Ut och in, in och ut

Nu sitter jag här tre fyra månader senare på en tågstation i väntant på tåget som ska ta mig till mamma. Dom skrev ut mig för andra gången på 3 månader idag för ett prov som visade fel, så istället för att vänta på verifieringen som kommer visa om jag rört något eller inte (vilket jag definitivt inte gjort) så skriver dom ut mig. Jag gick ju raka vägen till LARO och dom kommer anmäla dom för tjänstefel. Nu när jag gått igenom en avgiftning och i tre månader bott på gatan och kämpat arslet av mig för att inte sidomissbruka, då ska jag fan heller inte behöva ta konsekvenser för något jag inte gjort. Det ska bli kul när verifieringen visar rent, då kommer dom ångra att dom skrev ut mig innan dom ens fått svaren därifrån.
 
Så nu sitter jag på stationen i Hässleholm och väntar på tåget till Nyköping. Jag är hellre hos mamma en vecka, on safe grounds, så åker jag tillbaka ner och ser om dom fått svaren då. Annars får  väl vända på klacken och åka tillbaka upp dit igen. 
 
Återkommer med känslor och grubblerier i nästa inlägg för just nu är jag alldeles för besviken och jag vill inte uttrycka mig utifrån känslorna jag har just nu. Det kan bli fel då...

Orkar du med mina detaljer?

Det sitter inte bara i bröstet. Som när man har en sömnparalys och en varelse sitter på ditt bröst, så du knappt kan andas och ibland tror att lungorna ska kravera. Du kan nästan inte andas. Hjärtat slår hårt och fort och andetagen är så ytliga att man nästan hyperventilerar. 
 
Och det är bara i bröstet.
 
Den i magen är inte rolig heller. Det är som en kombination av fjärilar, som när man ser fram emot något, blandat med en känsla av att behöva gå på toa. En obehaglig och utmattande rastlöshet. Inga fjärilar som kittlar. Bara stör.
 
Och det är bara i magen.
 
Den i huvudet får en emellanåt att undra om man orkar stå ut lite till, eller om man ska hänga sig här och nu. En yrsel som till och från får en att tro att man ska svimma när som helst. Synen blir suddig emellanåt, eller så blixtrar det för ögonen, och det känns som att man ska falla ihop och spasma.
 
Det är bara i huvudet.
 
Sen har vi själen och känslorna. Varenda gång så blir man lika förvånad över att den kommer tillbaka, för den tiden man varit utan gör att man glömmer rätt fort att den existerar och faktiskt är en del av dej. Varenda gång jag är fri ifrån den så hoppas jag att det är för alltid den här gången. Att jag aldrig mer ska behöva känna något så obehagligt och outhärdligt igen.
 
Det är på dagen två veckor som ångestfri. Jag var nästan övertygad om att jag aldrig mer skulle behöva oroa mig, så det här överraskadade mig ordentligt. Och den kom när jag över telefon pratade med två av de bästa människorna jag träffat, särskilt i det livet jag levde innan. Jag vill inte säga att det beror på dom, eller att dom är orsaken. Jag tror att triggern låg i att dom har så mycket smärta inombords, båda två, och problemen dom har kan jag inte hjälpa dom med. Och som den högkänsliga människa jag är, som inte haft förmågan under året på gatan att kunna finnas där för dom som jag vet att dom har behövt, för jag själv varit så sjuk, så känner jag att vad är jag för fucking vän som nu är fullt funktionell och jag kan inte ens förmå mig att ringa upp dom igen. Jag har haft ångest som lamslagit mig, detta är ingenting jämfört med panikångest, och ändå blir jag lamslagen och känner mig så fucking ynklig.
 
Jag vill mer än vad jag kan. Vad fan gör jag??? Står ut. Tar min nattmedicin. Går och lägger mig och sover och hoppas det är borta imorgon.

Tänkte men sa inget

Jag börja inlägget med att dela med mig av en händelse som triggade mig idag. Personalen kom med andan i halsen och sa att jag skulle till VC och ta blodprover idag. Jag kände hur jag blev yr och tänkte ju direkt att jag och mina "magiska" krafter  känt av detta, för alltid, precis som den här gången som blir jag liksom "skenhög" att känna en nål i min arm,
 
Direkt började min missbrukahjärna tänka på alla substanser jag kan ta utan att någon nånsin märker det för antingen har jag det redan på recept eller så syns det inte på urinprov, eller så hinner det gå ut mellan gångnerna som jag ska lämna urinprov. Men så sa jag till mig själv att "Carro, nu får du väl för fan skärpa dej. Nu är det svart eller vitt som gäller, det finns inga gråzoner längre". Missbruk är inte bara att stoppa i sig substanser, det är ett beteende också. Gör jag mig inte av med beteendet så spelar det ju ingen roll hur ren jag är.
 
Bara för idag. Jag får inte glömma det.
 
För imorgon ska jag prova mina vingar. Jag åker till boendet i Kristianstad och kommer lämna urinprov varje vecka på boendet men dom får ju även slänga ut en vid misstanke eftersom det inte är allt som syns på prover heller. Så jag kommer lämna sammanlagt tre UP:n i veckan,  och visst... vill man fula så kan man ju det. Men hur långt kommer jag då egentligen? Jag tror inte jag bli lastbilsförare iaf, något som är min dröm.

Hjälp. Jag vill känna något.

Det är så jag uttrycker mig när jag delar med mig av någon substans. Jag hjälper den personen. Likadant när jag ber om en substans. Kan du hjälpa mig? Och oavsett vilken substans det är så refererar man till den som att "känna" något. Antingen får man frågan: kändes det något. Eller så säger man att det man fick var bra för att man "känner" något.
 
Jag tycker detta talar ganska mycket för sig självt. Att man gått på droger så länge att utan droger så känner man inte något. Användandet av substanser har liksom satt en ribba för huruvida man känner något, och utan dom så finns det ingen naturligt sätt att känna något på.
 
För det är så mitt sug yttrar sig. Jag vill känna något utöver det jag redan känner. Det jag redan känner är ju oftast ångest av en eller annan grad, eftersom den är kronisk, och jag vill ha något som tar bort den känslan och ger mig tillfredställelse. 
 
Mitt sexliv är förstört pga mitt missbruk av droger i 17 år. Sex på något som får en att må bra är det bästa som finns, så sex utan droger ger ingenting. Det är något man mer eller mindre bara vill ha överstökat och är något jag offrar mig för, för den andres skull. 
 
