligheten inte fanns och därför blir det våldtäckt. Så därför har jag med den här händelsen på den här listan.
 
Det är nu många tänker "stackars tjej, det är inte konsigt att hon inte mår bra". Och visst, det har säkert en del i det. Men tror mig, damer och herrar, när jag säger att dessa fyra händelser inte bara är toppen på isberget, utan att utan dessa händelser så hade jag heller inte varit så stark som jag var när den femte incidenten skedde. Utan dessa händelser hade jag varit förkrossad. Antagligen inte ens slagits för mitt liv utan bara blivit stel av skräck. Så tro mig, alla som läser detta och kan relatera, och som mår jättedåligt. Genom att må dåligt så har dom vunnit. Hitta ett sätt att finna händelsen till nåt positivt, vad det än är, så har du vunnit.

"F.d" missbrukare?

Det här är riktat till dom som tar åt sig. Jag skiter i vilket.
 
Människor som sitter och lipar över vilken stämpel omgivningen har satt på dom, skulle kanske ta och fundera på om det kan vara så att så länge man stämplar sig själv som något, så kommer alla andra att göra det också. Jag syftar i det här fallet först och främst på gamla missbrukare. Och för att göra saken rättvis, och därmed visa att jag vet vad jag snackar om, så börjar jag med mig själv innan jag kritiserar någon annan.
 
Jag flyttade ner till Skåne av en anledning; för att slippa! Slippa falska vänner. Slippa frestelser. Slippa rykten. Slippa våld. Slippa kriminalitet. Slippa hemlöshet. Slippa stämpeln... Som definierades av allt detta. Av alla. Jag sågs som en svag individ som inte var värd skiten under någons skor. Man kunde göra vad man ville mot mig och inte en jävel tänkte efter i två sekunder om det var rättvist. Och när jag tänker efter, utifrån vart jag är idag, så var det kanske inte så jävla konstigt heller. Jag hade ingen respekt för mig själv. Så varför skulle någon annan ha det? Så ser den bistra verkligheten ut. Det finns inte en jävel som tycker synd om en och det finns inte en jävel som sympatiserar med en annan människas svaghet. Så är det...
 
Så jag drog. Bort ifrån allt. För att börja om någonstans. Och den här gången göra mig själv rättvisa, framförallt. Det är en lång historia på rätt så kort tid, men så blev det. Jag bestämde mig för att här nere skulle ingen veta vem jag var eller vad jag gjorde innan jag kom ner hit. För det var inte relevant och det skulle inte gynna mig, eller någon annan, utan skulle bara ännu en gång vara avgörande för hur man bemötte mig, såg på mig eller tyckte om mig. Den här gången utgick jag ifrån att vara varken mer eller mindre än mig själv och nuet var det enda som hade någon betydel. Inget "fucked up barndom". Inget "våldtäktsoffer" (ja, s.k vänner från då har kallat mig för detta. Han dog ett år senare).
 
Det enda man vet om mig här nere är att jag har bott i Jönköping innan jag kom hit, att jag har Norrköpingsdialekt för jag har växt upp där, men att jag faktiskt är född i Kristianstad. Så för alla här nere har jag bara "kommit tillbaka hem". Vilket faktiskt är en lätt version av sanningen. 
 
Och gissa?
 
Jag har pluggat 1½ år och jobbat sedan i maj. Jag upplever att medan de i min klass och de på mitt jobb längtar hem efter den sociala gemenskapen dom har där, så vet jag att samma människor aldrig kan ana att det är just den sociala gemenskapen jag finner med dom där. Genom att respektera mig själv, inte utge mig för varken mer eller mindre än vad jag är, och genom att inte definiera mig som något jag inte vill att andra gör, så får jag just det! 
 
Det är kanske en klyscha, men du blir den bilden du skapar av dej själv i andras ögon. För många kanske detta låter som nåt jävla flumsnack, eller som att jag bara yrar... Men de som varit i min situation, eller liknande, dom fattar.
 
