ToGrowYouGottaChange

Det började tidigt.

 

 

 

Så... min början har två. Ena är första gången jag blev sexuellt utnyttjad vad jag kan minnas, men så har vi när jag blev påkommen. Jag väljer att börja där händelsen begick. Jag är 7 eller 8 år, bor i Norrköping och går på Matteusskolan. Den här morgonen är som vilken dag som helst, tror jag. Jag och mina systrar, som inte var mer än 2 och 3 år gamla vid det tillfället, hade sovit på soffan den här natten vilket inte alls var ovanligt. Just den här dagen är det gympa i skolan, jag visste att det låg en man i min säng när jag gick in till mitt rum för att leta fram gympakläder. Men när jag öppnar dörren är det porr på min lilla svartvita tv som jag hade då. Jag låtsas som jag inte märker något och går in i min garderob för att rota bland de fula och omoderna kläder jag hade, när han helt plötsligt frågar om det är ok att han runkar klart. Vad ska jag säga? Jag mumlar fram ett "visst" och försökte låtas som ingenting utan skyndar mig på. Gympa kläder? Jag har inga! Vad kan jag använda som gympakläder? Vad har alla andra på sig som gympa kläder? Skor! Jag har inga såna heller! Hittar ett par, som mamma hade förbjudit om hon hade varit vaken. När jag fått ihop allt och ska gå ut ur rummet så stannar han mig med frågan om jag sett en kuk på riktigt. Jag mumlar fram ett nej, även fast jag hade gjort det, men tänkte att det var det rätta svaret han sökte.

-Ta den där stolen och sätt dej här, säger han.

- Såhär ser det ut när en vuxen man runkar en vuxen mans kuk.

Jag som satt och tittade ner i golvet fick order om att titta upp, för det gjorde honom kåt och då kunde han komma snabbare. Jag ser sörjan zippra ut, och då reser jag mig och springer raka vägen till skolan. I mitt huvud ekar orden från mammas "hot" om hur det finns människor som kan ta mig bort ifrån henne utan hennes medgivande om jag inte sköter mig. Som många andra flickor tänkte jag att detta var mitt fel och därför får varken mamma eller någon annan vuxen heller inte veta nånting.

 

 

Men det dröjde inte länge så länge innan händelsen uppenbarade sig. Jag, som så många andra barn, började hantera det jag sett och varit med om genom att rita. Jag har ritat så långt tillbaka jag kan minnas och hästar är något som mitt hjärta alltid har klappat extra för. Jag tror nog till och med att min första teckning nånsin (som inte bara bestod av krumelurer) var en häst. Så hästar var vad jag ritade för att hantera, men samtidigt tyst ropa på hjälp. Hästar med kön som gjorde "saker" i olika ställningar där jag också skrev i pratbubblor hur dom stönade och vad dom sa osv. 

 

Så en kväll, när jag var på mitt varannan-helg-besök hos min pappa och hans fru uppe i Värmland, så ropade dom en kväll ner mig i köket. På bordet ligger mina teckningar. Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Efter en del frågor så får dom till sist fram sanningen. Den här händelsen som varit. Pappas fru instiserade att ringa mamma och berätta. Då blev jag nästan hysterisk och grät förtvivlat för allt jag var värd och mer eller mindre stod på mina knäna och bad dom i ren desperation att inte göra det. Pappa, som idag ångrar det i djupet av sitt hjärta att han inte gjorde det, kunde inte göra det. Man får säga vad man vill om den saken, men jag tackar fortfarande för att de respekterade min vilja trots att jag var knappa 9 år. Åldern är, enligt mig, oväsentligt. Men det skulle komma en tid då mamma också fick veta men det skulle dröja länge. Ungefär 4-5 år senare.

 

Jag satt då på min första LVU-placering i Linköping. När jag delade med mig av det här minnet till min kontaktperson (som är den bästa jag nånsin haft av alla hem jag nånsin suttit på, institution som familjeplacering) så kunde jag fortfarande inte prata om det utan att bryta ihop. Han, min kontaktperson, gav mig då dilemmat att antingen berätta det själv eller så skulle han göra det. Så... jag ringde med gråten i halsen, mamma förstod att något inte var rätt, då bröt jag ihop igen och berättade allt som hände den morgonen. Jag kan säga såhär: det är många som tvivlat på om mamma verkligen älskar sina barn och ifrågasatt hennes lämplighet som mamma: när mamma blir så chockad och förtvivlad och själv börjar gråta i ren frustration över att jag inte berättat nu, för då hade hon åtminstone haft en chans att skära kuken av honom... där och då visste jag att man mamma faktiskt älskar mig. Bara det gjorde att jag kunde släppa det och gå vidare. Nja.. någorlunda iaf.

