Huset som Gud verkligen glömde

Natten vi flyttar in börjar med att vi träffar en tjej hemma hos en kille vi köpte tjack av för att få orken att flytta den natten. Det är första gången vi träffar henne och vi bondar direkt. Jessica kom att ha en betydande roll i mardrömshuset. Hon hjälper oss med att bära de grjejer vi lyckades få med oss från Ronnys brors lägenhet, tack vare att hans mamma gick in där och hämtade det hon visste var vårt.
 
Vi kommer till Kristianstand och möter en kille Jessica väntar på. Det visar sig att han bor dit vi ska och visar vägen dit. Det var långt. Det var tungt. Det var kallt. Alla verkar vara på utflykt, jag är bara frusen och trött, trots allt tjack i min kropp. Vägen blir ännu längre av att allt ska undersökas på vägen som typiskt tjackpunderi brukar sluta i.
 
Äntligen kommer vi fram och äntligen hr vi ett eget ställe. Vi har ingenting förutom våra kläder och i rummet står en säng och ett bord. Hyresvärden hade varit snäll och köpt en kudde och ett täcke, men det var allt vi hade. Jag brydde mig inte mycket utan är lättad att vi nu har en dörr att stänga om oss. Men detta skulle visa sig inte betyda nånting. Att få vara ifred skulle visa sig inte finnas på kartan,
 
Vi delade detta hus med ungefär 10 andra missbrukare. Ett par av dom vara alkoholister och ofarliga, men resten gick på tjack och piller dygnet runt och har psykoser till och från hela tiden. Jag pundade som minst under tiden i huset och var för det mesta klar och fick se på när andra flippade ur. Men det var inte förrän snubben var flickväns piller jag tagit emot flyttade in i huset som den riktiga misshandeln började. Det var då folk började knacka på dörren på nätterna och öppnade man inte så hörde man skälsord som jävla fitta osv när dom gick därifrån.
 
Min första omgång med stryk fick jag av en tjej som bankade på dörren en morgon och krävde Ronnys adhd-mediciner. Ronny hade lånat en cykel som blev stulen och den här tjejen och hennes kille bötade Ronny med att ge sin medicin så länge som det skulle passa dom som avbetalning istället för att kräva en ny cykel. När hon bankade på dörren med en massa hot och grejer så fick jag tillslut nog och bad bruden att sluta äta piller. Då for min dörr upp och in kommer hon, hoppar upp i sängen där jag ligger under täcke naken utan en chans att försvara mig, hon hon står över mig och drar mig i håret och bänder mina fingrar. Och jag som hade problem med händerna just då kunde inte använda händerna på flera dagar. 
 
Den värsta misshandeln var samma natt som huset brann ner. Vid 21 på kvällen ligger jag och Ronny i våra rum och försöker sova. Vi mår dåligt och har avtändning båda två när det knackar på dörren. Ronny går upp i fillingar, mäkta irriterad, öppnar dörren och får då kravet att plocka fram två ficklampor man hade fått för sig att vi hade. När Ronny, irriterad, under vilka ficklampor dom snackar om eftersom vi ligger på vårt rum hela dagarna och lånar ingenting av någon pgaa just sånt här. Då hör vi hur det dundrar i trappen och in kommer psykopaten tillsammans med husets 3 andra killar som bodde där och jag bara hör hur Ronny skriker av smärta och ber för sitt liv att få dom att sluta. Jag ligger naken i sängen och kan inte göra nånting och jag ligger och skriker och gråter och ber för mitt liv att snälla sluta slå på honom. Då kommer psykopaten och sätter sig bredvid mig, medan de andra tre fortfarande slår på Ronny, han lägger armen om mig och säger; Ser du Carro, är det verkligen en sån här kille du vill vara tillsammans med, som utsätter dej för det här? Han menade alltså att det var Ronnys fel att jag fick se honom bli misshandlad. 
 
Det som skulle vara något genomgående genom resten av min tid där nere. Hur skiten jag fick se hända Ronny var antingen mitt fel eller hans eget fel. Dom lyckades många gånger vända oss mot varandra för tillslut började Ronny tycka att mycket som hände var mitt fel för dom hade inte gjort det om inte jag var där. Vad jag gjorde, vet jag inte. Jag tog emot 7 piller av en pillertrillande tjackpundare som dessutom var sociopat och mytoman. Men folk väljer och tro på historier som kommer från den här bruden. Och den farligaste, psykopaten som lyssnar på henne.
 
Dom avslutar misshandeln med att slå sönder hela rummet och krossa en melon över huvudet på Ronny. Ronny är i chock, jag virar in honom i handdukar och bäddar ner honom för det enda han säger är att han fryser. Han har ett jack i huvudet som blöder och jag är rädd att han ska dö. Vi somnar och vaknar så småningom av att brandlarmet går. Fortfarande i chock säger jag bara att jag går och lägger mig igen. Cold turkey, paralyserande ångest och chock. Jag hoppades nästan brinna inne och få ett slut på eländet. Men när jag hör Ronny ropa nedanför så rycker jag till mig hans jacka, tar en filt och springer ut för att se hur hela huset är övertänt och står i lågor.
 
Äntligen kom vi därifrån.
 
Livet som hemlös efter att ha blivit av med en lägenhet hos en privat hyresvärd kommer i nästa inlägg.

Mitt brev till min döda styvpappa

Jag har alltid sparat allt jag skriver och det händer då och då att jag läser igenom dom och blir påmind om perioder i livet som jag har glömt. Det här brevet är skrivet antagligen när jag är 15 år gammal eller så. Mamma hade då varit tillsammans med sin dåvarande sambo i ungefär 3 år och jag hade precis flyttat hem efter år omhändertagen av soc. Vi bodde ute på landet, 3 km till närmsta busshållplats och huset var det var värsta för ingenting var som det skulle varken innanför eller utanpå.  
 
Varje gång vi ska "diskutera" så sitter du överlägset och talar om för oss att vi ska passa oss för att kliva över dina gränser och när vi säger något som inte passar dej så säger du åt oss att lägga av, bara för att du inte tycker våra ord är viktiga.
 
Har du någon gång, under alla bråk som varit, tänkt på att du faktiskt kan kliva över mina gränser? Du är stor, du kan slå mig när du tycker det jag säger passerar din gräns. Du säger alltid att jag ska passa mig jävligt noga. Men om jag skulle hota dej vid nåt tillfälle där du kliver över min gräns, eller säger åt dej att lägga av när jag inte håller med dej så skulle du ge mig en rak höger (detta kom att hända i framtiden också). Du kan ju inte säga att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad och bara syfta på andra. Du måste ju också leva upp till det själv för att andra ska vilja vara så mot dej. Men det går inte att prata med dej för allt man berättar för dej slänger du tillbaka i ansiktet på mig. Precis som den där måndagen. 
 
Jag vet inte om mamma vänder dej mot oss eller tvärtom, eller om ni peppar varandra till att vara emot oss. Det jag känner är bara hur mammas avstånd mot mig växer för varje dag. Och ju mer jag försöker förklara, desto mer avstånd tar ni ifrån mig. Och nej, nu är det inte längre ansträngande för en familj att fungera normalt, nu är det rivalisering mellan oss barn och er föräldrar. Ni har levt er förbi den åldern jag är i, så varför kommer ni inte ihåg hur små bagateller kan vara så viktiga? Att en fest kan vara så viktig för att jag ska ha samma sak att prata om som mina polare diskuterar. Jag får bara höra att då är dom inga polare, men ni förstår inte hur viktiga dom är för mig oavsett om dom är äkta vänner eller inte.
 
Vad ska jag göra för att du ska sluta försöka ta min mamma ifrån mig? Vad har jag gjort dej som är så illa, så att du straffar mig med att ta min mamma? Förstår ni inte hur skönt det skulle vara, hur mycket det skulle betyda, om nån av er nån gång bara kunde krama om mig och be om ursäkt för det ni gjort mot mig? Om ni bara kunde erkänna era egna fel och brister, jämna ut hur ofta jag fått höra och erkänna hur ofta jag gjort fel. 
 
När jag ber om något som skjuts till skolan eller hjälp med att reda ut något problem så får jag bara höra min ålder och att jag är så pass vuxen att jag kan ta eget ansvar för det. Men de dagar jag säger att jag drar till Norrköping eller när jag säger att jag inte vill hjälpa till med något, då får jag höra hur liten jag är och att jag har bara ett val och det är att göra som ni säger. Ingen av er verkar förstå hur förvirrande det är? Du gör inget annat än paja våra huvuden! Och schemat som ni (antagligen bara du) satt upp är utformat så att varken du eller mamma behöver göra något hushållsarbete alls. Du säger att vi ska äta i skolan för att vi ska spara pengar hemma, men jag tror det handlar om att ingen av er har lust att göra mat till oss. Du ville att jag skulle skaffa ett jobb att ha efter skolan, för då skulle ni ta pengar för mig till mat, hyra eller vad det nu var.
 