Där ligger lite mina förhoppningar på stesoliden och att den ska fungera lika bra som sist jag hade den utskriven. Jag hoppas att jag ska bli den Carro jag egentligen är och mår som en normal människa gör när dom mår bra. Det är den enda jag vill. Blir det så, att den fungerar som jag vill, så har jag redan bestämt mig för att jag ska ut i arbetslivet och jobba, samtidigt som jag studerar till lastbilsförare. Jag är bara rädd för att den kanske inte har samma effekt den här gången, för sist jag hade den så hade jag mycket djupare problem med känslor, ångest, paranoja, psykos, och den här medicinen tog bort precis allt det och då ringde jag runt och började ta tag i sånt som skulle ta mig bort ifrån gatan. Men så ryckte dom medicinen för mig för att jag inte lyckades blir ren på rökat. Fy fan vad jag hatar att vara efterklok.
 
Men, kommer den här medicinen få mig att känna något? Kommer det bli någon stor skillnad nu när jag inte är lika djupt ner i skiten som förra gången? Det ska bli intressant, för blir jag av med ångest och fobier, som sist, så blir det en mirakelmedicin som gör att det inte finns några gränser för vad jag kommer att kunna uträtta med mitt liv.
 
Och isf, har jag en ljus framtid framför mig. Och jag grämer mig inte ens i att jag inte blir vuxen förrän nu, 34 år gammal, utan glädjs åt faktumet att jag inte spenderat hela livet på att inte komma någonstans.
 
Sen var det en gemensam vän som dog nu förra veckan. Han gick mycket på tjack för att orka jobba, så han hade väl en skyhög puls från både droger och arbete, så hans kropp pallade inte tillslut utan han fick en jättestroke och blev hjärndöd. Och det är ju den framtiden jag har också, om jag inte slutar nu. Jag har redan gjort saker jag inte ska göra. Varit ute och druckit alkohol, men jag har ändå stoppat det vid en viss gräns och sett till att komma hem i slutändan. Men jag ska inte hålla på med det heller, bara för att det är lagligt. Det är en drog oavsett och jag måste börja fatta det.

Stesolid

Jag kommer ihåg när jag skulle få LARO 2013. Jag tänkte att om jag bara får suboxone mot mitt opiatberoende så kommer allt lösa sig. Ack så fel jag hade. Jag trodde ångesten skulle bli mindre, men borde veta att jag bara skulle bli av med den ångesten som var relaterad till avtändningen på opiater. Inte ångesten i övrigt. Det slutade med att jag åter fick problem med humörsvängningar och depression. Jag vet nu att det är en vanlig bieffekt, dessutom, av just suboxone. Ändå måste jag ha den, för utan den finns det inte en chans att jag kan hålla mig ren. Det finns få grejer som är värre än att tända av på sub.
 
Så då var mitt opiatberoende löst, men ångesten fanns kvar. Något jag inte hade räknat med, och något som varit orsaken till alla mina återfall i sidomissbruk. Men så 2020 fick jag chansen att prova ha stesolid i min medicinska behandling också. Och helt plötsligt, ångestfri för första gången utan olagliga droger, lyckades jag med en massa saker jag annars har problem med då jag även har social fobi till och från som också gör att jag har jättesvårt att ringa telefonsamtal eller få något gjort alls. Jag kunde helt plötsligt fokusera, organisera och framförallt utföra mina planer. Det var som att någon med ADHD fick medikenet/ritalin/concerta. Helt plötsligt visste jag exakt vad jag skulle göra och i vilken ordning och jag gjorde det också.
 
Det som gjorde att jag blev av med stesoliden ganska snart igen var faktumet att jag var hemlös och umgicks med enbart missbrukare och jag vill inte avsäga mig mitt egna ansvar, det var ingen som tvingade mig att röka på och skjuta amfettamin, men det var få som inte uppmuntrade mig och jag behövde uppåt för att orka och neråt för att komma ner.
 
Nu ska jag få chansen igen och jag pratade med läkarn så sent som igår. Han bad mig hitta ett laro som kan ta emot mig efter att jag är klar med min behandling här på Ebba, som HVB-hemmet heter, som godkänner att man har stesolid utöver suboxone. Jag hittade ett i Norrköping, och det betyder att jag sätts på stesolid när som helst nu. Åh vad jag ser fram emot det. Att kunna tänka klart och tydligt, att våga ringa mina egna samtal, att slippa den jobbiga känslan av prestationsångest och ångest överhuvudtaget inför precis allt. Det betyder att jag kommer inte vara begränsad av mig själv och jag har så mycket planer som jag vill ta itu med och som bara ligger och väntar. Jag ska plugga till lastbilsförare om jag inte har någon spärrtid pga min dom till tre års skyddstillsyn för bilstöld. Isf kan jag fortfarande plugga teori och kanske lite andra oberoende kurser bara för att lära mig saker eller utöka kunskaper jag redan har.
 
Med stesolid kan jag få ett liv som jag VILL leva, som jag KAN leva, för jag har ingen ångest som begränsar mig. Äntligen kan saker och ting börja gå vägen för mig. Och framförallt, fy fan vad skönt det ska bli att slippa må dåligt mer eller mindre hela tiden.
 
 

En svacka

Jag pratade med psykoterapeuten igår om min depression som jag haft ett par veckor nu. När jag blir deprimerad så blir jag knapt nedgången. Jag blir bara tom. Jag känner ingenting och tycker ingenting. Inget är roligt. Jag ser inte fram emot nånting. Det är som att leva i ett vakuum.
 
Jag är så trött på att hamna här. Och jag vet vad man ska göra för att ta sig ut ur det och jag gör det. Följer med och rider, går på gymmet, deltar i de flesta aktiviteter, även fast jag inte alls har någon lust med det. Försöker liksom kicka igång hjärnan till att känna nånting. Oavsett om det är lättnad som efter gymmet. Prestation, som efter en ridning. Och tillslut kommer jag ur svackan, men var det pga aktiviteter eller för att jag nu varit nedstämd tillräckligt länge.
 
För det enda jag egentligen vill göra när jag är deprimerad så är det att sova. Så om det ska ta lika lång tid oavsett, för det tar generellt sett två tre veckor att komma ur en depression, varför kan jag inte bara få sova bort den då?
 
Där har vi det igen med att andra tycker att man borde ditten och datten, medan en själv inte har lust med nåt. Vad är det som säger att vad andra tycker är bra för en, verkligen är bra för en? Ofta när jag gör dessa aktiviteter så är chansen lika stor att jag kände att jag inte gjorde tillräckligt och då blir ju svackan bara längre för allt blir till misslyckande på ett eller annat sätt.
 
