ToGrowYouGottaChange

Det sitter inte bara i bröstet. Som när man har en sömnparalys och en varelse sitter på ditt bröst, så du knappt kan andas och ibland tror att lungorna ska kravera. Du kan nästan inte andas. Hjärtat slår hårt och fort och andetagen är så ytliga att man nästan hyperventilerar. 

 

Och det är bara i bröstet.

 

Den i magen är inte rolig heller. Det är som en kombination av fjärilar, som när man ser fram emot något, blandat med en känsla av att behöva gå på toa. En obehaglig och utmattande rastlöshet. Inga fjärilar som kittlar. Bara stör.

 

Och det är bara i magen.

 

Den i huvudet får en emellanåt att undra om man orkar stå ut lite till, eller om man ska hänga sig här och nu. En yrsel som till och från får en att tro att man ska svimma när som helst. Synen blir suddig emellanåt, eller så blixtrar det för ögonen, och det känns som att man ska falla ihop och spasma.

 

Det är bara i huvudet.

 

Sen har vi själen och känslorna. Varenda gång så blir man lika förvånad över att den kommer tillbaka, för den tiden man varit utan gör att man glömmer rätt fort att den existerar och faktiskt är en del av dej. Varenda gång jag är fri ifrån den så hoppas jag att det är för alltid den här gången. Att jag aldrig mer ska behöva känna något så obehagligt och outhärdligt igen.

 

Det är på dagen två veckor som ångestfri. Jag var nästan övertygad om att jag aldrig mer skulle behöva oroa mig, så det här överraskadade mig ordentligt. Och den kom när jag över telefon pratade med två av de bästa människorna jag träffat, särskilt i det livet jag levde innan. Jag vill inte säga att det beror på dom, eller att dom är orsaken. Jag tror att triggern låg i att dom har så mycket smärta inombords, båda två, och problemen dom har kan jag inte hjälpa dom med. Och som den högkänsliga människa jag är, som inte haft förmågan under året på gatan att kunna finnas där för dom som jag vet att dom har behövt, för jag själv varit så sjuk, så känner jag att vad är jag för fucking vän som nu är fullt funktionell och jag kan inte ens förmå mig att ringa upp dom igen. Jag har haft ångest som lamslagit mig, detta är ingenting jämfört med panikångest, och ändå blir jag lamslagen och känner mig så fucking ynklig.

 

Jag vill mer än vad jag kan. Vad fan gör jag??? Står ut. Tar min nattmedicin. Går och lägger mig och sover och hoppas det är borta imorgon.

Jag har gått på stesolid i en vecka nu och kan säga att det är många år sedan som jag var såhär ångestfri som jag är nu. Och framförallt har jag nog aldrig varit ångestfri såhär länge utom när jag har självmedicinerat med just bensodiazepiner. Jag är inte påverkad. Jag får alldeles för små mängder. Jag är bara fri. Så skrollade jag igenom min dagbok som jag skriver i för hand och hittade den här dikten som jag skrev i mars. Dvs i början på min behandling, och den påminde mig om hur ångest känns för man glömmer det rätt snabbt när man väl blivit kvitt den.

 

Du sitter som ett virus i min kropp

Styr mina impulser, finns inget stopp

Springer för mitt liv som ett gatulopp

Är det konstigt att kroppen vill ge opp

Ögon rinner, på kinden inte torrt

Vill passa in men är nog fel sort

 

Får ofta ont i huvud och varenda muskel

Hör allt men bryr mig inte om så mycket

Tar till mig fördomar, vad alla än tycker

Känner mig som ett lås utan rätt nyckel

Måste börja om, nytt kapitel, nytt stycke

Bort från allt skitsnack och allt hyckel

 

Jag slår ihop händerna och ber till en högre makt 

Och talar högt som om någon hörde vad jag sagt

 

När jag läser den här dikten så tänker jag bara att såhär tänker jag aldrig må igen. Jag vågar inte säga att jag aldrig kommer ta droger igen för skulle jag ta ett återfall så har jag inte bara misslyckats, då har jag även ljugit för mig själv och andra som det löftet betyder mycket för. Men det är ingen väg jag tänker gå och vad som än sker så tänker jag aldrig riskera att bli av med mina mediciner som får mig att slippa må sådär. Och för dom som inte vet, där jag hämtar mina mediciner lämnar man urinprov 2 ggr i veckan och skulle nåt prov visa på nån substans som krockar med nån av ens mediciner så tar dom bort det för en. Och det finns inget i världen som är värt det. Inte bara tack vare mediciner. Det handlar om självrespekt, det handlar om kärlek till sig själv och kärlek till dom som bryr sig om en. Det är dags att fatta att jag skadar andra genom att skada mig själv.

