Att inte ha nån säng och vara vilsen
Den första tiden utan tack över huvudet var ganska ok. Man hade en stuga eller liknande att bo i vid enstaka tillfällen som socialen stod för. Men sen hamnade jag i den där paralyserande ångesten och psykosen blev bara värre och värre.
Detta var i Kristianstad. Pundarkretsen är väldigt liten där och alla snackar om alla, och det folk inte säger själva det får man veta av andra. Sånt bidrog till min paranoja. Och jag som är en ganska tyst person, eller åtminstone var det då pga hur jag mådde, det gjorde att folk fick för sig att jag visste mer än jag egentligen visste. Men jag hade inte ens ork att säga nåt så enkelt som "jag vill inte höra" eller "det där vet jag ingenting om". Jag hade bara ett flöde innåt utifrån, men inifrån och ut kom ingenting. Jag kunde vissa dagar inte göra simpla saker som att gå igenom stan eller säga hej till de få vänner vi hade. Jag fick panik av bara tanken på att sitta i ett rum med alla människor som pratar med och om varandra, så jag kunde inte gå till de samlingställen man fick mat och värme heller. Paranoian styrde mitt liv och det kändes precis som i Truman Show. Som att jag var bevakad av alla dygnet runt och alla människor omkring mig var bara statister.
Då fastnade vi på gatan. Ronny som jag levde med tog aldrig en gång l luren för att styra upp detta. För ringer man bara soc och vet en stuga så står dom för den. Det gör mig mest irriterad när jag tänker på det här. För medan jag bara var paralyserad och så psykotisk att jag inte ens kunde hålla ett samtal med någon, borde inte han då, som inte befann sig i samma state of mind, velat jobba lite hårdare på att få oss bort från det som gjorde mig såhär?
Nej tyvärr. Han la gärna ner den tiden han behövde på att få pengar från soc och dom pengarna gick aldrig till det vi planerade. Skulder, som aldrig skulle uppstå igen. För vi kom överens, ofta, om att inte punda på sånt som inte gjorde att vi fick nåt gjort. Jag blir oduglig på tjack. Jag var oduglig för jag var psykotisk och hade ångest, jag behövde sånt som tog bort ångesten. Och de få gånger vi höll våra planer, då jag fick benso, så blev jag den mest produktiva personen jag själv känner. Det var då jag ringde och ombokade både Ronnys och mina missade möten, det var då jag ringde på lägenheter som man med stor sannolikhet kunde få. Men så tog dom slut, snabbare än tänkt för han hade allt eller inget i sig och ville alltid bli så väck som möjligt. Och när hans piller var slut, så skulle han ha hälften av mina med, även fast han visste hur mycket jag behövde dom om vi skulle kunna komma ifrån sovandet i trappuppgångar för jag var för paranoid för att vara på härbärget bland folk.
Livet på gatan, hemlös, var tungt. Nu började det bli kallt också och psykosen som tog ifrån mig min aptit började ta ut sin rätt. Jag tror jag vägde 35 kg när det var som värst. Så när kylan kom och alla trakasserier, som precis börjat lägga sig, började igen så orkade inte min kropp längre. Det sista jag minns är att jag står på centralen och försöker avvärja ett slagsmål, i nästa stund vaknar jag på sjukhuset.
En gammal tant hittade mig liggandes på gatan halv åtta på morgonen och ringde ambulansen. Förstår ni hur många som gått förbi där, jag låg ändå mitt i stan på ett trappsteg, och sett mig men tyckt att en missbrukare mindre. Vad bra.. ungefär.
Jag fick veta när jag vaknade att dom hade tagit in mig en tisdag och min kroppstemperatur var på 30 grader, så dom hade fått söva ner mig. På torsdagen slutade jag andas och fick sättas igång med hjärtstartare och jag låg sedan i respirator i ytterligare två dygn. Jag vaknade och var mer psykotisk än nånsin. Jag såg färger och mönster som gjorde att jag först trodde jag robbat en bank och fått sån färg som kastas på en när man öppnar pengarna. Men sen såg jag att sjuksköterskorna hade den färgen också. Jag låg i uppvakningsrummet antagligen hela dagen och kan inte beskriva på ett rättvist sätt alla människor jag försökte att inte kommunicera med, men inte ens hälften av dom var på riktigt inser jag nu i efterhand. Jag hörde både människor jag känner och även folk jag känner, som antagligen inte var där. Jag var säker på att sjukpersonalen försökte ta livet av mig med alla olika sprutor dom kom med och injectera i mig.