Så när jag läser alla fb-statusar från dessa "gamla missbrukare" (som dom kallar sig själva) och hur de öppet hetsar varandra sinsemellan om hur fega människor är som skriver anonyma, taskiga kommentarer på deras nya bloggar så tycker jag verkligen synd om dom. När det enda dom bloggar, och pratar om också för den delen, är hur länge dom varit rena, hur länge dom tänker vara rena, vad dom har missbrukat för substanser, vilka substanser inte, hur länge dom va missbrukare, hur mycket dom missbrukade, hur dom missbrukade och varför dom missbrukade. Faktum är att dessa människor fortfarande är missbrukare, eftersom dom definierar sig som det, och därför kommer dom fortsätta vara det tills dom gör något åt det själva. Om man reklamerar sin helt nya blogg på sin facebook, och man får en massa sjuka kommentarer, så är det ju inte svårt att lista ut var det kommer ifrån och därmed är det inte svårt att lista ut vad man behöver göra heller.
 
Man kan aldrig tala för andra, men jag kan säga att bland det första jag gjorde efter att ha kommit ner hit var att ta bort ALLA som jag visste aldrig någonsin kommer respektera mig, eller ändra sin syn på mig, vad jag än gör. Såna människor ska inte ha full insikt till ens liv. För det andra slutade jag göda folk med information om mig själv som ger dom en anledning att se ner på mig. Det räcker med att en del inte kommer tycka om en ändå (kemi stämmer inte alltid) man behöver inte ge dom en anledning också.
 
Jag har ingen som helst empati för människor längre som bäddar dåligt och klagar på hur dom ligger. Kom tillbaka när ni klättrat det högsta berget som finns: att förändra dej själv. Det krävs en hel del ransakning av sig själv, en hel del självkritik och mindre fokus på vad alla andra gör för fel.

Backstabbers

Ahapp... Jag kan väl börja med att följa upp det senaste när det ändå inte finns så mycket att säga om det. Jag pratade ju med rektorn. Hon gav mig alternativet att ha ett möte med alla inblandade och betonade då att det mest skulle va för min skull i så fall. Samtidigt fick jag liksom känslan att det inte var det som det handlade om i grund och botten, utan att det snarare skulle vara det mest rättvisa för dom som jobbar där. Jag fick helgen på mig att fundera och ju mer jag funderade desto mer kände jag att jag inte borde utsätta mig för var det skulle kunna sluta i. Jag har varit med om liknande grejer förr, i andra situationer där det blivit jag som ifrågasats istället. I såna lägen är man alltid ensam. Och säger det... Ensam är inte alltid stark.
 
Så för att gå över till något helt annat; Simon och jag på mottagningen idag när det var ett par avdankade, äldre junkies (ej i dömande mening) som var högljudda och upprörda. Gubben hade varit på fyllan när någon yngre snubbe skulle komma hem till han. Gubben hade sagt åt han specifikt att inte ta med någon han inte kände, vilket den här snubben hade gjort ändå. När grabbarna hade dragit därifrån upptäckte gubben att hans gitarr var borta och diverse andra grejer. Han ville hålla den här killen ansvarig för. Han som hade tagit med den här okända snubben. Men grabben höll inte med om detta och nu ville den här äldre mannen ge han stryk, men tyckte att han inte skulle ha en chans mot en vältränad 27-åring. Bla bla bla... Heard it all before.
 
Simon och jag tittade på varandra och bara skakade på huvudet. Hur många gånger har man inte hört detta liksom och jag vet att Simon tänkte samma sak som jag; hur fan orkar dom? Så när dom hade gått så tittade jag på Simon och utbrast hur jävla skönt det är att slippa den jävla skiten. Jag vill aldrig mer tillbaka dit, till människor som ska vara ens "vänner" men som inte gör något annat än att backstabba en. Gång på gång. Man brukar ju säga "fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me". Men jag tror inte den "normala världen" förstår hur beroende man är varandra i den typen av livsstil och att ett sånt citat inte går att applicera där.
 