Det är spikat nu. Jag ska till ett stödboende i Kristianstand som heter Boendebasen. Förra gången jag bodde där så gick det inte alls bra. Efter två veckor knappt så blev vi utskickade tack vare att jag slarvade med medicinerna. Det var så vi hamnade på gatan andra gången på det året jag var hemlös. Men trots det så känns det bra och tryggt att komma dit.

 

Man låser in sina mediciner i ett skåp som är nere hos personalen. Man lämnar urinprov en gång i veckan. Och på en vecka kan man fula hur många ggr som helst eftersom det mesta sitter i upp till fyra dagar, men nu kommer jag pissa två gånger i veckan på laro med. Och skulle jag vara positiv så åker jag ut på gatan igen.

 

Allt blir bättre såhär. LARO i Kristianstad erbjuder ju också olika typer av stöd och behandling som jag kommer ta tillvara på. Och så har jag bestämt mig för att börja arbeta så jag kan börja betala av mina skulder. Försörjningsstöd är jag redan inskriven hos och där får jag 4000 i månaden utöver hyran för stället. 

 

Jag har mycket att se fram emot.

Det är så jag uttrycker mig när jag delar med mig av någon substans. Jag hjälper den personen. Likadant när jag ber om en substans. Kan du hjälpa mig? Och oavsett vilken substans det är så refererar man till den som att "känna" något. Antingen får man frågan: kändes det något. Eller så säger man att det man fick var bra för att man "känner" något.

 

Jag tycker detta talar ganska mycket för sig självt. Att man gått på droger så länge att utan droger så känner man inte något. Användandet av substanser har liksom satt en ribba för huruvida man känner något, och utan dom så finns det ingen naturligt sätt att känna något på.

 

För det är så mitt sug yttrar sig. Jag vill känna något utöver det jag redan känner. Det jag redan känner är ju oftast ångest av en eller annan grad, eftersom den är kronisk, och jag vill ha något som tar bort den känslan och ger mig tillfredställelse. 

 

Mitt sexliv är förstört pga mitt missbruk av droger i 17 år. Sex på något som får en att må bra är det bästa som finns, så sex utan droger ger ingenting. Det är något man mer eller mindre bara vill ha överstökat och är något jag offrar mig för, för den andres skull. 

 

Där ligger lite mina förhoppningar på stesoliden och att den ska fungera lika bra som sist jag hade den utskriven. Jag hoppas att jag ska bli den Carro jag egentligen är och mår som en normal människa gör när dom mår bra. Det är den enda jag vill. Blir det så, att den fungerar som jag vill, så har jag redan bestämt mig för att jag ska ut i arbetslivet och jobba, samtidigt som jag studerar till lastbilsförare. Jag är bara rädd för att den kanske inte har samma effekt den här gången, för sist jag hade den så hade jag mycket djupare problem med känslor, ångest, paranoja, psykos, och den här medicinen tog bort precis allt det och då ringde jag runt och började ta tag i sånt som skulle ta mig bort ifrån gatan. Men så ryckte dom medicinen för mig för att jag inte lyckades blir ren på rökat. Fy fan vad jag hatar att vara efterklok.

 

Men, kommer den här medicinen få mig att känna något? Kommer det bli någon stor skillnad nu när jag inte är lika djupt ner i skiten som förra gången? Det ska bli intressant, för blir jag av med ångest och fobier, som sist, så blir det en mirakelmedicin som gör att det inte finns några gränser för vad jag kommer att kunna uträtta med mitt liv.

 

Och isf, har jag en ljus framtid framför mig. Och jag grämer mig inte ens i att jag inte blir vuxen förrän nu, 34 år gammal, utan glädjs åt faktumet att jag inte spenderat hela livet på att inte komma någonstans.

 

Sen var det en gemensam vän som dog nu förra veckan. Han gick mycket på tjack för att orka jobba, så han hade väl en skyhög puls från både droger och arbete, så hans kropp pallade inte tillslut utan han fick en jättestroke och blev hjärndöd. Och det är ju den framtiden jag har också, om jag inte slutar nu. Jag har redan gjort saker jag inte ska göra. Varit ute och druckit alkohol, men jag har ändå stoppat det vid en viss gräns och sett till att komma hem i slutändan. Men jag ska inte hålla på med det heller, bara för att det är lagligt. Det är en drog oavsett och jag måste börja fatta det.