Tillslut började dom komma in med mina mediciner som jag fått vara utan under tiden jag legat nedsövd. Så jag vaknade ju med århundrandens avtändning som säkert spädde på psykosen. Men när jag började få mina mediciner, suboxone och ångestdämpande som oxascan, så började jag sakta komma tillbaka till verkligheten.
Och vart var Ronny under den här tiden?
Fråga honom varför han inte försöker få tag i mig förrän på lördagen.
Självklart ville han bli av med mig hela tiden. Det måste vara för jävla jobbigt
att leva med någon som är paranoid och psykotisk, och det är inte alla som har
förmågan att älska så pass att lämna är det sista dom gör för att finnas där när dom behövs.
Han var tydligen inte en av dom. Men nu är jag här, på Ebbas HVB, frisk och fri från paranoja och psykos och är det någon jag alltid kommer vara tacksam mot så är det faktiskt Ronny, som stod ut med att inte lämna mig under den tiden folk jobbade som hårdast på att få honom att göra det utan att veta vad det skulle gjort med mig. Men jag förlåter dom, ger dom fingret och säger bara kolla på mig idag, jag har kommit nånstans. Vart är Ronny? Kvar och trampar på samma ställe. Men det är det dom vill och det är vad han vill. Lycka till
Medicinska produkter avsedda för ett syfte fungerar bättre i andra
I fallet när det kommer till narkotikaklassad medicin så vill gärna läkare ta åt sig äran genom att tala om dom som att dom visste mer än människor som faktiskt tagit dom. Inte en eller två gånger, utan i flera år utan läkarens tillåtelse eller hjälp. Dom där jävla läkarna borde se oss "pill popers" som något att lära ifrån. Dom tillverkar mediciner i vissa syften, men det finns dom människor som inte passar in i beskrivingen men där substansen får dom att fungera som vanligt.
Jag har mina egna exempel som imovane/zopiclone. En nyligen narkotiklassat medel, men som fungerar som best för mig på morgonen, även fast den är avsedd för att ta i samband med att man ska sova. Allt är individuellt, även när det gäller mediciner och vill ingen läkare hjälpa en med ens faktiska problem utan dansar som en jävla råtta runt ämnet, vad ger dom då oss för alternativ. Vi säger sanningen, men får ingenting som vi vet hjälper oss och så undrar läkare/psyk varför man inte söker hjälp när man behöver det? Jo, för enligt mig själv så handlar inte medicinsk hjälp om att bli analyserad och konstanterad opålitlig och därför får jag inte ett jävla dugg av det jag vet att jag behöver när jag trots det "missbrukat" olika substanser i nästan 10 år och därför borde vara expretis på min egen kropp och vilka substanser jag behöver för att fungera.
Men det är klart att det finns den desperata kvoten, precis som människor i alla yrken och situationer. Som är desperata och gör av som helst för att.. vadå.. fungera. Såna som robbar banken, våldtar kvinnor med pengar. Men det är också vad dom är, desperata utan pengar.
Min lillasyster sa en gång, när vi diskuterade legaliseringen vad gäller alla droger, då sa hon; men jag har inte lust att bli antastad av en tjackad man/person på stan.
Varpå jag svarade; varför skulle det vara mer acceptabelt av en påtänd man än en full man? Att legalisera innebär inte att det är ok att bryta lagen, men vi har en rättighet och det är att bestämma över våra kroppar. Och för att inte tala om alla maffior som livnär sig på att sälja droger och hur det finansierar, dvs avlönar, folk att bli skjutna och allat annat som kommer med ett kriminellt liv. Så länge droger finns och är olagliga, desto större maffior och liv förlorat. Statistik kommer i ett annat inlägg.
