Mitt brev till min döda styvpappa
Jag har alltid sparat allt jag skriver och det händer då och då att jag läser igenom dom och blir påmind om perioder i livet som jag har glömt. Det här brevet är skrivet antagligen när jag är 15 år gammal eller så. Mamma hade då varit tillsammans med sin dåvarande sambo i ungefär 3 år och jag hade precis flyttat hem efter år omhändertagen av soc. Vi bodde ute på landet, 3 km till närmsta busshållplats och huset var det var värsta för ingenting var som det skulle varken innanför eller utanpå.
Varje gång vi ska "diskutera" så sitter du överlägset och talar om för oss att vi ska passa oss för att kliva över dina gränser och när vi säger något som inte passar dej så säger du åt oss att lägga av, bara för att du inte tycker våra ord är viktiga.
Har du någon gång, under alla bråk som varit, tänkt på att du faktiskt kan kliva över mina gränser? Du är stor, du kan slå mig när du tycker det jag säger passerar din gräns. Du säger alltid att jag ska passa mig jävligt noga. Men om jag skulle hota dej vid nåt tillfälle där du kliver över min gräns, eller säger åt dej att lägga av när jag inte håller med dej så skulle du ge mig en rak höger (detta kom att hända i framtiden också). Du kan ju inte säga att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad och bara syfta på andra. Du måste ju också leva upp till det själv för att andra ska vilja vara så mot dej. Men det går inte att prata med dej för allt man berättar för dej slänger du tillbaka i ansiktet på mig. Precis som den där måndagen.
Jag vet inte om mamma vänder dej mot oss eller tvärtom, eller om ni peppar varandra till att vara emot oss. Det jag känner är bara hur mammas avstånd mot mig växer för varje dag. Och ju mer jag försöker förklara, desto mer avstånd tar ni ifrån mig. Och nej, nu är det inte längre ansträngande för en familj att fungera normalt, nu är det rivalisering mellan oss barn och er föräldrar. Ni har levt er förbi den åldern jag är i, så varför kommer ni inte ihåg hur små bagateller kan vara så viktiga? Att en fest kan vara så viktig för att jag ska ha samma sak att prata om som mina polare diskuterar. Jag får bara höra att då är dom inga polare, men ni förstår inte hur viktiga dom är för mig oavsett om dom är äkta vänner eller inte.
Vad ska jag göra för att du ska sluta försöka ta min mamma ifrån mig? Vad har jag gjort dej som är så illa, så att du straffar mig med att ta min mamma? Förstår ni inte hur skönt det skulle vara, hur mycket det skulle betyda, om nån av er nån gång bara kunde krama om mig och be om ursäkt för det ni gjort mot mig? Om ni bara kunde erkänna era egna fel och brister, jämna ut hur ofta jag fått höra och erkänna hur ofta jag gjort fel.
När jag ber om något som skjuts till skolan eller hjälp med att reda ut något problem så får jag bara höra min ålder och att jag är så pass vuxen att jag kan ta eget ansvar för det. Men de dagar jag säger att jag drar till Norrköping eller när jag säger att jag inte vill hjälpa till med något, då får jag höra hur liten jag är och att jag har bara ett val och det är att göra som ni säger. Ingen av er verkar förstå hur förvirrande det är? Du gör inget annat än paja våra huvuden! Och schemat som ni (antagligen bara du) satt upp är utformat så att varken du eller mamma behöver göra något hushållsarbete alls. Du säger att vi ska äta i skolan för att vi ska spara pengar hemma, men jag tror det handlar om att ingen av er har lust att göra mat till oss. Du ville att jag skulle skaffa ett jobb att ha efter skolan, för då skulle ni ta pengar för mig till mat, hyra eller vad det nu var.
Inget var på det här sättet innan du klev in i våra liv och började domdera. Vi är också människor, trots att vi är barn och vi kan kollapsa den dagen vi inte orkar mer (vilket vi alla tre gjorde, var på sitt sätt). Den dagen vi alla tre sitter på psyk (jag hamnade där, flera gånger ungefär 5 år senare), ska du säga likadant då? "Det är ert egna fel"!? Den dagen nån av oss verkligen inte orkar mer och ställer sig på tågspåret. Ska du säga så då också? "Det var inte vårt fel"? Ska ni två skydda varandra med det resten av livet? Ingen av oss tre har en chans att behandla dej som du behandlar oss. Men, ingen av er kommer förstå hur mycket du kränker oss. Du är så fångade och fast i dina tankar på att ni bara gör rätt, så jag kommer aldrig kunna förklara på nåt sätt som når fram. Men en sak är klar, vi barn valde inte våra föräldrar, ni valde oss och DET är inte vårt fel. Och tro mig, hade jag kunnat välja så hade jag gjort det också. Jag hade gett mig själv ett bättre liv vad du nånsin kan.
Kommentarer
Trackback