Men jag tror det börjar släppa nu. Lite i taget. Nu, vilken dag som helst, vaknar jag och är på bra morgonhumör och är full av energi som sitter i hela dagen. Jag var ju där för inte länge sen. Jag var uppe 5-6 på morgonen och njöt av att se solen gå upp och sprang här hela dagarna och donade och mådde jättebra,
 
Sen kom återfallet...
 
 

Återfall

Jaha. Då hade jag ledighet hem till min mamma i torsdags förra veckan. Meningen var att vi skulle spendera helgen ihop. Kanske få lite grejer packat och flyttat. Men framförallt bara vara med varandra. Mamma är viktigast i mitt liv och har alltid varit. Även om jag många gånger har behandlat både henne och mina syskon som att dom är allt annat än viktiga.
 
Jag landade i Nyköping och skulle ta bussen ut till Tystberga och tänkte att jag kunde vara hemma hos en killkompis under tiden. Där blev Carro onykter och då handlar hon inte rationellt. Därifrån åkte jag med en annan killkompis förbi systemet och långt ut i skogen och drack lite till. Vaknade dagen efter med den värsta migränen jag nånsin haft. Kunde liksom inte röra mig. Det enda som hjälper mot bakfylla är mer alkohol. Och när jag fick mer alkohol i kroppen tyckte jag det var jättesmart att köpa grejer.
 
Så jag tog ett återfall. Och det som hände var inte att jag mådde bra. Jag började få ångest för jag visste att jag skulle hem till min mamma och titta henne i ögonen med pupiller stora som tefat. Men när jag äntligen, efter mycket om och men, kom hem till Tystberga på lördagen och förväntade mig svordomar och avståndstagande, så slutade det med att vi satt och pratade i flera timmar om hur vi båda kände inför detta som nu hade hänt. Jag har alldeles för mycket respekt för min mamma för att ljuga om en sån här sak. Det slutade med att vi somnade skavfötters och jag fick ligga hos min mamma och känna mig sådär liten  och trygg som jag alltid gjort hos henne.
 
Och vad lärde jag mig? Att jag behöver inte droger för att må bra. Och jag ska inte dricka alkohol för jag blir helt vild och gränserna suddas ut. Men jag satt åtminstone med ett gäng härliga människor så sällskapet ångrar jag inte en sekund av. Jag ser fram emot att umgås utan att ta något själv. För jag vet att jag klarar det om jag bara ger fan i att kludda med mina mediciner.

Varför övergav du mig?

Du lovade att det alltid skulle vara vi. Oavsett vad skulle du alltid i slutändan tro på mitt ord no matter what others say. Vi var ju överens om det. Att inte låta någon eller något få sära på oss. Du hade varit otrogen. Jag var otrogen. Men vi lovade varandra att inte ens det skulle låtas komma emellan. Jag förlåt dej pga mina egna brister.

Men det är väl det som är problemet. Du kan inte reflektera över hur dina egna handlingar påverkar andra människor. Varför skulle jag annars gå iväg gråtandes med bruden du knullat medan hon tröstade mig.

Jag förstår om jag har gjort ditt liv till ett helvete där nere. Jag hadedej på ett halster, av ren omtanke. Jag orkade inte få se dej få stryk mer och jag aldrig gjort något för att förtjäna att se dej få bli misshandlad. Men alla som var med och slog gjorde det använde mitt namn och menade på att det ni inte kunde göra mot mig som tjej fick Ronny ta. Ni visste att Ronny var så korkad. För ni känner honom och vet att han inte är Bright.  

Men ni var allt utom hans vänner. Vänner slår inte vänner pga deras brudar. Vänner uppmuntrar inte en kille göra slut för han är inte sig själv. Ibland är att vara sig själv kanske inte bra för en. Han hade aldrig så lite skulder som när jag var där.
Min moral var att aldrig låna helt helst. Men i nödfall men då måste man ha en bra deal och man slutar inte svara i luren för man inte kan hålla den delen. Och så länge pengar finns så köper man inget förrän skulden är betald.

Jag tror nog ni där fick en skev bild av mig för jag var psykotisk och kunde inte riktigt visa och stå för vem jag var. Och oftast när jag höll en deal så lät jag Ronny få cred för den. 

Jag ville verkligen ditt bästa Ronny. Och det var värt alla tjafs om pengar och vad det skulle användas till för jag vågar inte tänka på vad för skit du sitter i nu med brottsliga nätter och ditt sätt att krita här och var.

Men jag inser också att all skit jag fick stå för som egentligen aldrig berörde mig egentligen, men som jag varken ville eller tänkte sätta någon annan för, den är inte du värd för hade du uppskattat och sett vad jag offrat för dej så hade du inte hatar mig.

Mitt goda överstiger mina misstag precis som jag förlåt ditt misstag för din godhet överstiger det. Men nu har du som du vill ha det. Du kan skylla alla dina fel på mig och spela på offerkoftan om hur kuvad du var.

Har du berättad hur kuvad jag var? Hur jag var inte den Carro jag brukar. Försökte du få någon att förstå hur jag mådde i vårt hem som uteliggare och beroende av helt olika substanser men båda ville ha av det den andre var beroende också. Berätta du om min psykos och hur fittig du kunde va som mest när jag behövde din trygghet som mest?

Tvivlar på det. Du vinklar sanningen till din fördel i precis allt annat. Är det någon du är lojal emot så är det personen med påse.

Varför knarkar man?

Det finns inget generellt svar på det, men jag vet att många undrar. Mina syskon är ett bra exempel. Mamma också. Främmande människor har frågat. Varför knarkar man? Vad får man ut på det? Och det finns nog lika många svar som det finns missbrukare eller beroende. Det verkar ju inte bero på hur har man växt upp eftersom jag träffat minst lika många med bra uppfostran som ändå söker sig dit. Det kan inte bero på bara dåligt mående för jag vet missbrukare som aldrig känt känslan ångest, ånger  eller så. Det kan inte vara socialt, för jag vet lika många som sitter själva och gärna drar sig undan när de pundar, likaväl som det finns dom som söker sig till gemenskapen.
 
Droger för samman samhällets riktiga one of a kinds och gör att man både träffar och blir vänner med de mest originella personerna. Tyvärr inte ofta i någon positiv mening, utan precis som jag träffat riktigt coola karaktärer så har jag nog mer stött på riktiga psykopater. Dom där som sätter standarden att oss pundare vill man inte ha med att göra för vi stjäl allt vi kommer åt och ljuger om precis allt även fast man inte behöver för så är det att vara manipulativ. Fast enligt mig så är det något som är manipulativt så är det sanningen. Lyckas man använda sanningen för att manipulera, då är man bra på det man gör. Inte bra som människa, eller cool eller grym, utan bra på det man gör som sagt.
 