Och glöm inte det: alla människor som haft med andra påverkade människor att göra, finns i två grupper (egentligen tre) och dom blir helt emot droger, eller så blir dom för droger och så har vi de naturella som tycker varken eller. Jag klandrar inte dom som är emot eller t.om. hatar droger. Dom har säkert sina anlednigar att göra det. Så jag respekterar det. Det är synd bara att människor som har varit med om trauma och valt droger som ett sätt att copa inte kan få samma respekt tillbaka. Det finns många rövhål, och dom flesta idioter har inga problem med droger, men att vara psykotiskt eller störd i huvudet från första början, och droger tippar dom över kanten, är det drogens fel eller hade de möjligtvis inte gjort något förr eller senare?
Vann dubbelt våldtäktsförsök tack vare min hund
Eller gjorde jag egentligen det? Hela mitt liv består av det ena traumat efter det andra. För många olämpliga närmanden när jag var liten. Ännu fler olämpliga fullbordningar när jag blev gammal nog (kan vi säga) att supa. Men jag antar att jag, som många andra flickor, skämdes och kände mig äcklig. Naturligtvis ansåg jag att det var mitt fel. Jag kunde försökt stå emot mer, jag kunde skrikit, jag kunde sagt nej (detta kommer i detalj i nästa inlägg). Så jag kallade aldrig nån av dom alla olämpliga fullbordningarna för våldtäckt. För att göra saken ännu värre så blir jag också arg på tjejer som använde uttrycket "jag kände mig våldtagen". Innan Simon har jag alltid känt mig våldtagen i de samlag jag haft, men jag tog av mig kläderna själv och ingen tvingade mig att sära på benen. Jag ville bara inte göra det egentligen. Jag var nästan alltid den som uppmuntrade till sex även fast jag inte fick ut nåt på det för det var aldrig skönt, men de få som låg kvar, om det så var femton minuter, det var dom som var värda att gå stå ut med. Det finns dom som säger att det räknas som våldtäkt så fort det sker mot ens vilja. Man borde kanske vara lite mer specifik för vart gränsen går.
Min dåvarande bästa vän och jag blev osams på det här sättet. Hon var tillsammans med en kille som avgudade henne och i hans frånvaro, full som ett ägg, hamnade hon i säng med en kille och mådde jättedåligt över det. Sa till mig att hon hade känt sig våldtagen. Ingen förstod den känslan bättre än jag. Men när hennes kille skrev till mig direkt och frågade om det var sant att hon hade blivit våldtagen, så kunde jag bara inte ljuga och säga ja. Sen dess var vår vänskap aldrig densamma. Den korta tiden som varade efter det.
Men det är skillnad på att känna sig våldtagen och faktiskt ha blivit det. Men det som hände mig på Knutpunkten i Helsingborg trodde jag aldrig skulle hända mig.
Simon och jag skulle hälsa på en killpolare i Lund och Simon skulle åka en timme i förväg eftersom en dåvarande killkompis hade saker ha ville berätta för bara mig. När jag sätter mig på tåget så dör min telefon men tänkte det var lugnt. Dom kommer säkert och möter upp mig. När jag och Doris gått runt till varenda spår och busshållplats som finns runt om stationen så ger jag efter mer än en timme upp och satte mig på tåget tillbaka hem. Trodde jag.
'
Helt plötsligt rullar vi in i Helsingborg och när jag går in på knutan för att kolla nästa tåg så går det naturligtvis inte ett enda förrän 04.00 igen. Så jag börjar smått få panik och går ut till taxibilarna och frågar om dom kan köra mig till Hässleholm varpå alla svarar nej då jag inte kan ge dom 1000 spänn på plats. Jag sätter mig på marken, med armarna om Doris och blir ledsen men tar mig samman och accepterar läget. Tänker att jag åtminstone har Simons stora och sköna luvtröja och Doris har en filt att ligga på.
Doris och jag går ut ur Knutpunkten mot byggnaden där man väntar på bussarna då det är minst folk där. Precis när jag står där och röker min sista cigg innan natti natti så kommer det fram en utländsk man, bryter starkt, och frågar om jag vill följa med och dela en joint med honom. Jag går igenom konsekvenserna i huvudet. Tyvärr inte rätt konsekvenser, utan hur mottagningen reagera på om jag var positiv på THC. Men hur jag än resonerade så kom jag fram till att det var det bästa som kunde hända i en sån här situation. Jag går och röker den med honom, blir skittrött och har då inga problem med att lägga mig på en bänk med Doris och sova tills tågen går igen. Så jag följer med...