 

 

Var runt samma tid. Men detta var något som jag då inte visste var fel. Som 8-, 9-åring hade jag redan börjat skolka från skolan. Ofta. Varje dag egentligen. Jag bodde mitt emot skolan så när mobbingen blev mer än vad jag kunde hantera så drog jag hem. Ibland var dörren hemma öppen och ibland var hon hemma, och ibland inte. Hon började låsa dörren tillslut och de gånger hon var hemma så skickade hon tillbaka mig raka vägen, men jag misstänker att hon helt enkelt sket i att öppna dörren vilket fick mig att vandra planlöst från gård till gård istället tills skolan slutade.. Detta var inte för att ingen brydde sig om vad som pågick. Dvs mobbingen. Faktum är att ingen visste för jag sa inget. Jag hade inga korrekta ord för det.

- Ont i magen.

- Ont i armen.

- Ont i huvudet.

Hur som helst...Den här dagen var en av de gångerna "ont" inte funkade, och inte nog med det så var dörren låst. Där satt jag i trappen och väntade på att mamma skulle öppna, eller komma hem åtminstone vilket kunde ta flera timmar. Men den som har blivit uutsatt för den typ av mobbing, där det går 800 personer på skolan mellan årskurs 1-3, och hälften går i sstora klungor bakom dej och kastar saker på dej och skriker ord som horunge, knarkunge mm, vet att man kan vänta en hel dag. Detta var en sån dag. Jag satt där i trappen och väntade på mamma när en man (alkoholistkompis till den förra förra) kommer för att hälsa på. Men istället för att gå därifrån när ingen öppnar dörren, så sätter han sig i trappen bredvid mig. Just den här dagen hade jag en snörning framtill på min topp som blottade lite av mitt bröst. Minnet är svagt. Jag minns knappt något av vad han sa, men jag minns hur han fäster blicken där och börjar lirka med snörningen samtidigt som han säger något om att växa och bli stora . Först sitter jag fastfrusen i ren skräck, men när han börjar vandra nedåt mot mitt skrev samtidigt som han vandrade innanför min tröja med andra, så reste jag mig som i ren reflex och springer ut genom porten snabbare än jag nånsin sprungit och slutar inte springa förrän jag vet att han inte är efter mig. Där, bakom nån buske på vår innergård, satt jag och gömde mig tills mamma kom hem. Jag berättade inte detta för henne heller. Nånsin.

 

 

Tack vare att mina tjejkompisar i Norrköping alltid varit äldre än mig, och dessutom stammisar på en och annan krogg, så började också mitt uteliv på krogen tidigt. Särskilt en tjejkompis, som jag känt i princip hela mitt liv (vi kallar henne C) var med i en supporterklubb som hejade på IFK Norrköping, där man sedan återvände till klubblokalen för festa. Jag hade redan varit med på en fest. Om den var lyckad eller inte är en fråga vi kan lämna till individerna som var där (hintar till den som jag vet läser detta och som vet vilken "fest" jag pratar om ;) I vilket fall som helst... Andra gången var det mer folk och stämningen var bättre. Tillsammans med "mina tjejer" så var det tajm att släppa loss. Det vill säga; bli skitfull. Helt plötsligt försvinner en av "mina tjejer" och jag blir orolig och ska gå och leta efter henne. Vägen in till lokalen har ett megastort trapphus. Jag går uppåt i hopp om att hitta henne, när det helt plötsligt står en snubbe där. Jag hade sett han spana in mig hela kvällen och han tog väl sin chans när ingen var i närheten. Först låtsades han hjälpa mig leta efter henne tills vi var tillräckligt långt upp ifrån lokalen som möjligt. Där börjar han ta på mig och kyssna mig i nacken och ska precis dra ner min BH när jag säger "nej, min kompis är borta och jag måste hitta henne". Han tar ett fast grepp om mina armar och trycker upp mig mot väggen med orden som verkar vara gemensamt för många av oss som varit med om sånt här; "jag vet ju att du vill" och "du vet ju att du vill" och "du har ju spanat in mig hela kvällen" osv. Han slet tag i min top och drog ner den och tog samtidigt ett hårt grepp om mitt ena bröst och bet sig fast i det andra. Då visste jag. Att kämpa emot kunde sluta i något värre än en våldtäckt, vare sig han menade eller inte, så jag drog ner byxorna och ställde mig mot en vägg och med orden "gör vad du ska så jag ka få gå sen" som också visade honom hur intresserad jag var. En normal person hade funnit det avtändande. Men inte han. Han gjorde vad han skulle, sen sa jag bara åt han att gå därifrån. 