Jag har pundat med de flesta sorters pundare. Om man nu vill kalla dom för en sort. Det finns de som tar droger mot smärta och deras missbruk börjar oftast med att vården skriver ut preparat mot smärta som dom blir beroende av och genom att vända sig till den svarta marknaden så utökas det med andra droger också. Det finns dom som tar droger för att orka med sina kriminella jobb. Antingen döva sig för att fixa att slå sönder människor eller ta nåt uppåt för ut och baxa, något som blir ett jobb och som dom vill kalla för jobb när det egentligen bara är brist på arbete eller något annat göra. Sen finns det dom som pundar bara för dom tycker om att göra det och har mer eller mindre fungerande liv vid sidan av drogerna. Till och med familjer, som oftast inte vet något. Och så har vi oss, med en tomhet inom oss som vi försöker fylla ut. Vi som inte riktigt passar in någonstans och genom drogerna finner vi en gemenskap där det är ok att vara annorlunda. Du ska vara annorlunda. Du blir en karaktär som man ser upp till om du är udda. 

Efter att jag dog

Att jag överhuvudtaget blev paranoid och psykotisk vet jag nu i efterhand berodde på att jag är en HSP. Alltså en högkänslig person som känner av mer än det som bara syns och finns att ta på. Jag känner när det är fel på människor oavsett hur trevliga dom är. Det var många gånger vi satt samlade och delade på en joint bland trevliga människor och jag märkte att många kände peace and love. Men jag kunde inte göra det. För jag visste att nån av dom här människorna har ett mörker i sig som maskeras av ett leende eller delandet av en massa filosofiska tankar.
 
Alla människor som fick mig att känna såhär, fick vi så småningom problem med. Mörkret hos dom uppdagades och där fick jag alltid mina paranoida känslor bekräftade, vilket gjorde att jag kunde aldrig njuta i ett sällskap. Jag känner av de människor som inte mår bra och som döljer sina psykiska störningar som dom ofta är bra på att maskera med att vara övertrevliga. Det är så psykopater fungerar.
 
Jag har dessutom en barndom som är grundad på mobbing och misshandel på alla nivåer och har alltid haft ett utanförskap. För det mesta självvalt utanförskap för redan på dagis kände jag energier från andra människor som inte mådde bra, vilket gjorde att jag inte kunde må bra i deras sällskap heller. Detta är ju såklart inte deras fel, men eftersom jag inte förstod detta då så har det resulterat i att jag mått dåligt i hela mitt liv och levt med en ångest som jag antagligen föddes med.
 
Min läkare frågade mig om jag hade någon teori om varför jag alltid haft ångest. Var den grundar sig någonstans. Jag visste ju att min mamma mått dåligt hela livet. Jag minns som liten när hon var apatisk och sov hela dagarna, vilket man gör när man har ångest och är deprimerad. Jag svarade att jag tror jag har känt av mammas känslor redan i hennes mage och att det könslomässiga hon bar på överfördes på mig och gjorde att jag föddes med oro, ångest och sömnbesvär. Han blev både fascinerad och imponerad och han höll med om att det lät väldigt logiskt.
 
Så jag levde med dom här förmågorna, jag är överkänslig och kommer alltid klinga på kanten till psykos på grund av det. Men när det slog över nere i Skåne och det jag hörde och såg är jag idag övertygad om att bland allt oljud så försökte särskilt en röst nå mig. Kalla den för magkänslan, eller längtan, för den sa mig att jag måste bort härifrån. Något försökte vägleda mig bland allt oljud jag hörde och det kaos jag kände och det var det som hände när jag dog. Detta "något" lät mig tillslut kravera och vid dödens brink stod detta "något" mellan valet och kvalet att återkalla mig hem, alltså dö för att slippa smärtan jag bar på, och att väcka mig igen med vissheten att då väntar något som kommer ta mig ur situationen och då kommer jag vakna med tacksamheten att jag överlevde men sen när oljuden upphör så kommer jag kunna känna och avgöra varifrån denna "kraft" kommer och vart den vill föra mig.
 
Idag finns inte slumpen för mig längre. All slump är där för att testa en och det är menat att man ska klara det. För jag är färdig med det hårda arbetet och har nu den erfarenhet jag behöver för att vara tillräckligt öppen och veta bättre, och därmed borde jag klara de prövningar som nu läggs framför mig och dom kommer leda till en personlig utveckling som aldrig kommer ta slut. Och det är något jag ser fram emot. Jag ser allt det lilla nu och jag ser hur allt hänger ihop.
 
Jag vill inte kalla detta gör Gud, för det är att begränsa något som är mycket större. Karma ingår i detta och när karman stiger in så måste man vara öppen för att det man får tillbaka kan vara så litet men så viktigt att man måste vara tillräckligt öppen och observant för att kunna se och märka när det jag ger börjar komma tillbaka.
 
Jag säger som min behandlare sa, man måste döda egot för att kunna födas på nytt. Och jag dog, bokstavligen talat, och nu är jag lyhörd och vet vad universum vill säga mig och jag märker när jag blir testad och för första gången klarar jag dom. Jag behövde alltså gå igenom skiten jag varit med om för den har härdat mig och öppnat mig. Jag känner och har kontakt med det som är större än mig själv.

Tillbaka till missbruket

Efter att ha skickat pojkvännen tillbaka till Skåne tänkte jag att nu är alla problem ur världen. Men det var inte riktigt så enkelt.
 Substansen vi hade missbrukat hade lämnat ett spår. Nåt halvår efter att han hade åkt, ett halvår av vanföreställningar som jag inte visste om dom var på riktigt eller inte. Jag är van vid att se och höra sånt som inte finns när jag är påtänd. Men nu var jag ju helt drogfri och därför måste ju ungarna som stalkade mig utanför fönstrena vara riktiga. Men jag insåg tillslut att dessa röster och människor inte fanns. Då kom något helt annat...'
 
Det kom som ett slag i magen när jag vaknade en morgon och skulle iväg och jobba med mamma som vanligt. Jag vaknade med en yrsel och ett tryck över bröstet som jag just då inte kunde identifiera. Jag var till och från disorienterad och hjärnan stod på stand by så jag kunde inte ens ha en flytande konversation med någon för jag hade inga ord som kom fram. Försökte jag prata så började jag stamma och sluddra och det slutade bara med att jag kände mig som ett mojje, ett misslyckat missfoster. Och jag började förstå att det jag bar på var panikångest. En panikångest som inte går över. En PANIKÅNGEST som är där när jag vaknar och som låter mig vara när jag sover.
 