Han säger att vi ska gå till den parkering som hans bil står. Och det är inte konstigt att man går undan, bort från alla kameror, när man ska göra nåt olagligt. Som att röka en joint. Vi finner en mysig plats 10 minuter ifrån tåg/buss-stationen där vi sätter oss. Jag tar på Doris grimman (så hon inte kan äta nåt äckligt från marken då hon är foderallergisk) och släpper henne lös. Han tänder jointen, tar ett par bloss och ger mig den. Jag känner nästan direkt att det är mer än bara hasch/gräs däri. Jag blir så jävla väck så jag knappt vet mitt namn. Det är då han sätter sig brevid mig och börjar smeka mig på benen. Han börjar grooma mig (eller stöta om man föredrar det uttrycket) genom att tala om vilka lena och fina ben jag har. Han tjatar om att jag är vacker och för att göra en mindre lång story kort så var kontentan att han ville ha sex med mig. Jag vet inte hur måga gånger jag sa nej och tog bort hans hand från mitt ben.
Det börjar regna och Doris när hon har grimma på sig försöker hela tiden ta av sig den, så den här snubben säger åt mig att ta av den. Antagligen för att jag försökte ignorera hans sk "inbjudan" och fokuserade mer å att Doris försökte få av sig grimman. Han försökte ta bort min distrahering. Men jag tog av den. Jag återkommer till detta sen.
Efter att ha tjatat och tafsat på mig ett bra tag så ger han tillslut upp, reser sig och bara går iväg. Precis när han kommer till tunnel som låg en bit framför de bänkar vi satt på, så kommer en annan man med raska steg rakt mot mig. Den här killen är mer agressiv. Han frågar inte efter mitt namn eller min ålder, utan tar ett fast tag om mig och sätter mig i sitt knä där han kör samma stil som den förre genom att ge mig komplimanger och tillslut börja tjata om sex. Det som var mest sjukt var påståenden som "jag vet ju att du vill", "jag ser ju att du vill", "jag ser ju att du tycker jag är snygg" osv. Jag står fast vid mina ord och säger klart och tydligt, att även om jag hade velat så kan jag inte för jag älskar min pojkvän och skulle aldrig utsätta honom för nåt sånt.
(Jag observerar även den andra snubben gå iväg med Doris. Men fattar inte förrän senare att dom turades om att uppehålla henne. Detta är också av ytterst vikt i det som kommer att hända senare.)
Vi har nämligen ett förflutet ihop som inte är nåt att skryta om direkt. Vi har båda varit otrogna mot varandra men jag lovade mig själv tillslut att aldrig låta nåt sånt hända igen för Simon blev helt förstörd. Och när Simon blir förstörd så blir han inte bara ledsen, utan även destruktiv. Han kan lika gärna leta upp killen, ha ihjäl han och sen ta sitt eget liv. Om någon bryr sig så mycket om någon, så förtjänar man bättre än nåt sånt.
Han ger tillslut upp, även han, och frågar om jag vill komma hem. Hem.. Jag ville inget hellre än hem. Vi börjar gå mot hans bil. Jag är ännu mer väck vid det här laget och kan knappt gå, så till och med killen frågar mig vad jag tagit egentligen och jag tänker att är det borde väl han veta. Han öppnar så jag kan kliva in bak och förväntar mig att killen som först var på mig ska komma med min hund. Men han är iväg en bra bit med henne. Då hoppar den här snubben in i baksättet med mig där han sätter mig i hans knä igen varpå jag säger att nej jag vill inte. Påpekar att han lovade att skjutsa mig. Men efter att ha lagt mig på rygg och tryckt sitt skrev mot mig med orden "känner du inte hur stor den är" och jag, dryg som jag är, var bara tvungen att svara att jag känt större. Han blev pissed off och bad mig hoppa ur bilen.