Inget var på det här sättet innan du klev in i våra liv och började domdera. Vi är också människor, trots att vi är barn och vi kan kollapsa den dagen vi inte orkar mer (vilket vi alla tre gjorde, var på sitt sätt). Den dagen vi alla tre sitter på psyk (jag hamnade där, flera gånger ungefär 5 år senare), ska du säga likadant då? "Det är ert egna fel"!? Den dagen nån av oss verkligen inte orkar mer och ställer sig på tågspåret. Ska du säga så då också? "Det var inte vårt fel"? Ska ni två skydda varandra med det resten av livet? Ingen av oss tre har en chans att behandla dej som du behandlar oss. Men, ingen av er kommer förstå hur mycket du kränker oss. Du är så fångade och fast i dina tankar på att ni bara gör rätt, så jag kommer aldrig kunna förklara på nåt sätt som når fram. Men en sak är klar, vi barn valde inte våra föräldrar, ni valde oss och DET är inte vårt fel. Och tro mig, hade jag kunnat välja så hade jag gjort det också. Jag hade gett mig själv ett bättre liv vad du nånsin kan.

Jag ska bara inte få ha det bra...

Och jag vill inget hellre än att bara få ha det bra. Jag är drött på drama för jag har upplevt den ständigt under de 8-10 åren jag spenderade i Jönköping. För kolla här... Livet som missbrukare går ut på att ständigt jaga människor efter vad man behöver för att fungera som en normal människa, på alla sätt. Som "normal människa" menar jag simpla saker som att kliva upp på morgonen och sköta det som ska skötas i hemmet som att dammsuga och diska. För att inte tala om att behöva gå ut för att sno mat, för att alla pengar gick åt till det du behöver för att ens kunna stå på benen så du kan sno mat. 
 
Jag tackar Spagettimonstret för att jag slipper ett liv där du inte vet om du vaknar nästa dag. Jag tackar Tinkerbell för att jag slipper ett liv där jag inte vet om jag kommer få tag i mat för dagen. Jag tackar Peter Pan för att jag slipper ett liv där jag aldrig vet om den som var min vän idag är min vän imorgon. Jag tackar fan för att jag inte blivit knivhuggen till döds de gånger det sprungit runt psykotiska människor i lägenheten, vakna på tjack, som kunnat få för sig att man stulit något för dom.
 
Det var mitt liv då. Det här är mitt liv nu.
 
Folk tittar på mig och hur jag ser ut idag och dömer mig efter det. Typiskt människor. Med tanke på att jag gärna står i bakgrunden, särskilt när det är flera människor i samma rum, har delvis med att göra att jag känner mig överflödig men det är också mitt sätt analysera situationen. Jag har lätt för att läsa av människor och vet nästan direkt vem som har vilken personlighet. Så att analysera är mitt sätt att sortera och på så sätt vet jag vilka jag vill ty mig närmre till och inte. Men jag gör detta, analyserar eller försöker räkna ut nån typ av lämplighet av mig att säga eller göra något, så slutar det med att ma antar att jag har minst kapacitet och minst kunskap. Bara för jag hellre står i bakgrunden och är högljudd och inte skryter om min kapacitet och mina kunskaper. 
 
Med allt det off my chest, vidare till nåt helt annat.
 
Vart är min familj? Jag fick ett mess av mamma häromdagen där hon skrev att nåt inte kändes rätt. Nåt kändes helt fel till och med. Och min mamma har aldrig haft fel hittills. Det visar vårt starka bond, trots att det gått år och dagar sedan vi ens pratade i telefonen sist med varandra. Så även den här gången. Det mamma kände, som inte alls va bra, var att jag precis fått ett brev från chefen. Jag är kallad till samtal för mina "kollegor" är oroliga för mig. Den här tjejen som upplevt mig som påverkad den där kvällen jag skulle jobba natt, hon är den enda vad jag vet som varit det eftersom hon var den enda där. Så om det inte är chefen som ska vara snäll och skydda henne mot utpekning, så har den här tjejen antingen ljugit för henne och sagt att flera än hon är oroliga för att hon är för feg för att stå för sina falska påståenden själv eller så har hon blandat in andra som köpt det totalt, vilket gör henne ännu mer feg. I vilket fall... 2:a juni ska jag vara där och jag har redan en känsla som säger mig att det kommer vara över fort och med en positiv utgång. Så jag är inte rädd.
 
Och det är inte allt.. Dagen innan mamma skickade det här messet hade jag haft det här mötet med min kontaktperson, läkare och psykolog på den psykiatriavdelningen där jag hämtar de två absolut viktigaste medicinerna jag har. Mot ångest (och det är varken attarax eller lergigan om vi säger så) och den andra som är anledningen till mina fyra seaste år utan missbruk. På det mötet fick jag veta att jag var positiv på substanser jag inte rört. Och ja jag vet att ALLA missbrukare säger så men jag är ingen missbrukare. Jag är en FÖREDETTA missbrukare vilket är en jävla skillnad. Dom som hämtar samma medicin som jag, men som ändå sidomissbrukar är en missbrukare. Jag gör inte sånt, för att först och främst så har jag har inget behov av det för dom drogerna jag föredrar blockeras av medicien jag tar. Annars hade den ju inte gjort nån nytta. Så nej, jag skulle kunna röka heroin och inte ens känna så mycket som ett litet pirr i lillfingret. Och det är fakta. Dessutom har jag alldeles för mycket att förlora för att vara så dum och göra nåt sånt.  
 
Så...Jag får brev från chefen om att jag ska vara där, sen får jag veta detta med provsvaren. Och det som kommer här under, det är det sista jag behöver i en sån här situation.
 
Var är min familj? Jag skrev en status på facebook om att när folk man ska kunna lita på, läkare som psykologer, inte längre är pålitliga dom heller, då känner man sig beredd att ge upp. Jag fick inga kommentarer från någon. Så jag taggade namnen på dom som betyder något för mig och la till något i stil med att "jag skulle bara behöva en vink, så jag vet att ni vet att jag finns". Det första min äldre lillasyster häver ur sig är nåt liknande "och vart fan är du när jag behöver en vink? Varför ska jag bry mig när du aldrig svarar på mina samtal? Du ringer ju aldrig till mig" o.s.v. Hon verkligen öste skit på mig. Jag trodde verkligen hon var vuxit ifrån det där. För det var sån attityd vi alla hade när mamma och hennes dåvarande sambo (v.i.f) bodde ihop, pga att han alltid startade sämja mellan oss alla i familjen.
 
En familjemedlem mindre, som ännu inte lärt sig att sätta sig själv åt sidan för någon annan en stund, när den personen verkligen behöver hennes stöd. Och inte bara vem som helst, utan hennes syster. Men hennes vänner kan hon sätta sina egna behov åt sidan för. Sounds backwards to me. Men min andra lillasyster, hon kunde det. Och är det nån som har en, om inte minst 10 anledningar, att verkligen hata mig för, för henne har jag verkligen gjort illa, t.o.m hon kan sätta sig halvt åt sidan och kan ge mig den där vinken. Hennes vink var "jag läser det du skriver". Jag räknade inte ens med så mycket från henne och hon ger mer än den syrran jag alltid kommit som bäst överens med i vårt vuxna liv.
 
Det är sorgligt. Jag blir ledsen. Min familj skiter fullständigt i det, för jag har gjort ditten och datten mot dom. Inte så mycket som en tanke på alla åren dom inte ens ville ha med mig att göra där jag mådde som sämst. Ingen missbrukar väl för att dom mår bra? Jag vet bara folk som missbrukar för att må bra. Inga tankar på att alla dom åren det gjorde så ont att jag grät så fort jag nämnde deras namn. Jag grät för jag hade ingen jag varken kunde ringa eller hälsa på. För var jag påverkad ville dom inte ha med mig att göra, när NÅN istället kunde försökt få mig därifrån.
 
Och ja, jag vet att om man själv inte vill så är det omöjligt, men om ens familj hade haft orken, lusten och intresset att lägga ner tid på att åtminstone försöka, så är det ingen som kan säga att deras engagemang inte hade gjort det värt att försöka. Jag hade åtminstone känt att nån mer än bara Simon älskar mig. Och nu, när jag äntligen är ren. Då är jag inte heller intressant, för nu är jag inte det svarta fåret längre som alla kan skylla sin misär på. Det spelar ingen roll vad jag gör... Min familj kommer aldrig lägga av med rena fasoner, växa upp och lägga skit åt sidan och för nån gångs jävla skull göra något som inte innebär egen vinning. Därför vet jag att utan Simon... Då hade jag inte haft nån! Inte NÅN.

Ännu en människa som bevisat människans ondska

Sitter och tänker tillbaka på när jag börjar min utbildning och varför jag började. Jag vet hur det är att bli illa behandlad och samtidigt vara maktlös. Jag har suttit på många såna institutioner och familjehem. Jag vet hur det är att så gärna vilja någonting, men inte få göra det för att någon annan har bestämt att det kan leda till något mindre bra.
 