Där kände jag att jag hade två val. Jag kunde lägga mig ner och ge upp. Ge efter för ångesten. Sluta fungera. Eller så fick jag skaffa nånting som tar bort paniken och ganska mycket av ångesten, så jag fungerar och kan fortsätta hjälpa mamma med inte bara att städa, utan den sociala biten också som är regel utan undantag men som jag är helt oförmögen att bidra till.
 
Det var så jag hittade tillbaka till pillrena. Bensodiazepiner. Något jag alltid försökt använda i behandlingssyfte, inte för att bli pundig, utan bara ett break från mitt mående och ett sätt att gå från helt funktionsoduglig till att orka och till och med vilja vara social. Och jag lyckas allt som oftast när jag är ensam och får ha allting ifred. Nu var ju inte Ronny där längre. Och i början var det som jag hamnade i himlen. Två piller på morgonen så flöt hela dagen på och jag blev nästan översocial.
 
Men två på morgonen började bli två till på eftermiddagen och sen ytterligare två på kvällen. Sen började två bli tre. För känna nånting vill man alltid göra. Det är det som inte gör mig till bara missbrukre, utan till och med beroendesjuk. För det är skillnad på missbruk och beroende. Jag har blivit beroende av att försöka självmedicinera och när det gått överstyr till missbruk så har jag alltid lyckats sitta där med ett beroende i slutändan.
 
Ett år hade nu gått sen jag lät Ronny åka tillbaka ner till Skåne där han kunde göra vad han ville. Nu hade min självmedicinering hemma hos mamma gått överstyr. Jag kan inte punda under min mammas tak, och det var det som gjorde att jag tog ett beslut jag idag ångrar och som höll på att ta livet av mig.... det kommer i nästa inlägg.

Planen som skulle ha ruinerat oss

Det här inlägget ägnas åt vad som gör min Simon till min Simon. Och vad som antagligen gör att min respekt för honom aldrig kommer kunna sluta växa för honom.

Helt plötsligt en kväll, då vi sitter tillsammans och gör ingenting men har lipat till och från i flera dagar över att han måste flytta, så kände jag plötsligt en intensiv rädsla över att stanna kvar själv. Destruktiv som jag lätt blir och har mycket svårt att ta kontroll över. Då kom det som en uppenbarelse; jag kan inte stanna kvar. Och det är inte jag som är problemet. 

Vi båda måste bort, för vad vi båda gjort är att börja umgås med "fel" människor. Jag sätter ordet inom citat för att det är inte människorna i sig som gör nåt fel mot oss. Det är vi som inte kan umgås med vissa typer av människor pga vår bakgrund och svagheter hos mig. Ett av dom är att säga nej. Till nästan vad som helst.

Vår nya planering, som vi redan börjat jobba på, är att flytta båda två. Ni skulle sett hur det såg ut när 10 hårda år rann av Simons ansikte när jag sa detta. Hur han nästan började lipa när jag sa att jag nu förstår att han hade inte kunnat ägna en minut åt att inte oroa sig för mig. För han känner mig och vet också att utan honom så kan jag bli gränslös. Så, precis som när vi lämnade Jönköping så måste vi upprepa detta. I Jönköping hann vi förlora allt, jag menar allt, innan vi fick hjälp. 

Vi hade allt då som vi har nu. Vi hade hund och marsvin, eget hem, Simon hade jobb och jag försökte plugga i den mån jag kunde. Sen var vi där. Med allt vad vi kunde få med oss i varsin resväska med tak över huvudet var vi än kunde få plats. Och hemlös, behöva göra mig av med allt som vi jobbat så hårt för att få tillbaka, det får inte hända igen för då skulle jag ge upp. Nåt man kan göra på mer än ett sätt.

Idag har jag mitt diplom och mina meriter, Simon har kommit in på högskola, just nu har vi 12 smågrisar (som snart blir 8, tack o lov) och våran amstaff som vi alltid velat ha. Vi har fortfarande vårat egna hem och det är dags att flytta innan allt är utom räddning.

Vi har redan skickat våra personuppgifter till en annan mottagning åt det hållet vi planerar att flytta och står redan i kö på några lägenheter och har pratat med hyresvärdar. Med stöd av min mamma och Simons föräldrar så räddar vi oss själva.

För vi förtjänar att ha det bra. 



Sams. Bråk. Sams igen. Gap och skrik igen.

Jag förstår inte hur det har kunnat bli såhär. Jag orkar fan inte. I  vilket fall som helst så åkte jag kom hem ifrån mamma igår. Simon hade tänt doftljus och, i samma rum som har jag en julbelysning på, som går runt hela rummet och som man kan ställa in på olika combos osv på. Sen låg vi i sängen tillsammans, precis på samma sätt (minus doftljusen) samma dag jag skulle åka, och grät när jag förklarade för han att anledningen till att jag åker och anledningen till att jag vill separera, är för hans skull.
 
Vi låg, bara höll om varandra, lyssnade på låtar med texter jag vet är viktiga för honom, och när ´jag förklarade allt detta så höll han med och han förstod.
 
Idag skulle vi flytta in allt i det lilla rummet (vi har två men bor som i en etta) som innan det var gästrum/"komma bort från verkligheten´"-rum, men så uppenbarligen behövde han ett eget rum. Där ingen stör han och kom ihåg detta... knappt någon har varit här. Än mindre "hängt" här. Men när vi varit på mottagningen, som var stängd och får därför ingen meds förrän imorgon men skitsamma,  så bara tvärvänder han. Blir den där elaka människan som jag inte känner. Säger saker som att jag har tagit hans värdighet, jag har stulit den och enligt honom är detta nåt min mamma håller med om.
 
Då höll jag på att explodera. Att använda den enda familjemedlemmen jag har just nu, att få hjälp av och komma hem till, det är att gå lågt. Och han visste det. För såna är vi alla, att när vi är arga så vill vi få den andre att känna mer ilska och ta ut den på en mer än den andra gör. Fan.. 12 år... Och det ska sluta såhär. Vi gav han ett helt eget rum för hans egna frid och för att jag ska kunna ha ett liv (de få ggr någon hälsar på) eller springa ut och in med Doris, vår hund, hela dagarna utan att störa. Genom att ha sin arbetsplats i "tv-rummet" så har jag ingenstans att ta vägen om vi bråkar. Där jag kan få frid. Och vi vet ju att psykiskt störda människor inte bara är jobbiga gernom att existera och borde avrättas framför en massgrav eller något, vi behöver en plats att slappna av på.  Få andas, Vara. Meditera. Existera.
 