På vingliga ben och knappt någon syn ser jag bara ljusen från Knutpunkten och börjar gå åt det håller när jag helt plötsligt blir tacklad med en sådan kraft att det tar andningen ur mig. Från ingenstans står jag med händerna mot nån träfasad, fasthållen och bara skriver och slår för mitt liv. Han försvinner illa kvick.
Jag ökar farten, utan en tanke på var min hund är nånstans, när jag känner en ännu mer våldsam kraft träffa mig. Jag antar att det är kille nr 2 som varit mer aggressiv sen första början. På nåt sätt får han ett grepp om båda mina händer som jag lyckas slingra mig ur. Han tar då strypgrepp om mig och jag känner hur han får av sina byxor för jag känner hans äckliga penis mot min rygg. Han tränger ner handen under mina trosor och det känns som han kör upp hela handen i mig. Jag skriker nej så högt jag bara kan, försöker armbåda han och precis när jag tror att jag ska dö så kommer Doris från ingenstans ch börjar hoppa på han. Eftersom de båda har nåt annat ursprung så hade jag tur att Doris, som dessutom älskar att hoppa på folk vid våldsamma lekar också. Så han släpper mig, jag skriker så högt jag kan att inte en jävel ska våldta mig idag.
Sen blir allt svart.
Sista gången jag kolla klockan var den 2.00 och helt plötsligt står det fyra snutar framför mig som frågar hur det är egentligen. Folk hade sett med vandra planplöst, okontaktbar, och blivit oroliga. Då bröt jag ihop, berättade allt som hade hänt och eftersom minnena var färska kunde jag beskriva hur dom såg ut. Inte nog med det så finns det kameror överallt på Knutpunkten i Helsingborg, så dom kommer hitta dom.
Mina damer och herrar... Jag har levt ett relativt kriminellt liv som involverat droger och har därför inte gillat dom speciellt mycket. Men den när det står fyra poliser där, och dom ser hela tiden till att någon sitter bredvid och tröstar mig, då vet jag att det finns empati där. Efter att ha gått igenom allt och frågat om jag velat anmäla osv, så frågade dom om det fanns nåt dom kunde göra för mig varpå jag svarade att allt jag ville ha var en cigg och att få komma hem. En av poliserna gick iväg och kom tillbaka med ett paket och en tändare och såg till att jag kom med tåget tillbaka hem.
Min syn på snuten är annorlunda nu. Jag är dom evigt tacksam. Och jag ser fram emot den dagen jag får titta dom i ansiktet och tala om vilka fega as dom är.
Fula jävel som aldrig försvinner
Där är hon!
Innanför varje ram på min vägg
En ful jävel
Som stirrar oavbrutet
Precis som världen synar varandra varje dag
Kritiserar varje detalj
Men ingen hånar som jäveln där
Idioten på min vägg
Som delar upp hela mig i sektioner
Låter mig aldrig bli ovetandes
Låter mig aldrig bli mig själv
Och jag som hade mått så bra
Om alla dessa fula jävlar bara försvann
Men som är precis överallt
I vartenda skyltfönster på stan
I varenda jävla provhytt
Varenda jävla toalett
Till och med i mitt hem!
Som ska vara min fristad?
Jag kommer aldrig komma undan
Hon är ständigt närvarande
Påminner mig vad jag är värd
Genom att alltid visa bilden av hur jag ser ut
Så totalt förvrängd
Kanske ännu värre
Kanske så totalt sann
Jag vill inte veta
Sluta titta på mig
Sluta prata om mig
Verklighetsbubblan
Abstrakta ord
Som känsla och tanke
Egentligen inget annat än elektriska impulser
Påverkar andra
Liknar varandra
Borde skilja önskan från verklighet
Uppenbart
Men det är lättare att sudda bort obehagen
Så plötsligt blir de båda en och samma
Den ignorante bestämmer sig för
Att det som känns
Är det som är
Och låter tankarna anpassas för det
Så förenklar man en version av världsbilden
Skillnaden glöms bort och valen blir irrationella
Och påminner om religion och hjärntvätt
Det är så svårt för mig
Att bara stå och se på
När inget förmörkar mitt hjärta som att inte vilja veta
Det sägs att okunnighet är salighet
Och vem är mer bekymmersfri än den utan intelligens?