Min mening med att utbilda mig till undersköterska var främst för att kunna känna att all skit jag varit med om i livet ska ha någon nytta. De flesta ämnen vi läste under våra tre terminer behövde jag inte ens läsa på om, eller söka information om. Jag baserade nästan alla mina arbeten på egen erfarenhet och mitt egna sunda förnuft. Jag fick GRYMMA betyg, särskilt i de kurser jag bara utgått ifrån mig själv. Det var aldrig någon som behövde lära mig vad empati är och innebär, det var aldrig någon som behövde lära mig hur man omsätter detta i ett arbete. Jag har själv varit där, utan att bli bemött med empati, och själv varit där ingen omsatt det i sitt arbete.
 
Vad väger tyngst? Den som måste läsa sig till hur man bemöter någon på ett respektfullt, värdigt och empatiskt sätt? Men som i livet inte behövt gå igenom att sakna nånting av det här själv?
Vad väger tyngst? Den som levt hela sitt liv med att alltid saknat alla dessa benämningar? Och som genom sunt förnuft och sin erfarenhet vet hur viktigt detta är för människor?
 
Nu häromdagen kränkte en kollega mig hårt. Jag skulle jobba natt, hon var den som skulle lämna över. Jag tänker att äntligen, en chans att kanske få bra kontakt. Jag ställer lite allmäna frågor till henne, svarar och pratar lite om samma ämne. Från ingenstans frågar hon mig om jag är ok. Min första tanke är att mina ögon är glansiga då jag precis hade kommit utifrån, där jag har massiva problem med att särskilt mitt ena öga rinner som fan efter en operation mot struma, vilket jag förklarar för henne. Vi börjar prata om varför jag slutade jobbet på hemtjänsten, vilket leder henne till att fråga om jag tar starka mediciner. Nu börjar jag bli nervös. Jag vill säga nej, men känner att jag inte vill ljuga, så jag säger ja. När hon frågar vilka mediciner blir jag ännu mer nervös och vill helst inte berätta, samtidigt som jag vill få allt off my chest liksom. Så jag berättar om mina 10 år, innan jag flyttar ner hit, men hur bra det gått de senaste 4 åren här pga särskilt en medicin jag har.
 
Jag frågar henne om detta är något dom är flera om på platsen som har spekulerat i och hon säger att nä då, dom har mest pratat om att jag ser trött ut och jag erkänner då att jag har problem med depressioner till och från.
 
I vilket fall som helst... Den här tjejen ger mig intrycket av att det jag berättar för henne, KAN jag berätta för henne för hon verkade ta det bra och hon verkade uppskatta att jag öppnade mig för henne. Jag tackade henne delvis för att hon ställde frågor rörande mig direkt till mig och jag tackade henne innan hon gick, för nu kändes det som hon öppnat en liten dörr. Kanske kan jag börja vara mig själv mer nu, komma fram mer och inte stå i bakgrunden och känna mig värdelös. Men nej.
 

Den här tjejen skickar ett mess två dagar senare där hon säger att hon måste gå till chefen, för hon tyckte jag var starkt påverkad av något. Min kille får ju frispel, för när jag läser messet så börjar jag störtböla direkt och känner där och då att nu fan ger jag upp. Jag lägger mig i sängen och kliver aldrig upp till den här onda världen igen. Så min kille tar telefonen och ringer upp henne, och en diskussion med Simon vinner man aldrig, och det gjorde inte hon heller, för tillslut var hon tvungen att säga att "jag var ju inte normal"

 
Så nu vet jag det. Spekulationer ÄR bättre än sanningen och inte en jävel ska lyckas med att komma åt mig igen. Hädanefter är ALLA människor detsamma för mig, ingen är unik och alla är ute efter att göra en illa. INGEN ska lyckas fördärva mig igen.

Fula jävel som aldrig försvinner

  Där är hon!
Innanför varje ram på min vägg
En ful jävel 
Som stirrar oavbrutet
Precis som världen synar varandra varje dag
Kritiserar varje detalj
 
Men ingen hånar som jäveln där
Idioten på min vägg
Som delar upp hela mig i sektioner
Låter mig aldrig bli ovetandes
Låter mig aldrig bli mig själv
 
 Och jag som hade mått så bra
Om alla dessa fula jävlar bara försvann
Men som är precis överallt
I vartenda skyltfönster på stan
I varenda jävla provhytt
Varenda jävla  toalett
Till och med i mitt hem!
Som ska vara min fristad?
 
Jag kommer aldrig komma undan
Hon är ständigt närvarande
Påminner mig vad jag är värd
Genom att alltid visa bilden av hur jag ser ut
 
Så totalt förvrängd
Kanske ännu värre
Kanske så totalt sann
Jag vill inte veta
Sluta titta på mig
Sluta prata om mig

Verklighetsbubblan

Abstrakta ord
Som känsla och tanke
Egentligen inget annat än elektriska impulser
Påverkar andra
Liknar varandra
Borde skilja önskan från verklighet
Uppenbart
 
Men det är lättare att sudda bort obehagen
Så plötsligt blir de båda en och samma
Den ignorante bestämmer sig för
Att det som känns
Är det som är
Och låter tankarna anpassas för det
 
Så förenklar man en version av världsbilden
Skillnaden glöms bort och valen blir irrationella
Och påminner om religion och hjärntvätt
 
Det är så svårt för mig
Att bara stå och se på
När inget förmörkar mitt hjärta som att inte vilja veta
 
Det sägs att okunnighet är salighet
Och vem är mer bekymmersfri än den utan intelligens?
 
Påminner ständigt mig själv
Glöm aldrig skillnaden
Den mellan känsla och tanke
Den mellan abstrakt och fakta
Och att det jag känner och vad som faktiskt är
Är aldrig samma sak
 
 Andras tankar om dej identifierar aldrig vem du är
Och andras känslor utgör inte verkligheten som den är
Människan slutar aldrig vara naiv gentemot sig själv
Utan snackar som mest när dom vet som minst
 
Och jag då?
Jag som vet?
Jag säger ingenting 
För då har jag inget felaktigt sagt
Och det är såhär det blir jag mot resten av världen
 
 

3 månader hos ett kristet familjehem

Stirrar djupt i hennes ögon där jag letar efter tecken på liv
Ser inget annat än kyla och avsaknaden av förståelse
Hon vill att jag öppnar mig och jag lärde mig snabbt att va försiktig
Sakta men succesivt, långsamt och en liten bit i taget
Detta verkar bli en repris av Värmland
Försöker med ärlighet för det är allt jag har kvar
Men den stämmer inte med hennes självbild
Nu är min ärlighet hennes värsta fiende
Och den är en lögn
Hon kräver en passande sanning och öppen kommunikation
Men kommunikationen är enkelriktad
Och den ska vara till hennes fördel
Hon ska bekräftelse för vad jag inte kan se
Annars ska jag va tyst, så hon kväver mig samtidigt
Försöker göra mig förstådd men lyckas aldrig bli förstådd
Men jag förstår henne, för hon är tydlig
Antingen säger jag det hon vill höra 
Om inte är jag inte välkommen där längre
Jag får inte längre nånting tillbaka
För jag förmår mig inte att va tyst eller att ljuga
Hon har jobbat hårt på att fila på faktan
Hon har jobbat hårt på att förvränga orden
Och ju sämre jag mår och ju mer jag försöker visa henne
Desto mer trasig och ensam och övergiven blir hon
En repris av Värmland
Been there, done that, got the scars to prove it
Men precis här som då så betyder inte ens mina ärr nånting
För hur jag än försöker visa dom 
Så ser hon bara den olämpliga platsen jag visar ärren på
Jag ska endast bekräfta hur förmögen hon är att skapa en lycklig familj
Med mitt leende, tysta mun och minimala smink som beviset
Jag ska vara osynlig och annars ett vackert bihang
För utan orken att upprätthålla en fejk bild av mig själv
Så var jag värdelös
3 månader orkade jag tills jag gav upp
Precis som i Värmland
 
 
 

Min Lex Sarah-anmälan

Efter en tids konversation om min praktiktid och ev. betyg där jag nämnde att jag jobbar på en Lex Sarah och försöker få reda på vart jag ska vända mig för att göra den så fick jag erbjudandet att skriva den och skicka den till henne. På det viset gör jag inte bara min skyldighet, utan visar också att jag förstått de lagar, förordningar och vikten av den humanistiska människosynen som måste och SKA genomsyra vårt arbete, som min lärare skrev själv. Då svarade jag detta;
 
" ' Namn!' "
 
Det jag såg på praktiken var inte av denna värld. Jag såg mycket orättvist på min första praktik. Men där hade jag förmågan att påverka. Både genom att ha inflytande på min handledare genom min egna inställning, samt det resultat hon såg med egna ögon när jag bemötte brukarna med respekt och empati. Jag pratade med enhetschefen som lyssnade på mig, tog mig på allvar och trodde på att jag menade det jag sa.
 
Jag har sett orättvisor på min egen arbetsplats. Men dessa handlar mer om personliga tillvägagångssätt och jag känner ändå att jag kan påverka brukarna direkt genom min närvaro och mitt egna sätt att behandla dom.
 
