ToGrowYouGottaChange

Helt plötsligt en kväll, då vi sitter tillsammans och gör ingenting men har lipat till och från i flera dagar över att han måste flytta, så kände jag plötsligt en intensiv rädsla över att stanna kvar själv. Destruktiv som jag lätt blir och har mycket svårt att ta kontroll över. Då kom det som en uppenbarelse; jag kan inte stanna kvar. Och det är inte jag som är problemet. 

Vi båda måste bort, för vad vi båda gjort är att börja umgås med "fel" människor. Jag sätter ordet inom citat för att det är inte människorna i sig som gör nåt fel mot oss. Det är vi som inte kan umgås med vissa typer av människor pga vår bakgrund och svagheter hos mig. Ett av dom är att säga nej. Till nästan vad som helst.

Vår nya planering, som vi redan börjat jobba på, är att flytta båda två. Ni skulle sett hur det såg ut när 10 hårda år rann av Simons ansikte när jag sa detta. Hur han nästan började lipa när jag sa att jag nu förstår att han hade inte kunnat ägna en minut åt att inte oroa sig för mig. För han känner mig och vet också att utan honom så kan jag bli gränslös. Så, precis som när vi lämnade Jönköping så måste vi upprepa detta. I Jönköping hann vi förlora allt, jag menar allt, innan vi fick hjälp. 

Vi hade allt då som vi har nu. Vi hade hund och marsvin, eget hem, Simon hade jobb och jag försökte plugga i den mån jag kunde. Sen var vi där. Med allt vad vi kunde få med oss i varsin resväska med tak över huvudet var vi än kunde få plats. Och hemlös, behöva göra mig av med allt som vi jobbat så hårt för att få tillbaka, det får inte hända igen för då skulle jag ge upp. Nåt man kan göra på mer än ett sätt.

Idag har jag mitt diplom och mina meriter, Simon har kommit in på högskola, just nu har vi 12 smågrisar (som snart blir 8, tack o lov) och våran amstaff som vi alltid velat ha. Vi har fortfarande vårat egna hem och det är dags att flytta innan allt är utom räddning.

Vi har redan skickat våra personuppgifter till en annan mottagning åt det hållet vi planerar att flytta och står redan i kö på några lägenheter och har pratat med hyresvärdar. Med stöd av min mamma och Simons föräldrar så räddar vi oss själva.

För vi förtjänar att ha det bra. 

Hans mamma ringde (pappa ännu mer) mig vid nåt tillfälle. Och eftersom jag hade högtalare i för att kunna spela musik så när man svarar, med högtalare, så låter det som att man har världens party. 

Mummi... Om du vill bespara din son onödig oro... Säg inte sånt till han utan fråga mig först ist för att gissa.

Usch... Separationen tär på mig. Hans föräldrar förstår säkert inte vad jag faktiskt offrar för honom. Att inte ha sin bästa vän hos sig på morgonen. Sin terapeut när man lipar så man nästan går sönder.

Mummi... Du är som med Gizmo. Alldeles för överbeskyddande. Inte bra för varken vovve eller son. Glöm inte,  att bara för vi separerar, att jag behöver Simon eller er  mindre för det.

Jag älskar er och är så evigt tacksam för allt ni gjort och gör för Simon och förhoppningsvis har jag funnits i åtanke då.

Jag förstår inte hur det har kunnat bli såhär. Jag orkar fan inte. I  vilket fall som helst så åkte jag kom hem ifrån mamma igår. Simon hade tänt doftljus och, i samma rum som har jag en julbelysning på, som går runt hela rummet och som man kan ställa in på olika combos osv på. Sen låg vi i sängen tillsammans, precis på samma sätt (minus doftljusen) samma dag jag skulle åka, och grät när jag förklarade för han att anledningen till att jag åker och anledningen till att jag vill separera, är för hans skull.

 

Vi låg, bara höll om varandra, lyssnade på låtar med texter jag vet är viktiga för honom, och när ´jag förklarade allt detta så höll han med och han förstod.

 

Idag skulle vi flytta in allt i det lilla rummet (vi har två men bor som i en etta) som innan det var gästrum/"komma bort från verkligheten´"-rum, men så uppenbarligen behövde han ett eget rum. Där ingen stör han och kom ihåg detta... knappt någon har varit här. Än mindre "hängt" här. Men när vi varit på mottagningen, som var stängd och får därför ingen meds förrän imorgon men skitsamma,  så bara tvärvänder han. Blir den där elaka människan som jag inte känner. Säger saker som att jag har tagit hans värdighet, jag har stulit den och enligt honom är detta nåt min mamma håller med om.

 

Då höll jag på att explodera. Att använda den enda familjemedlemmen jag har just nu, att få hjälp av och komma hem till, det är att gå lågt. Och han visste det. För såna är vi alla, att när vi är arga så vill vi få den andre att känna mer ilska och ta ut den på en mer än den andra gör. Fan.. 12 år... Och det ska sluta såhär. Vi gav han ett helt eget rum för hans egna frid och för att jag ska kunna ha ett liv (de få ggr någon hälsar på) eller springa ut och in med Doris, vår hund, hela dagarna utan att störa. Genom att ha sin arbetsplats i "tv-rummet" så har jag ingenstans att ta vägen om vi bråkar. Där jag kan få frid. Och vi vet ju att psykiskt störda människor inte bara är jobbiga gernom att existera och borde avrättas framför en massgrav eller något, vi behöver en plats att slappna av på.  Få andas, Vara. Meditera. Existera.

 

Nu är iaf hans skrivbord och hans bokhylla där inne. Även rumsavdelaren som jag älskar så mycket men får inte plats eftersom den säng, gjord på två tjocka madrasser och två ytterligare tunnare madrasser för det är ju så.... ´Vem vill sova bredvid någon man precis bråkat med?

 

Aja... återkommer.

Jag är ju som sagt psykiskt störd. Manodepressiv. Deprimerad. Ledsen. Manisk. Ångestfylld. Ångerfull. Alla negativa ord man kan komma på om psykisk ohälsa. Det är för simons skull som jag åker hemifrån ett tag.