Simon sa något, som han brukar säga, men som gör lika starkt intryck på mig varje gång; vi passar inte in där för vi är inte byggda på det sättet. Att sitta med någon och ha djupa, personliga samtal ena stunden för att sedan stjäla grejer för en nästa och sedan dagen efter låtsas som ingenting. För att man "förstår" att han/hon var "tvungen" på samma sätt som jag är "tvungen" att släppa in den här människan idag igen. Allt grundar sig i samma sak, oavsett vad och varför.
 
Jag tänker på en särskild person varje gång vi hamnar i såna här nostalgiska samtal. Vi kan kalla honom J.S. Trots att han har snott praktiskt taget allt som har något potentiellt värde (kläder, eltandborstar, verktyg osv) så har vi ändå släppt in han igen. Trots att han har haft sån psykos att han skruvat sönder Simons mikrofoner och högtalade för han tror det har legat stulet tjack där i, skjutit raketer från balkongen på "n*grer" som inte finns på sin mammas tomt som inte syns, bunkrat upp sig med alla våra köksknivar för att snuten är utanför dörren samt även varit så jävla fittig mot mig att jag lämnat mitt eget hem lipandes, trots allt detta så har jag ändå "förlåtit" honom och släppt in honom igen. För att vi vetat vilken bra snubbe han är vid sina sinnens fulla bruk. Jag minns särskilt den gången han kom upp till oss och var helt förstörd. Helt väck, helt genomblöt, hade han varit ute och krälat i ett dike ute i skogen i två dygn. Där hade han sprungit runt som en jävla tomte och lyst med ficklampa på folk som inte funnits och ropat på dom att "dom borde hälsa för dom verkar ha samma intresse". Jag glömmer aldrig det alltså. Jag bytte om på honom så att han fick på sig torra kläder och sen bäddade jag ner honom i soffan.
 
Fick man något för det? ... Och jag förväntade mig det inte heller. För när man genuint bryr sig om människor så gör man inte omtänksamma saker för att få något tillbaka. Det enda jag förväntade mig var att han skulle komma ihåg det. Kanske låta det ha någon betydelse i hans tankar och tycke om mig. Istället fick Simon en bitchslap och jag fick höra vilken hora jag var. Det var det sista vi såg och hörde av han.
 
Och jag har många liknande berättelser som angår många olika namn. Men dessa kommer allt eftersom jag bearbetar det. För det är allt det här handlar om... Bearbeta, komma till en slutsats och framförallt att komma över.
 
Så nä... Vi var verkligen inte byggda för den världen och jag vill aldrig tillbaka dit igen. Jag får ångest av att bara sitta här och skriva om det. För känslomässigt förs jag tillbaka och återupplever hela skiten. Men det är just det man behöver göra. Tjata sönder skiten tills det inte har någon betydelse längre.
 
Jag har funnit min plats där jag kan slösa på min omtänksamhet hur mycket som helst utan att det någonsin stjäl min energi. Och även om många människor ger en kritik där, så vet man att det man gör har någon betydelse ändå och all den tacksamhet man vet att man skapar ger en oändligt med motivaton att fortsätta. 
 
Äldre människor är verkligen underbara och jag har kommit underfund med varför jag kommer så bra överens med dom; ju mer livserfarenhet man fylls av, desto mindre (betydelselösa) fördomar styrs man av. Vissa elaka och fördomsfulla människor förändras aldrig. Men tro mig mina vänner när jag säger detta, för jag ser det på jobbet varje dag; dom är också helt ensamma när livet närmar sig sitt slut. Verkligen helt ensamma. Så man kan antingen trösta sig med vetskapen om att idioterna sitter där ensamma den dagen dom behöver någon som mest, och då kommer att behöva förlita sig på att främmande människor torkar deras bajs, eller så kan man fokusera på att behandla andra på ett sätt som minskar risken för att man själv sitter där i framtiden.