På den här platsen var jag helt ensam för jag träffade min handledare endast två gånger under de två veckor jag var där. Nästan varje dag som jag kom dit möttes jag av okända ansikten och vem jag skulle gå med de morgnar jag kom, fick jag inte veta förrän jag var på plats. Många ansikten såg lika förvånade ut som jag kände mig när jag kom dit och jag fick presentera mig på nytt. Enhetschefen verkade inte gilla mig alls. Varje gång hon var uppe på avdelningen så låste hon och den övriga personalen in sig på kontoret, medan jag inte visste vad jag skulle göra. Den mesta tiden gick ut på att sitta och dricka kaffe. Men det var inte hur dom behandlade mig som var det värsta. Hade det varit bara det så hade jag kunnat stå ut de fyra veckor som krävdes för att bli godkänd och för att slippa göra om detta ytterligare en gång för att få mitt diplom. För vem vill inte ha det nu när vi kämpat oss igenom 1½ år?
 
Det värsta var att de få gånger jag väl fick följa med in och göra någon i ordning var då jag förstod varför jag aldrig blev ombedd att följa med in någonstans. En brukare satt i sin diarré en HEL förmiddag. Och när jag väl fick tag i någon som lyssnade på mig och tog med mig in för att göra i ordning han (vilket jag såg som ett ypperligt tillfälle att visa vad jag går för, då jag har gjort detta helt själv flera gånger) så hade han bajs över hela sig själv. Det hade gått igenom byxor, blöja, hela köret och lämnat en stor brun fläck i rullstolen. Trots detta tog vi inte in han i duschen. Även fast jag sa mer än en gång att vi borde göra det. Vi SKA göra det! Hon tog inte ens en skål med vatten utan tog en hög med torra tvättlappar som hon öste tvål på och bara torkade av han medan han skrek rakt ut av smärta. Då såg jag att han hade massor med små sår i rumpan och det visade sig att han hade svamp. Så uppenbarligen var det ju inte första gången detta hände och det sa hon jag jobbade med den dagen också; att han brukar bajsa på sig. Jag blev inte erbjuden att göra någonting. Inte ens hålla i honom så att hon kunde komma åt ordentligt. Och precis när jag trodde att hon skulle hämta vatten för att kunna tvätta bort resten, som inte gick att få bort med torra tvättlappar, då tar hon på han byxorna med alla dessa bajsrester kvar! Samtidigt upptäckte hon att hans kateter var tom. Det visade sig vara stopp i slangen. INGEN hade sköljt ur hans kateter på hela dagen. Två dagar senare låg samma brukare på sjukhus för att man "misstänkte" att han hade njursten.
 
När jag kom hem den dagen sa jag till min sambo att jag inte ville gå tillbaka igen. Jag vågade inte prata med någon för det var en sammanhållning i hela gruppen. Att jag bara var en praktikant var knappast något jag inte hade klart för mig. När jag skulle dit två dagar senare fick jag följa med in till en brukare som hade legat i sitt urin hela natten, utan att någon hade varit inne och kollat honom eller bytt på honom. När vi väl tog upp han så bytte dom bara blöja, utan att torka av urinen. Utan att göra honom ren. Den här gången kände jag att jag måste göra något för detta visade att den första händelsen inte var en en-gångs-företeelse. Jag vände mig till en tjej i min ålder som jag kände att jag hade lite gemensamt med eftersom var helt ny, hade bara jobbat en månad, och frågade om det inte ingick i deras rutiner att utföra morgonhygien. Självklart gjorde det det. När jag berättade då vad jag hade bevittnat så sa hon att jag borde prata med dom som var där. Då kände jag att jag verkligen inte hade någon på min sida.
 
Den här dagen fick jag också tillåtelse att komma senare dagen efter på grund av sjukhusbesök. Men när jag kom dagen efter var det ingen som hade fört den infon vidare. Så hon jag skulle gå med var skitsur på mig och sa bara "ta kaffe och sätt dej, för nu finns det ändå inget mer kvar att göra". Resten av personalen, som hade varit med dagen innan vid urin-händelsen, pratade inte med mig. När jag vände mig efter deras stöd angående min försening, ryckte dom bara på axlarna och sa att dom inte hade hört något. Detta var samma dag som jag valde att sluta och det som fick mig att ta det beslutet var när jag hörde hur dom helt plötsligt skrek hur "jävla äcklig" någon var och att personen "borde fatta att så beter man sig för fan inte". Då var det en personal som hade upptäckt en brukare peta i näsan. När brukaren, som har psykiska problem och skrattar åt allting vare sig det är kul eller inte, gjorde just det, så skrek personalen "tycker du att det är roligt? det är inte ett dugg jävla roligt när du tar i något med dina äckliga händer och så kommer någon och tar där efter dej!". Personalen gick då ut i köket och slet åt sig en bunt med papper som hon öste handsprit på, tog tag i brukarens händer och torkade våldsamt och sa "nu torkar du av dej där äcklet, du är väl för fan en vuxen människa som borde veta bättre!".
 
Utöver allt detta bevittnade jag även hur två personal "trummade" en överviktigt brukare på magen samtidigt som dom skämtade om när han skulle föda barn och hur många barn han skulle föda. De åkte slalom på hans hjälpmedel. Jag glömmer alltid vad dom heter, men det är ett gåstöd med hjul på som hjälper brukaren att stå rakt i ryggen. Detta slirade dom runt på. 
 
Är något av detta acceptabelt? Och nu är jag ändå VÄLDIGT saklig och lämnar mina känslor utanför. Men även OM det skulle vara överdrivet, är det acceptabelt? Om så mycket som en femtedel av detta var sant, hade det varit acceptabelt då? Jag var där FEM gånger på TVÅ veckor och såg allt det här. Så välkommen kände jag mig när dom sa att jag kunde gå hem flera timmar i förväg för att det inte fanns något att göra. Och när det väl fanns något att göra, så fick jag inte följa med.
 
Räcker det som en Lex Sarah? För i så fall har du den där.
 
Mvh Carro"
 
Jag har kollat upp detta med Lex Sarah-anmälningar. Jag har läst några artiklar om det. Folk gör dessa anmälningar för mycket mindre än så. Tack vare att jag vet att en annan arbetsplats anmäler min praktikplats, och tack vare att min lärare litar på mitt omdöme och bekräftar det för mig, så vågar jag göra detta. Jag uppmanar alla som ser andra människor bli behandlade illa att aldrig låta det fortgå. Vare sig dom jobbar där, praktiserar där eller bara bevittnar något under ett besök. 

"F.d" missbrukare?

Det här är riktat till dom som tar åt sig. Jag skiter i vilket.
 
Människor som sitter och lipar över vilken stämpel omgivningen har satt på dom, skulle kanske ta och fundera på om det kan vara så att så länge man stämplar sig själv som något, så kommer alla andra att göra det också. Jag syftar i det här fallet först och främst på gamla missbrukare. Och för att göra saken rättvis, och därmed visa att jag vet vad jag snackar om, så börjar jag med mig själv innan jag kritiserar någon annan.
 
Jag flyttade ner till Skåne av en anledning; för att slippa! Slippa falska vänner. Slippa frestelser. Slippa rykten. Slippa våld. Slippa kriminalitet. Slippa hemlöshet. Slippa stämpeln... Som definierades av allt detta. Av alla. Jag sågs som en svag individ som inte var värd skiten under någons skor. Man kunde göra vad man ville mot mig och inte en jävel tänkte efter i två sekunder om det var rättvist. Och när jag tänker efter, utifrån vart jag är idag, så var det kanske inte så jävla konstigt heller. Jag hade ingen respekt för mig själv. Så varför skulle någon annan ha det? Så ser den bistra verkligheten ut. Det finns inte en jävel som tycker synd om en och det finns inte en jävel som sympatiserar med en annan människas svaghet. Så är det...
 
Så jag drog. Bort ifrån allt. För att börja om någonstans. Och den här gången göra mig själv rättvisa, framförallt. Det är en lång historia på rätt så kort tid, men så blev det. Jag bestämde mig för att här nere skulle ingen veta vem jag var eller vad jag gjorde innan jag kom ner hit. För det var inte relevant och det skulle inte gynna mig, eller någon annan, utan skulle bara ännu en gång vara avgörande för hur man bemötte mig, såg på mig eller tyckte om mig. Den här gången utgick jag ifrån att vara varken mer eller mindre än mig själv och nuet var det enda som hade någon betydel. Inget "fucked up barndom". Inget "våldtäktsoffer" (ja, s.k vänner från då har kallat mig för detta. Han dog ett år senare).
 
Det enda man vet om mig här nere är att jag har bott i Jönköping innan jag kom hit, att jag har Norrköpingsdialekt för jag har växt upp där, men att jag faktiskt är född i Kristianstad. Så för alla här nere har jag bara "kommit tillbaka hem". Vilket faktiskt är en lätt version av sanningen. 
 
Och gissa?
 