 

 

Eftersom han hade varit med i det här supportergänget ett tag (antar jag) och därmed var en i klubben, så visste jag om såna skräckhistorier där man inte blir betrodd bara för man är tjej. Man kunde gjort både det ena och det andra för att förhindra det. Jag tycket ETT nej EN gång räcker. Men jag berättade för C och responsen jag fick var låååångt över min förväntan. Men jag antar att det är sån impact hon har på folk, att när hon säger något så tror folk verkligen på henne. 

 

Till min lättnad så var han inte särskilt välkommen tillbaka dit igen. Och det bästa av allt var när det var nån tillställning (förfest, efterfest, nyårsfest) så sitter jag och min sambo där och alla säger åt den här killen att han borde gå därifrån. Det var en sån jävla skön känsla. Folk trodde på mig.

 

 

C och jag hade varit ute på ett ställe i Norrköping med några tjejkompisar på ett inneställe som heter Otten. Stället stängde vid 3 på natten eller sådär. Vi var på väg till C's place när två killar som går på samma gata, åt samma håll som oss, blir uppraggade (yup, så snygga är vi att vi kan ragga upp killar) och vi börjar gå tillsammans när vi kommer till nån gata där vi själva blir uppraggade och välkomna upp på efterfest. Jag är aspackad och kvar ute i tv-rummet med de två männen vi plockat upp från gatan medan C är inne och har rajtantajtan på toa med snubben som äger lägenheten. Jag när jag blir full blir rätt destruktiv. Jag ser på de två männen att de tagit något och kommer ihåg att jag säger, att vad dom än tagit, så vill jag också ha. Han plockar fram två vita piller som jag sväljer i tron om att jag ska bli uppåt. Sen blir det svart.

 

Jag vaknar på morgonen av att någon har sex med mig. När jag fattar vad som pågår blir jag skitarg. Hoppar ur sängen och praktiskt tagit springer därifrån samtidigt som jag klär på mig. C är inte där. Hon har gått hem. När jag kommer hem till henne berättar hon vad som har hänt. När hon var klar med killen inne på toaletten och går ut därifrån kan hon inte hitta mig. Hon letar igenom rummen tills hon hittar mig liggandes på mage med mannen, som gav mig pillerna, över mig. Först stängde hon dörren, tills hon insåg vad hon egentligen såg. Jag låg helt medvetslös, till och med snarkade, medan han gjorde vad han tydligen tyckte var moraliskt att göra med en medvetslös tjej. C hade då fått frispel och kastat ut mannen och hans polare ifrån lägenheten. Sedan hade hon lagt ett täcke över mig i tron om att jag var trygg när hon gick hem. När jag berättade om vad som precis hade hänt där på morgonen så kom vi fram till att det var samma kille hon själv hade haft sex med på kvällen.

 

Jag vet inte hur andra resonerar. Men jag tycker inte det är ok att börja ha sex med någon som ligger och sover. Vare sig man är medvetslös eller inte. Men detta är något som jag aldrig skulle kalla för våldtäckt, för jag sa aldrig nej. Och ja, jag vet att den möjligheten inte fanns och därför blir det våldtäckt. Så därför har jag med den här händelsen på den här listan.

 

Det är nu många tänker "stackars tjej, det är inte konsigt att hon inte mår bra". Och visst, det har säkert en del i det. Men tror mig, damer och herrar, när jag säger att dessa fyra händelser inte bara är toppen på isberget, utan att utan dessa händelser så hade jag heller inte varit så stark som jag var när den femte incidenten skedde. Utan dessa händelser hade jag varit förkrossad. Antagligen inte ens slagits för mitt liv utan bara blivit stel av skräck. Så tro mig, alla som läser detta och kan relatera, och som mår jättedåligt. Genom att må dåligt så har dom vunnit. Hitta ett sätt att finna händelsen till nåt positivt, vad det än är, så har du vunnit.