Från helvetet och tillbaka... Flera gånger om.

Så var det dags att skriva sitt första inlägg. Igen. Hade tänkt att innehållet här skulle sammanfatta vad bloggen kommer handla om. Vem jag är. Prestationsångest. Anledningen till att jag avslutat alla mina andra bloggar är för att när jag insett hur mycket jag blottat mig själv så skäms jag. Och känner att jag är den minst roliga och intressanta personen på jorden. 
 
Varför?
 
För jag har inte mycket positivt i mitt liv att berätta om. Hade jag haft det så hade det absolut fått stå i fokus. I bloggen. I mina tankar. I mitt liv.
 
Jag ger det en chans nu. Att låta min verklighet komma ut. Den mörka verkligheten, som många lever i, som inte lyfts fram på grund av skam.
 
När jag säger att jag kommer från en trasig barndom/uppväxt så är det allt annat än en överdrift. Jag hittar inte ord nog att sammanfatta allt. Så jag använder ordet "trasig". Ensamstående mamma med två småsystrar. Ständigt på flyende fot. Flyttandes. Byte av stad. Byte av skola. Jag har alltid förstått att det vi gör... Det är nödvändigt. Jag vet inte varför. Har ett hum, men vet inte säkert. Missförstå inte. Mamma är, har alltid varit och är mer än någonsin världens underbaraste mamma. 
 
Med flytt och byte av skola kommer främlingsfientlighet. Mobbing rättare sagt. Eller nej. Det ordet räcker inte heller. Trackasserier och förföljning stämmer bättre. Jag har alltid varit tillbakadragen. Det funkade fram tills jag började tvåan i en ny stad. Och när jag lärde mig svara tillbaka eskalerade det istället. 8 år gammal skolkade jag, hade ständigt kvarsittning... Och magkatarr. När det var som värst så samlades dom i stora folkhopar som förföljde mig. Kastade sten och grus på mig. Spottade. Öknamn. Horunge. Fittunge. Fattiglapp. När jag väl fick nya kläder hade jag hämtat dom på soptippen. Tyckte dom.
 
Jag bytte skola. Men var redan så pass förstörd att mitt beteende gjorde att jag själv fick mig utstött. Socialen blev delaktiga i mitt liv. På många sätt. När jag en rast blev påpucklad av en kille, som sparkade och slog på mig när jag låg ner och hela min klass stod i en ring runtom och tittade på medan jag bad om hjälp, så blev jag fosterhemsplacerad. Mobbingen upphörde endast de två gånger jag var fosterhemsplacerad, fram tills jag slutade sexan.
 
13 år. Trasig. Skär i mig själv. Längtar efter mamma. Har minnen av sexuella övergrepp. Gråter. Ropar på hjälp. Blir tvångsomhändertagen. LVU heter det. Under mina 3 år med LVU var jag placerad på en psykavdelning, två behandlingshem, ett akuthem och ett fosterhem. Ingen ville ha mig. Jag förstod dom.
 
16 år. Mamma har flyttat ut på landet. Bort ifrån stan och mitt skadliga umgänge, som var soc ursäkt för att under inga omständigheter låta mig få komma hem. Till mamma. Dit jag ville mest av allt. Det skedde plötsligt. Utan förvarning. Jag gick tydligen på droger. Jag vet inte hur jag fått i mig dom, var de kommer ifrån eller när. Jag fick aldrig se stickan själv heller. Dagen efter stod jag vid tåget med allt jag kunde få med mig i en väska. Här kunde man tro att den hemska historien skulle få sitt lilla lyckliga slut. Men jag kan säga att de tre första åren i en tonårings liv, så formas man socialt av sin omgivning. Och någon som formats socialt dom åren, instängd på den ena hemmet efter det andra, men diverse människor som har diverse personlighetsstörningar , vuxna som lovat att de älskar en för att sedan inte vilja ha kvar en osv, så blir det inte lätt att återanpassas till samhället.
 