Jag har pluggat 1½ år och jobbat sedan i maj. Jag upplever att medan de i min klass och de på mitt jobb längtar hem efter den sociala gemenskapen dom har där, så vet jag att samma människor aldrig kan ana att det är just den sociala gemenskapen jag finner med dom där. Genom att respektera mig själv, inte utge mig för varken mer eller mindre än vad jag är, och genom att inte definiera mig som något jag inte vill att andra gör, så får jag just det! 
 
Det är kanske en klyscha, men du blir den bilden du skapar av dej själv i andras ögon. För många kanske detta låter som nåt jävla flumsnack, eller som att jag bara yrar... Men de som varit i min situation, eller liknande, dom fattar.
 
Så när jag läser alla fb-statusar från dessa "gamla missbrukare" (som dom kallar sig själva) och hur de öppet hetsar varandra sinsemellan om hur fega människor är som skriver anonyma, taskiga kommentarer på deras nya bloggar så tycker jag verkligen synd om dom. När det enda dom bloggar, och pratar om också för den delen, är hur länge dom varit rena, hur länge dom tänker vara rena, vad dom har missbrukat för substanser, vilka substanser inte, hur länge dom va missbrukare, hur mycket dom missbrukade, hur dom missbrukade och varför dom missbrukade. Faktum är att dessa människor fortfarande är missbrukare, eftersom dom definierar sig som det, och därför kommer dom fortsätta vara det tills dom gör något åt det själva. Om man reklamerar sin helt nya blogg på sin facebook, och man får en massa sjuka kommentarer, så är det ju inte svårt att lista ut var det kommer ifrån och därmed är det inte svårt att lista ut vad man behöver göra heller.
 
Man kan aldrig tala för andra, men jag kan säga att bland det första jag gjorde efter att ha kommit ner hit var att ta bort ALLA som jag visste aldrig någonsin kommer respektera mig, eller ändra sin syn på mig, vad jag än gör. Såna människor ska inte ha full insikt till ens liv. För det andra slutade jag göda folk med information om mig själv som ger dom en anledning att se ner på mig. Det räcker med att en del inte kommer tycka om en ändå (kemi stämmer inte alltid) man behöver inte ge dom en anledning också.
 
Jag har ingen som helst empati för människor längre som bäddar dåligt och klagar på hur dom ligger. Kom tillbaka när ni klättrat det högsta berget som finns: att förändra dej själv. Det krävs en hel del ransakning av sig själv, en hel del självkritik och mindre fokus på vad alla andra gör för fel.

Backstabbers

Ahapp... Jag kan väl börja med att följa upp det senaste när det ändå inte finns så mycket att säga om det. Jag pratade ju med rektorn. Hon gav mig alternativet att ha ett möte med alla inblandade och betonade då att det mest skulle va för min skull i så fall. Samtidigt fick jag liksom känslan att det inte var det som det handlade om i grund och botten, utan att det snarare skulle vara det mest rättvisa för dom som jobbar där. Jag fick helgen på mig att fundera och ju mer jag funderade desto mer kände jag att jag inte borde utsätta mig för var det skulle kunna sluta i. Jag har varit med om liknande grejer förr, i andra situationer där det blivit jag som ifrågasats istället. I såna lägen är man alltid ensam. Och säger det... Ensam är inte alltid stark.
 
Så för att gå över till något helt annat; Simon och jag på mottagningen idag när det var ett par avdankade, äldre junkies (ej i dömande mening) som var högljudda och upprörda. Gubben hade varit på fyllan när någon yngre snubbe skulle komma hem till han. Gubben hade sagt åt han specifikt att inte ta med någon han inte kände, vilket den här snubben hade gjort ändå. När grabbarna hade dragit därifrån upptäckte gubben att hans gitarr var borta och diverse andra grejer. Han ville hålla den här killen ansvarig för. Han som hade tagit med den här okända snubben. Men grabben höll inte med om detta och nu ville den här äldre mannen ge han stryk, men tyckte att han inte skulle ha en chans mot en vältränad 27-åring. Bla bla bla... Heard it all before.
 
Simon och jag tittade på varandra och bara skakade på huvudet. Hur många gånger har man inte hört detta liksom och jag vet att Simon tänkte samma sak som jag; hur fan orkar dom? Så när dom hade gått så tittade jag på Simon och utbrast hur jävla skönt det är att slippa den jävla skiten. Jag vill aldrig mer tillbaka dit, till människor som ska vara ens "vänner" men som inte gör något annat än att backstabba en. Gång på gång. Man brukar ju säga "fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me". Men jag tror inte den "normala världen" förstår hur beroende man är varandra i den typen av livsstil och att ett sånt citat inte går att applicera där.
 
Simon sa något, som han brukar säga, men som gör lika starkt intryck på mig varje gång; vi passar inte in där för vi är inte byggda på det sättet. Att sitta med någon och ha djupa, personliga samtal ena stunden för att sedan stjäla grejer för en nästa och sedan dagen efter låtsas som ingenting. För att man "förstår" att han/hon var "tvungen" på samma sätt som jag är "tvungen" att släppa in den här människan idag igen. Allt grundar sig i samma sak, oavsett vad och varför.
 
Jag tänker på en särskild person varje gång vi hamnar i såna här nostalgiska samtal. Vi kan kalla honom J.S. Trots att han har snott praktiskt taget allt som har något potentiellt värde (kläder, eltandborstar, verktyg osv) så har vi ändå släppt in han igen. Trots att han har haft sån psykos att han skruvat sönder Simons mikrofoner och högtalade för han tror det har legat stulet tjack där i, skjutit raketer från balkongen på "n*grer" som inte finns på sin mammas tomt som inte syns, bunkrat upp sig med alla våra köksknivar för att snuten är utanför dörren samt även varit så jävla fittig mot mig att jag lämnat mitt eget hem lipandes, trots allt detta så har jag ändå "förlåtit" honom och släppt in honom igen. För att vi vetat vilken bra snubbe han är vid sina sinnens fulla bruk. Jag minns särskilt den gången han kom upp till oss och var helt förstörd. Helt väck, helt genomblöt, hade han varit ute och krälat i ett dike ute i skogen i två dygn. Där hade han sprungit runt som en jävla tomte och lyst med ficklampa på folk som inte funnits och ropat på dom att "dom borde hälsa för dom verkar ha samma intresse". Jag glömmer aldrig det alltså. Jag bytte om på honom så att han fick på sig torra kläder och sen bäddade jag ner honom i soffan.
 
Fick man något för det? ... Och jag förväntade mig det inte heller. För när man genuint bryr sig om människor så gör man inte omtänksamma saker för att få något tillbaka. Det enda jag förväntade mig var att han skulle komma ihåg det. Kanske låta det ha någon betydelse i hans tankar och tycke om mig. Istället fick Simon en bitchslap och jag fick höra vilken hora jag var. Det var det sista vi såg och hörde av han.
 
Och jag har många liknande berättelser som angår många olika namn. Men dessa kommer allt eftersom jag bearbetar det. För det är allt det här handlar om... Bearbeta, komma till en slutsats och framförallt att komma över.
 
Så nä... Vi var verkligen inte byggda för den världen och jag vill aldrig tillbaka dit igen. Jag får ångest av att bara sitta här och skriva om det. För känslomässigt förs jag tillbaka och återupplever hela skiten. Men det är just det man behöver göra. Tjata sönder skiten tills det inte har någon betydelse längre.
 
Jag har funnit min plats där jag kan slösa på min omtänksamhet hur mycket som helst utan att det någonsin stjäl min energi. Och även om många människor ger en kritik där, så vet man att det man gör har någon betydelse ändå och all den tacksamhet man vet att man skapar ger en oändligt med motivaton att fortsätta. 
 
Äldre människor är verkligen underbara och jag har kommit underfund med varför jag kommer så bra överens med dom; ju mer livserfarenhet man fylls av, desto mindre (betydelselösa) fördomar styrs man av. Vissa elaka och fördomsfulla människor förändras aldrig. Men tro mig mina vänner när jag säger detta, för jag ser det på jobbet varje dag; dom är också helt ensamma när livet närmar sig sitt slut. Verkligen helt ensamma. Så man kan antingen trösta sig med vetskapen om att idioterna sitter där ensamma den dagen dom behöver någon som mest, och då kommer att behöva förlita sig på att främmande människor torkar deras bajs, eller så kan man fokusera på att behandla andra på ett sätt som minskar risken för att man själv sitter där i framtiden.

Jävla mongomänniskor! Ge FAN i andras hundar!

Idag skulle leka av Doris redan på förmiddagen i förhoppningen om att hon håller sig lugn under resten av dagen så att vi kan fokusera på våra skolarbeten. Vi tog våran vovve och begav oss bort mot Pressbyrån här borta för att inhandla en varsin kaffe och bulle till frukost på vägen. Vädret var underbart, humöret på topp, men inte så länge till...
 