Påminner ständigt mig själv
Glöm aldrig skillnaden
Den mellan känsla och tanke
Den mellan abstrakt och fakta
Och att det jag känner och vad som faktiskt är
Är aldrig samma sak
Andras tankar om dej identifierar aldrig vem du är
Och andras känslor utgör inte verkligheten som den är
Människan slutar aldrig vara naiv gentemot sig själv
Utan snackar som mest när dom vet som minst
Och jag då?
Jag som vet?
Jag säger ingenting
För då har jag inget felaktigt sagt
Och det är såhär det blir jag mot resten av världen
Min Lex Sarah-anmälan
Efter en tids konversation om min praktiktid och ev. betyg där jag nämnde att jag jobbar på en Lex Sarah och försöker få reda på vart jag ska vända mig för att göra den så fick jag erbjudandet att skriva den och skicka den till henne. På det viset gör jag inte bara min skyldighet, utan visar också att jag förstått de lagar, förordningar och vikten av den humanistiska människosynen som måste och SKA genomsyra vårt arbete, som min lärare skrev själv. Då svarade jag detta;
" ' Namn!' "
Det jag såg på praktiken var inte av denna värld. Jag såg mycket orättvist på min första praktik. Men där hade jag förmågan att påverka. Både genom att ha inflytande på min handledare genom min egna inställning, samt det resultat hon såg med egna ögon när jag bemötte brukarna med respekt och empati. Jag pratade med enhetschefen som lyssnade på mig, tog mig på allvar och trodde på att jag menade det jag sa.
Jag har sett orättvisor på min egen arbetsplats. Men dessa handlar mer om personliga tillvägagångssätt och jag känner ändå att jag kan påverka brukarna direkt genom min närvaro och mitt egna sätt att behandla dom.
På den här platsen var jag helt ensam för jag träffade min handledare endast två gånger under de två veckor jag var där. Nästan varje dag som jag kom dit möttes jag av okända ansikten och vem jag skulle gå med de morgnar jag kom, fick jag inte veta förrän jag var på plats. Många ansikten såg lika förvånade ut som jag kände mig när jag kom dit och jag fick presentera mig på nytt. Enhetschefen verkade inte gilla mig alls. Varje gång hon var uppe på avdelningen så låste hon och den övriga personalen in sig på kontoret, medan jag inte visste vad jag skulle göra. Den mesta tiden gick ut på att sitta och dricka kaffe. Men det var inte hur dom behandlade mig som var det värsta. Hade det varit bara det så hade jag kunnat stå ut de fyra veckor som krävdes för att bli godkänd och för att slippa göra om detta ytterligare en gång för att få mitt diplom. För vem vill inte ha det nu när vi kämpat oss igenom 1½ år?
Det värsta var att de få gånger jag väl fick följa med in och göra någon i ordning var då jag förstod varför jag aldrig blev ombedd att följa med in någonstans. En brukare satt i sin diarré en HEL förmiddag. Och när jag väl fick tag i någon som lyssnade på mig och tog med mig in för att göra i ordning han (vilket jag såg som ett ypperligt tillfälle att visa vad jag går för, då jag har gjort detta helt själv flera gånger) så hade han bajs över hela sig själv. Det hade gått igenom byxor, blöja, hela köret och lämnat en stor brun fläck i rullstolen. Trots detta tog vi inte in han i duschen. Även fast jag sa mer än en gång att vi borde göra det. Vi SKA göra det! Hon tog inte ens en skål med vatten utan tog en hög med torra tvättlappar som hon öste tvål på och bara torkade av han medan han skrek rakt ut av smärta. Då såg jag att han hade massor med små sår i rumpan och det visade sig att han hade svamp. Så uppenbarligen var det ju inte första gången detta hände och det sa hon jag jobbade med den dagen också; att han brukar bajsa på sig. Jag blev inte erbjuden att göra någonting. Inte ens hålla i honom så att hon kunde komma åt ordentligt. Och precis när jag trodde att hon skulle hämta vatten för att kunna tvätta bort resten, som inte gick att få bort med torra tvättlappar, då tar hon på han byxorna med alla dessa bajsrester kvar! Samtidigt upptäckte hon att hans kateter var tom. Det visade sig vara stopp i slangen. INGEN hade sköljt ur hans kateter på hela dagen. Två dagar senare låg samma brukare på sjukhus för att man "misstänkte" att han hade njursten.