Jag hatade människor. Jag hatade vuxna. Jag hatade mig själv.
 
17 år. Går om nian med minimala poäng. Upp över öronen störtförälskad i den vackraste mannen jag någonsin skådat. Både på utsidan och insidan. Natten vi träffades och pratade med varandra glömmer jag aldrig. Jag såg hans gloria. Jag visste att han var en ängel. Exstacy får en att känna och se saker på ett sätt som inte går att jämföra med något annat än ren kärlek. Exstas. Men jag visste att han var där för att rädda mig. Från ensamheten. Utstöttheten. Han skulle vara allt jag behövde för att inte gå under. För han förstod mig. Som ingen annan. Och framförallt så förstod jag honom. Som ingen annan. Och som här våran kärlekssaga började, så var det också såhär i efterhand, början på undergången.
 
21 år. Mitt första LVM. Jag har legat på intensiven två gånger på kort tid. Jag är fast i opiaternas land. Det hjälper mot fysisk smärta. Och själslig smärta. Jag tände av i 3 månader. Så lång tid tar det. Men frisk, det blir man aldrig... Verkligen aldrig. Så när de släppte ut mig 6 månader senare så tog det två veckor innan jag låg på intensiven igen. Jag minns det inte ens. 
 
23 år. Vid det laget har vi gjort varandra så illa, så många gånger. Slagits. Skrikit. Kallat varandra för det ena och det andra. När vi separera så tänkte jag verkligen sluta. Jag ville verkligen. Men depressionen och abstinensen hade mig i sitt grepp. Slet ner mig i ett evigt mörker utan något synligt ljus någonstans. Ingen kunde hjälpa mig. 5 månader senare kunde jag fortfarande inte sova. Jag kunde fortfarande inte förmå mig att kliva ur sängen. Jag svettades. Grät. Hade ont. I kroppen. I huvudet. I själen. När han äntligen hörde av sig och ville ha tillbaka mig så tvekade jag inte en sekund.
 
Det dröjde inte länge innan vi blev åtalade för vårat första brott. Ett grovt brott. Det är fängelsestraff på det. Det blev början på våran räddning. Efter att ha försökt sluta mer än vad man kan räkna till, efter att ha blivit hemlösa, förlorat allt, till och med värdigheten, efter att ha behövt stjäla mat för att överleva, levt med allt man äger i en varsin resväska och inte veta var vi ska sova den här natten, evigt på jakt efter "det där" som håller oss på benen, efter allt det... Var det nog.
 
Rättegången kom. Straffet blev ett års kontraktsvård. Vi sökte medicinsk behandling. Och fick det. Utan den medicinska biten hade inget funkat. En abstinens som ALDRIG går över suger upp hela ens tillvaro och dränerar en på all motivation och livslust man har. Han satt på ett behandlingshem i Göteborg. Jag bodde hos en familj i Skåne. Detta skulle gå bra. Nu var helvetet över. Så här skulle man kunna tro att den hemska historien skulle ha sitt lyckliga sagoslut igen...
 
Men där det ena helvetet slutar, tar ett annat vid. Det finns ett citat som säger att sluta är enkelt, men att hålla sig ren är svårt. Det stämmer. För när man kommer bort från allt, stormen har lagt sig och man börjar se klart igen, vinna allas förtroende som man trasat sönder flera gånger om på vägen, och man ser verkligheten för vad den faktiskt är, så kommer man också på igen vad det var man flydde ifrån från första början.
 
Och det är här min nya historia börjar... Att finna livslusten igen. Att komma över det bittra som kommer ifatt mig mer och mer för varje dag. Rehabilitering kallas det...

RSS 2.0