Vi hinner gå 100 meter när en tant med rollator stannar oss och frågar vilken ras Doris är. Hon börjar berätta om en hund på 11 månader (eller år?), jag hör ordet "ledsen", "tragiskt" och något om "terrier" på kraftig engelsk brytning. Simon och jag står som två spån och bara nickar, ler när hon ler och fattar ingenting. Tillslut får jag avbryta med att vi måste gå, varpå hon fortsätter prata som ingenting medan hennes väninna står en bit ifrån tittar på. Vi börjar röra oss sakta därifrån när dom går dom efter och helt plötsligt börjar prata om Gud. Dom räcker ut ett gäng brochyrer till oss och då uppdagas det att dom är Jehovas vittnen. 
 
Dags att pipa... Helst innan man får höra hela storyn om hur människan uppstod för 5000 år sedan (ha.ha?) till Guds avbild.
 
Vi håller fortfarande på att träna Doris till att vara ensam, så när vi kommer fram till Pressbyrån bestämmer vi oss för att gå in båda två. En förutsättning för att kunna lära henne vara ensam är att hon får vara just det; ensam! Vi hinner dock inte ens binda kopplet förrän ytterligare en tant kommer fram och påpekar hur söt hon är. Innan vi hinner reagera så böjer hon sig över Doris och daltar med hög röst samtidigt som vi försöker knyta kopplet och få henne att sitta ner. Kaos! Tanten fattar väl tillslut att vi inte vill ha henne och går därifrån då kommer nästa kärringjävel kommer fram. Hon frågar om vi behöver hjälp och erbjuder sig att hålla henne medan vi går in. Vid det här laget är vi måttligt irriterade och praktiskt taget snäser att "nej det behövs inte!". "Jooo men jag är hunduppfödare och jag vet hur man handskas med hundar" osv får vi till svar. Vi inser att det inte är lönt att diskutera, binder henne och går därifrån medan vi innifrån affären bara kan titta på hon står hukad över Doris och gullar. Doris ligger på rygg och sprattlar som en fisk, helt i exstas. Säkert jätteglad, men hur stressad? Och hur fan ska vi kunna lära henne att hälsa på nästan människa lugn och sansat, när folk inte kan ge fan i att stressa upp henne? Eller acceptera när man säger nej? Vi får börja om varenda jävla gång detta händer!
 
Vår metod är att hon ska sitta inför och mellan alla moment som att hälsa, komma in genom dörren, innan hon lämnas eller tillsammans med oss går ifrån något. Att få sitta först tar henne ur den stressade situationen och ger henne tid att varva ner innan vi går vidare till något annat. Allt för att skapa en så lugn och kontrollerad energi som möjligt som gynnar kontakten oss emellan, samt hennes egna fokus. Det är alltså för hennes skull, likaväl som för våran.
 
Men detta är inte första och enda gången. Vi har haft henne sen i början på juli och liknande fall har inträffat säkert 10 gånger hittills. Värre och mindre värre.
 
Som när vi för ett par veckor sedan var vi på väg hem ifrån Ica när jag hör någon ropa Doris namn. Jag vänder mig om och ser två tjejer gå bakom oss. Har aldrig träffat dom förr. Det visar sig att Simon dagen innan träffat dom på tågstationen och då låtit dom hälsa på henne. Jag räcker irriterat över kopplet till honom med orden "då kan du sköta detta". Doris blir så klart överlycklig och hänger i kopplet medan svansen går som en propeller. Simon säger ifrån att vi tvärr måste gå. Då hör jag henne säga "naaaw, hon vill inte... stackars!". Jag känner hur jag nästan exploderar. Ignoranta människor, som varken förstår vår tanke eller hundens funktion. Det är det som gör mig mest förbannad, att sådana okunniga människor dömer oss som djurplågare när vi inte gör som hunden vill. 
 
En annan gång skulle vi ta tåget till Helsingborg då det som vanligt var fullpackat med folk. Vi kliver på i fel sektor, försöker ta oss igenom vagnen för att komma till den hundtillåtna sidan, när vi blir stillastående mitt i vagnen och kommer inte åt något håll. Simon står med Doris i famnen, det är packat med folk åt båda hållen när jag hör någon tjej som gnäller att man får inte ha hundar där. Jag ryter att vi för fan inte kommer någonstans och måste stå där. Hon ställer sig upp och tränger sig igenom folkmassan samtidigt som hon gnäller att hon inte kan vara där för att en hund är där, och det är förbjudet. Jag vänder mig om nästan spottar när jag säger "vilket jävla problem då!". Tacka din lyckliga Gud för att hon höll käften, för annars hade jag väl knockat henne över näsan.
 
Det värsta var häromdagen när vi gick till djuraffären för att köpa nya prylar vår lilla bebis. Tänkte även då att det var ett ypperligt tillfälle att träna henne. Den här gången var hon riktigt besvärlig och tjöt så fort man försvann ur sikte. Medan Simon var inne så skulle jag stå precis runt hörnet, tillräckligt nära att belöna samtidigt som hon gjorde rätt (i det här fallet sitta eller ligga, något som visade på avslappning). Jag hade precis börjat få henne att lugna ner sig och acceptera situationen då någon jävla mongokossa, som ska in och väga sin hund, stannar till hos Doris och ska dalta lika jävla febrilt som alla andra liknande idioter. Hon börjar självklart bete sig helt hysteriskt. Hon går efteråt fram till mig, börjar prata om sin golden retriever som väger si och så mycket, och han är så gammal och är så stor, även fast jag står och tittar på hunden liksom. När Doris börjar gnälla så frågar hon om hon får gå fram (lite sent att fråga nu va?) varpå jag säger att "nej, det är inte lämpligt just nu för att jag tränar henne till att vara ensam". Hon tittar på mig med öppen mun, verkar inte fatta vad hon precis hörde, men säger efter en stund "va? vadå, får jag inte hälsa?". 
 
Alltså va fan är det med människor? Hur jävla dum i huvudet kan man vara på en skala? Hur svårt ska det vara att fatta? Såna människor ska inte ha hund!
 
Efter detta blir ju Doris helt omöjlig att ha och göra med, så när hon tjutit högt, ljudligt och länge så hör jag en av tjejerna som jobbar där inne kommentera något i stil med "va störigt". Som om att bara för hunden är störig så ska den få som den vill för så löser man något som är enkelt för dej... På kort sikt... Men på lång sikt? Då har du en hund som inte gör något annat än att vara just störig. För då har du lärt den att:
 
1.Du är inte konsekvent
2.Då kan den få som den vill, bara den beter sig illa tillräckligt länge
3.Då är du ingen lämplig ledare vilket gör att hunden inte respekterar dej
4.Och då kommer hunden aldrig lyssna på dej
5.Villket du kommer att straffa hunden för
 
Conclusion: Det är när hunden får som den vill som det verkligen är synd om den.

Den vunna striden

Som jag skrev på facebook; vill man något tillräckligt mycket och är övertygad om att det är det rätta, så går det igenom bara man kämpar tillräckligt mycket. Mailet vi skickade till Ramlösas chef hade tydligen gjort stort intryck. Simons behandlare ringde till Simon och överöste honom med beröm om hur välförmulerat det var. Min behandlare ringde mig senare på kvällen och talade om hur stolt hon var över oss båda. Hon var "rörd", sa hon.
 
Från att ha talat om att jag är feg som inte tar mitt ansvar för att medvetet ha handlat fel, och upprepade gånger klargjort att om jag frågat henne i förväg så skulle jag fått ett oförhandlingsbart "nej", till att helt plötsligt vara så jävla glad för våran skull.
 
Vi har nu två kontrakt som ska skrivas under av alla iblandade. Det ena säger att vi får ha hunden på villkoren att hon är på foder hos oss under ägarskap av svärföräldrarna. Detta gör dom ansvariga för skador samt skyldiga att hämta henne om vi överger henne. Som om det skulle hända. Det andra kontraktet tillåter RSU att använda vår deposition till skador som skulle kunna uppstå.
 
Det är sjukt att man kan köpa en överenskommelse på det här sättet. Men å andra sidan så ville vi göra vad som helst, bara vi fick behålla henne.
 
Hur kan man inte göra vad som helst för den här vackra varelsen?
Våran bebis <3
Doris
 
Dagen efter hade jag och min behandlare möte här hemma istället för på mottagningen. Jag antar att det var för att hon ville träffa hunden. Inte för att bekanta sig med henne, eller få en inblick i vår förmåga att faktiskt ta ett sådant ansvar, utan snarare för att påvisa sin egna kunskap.
 
Det första hon gjorde när hon klev innanför dörren var att hälsa på henne med högljudd röst, gulligull, gosigos, klappa intensivt. Doris blir så upphetsad att hon kissar ner sig. Hon sätter sig sedan och börjar predika om hur man inte ska göra en stor sak av att komma innanför dörren och ska undervisa mig i hur man lär en hund vara ensam. Sedan ska hon instruera om hur man provocerar fram en situation där hunden går fram till något förbjudet. Hon lägger fram min sko och när Doris går fram så hugger hon till med handen samtidigt som hon skriker "NEJ!". Doris ger ifrån sig ett illtjut, kissar ner sig och gömmer sig bakom mina ben. I samma sekund skriker min behandlare ut "BRAAAAA DORIS! DUUUUKTIG KICKA!". Doris vägrar gå fram till henne och jag får leda fram henne för att hon ska kunna berömma henne. Hon fortsätter predika om hur man ska uppfostra en valp, kritiserar och avvisar vår kunskap,  ifrågasätter vilka källor vi hämtat dessa kunskaper ifrån. 
När hon börjar prata om att det finns gott om "förstå-sig-påare" och så nickar jag bara och svarar att vi träffat tillräckligt många redan. När hon fattar piken försvarar hon sig med hur annorlunda det är med henne för hon har ju certifikat, är utbildad hundinstruktör osv osv... 
 