Nu är iaf hans skrivbord och hans bokhylla där inne. Även rumsavdelaren som jag älskar så mycket men får inte plats eftersom den säng, gjord på två tjocka madrasser och två ytterligare tunnare madrasser för det är ju så.... ´Vem vill sova bredvid någon man precis bråkat med?
 
Aja... återkommer.

vad fan som är mitt problem egentligen

Nu har jag fått börja skriva om detta för typ femte gången, så jag börjar bli både frustrerad och tappa intresset. Men jag tänker skriva ändå. Jag behöver det. Andra behöver det. Vanligtvis har jag med en massa historier för att förklara vad som ledde upp till mina handlingar och tankarna kring det, men jag kommer hålla det kort nu. Och snälla... tänk på att det är MYCKET som har hänt för att det ska bli såhär.
 
Jag har fått nog. På riktigt. Så fort jag slutade med missbruket och började jobba, dvs när jag blev vuxen, så har människor behandlat mig illa på olika sätt och på mer än en arbetsplats har sättet som dom behandlade mig kunnat räknas som ren mobbing. Inom arbetet var det sällan någon som frågade mig nåt alls, utan man utgick från att jag inte kunde nånting och lät mig inte göra nånting. Diplomerad uska. Inget jag skryter om och framförallt inget jag vräker ur mig. Människor, särskilt kvinnor (vilket är ironiskt eftersom jag har en erfarenhet som gör att jag har mer gemensamt med äldre än de i min egen ålder) har behandlat mig illa. Och värst har det varit med muslimer. Det är tjejer som gaddar ihop sig snabbt kan jag säga. Inte alla. Men de flesta på just den arbetsplatsen.
 
Glöm inte: ordet muslim betyder att man underkastar sig Gud ochoch koranen. Det har alltså inget med nån klingande etnisk kritik, eller rasism, att göra som många gärna vill få det till men faktum är att det finns fler muslimer i Asien och Sydafrika

små tankar stora för mig

Sitter här i sängen med en cigg i mungipan, hunden utsträckt på ena sidan och Simon vid skrivbordet framför mig. Här sitter jag och tänker jag på den där händelsen, och för er som läser för första gången; två män försökte våldta mig men tack vare Doris, vår hund, så både lever jag  då den sista försökte strypa mig från att skrika, men samtidigt har jag mig värdighet i behåll.
 
Tar våldtäcktsmän ens värdighet vid en fullbordad våldtäckt? Jag kan inte veta, men det känns så. Redan innnan den här händelsen hade jag tappat min tillit till människan. Och med det menar jag alla människor.
När jag gick min utbildning som undersköterska, så hade jag bara några månader innan det slutat med ett nästan 8 års beroende och ett 10 års missbruk. tror mig eller inte men till och med där är världen mansdominerad och de få kvinnor man stöter på är antingen nybörjare (som kom att bli beroende) eller veteraner. En sak hade vi alla gemensamt; vi var alla beroende av våra män. För män är droger mest business och brudarna, vars män (vilket var i princip alla) umgicks mest med varandra. Redan där och då var Simon och jag annorlunda. Vi ville inte umgås. Det hände då och då att man körde ett race (man är vaken tills allt är slut) men utöver det så umgicks vi nästa inte med några. förutom ett fåtal som faktiskt hellre pratade om döden än nåt trivialt som hur billiga dammsigarpåsar är på nätet.

Hur kommer det sig att man tillåter sig att stå i skuggan? Av vem som helst? Vad hände med "girlpower"?

En meningslöshet som aldrig försvinner

Jag har äntligen börjat lista ut saker som jag är bra på, som att t.ex säga att saker löser sig med tiden. Jag säger ofta att det är lugnt för det mesta handlar bara om tålamod. I jobbsammanhang finns det nog ingen som säger "jaja det löser sig" mer än vad jag gör och ibland känns det som att det är det enda jag säger mellan de långa pauserna jag är mer eller mindre bara... tyst.
 
Jag är bra på att framstå som att allt är ok med mig. Nästan specialist, samtidigt som jag tycker att det krävs mer sunt förnuft, än ett tränat öga, för att kunna se att någon inte mår bra. Oavsett att dom trots det ler och skrattar. Jag förhåller mig till de sociala (oskrivna men dock så puckade) reglerna. Som att le när någon annan ler och skratta när någon annan skrattar. Men egentligen fanns det inget att le åt och det fanns defintivt inget att skratta åt för jag hörde inget som jag tyckte va roligt. Jag tycker inget är roligt. Jag känner heller ingen glädje för någon annan. Inte för deras skull heller. Men den sociala regeln säger att man ska säga "men ååååh va kul" och sen ska man alltid fråga hur det känns.Jag börjar ifrågasätta hur ärlig jag är och vad det är jag bra på, egentligen?
 
Egentligen är jag bra på att ljuga för andra. Få dom att tro att jag bryr mig ett jävla skit om semestern dom var på och vad dom gjorde där. Jag var inte där. Jag skiter egentligen fullständigt i vem som skaffat barn, vems barn som är sjukast och hur underbar någons unge är. Alla tycker deras semester är specell. Alla tycker att deras barn är sjukast. Alla tycker deras unge är underbar. Alla tycker deras graviditet är speciell. Jag varken åker på semester, så jag var uppenbarligen inte där. Jag har inga barn, så jag kan uppenbarligen inte relatera. 
 
Många skulle använda vad jag beskriver som ett praktexempel av en egocentrisk person. Och jag hade hållt med om det inte vore för att det handlade om något helt annat än att skita i andra, men samtidigt vilja att alla andra brydde sig om mig trots det. Faktum är att jag skiter fullständigt i mig själv också. Jag orkar inte ens berätta nåt för någon annan. Även om det vore så att hela min familj gick bort i ett massmord. Men... Något som jag tror ingen bryr sig om, att fråga är varför det är såhär? Folk gör för snabba bedömningar om saker och ting. 
 
Allt handlar om att jag har gett upp. Folks snabba bedömningar har den största orsaken till detta. Jag är tyst och tillbakadragen. Man antar att jag är nonchalant och ointresserad. Istället för att ens försöka göra mig intresserad. Ingen vill lyssna när jag försöker fånga nåns intresse heller. Det säger mycket om människor och vad dom prioriterar. Faktum är att jag ser bara samma svek i vilken människa som helst, för alla som jag känt något för har övergivit mig eller skadat mig. Hittills har ingen människa försökt se igenom detta eller försökt bevisa sig vara annorlunda. Faktum är att människor aldrig frågar om andras liv alls. Dom vill bara berätta sitt och när dom är tysta så väntar dom bara på sin tur att få prata igen.
 