Inte bara pinsamt... Jag känner hur irritationen växer, det kryper i magen och jag känner händerna knyta sig medan jag stirrar oavbrutet i hennes ögon, säker på att hon medvetet provocerar mig för att skapa ett problem som aldrig funnits där, för att hon ska få rätt. Något hon aldrig haft hittills.
 
Jag ska säga en sak: du får vara hur jävla certifierad och utbildad du vill, men ingen känner min hund bättre än jag. För det första så borde varje människa ta sitt ansvar genom att inte skaffa djur om de inte förstår sig på hundens psyke eller språk. Förstår man sig på dessa, så kommer uppfostran naturligt. Samtidigt tycker jag att insikten om hur varje hund är unik är viktig. Precis som vi, är också djur olika individer som fungerar olika. Utifrån det borde man kunna anpassa olika metoder så att de passar sin hund och funkar på bästa sätt. 
 
Och framförallt, applicera ALDRIG mänskliga känslor på hundar.
Dom är inte människor.
Dom mår som bäst när dom får vara det dom är...
Hundar.
 
 
 
 

Primärt misstänkta

Jag är splittrad. I tankarna. I känslorna. I själen. Det gör ont i magen. Krampar i bröstet. 
 
Simons kontakt var här igår. Han såg arg ut. Det första han sa när han klev innanför dörren var att han undersöka våra dosetter. Tydligen så gick det rykten och vi var primärt misstänkta för att sälja vår medicin. Han kollade i dosetterna. Medicinen stämde.
 
Då flyttade han fokusen till hunden. När han kom hem hit och träffade hunden första gången hade Simon sagt, att jag sagt, att min kontakt hade tyckt det var ok. Jag tog på mig det för att Simon inte skulle få skit för att ha "lurat" någon. Jag sa att om man väldigt gärna vill ha någonting, och ingen säger varken ja eller nej, då tolkar man det gärna som ett klartecken. Jag fick cred för det. Han sa att vi måste göra en plan, för om inte hyresvärden går med på att ge oss kontraktet måste hunden bort. Simon sa, att vi tycker det borde gå att skriva ett kontrakt sinsemellan som befriar deras ansvar för hunden. Ett annat alternativ är, att om skador eller återfall uppstår så har de befogenhet att använda våra deposition som vi sparat (15000 kr). Ett förslag vi själva ger för att vi vet att det inte kommer hända. Det har gått 1 1/2 år och inget katastrofartat har hänt hittills. Särskilt inte sen vi fick lägenheten. Vi får till svar att detta låter som ett resonemang som talas utifrån känsla och inte förnuft. Därför är resonemanget inte rationellt. Han tyckte det var onödigt att vi skulle förlora alla våra pengar för en sådan sak. Redan där har dom ju bestämt att vi kommer överge hunden. Redan där har dom ju bestämt att de kommer bli tvungna att sanera lägenheten. Redan där har dom bedömt att vi inte är pålitliga, även fast vi varit det hela tiden hittills.
 
Han försäkrar oss om att vi inte kommer bli utslängda på gatan, vilket min kontakt påstod att vi kan bli. Vi har skött oss alldeles för bra, tyckte han. Men detta är ett problem. Problemet måste lösas. Jag blir så jävla förbannad när människor vill "lösa ett problem", men egentligen menar att vi ska gå med på deras krav.
 
När han åkte ringde vi hyresvärden. Hoppades att hon skulle ha överseende. För trots allt så fortskrider allt precis som det hela tiden varit planerat. Det enda som förändras är att vi tar över kontraktet. Vi tänkte, att vi ska ju ta över det i vilket fall som helst, nu eller då. 
 
Hon sa blankt nej.
 
Simons skrev ett långt vädjande mail till chefen. Han som egentligen bestämmer detta i grund och botten. Simons kontakt hade sagt att han var en äkta hundälskare själv och detta är ett beslut grundat på alla de gånger som andra klienter övergett sina hundar när de avbrutit sin behandling. De har fått bryta sig in i lägenheter där hundar varit utan mat i flera dagar och fått sanera på grund av att dessa pundare inte gjort rent efter dom.
 
Vi förklarade att Doris är inte bara våran bäbis. Detta är ett liv vi förbundit oss att ansvara för och att gå med på att lämna bort henne säger mer negativt om vårat beslut, än att inte gå med på det. Det är över 6 månader det handlar om, där vi har som störst prägling på henne. Vad säger detta om oss och våra karaktärer? Om vi bara lämnar iväg henne hur som helst, för att dom väljer att göra det till ett större problem än det egentligen är, så var hon ju inte viktig till att börja med? Redan där förlorar beslutet sin poäng; att ta ansvar för det man plockar på sig med medvetenhet om alla tänkbara konsekvenser som följer med ett beslut. Precis vad den här grejen har lärt oss, men nu kräver att vi ska bortse ifrån.
 
Jag säger; aldrig. Hon ska ingenstans. Ingenstans!
 

Pengar... Alltid pengar...

Jag visste att det skulle handla om pengar, precis som allt annat. Det är inte bara organisationer, institutioner, vård och omsorg som handlar om det. Det gör även vänskap och förhållanden. Det säger allt.
 
Jag känner ärligt talat att jag tappat förtroendet för min behandlare i och med allt detta. Hon messade mig idag när jag fikade med min "övervakare" (klingar riktigt dåligt, men hon va min kontaktperson och jag var tvungen att ha övervakare och valde henne själv) och sa att hon pratat med chefen på Ramlösa. När jag svarade i luren så ville hon direkt börja käfta om att jag "vägrat" prata med henne. Detta var ju inte hennes fel, för det är inte hon som skapat problemet eller bestämt reglerna. Jag frågade henne va fan hon förväntar sig egentligen? Vi har haft hunden nästan två veckor och det har inte varit problem förrän nu. Hon går till chefen, hon framför budskapet, hon blossar upp det. Hon menar på att de andra som visste om detta inte har befogenhet att ge några göra några belut, för de är "bara" behandlare. Jag frågade henne vad hon är, om inte behandlare, och hur det kommer sig att hon kan ha mer befogenhet än någon annan?
 
De går i alla fall med på att om hyresvärden kan tänka sig att ge oss kontrakt på lägenhet omedelbart så lägger dom sig inte i. Hon måste kommit på sig själv med att reagera jävligt bisarrt i förhållande till situationen, och på något sätt har hon väl fått veta att hon haft fel i frågan om vem som kan ta över hyreskontraktet, eftersom hon helt plötsligt ser det som en lösning. "Bara jag går med på att fortsätta min DBT med henne som vi gjort hittills" för "vi har haft så bra kontakt och jag behöver våra samtal som bollplank".
 
Sant. Visst. Vi får väl se...
 
Simon är dösne och tycker det är maffiametoder till att mobba ut oss. Vi ska betala själva, för då är detta inte deras "problem" längre. Men vi ska ändå fortfarande ingå under deras behandling. Då har dom minimerat utgifterna på oss, men har ändå fortfarande en inkomst för oss. Ni ska veta att 2-3000 spänn per dygn per person är en jävla massa pengar när man inte ens behöver betala någons hyra eller ge någon matpengar. Gångra detta på faktumet att dom kanske har en 30-40 klienter, varav två tredjedelar bor hos en familj som inte får mer än 10 papp i månaden för att ha någon placerad där. Vinsten är stor.
 
Men nu fick dom det dom ville från första början; att vi ska betala för lägenheten själva. Men det är lugnt, för det är vad vi vill också, om det krävs för att vi ska få behålla hunden. Ja, jag kommer få jobba mer. Men so what, för det är livet och också något jag/vi kommer få göra förr eller senare ändå.
 
Det ser ju så jävla bra ut när sjuksköterskan, som delar ut medicinen på mottagningen och är gift med chefen, åker på flera veckors semester i samband med indragningen på utgifterna.  Kommer tillbaka solbränd och med nyfixade naglar och pratar om den nya bilen osv. Men akut sjuk- och tandvård står de inte för längre. Inte heller färdhjälp som mopeder och cyklar till de klienter placerade långt ute på landet som behöver ta sig långt för att kunna hämta sin medicin varje dag. Good job, inte alls uppenbart.
 
Jag borde dock inte bry mig. Och det hade jag inte gjort om det inte vore för faktumet att de som är placerade (som jag var) blir drabbade. När de drar ner på "lönen" till familjehemmen så slutar familjehemmen engagera sig i klienterna. Jag tror ärligt talat att det hade stor del till att jag blev utskickad två månader tidigare än planerad utflytt, eller att de slutade prata med mig en månad innan de skickade ut mig, eller att de sa upp kontraktet med Ramlösa (RSU) ett halvår tidigare än avtalat i samband med allt detta.
 
Stenen sprider ringar på vattnet. Vilken våg drabbar vem värst?

Skulle du ge bort din bebis?

Doris växer så det knakar. Likaså gör min och Simons interaktion med samhället. Simon skulle på möte med frivården i Kristianstad och tog med sig Doris eftersom jag var på jobbet. Han hade knappt kunna ta sig fram genom stan, för varenda en skulle hälsa på henne och kommenterade hur fin hon va. När vi är ute och går med henne, åker buss eller tåg eller vad som hels, så är det verkligen nästan varenda en som vänder sig om och "aaaw, såg du? va sööööt".
 
Den här lilla flickan har förändrat mitt liv, genom att ändra min syn på människor i allmänhet. Simon säger det han också, att det märks att jag mår bättre. Jag har inte alls pratat om min ångest på det sättet som jag brukar annars. Den har definitivt inte varit så påtaglig som den brukar. Så som det blir när man har för mycket tid till att sitta och grubbla över sig själv, ens egenvärde, ens mening med livet.
 
Och nu vill dom här jävlarna ta henne ifrån oss.
 
Jag var inne på mottagningen i Helsingborg igår. Uppe på mottagningen var det en personal som frågade efter bilder på hunden och medan jag visar dom så kommer min behandlare och frågar vad detta är. Hon blir nästintill skogstokig. I kontraktet står det tydligen "ingen införskaffande av husdjur". Hunden ska bara prompt bort. Och när jag påpekar att dom inte sa ett jävla skit när vi skaffade marsvinen så var det tydligen en jävla skillnad... "För dom sitter i bur"? Deras argument är att om vi drar, så står dom där med en hund som dom måste göra av någonstans. Jag förstår det resonemanget, men jag förstår inte hur dom i sin jävla fantasi kan tro att vi skulle dra. För det första; vart ska vi dra? Det här är det enda hem vi har? För det andra; hade vi velat dra så hade vi nog gjort det för jävligt länge sen och inte efter 1 1/2 år i behandling, efter att vårt kontrakt gått ur, efter att vi fått egen lägenhet. I samma argument tillägger hon att dom "inte kan ta hunden", men de" kan låsa lägenheten"?
 
Hur fan tänker dom? Dom är oroliga över att vi ska dra och lämna djuren, samtidigt som dom låser ut oss om vi inte gör av med henne? Jävla puckon
 
Min behandlare sa att det hade varit helt annorlunda om det var vår egen lägenhet, med eget kontrakt. Jag sa att om det är faktumet att lägenheten är ett referensboende så fixar vi med hyresvärden så vi kan ta över den på en gång. Det kunde jag glömma, tyckte hon. Lägenheten är deras. Jag sa att jag vet att vi får ta över den. Hyresvärden har som krav att man ska få göra det om man sköter sig. Nej... Det kunde jag glömma. Stället är deras.
 
Dom kan bara glömma att hon ska någonstans. Jag kände hur min värld nästan höll på att gå under. Blodet försvann ur mitt huvud. Paniken var inte långt ifrån. 
 
Simon ringde hyresvärden på en gång. Hon kom upp och träffade Simon personligen. Sa att djur var inga som helst problem. Djur är vad "normala" människor skaffar. Inget konstigt. Lägenheten får vi ta över till vintern. Simon mailade soc också. De har stått på vår sida hela vägen hit. När de tyckte att vi skulle betala för lägenheten själva, så ringde min soc och skällde ut dom. När de tyckte att vi skulle stå för gymkort själva, skällde soc ut dom. Soc kommer nog inte uppskatta att dom ställer oss på gatan bara för att vi har en hund som hittills enbart fört med sig något positiv.
 
Så vill hon påstå att jag skapat det här problemet? Vi har haft hunden nästan två veckor. Inget har varit problem förrän nu. Simons behandlare har träffat hunden. Sköterskan på mottagningen har tittat på henne. Två andra som jobbar på Ramlösa har grattat oss. Vem skapar problem?
 
Vi har inte tagit återfall. Vi har inte hoppat av studierna. Jag har inte slutat jobba. Vi har inte kommit överens tider vi inte dykt upp på. Vi har inte gjort något annat än ett val som vi visste att vi behövde för att kunna må bättre. 
 
Det här påminner mig om när jag var placerad hos den första familjen. Dom kristna jävla asen. Efter en vecka sa jag "jag måste bort härifrån innan jag gör något, antingen mot mig själv eller mot henne, och då är det kört". Efter tre månader hade jag inget annat val än att straffa ut mig själv genom att ta ett återfall. 2 veckor i häktet var som rena jävla semestern. När man sitter i en cell och får komma ut en timme på 24, och man trivs, då är något jävligt fel! Hos den andra familjen hände en jävla massa på slutet som jag bara kan förklara som jävligt skumt. En serbisk ortodox familj med en helt annan mentalitet än vi annars har. Inte förrän de "kastade" ut mig 2 månader tidigare än jag skulle flyttat ut, trodde dom på mig. När ska dom lära sig att jag vet vad fan jag snackar om?
 
Jag är 26 år! Simon är 28! Vi börjar för fan närma oss 30 och vi blir behandlade som snorungar som vill skapa mer problem och drama än vad som är nödvändigt. När drama nu är nödvändigt?
 
Jag gillade min behandlare, trots alla varningar jag gett som ingen lyssnat på och ändå tvingas jag ta på mig skulden själv. Men igår fick jag nog. Nu kan hon ringa bäst fan hon vill och messa om hur orolig hon är över hur jag mår. Hon kan dra åt helvete. Jag har lärt mig på vägen hit att människor ska inte förlåtas. Fucka upp en gång och dra åt helvete. 
 
Det är min jävla mentalitet.
 

Andra människors liv i sina händer

Jag blir så jävla ledsen på människor som jobbar med att ta hand om andra människor, när det vikigaste av allt handlar om att "se människan", och det är det sista dom gör. Bara för att man inte kan göra något åt någons oro, så behöver det inte betyda att man ska isolera personen och låtsas som ingenting, tills ett litet piller knockar ut dom. Men det är så det funkar... Tro mig.
 
Igår var den en ren katastrofdag på jobbet. Jag kan hantera när de boende skriker och gråter eller ställer frågan ifall det ens finns någon som hör detta. Det är det jag är där för. Trösta dom. Lugna dom. Hålla handen, lyssna, prata och försöka svara på frågor. Det som är svårt att hantera är de medarbetare som ska bossa över en, och när det bossandet hindrar mig från att göra det jag faktiskt är där för. När det hindrar mig från att göra det jag får betalt för att göra, och framförallt som dom boende faktiskt betalar för att få när de bor där sina sista dagar i livet.
 
Jag blir så jävla förbannad när människor ta mig fan inte vet vad dom vill. När inget verkar duga så börjar man ju undra om de bara vill ha skit att gnälla över. Ställer man mycket frågor, så ställer man för mycket frågor. Då borde man veta, tycker de. Ställer man inga frågor, så borde man ha gjort det innan man gjorde ett antagande. Tycker de. Ena stunden ska man sluta stressa, för det smittar av sig på de boende. När det enda man egentligen gjorde var att vara alert. Andra stunden, när man sitter och håller dom sällskap efter någon fikastund, så är det "meningen att man ska jobba". Tycker de. Som om det inte var det man gjorde när man satt där hos dom, för att de inte ska vara ensamma.
 
Äldre har ofta väldigt många sjukdomar. Oftast så dödar sjukdomen före åldern. Oavsett om det är sjukdomar eller ålder, så när det börjar bli dags och kroppen lägger av mer och mer, så börjar man reflektera över livet och mycket frågor dyker upp. Har jag tagit tillvara på livet? Har jag gjort allt jag vill? Har jag gjort det rätt? Vad händer när jag dör? Har livet en mening? Oro, dödsångest, trötthet, kraftlöshet, magproblem, cancer, kateter, olika människor man ska förlita sig på. Vad är min uppgift om inte att få dom att känna sig så trygga som möjligt?
 
Man märker så väl vilka som har jobbat för länge. Det är som att de glömt bort varför de är där. Som om de kommer till jobbet och tror att det är hem de kommer. Vattna blommor och torka bord är viktigare än att kanske sitta hos någon med dödsångest och göra vad man kan för att få dom att må bättre? Man undrar vad de har för värdegrund och vad fan de ser hos sig själva, som gör att dom tycker det är ok att inte ens reflektera över om de gör rätt! Men samtidigt anta att andra inte har rätt!
 
Hur länge sen är det som de granskade sig själva och konsekvenserna av sitt handlande egentligen? Man är ingen jävla universalvetare bara för att man jobbat i vården 20 år. Snarare tvärtom, så kanske de borde komma ut och se annat i livet så de kommer ifrån sitt jävla tunnelseende och vidgar sina perspektiv lite. 

RSS 2.0