Dessutom spårar jag ur ibland och gör saker som är självdestruktiva. Människan har ingen tolerans för detta, vare sig dom vet något om ens tillstånd eller inte. Ännu en anledning att inte ens försöka ta plats och göra mig förstådd. Jag kan älska att umgås ena dagen och som på en handvändning vill jag inte ha med någon att göra. Ingen har tolerans för detta.
 
Så vem ljuger egentligen? Jag som ger fan i vad människor säger och gör, men ler och svarar ändå? Eller är det människor som säger så jävla mycket och gör så jävla mycket, men ingen lever upp till det eller ger andra vad dom själva vill ha?
 
Jag är trött på det här... Sen jag slutade med missbruket för nästan 4 år sedan så har människor inget annat än bevisat och levt upp till alla fördomar. Min tid i klarhet har inget annat än påmint mig varför jag klev in i en dimma på 10 år överhuvudtaget. Ingen människa står upp på egen hand, utan gömmer sig i gemenskapen. Alla människor ger sig på de som inte försvarar sig, och skulle personen stå upp för sig så blir bara gemenskapen hos rövhålen starkare. Vilken gemenskap av rövhål.... Och där kom jag precis till insikt; behöver man försvara sig så har dom redan visat sig vara rövhål, och om man nu inte vill ingå i en rövhålsgemenskap, save your breath by not defending yourself at all. Låt dom spekulera för ibland kan spekulationer vara bättre än sanningen.

Fula jävel som aldrig försvinner

  Där är hon!
Innanför varje ram på min vägg
En ful jävel 
Som stirrar oavbrutet
Precis som världen synar varandra varje dag
Kritiserar varje detalj
 
Men ingen hånar som jäveln där
Idioten på min vägg
Som delar upp hela mig i sektioner
Låter mig aldrig bli ovetandes
Låter mig aldrig bli mig själv
 
 Och jag som hade mått så bra
Om alla dessa fula jävlar bara försvann
Men som är precis överallt
I vartenda skyltfönster på stan
I varenda jävla provhytt
Varenda jävla  toalett
Till och med i mitt hem!
Som ska vara min fristad?
 
Jag kommer aldrig komma undan
Hon är ständigt närvarande
Påminner mig vad jag är värd
Genom att alltid visa bilden av hur jag ser ut
 
Så totalt förvrängd
Kanske ännu värre
Kanske så totalt sann
Jag vill inte veta
Sluta titta på mig
Sluta prata om mig

Från lycka och mening till apati och dödsönskan

Nu är jag tillbaka här igen efter nästan ett års uppehåll. Jag har inte haft motivation till att skriva och varför kommer jag att förklara, men först vill jag ta vid där jag slutade med mitt senaste inlägg som handlade om att jag tagit mitt diplom och att jag var på min sista praktikplats där dom ville ha mig som kollega. Jag avslutar inlägget med att jag ska träffa chefen imorgon.
 
Och ja, jag träffade chefen dagen efter som gjorde några personlighetstester som ger indikationer på ens styrkor och svagheter samt nån typ av iq-test, som skulle indikera på hur väl man hanterar stress och förmågan att handla rationellt under liknande omstädigheter. Och ja.... jag fick över medel i det mesta och enligt chefen så var jag usjälvklar, dvs att jobba med funktionsnedsatta människor med sjudomar som downs syndrom och liknande. 
 
Jag blev timanställd omedelbart där i Lund. Jag jobbade alltså paralellt med min timanställning, som jag hade sedan ca sex månader tillbaka hemma i Hässleholm, inom äldreomsorgen. Men sen dröjde det inte länge innan jag fick ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.
 
Det började med att chefen från Resursen ringde mig. En verksamhet, som heter Hemvården Väster Inner här hemma i Hässleholm, ville gärna ha mig över sommaren. Jag som föredrog att vara borta på äldreboendet Högalidshemmet, där jag också gjorde praktik när jag blev timmis, väntade på besked angående detsamma där. Jag ville avvakta, och blev inget av så tog jag gärna deras erbjudande. Det tog inte lång tid innan de kom tillbaka med ett ännu bättre erbjudande. Månadsanställning. Från och med där och då i princip. April fram till Augusti, och om allt gick bra så skulle min månadsanställning förlängas med två månader i taget under obegränsad tid.
 
I början försökte jag att jobba mina lediga dagar i Lund, men efter ett tag märkte jag att jag var tvungen att ta igen mig de dagarna jag var ledig. Visst... mitt schema var 70%. Det är oftast 3 lediga dagar i veckan. Men jag som aldrig har jobbat innan i mitt liv, aldrig varit en del av ett team på nåt sätt och de sociala interaktioner som sker genom en arbetsdag (dessutom haft social fobi en gång i tiden, som man precis kommit över, och inte fått testa för att finna sin egna sociala identitet än) gjorde att jag blev helt slut på en dag vare sig den var kort eller lång. För varje dag jag jobbade behövde jag resten av dagen för återhämtning för att orka jobba nästa. Så när jag hade jobbat tre dagar i rad så var tre lediga dagar exakt det jag behövde för att orka med en omgång till. Så det slutade med att jag var där och ingen annanstans.
 
I början var det underbart. Från April fram till slutet på Maj där alla tog hand om mig och visade mig hur man gjorde. Sen kom sommarvikarierna och då var de flesta av oss nya och ungefär i samma åldrar. Ubder den tiden blev jag vän med ett par tjejer som jag kom att umgås med utanför jobbet ett tag. Men så kom de ordinarie tillbaka igen. En stund gick och allt va bra. Brukarna älskade mig, bortsett från ett fåtal som antagligen inte var vana vid folk som sa ifrån ordentligt när de vara elaka, som jag gjorde. Men alla kan inte älska alla, men jag behandlade alla med vänlighet och respekt. Alltid. Brukare som kollegor.
 
Sen hände något. Jag vet fortfarande inte vad egentligen, men det började med obehagliga vibbar. Kollegor som hälsat på en i trappor och korridorer innan hälsade inte längre. Kollegor som ringt och frågat om jag behöver hjälp innan slutade ringa. Kollegor som tackat ja till min hjälp innan, tackade nu nej. Och när jag tänkte att det kanske berodde på mig, så testade jag det på olika sätt som att vara den som säger hej först vid möten, vara den som först frågar om det gick bra osv. Men alltid fick jag bara nåt humlande svar samtidigt som man fortsatte gå, som om man var livrädd för att jag skulle hinna följa efter eller fråga nåt mer. Jag fick helt enkelt intrycket av att man inte längre fattade tycke för mig.
 
Sen slog det mig att Hässleholm är en väldigt liten stad. Sannolikheten att träffa på någon flera gånger om är ganska stor. Så om man har ett gäng kollegor som bor här, så är sannolikheten att man träffar nån av dom eller andra från arbetsplatsen också ganska stor. Små hålor har oskrivna regel som säger att man hälsar. Helst stannar och pratar. 
 
Men jag fungerar inte så. Den glada, trevliga och sociala personen som jag orkar vara på jobbet, är på jobbet. Min jobbidentitet, som jag i min utbildning var mycket viktig att man hade. Privat, när jag kan slappna av, är jag för det mesta väldigt nere och osocial. Mest pga min dåliga självkänsla men sen har jag också levt ett liv som bevisat för mig att alla människor är likadana... i slutändan på. På ett eller annat sätt. Så därför är jag inte intresserad av nånting utanför jobbet. Inte bara det, utan jag är heller inte intresserad av att låta random människor få chansen att skratta åt mig och håna mig pga hur jag ser ut, så jag går ALLTID med luva, tittandes i marken. På så sätt är jag förhoppningsvis, till och från, totalt ovetandes av vilka människor jag delar gångbana med, eller vilka som sitter längst med sidorna uppe på bron över tågstationen och studerar förbigående, eller vilka som står i kön i affären och kollar en ingående. 
 
Utifrån dessa egenskaper och beteenden som jag har utanför jobbet, så kom jag på att jag måste ha mött hur många kollegor som helst. Utan att veta om det naturligtvis. De kan ha hälsat osv men när jag hör ett "hej" så är inte min första tanke att nån säger hej till mig, eftersom jag för det mesta hoppas att ingen ska känna igen mig över huvudtaget. Det finns säkert flera kollegor som stött på mig och som då kan ha fått uppfattningen att jag ignorerar just han/henne.
 
Men det är här det blir problem när människor väljer att tro. Väljer att spekulera och komma fram till egna slutsatser. Detta är också något som ännu en gång bekräftar hur alla människor är likadana. För det var aldrig någon som frågade mig nånting. Aldrig nånsin. Inte om nånting. Och när ingen frågar mig nånting, utan väljer att behandla mig på ett visst sätt utifrån vad dom tror och inte vet, då känner jag mig inte särskilt skyldig till att förklara heller.
 
Utan jag drog mig undan. Jag försökte klara så mycket jag förmådde på egen hand för att inte belasta någon annan. Jag slutade ringa och fråga om dom behövde hjälp, för ingen ringde nånsin mig. Men droppen var när jag kom till jobbet efter att ha bråkat med min sambo en hel eftermiddag ända in på natten, sovit två timmar pga rädsla att försova mig och var helt slut både från bråket men också från sömnbristen och depressionen som gjorde att jag såg ut som ett vrak, röd och svullen om ögonen då jag gråtit mycket.
 
Det går en hel förmiddag. Jag arbetar och går nästan per automatik med en tur jag kunde utantill och sen åker jag hem på min lunchrast för att ta igen mig. Jag var ett nervvrak på gränsen till att gråta hela tiden och ville bara få blunda i 20 min innan jag åkte tillbaka. När jag har 10 min kvar av rasten och börjar samla mina saker så ringer min kollega, som ska genomföra en insats tillsammans med mig, och frågar vart jag är och hur länge jag varit där. När jag svarar som det är, så skriker hon saker jag inte förstår men påstår nånstans där i skriket att jag ljuger om nåt. Antagligen min rasttid. Så när jag åker tillbaka går jag direkt till chefen för att berätta detta men hinner inte mer än visa mig när chefen (som dessutom inte var chefen för vår "division" utan vår egna var ej där just den dagen, så den här känner inte mig ALLS) när hon säger att det var  bra att jag kom. Hon behövde prata med mig. Hon går rakt på sak och frågar direkt om jag tagit någonting och är påverkad. Jag bara tittar på henne och undrar va i helvete hon menar och undrar vart fan hon fått för sig att ens fråga nåt sånt. Då har nästan alla i mitt team gått till henne i olika omgångar under dagen, där dom sagt att jag verkar påverkad eller bakfull. Då bryter jag ihop och kan inte sluta gråta. Jag förklarar hur dygnet sett ut för mig, men att också hela den veckan varit stressig då jag kommit sent vid två tillfällen och ju mer jag försökt göra rätt för mig, desto mer missuppfattningar har det blivit runt omkring mig.
 
 
Det hände mer som jag känner att jag inte orkar förklara. Det varken lägger till eller tar bort det mest vesäntliga med vad som hände. Men jag fick iaf sjukintyg från läkaren direkt, då detta utlöste en djup depression hos mig där det var mycket självmordstankar inblandade som gjorde att min psykolog var nära att tvångsomhänderta mig (LPT kallas det). Sedan dess har jag inte riktigt kunnat bli mig själv igen. Små saker som innan gjorde mig glad bekommer mig inte alls längre. Små positiva tankar på kort som lång sikt, som innan lättade på min ångest, fungerar inte alls längre. Innan fick jag mest ångest inför att göra saker, men det blev en drivmotor som tog mig dit jag skulle för jag visste att väl på plats skulle den va borta. Nu när jag får ångest blir jag överväldigad, deprimerad och apatisk. Totalt likgiltig och totalt orkeslös.  Ett tillstånd jag pendlar emellan till och från hela tiden. Men inte ens när jag har en bra dag så mår jag bra. En bra dag är en dag som inte paralyserar mig, där jag sitter timme in och timme ut och funderar på om det är värt att leva såhär. Timme in och timme ut, där jag ifrågasätter meningen med min existens eller meningen med nånting alls. Timme in och time ut där mitt grubbel jämt leder till samma svar. Nej... det finns ingen mening. 
 
Så min blogg kommer from this moment on att innehålla annat än vad den hittills givit er som läst den för att ni genuint brytt er. Det jag behöver just nu är att skriva om det mörker som finns inom mig. Jag behöver få grubbla på mina misslyckanden och meningslösheten med livet. Kanske kan jag finna livslusten, nån ljuspunkt, om jag bara kan få allt mörker ur mig först.
 

RSS 2.0