När jag kom hem den dagen sa jag till min sambo att jag inte ville gå tillbaka igen. Jag vågade inte prata med någon för det var en sammanhållning i hela gruppen. Att jag bara var en praktikant var knappast något jag inte hade klart för mig. När jag skulle dit två dagar senare fick jag följa med in till en brukare som hade legat i sitt urin hela natten, utan att någon hade varit inne och kollat honom eller bytt på honom. När vi väl tog upp han så bytte dom bara blöja, utan att torka av urinen. Utan att göra honom ren. Den här gången kände jag att jag måste göra något för detta visade att den första händelsen inte var en en-gångs-företeelse. Jag vände mig till en tjej i min ålder som jag kände att jag hade lite gemensamt med eftersom var helt ny, hade bara jobbat en månad, och frågade om det inte ingick i deras rutiner att utföra morgonhygien. Självklart gjorde det det. När jag berättade då vad jag hade bevittnat så sa hon att jag borde prata med dom som var där. Då kände jag att jag verkligen inte hade någon på min sida.
Den här dagen fick jag också tillåtelse att komma senare dagen efter på grund av sjukhusbesök. Men när jag kom dagen efter var det ingen som hade fört den infon vidare. Så hon jag skulle gå med var skitsur på mig och sa bara "ta kaffe och sätt dej, för nu finns det ändå inget mer kvar att göra". Resten av personalen, som hade varit med dagen innan vid urin-händelsen, pratade inte med mig. När jag vände mig efter deras stöd angående min försening, ryckte dom bara på axlarna och sa att dom inte hade hört något. Detta var samma dag som jag valde att sluta och det som fick mig att ta det beslutet var när jag hörde hur dom helt plötsligt skrek hur "jävla äcklig" någon var och att personen "borde fatta att så beter man sig för fan inte". Då var det en personal som hade upptäckt en brukare peta i näsan. När brukaren, som har psykiska problem och skrattar åt allting vare sig det är kul eller inte, gjorde just det, så skrek personalen "tycker du att det är roligt? det är inte ett dugg jävla roligt när du tar i något med dina äckliga händer och så kommer någon och tar där efter dej!". Personalen gick då ut i köket och slet åt sig en bunt med papper som hon öste handsprit på, tog tag i brukarens händer och torkade våldsamt och sa "nu torkar du av dej där äcklet, du är väl för fan en vuxen människa som borde veta bättre!".
Utöver allt detta bevittnade jag även hur två personal "trummade" en överviktigt brukare på magen samtidigt som dom skämtade om när han skulle föda barn och hur många barn han skulle föda. De åkte slalom på hans hjälpmedel. Jag glömmer alltid vad dom heter, men det är ett gåstöd med hjul på som hjälper brukaren att stå rakt i ryggen. Detta slirade dom runt på.
Är något av detta acceptabelt? Och nu är jag ändå VÄLDIGT saklig och lämnar mina känslor utanför. Men även OM det skulle vara överdrivet, är det acceptabelt? Om så mycket som en femtedel av detta var sant, hade det varit acceptabelt då? Jag var där FEM gånger på TVÅ veckor och såg allt det här. Så välkommen kände jag mig när dom sa att jag kunde gå hem flera timmar i förväg för att det inte fanns något att göra. Och när det väl fanns något att göra, så fick jag inte följa med.
Räcker det som en Lex Sarah? För i så fall har du den där.
Mvh Carro"
Jag har kollat upp detta med Lex Sarah-anmälningar. Jag har läst några artiklar om det. Folk gör dessa anmälningar för mycket mindre än så. Tack vare att jag vet att en annan arbetsplats anmäler min praktikplats, och tack vare att min lärare litar på mitt omdöme och bekräftar det för mig, så vågar jag göra detta. Jag uppmanar alla som ser andra människor bli behandlade illa att aldrig låta det fortgå. Vare sig dom jobbar där, praktiserar där eller bara bevittnar något under ett besök.
Sverigedemokraterna
Usch nu kommer det verkligen gå lång tid mellan mina inlägg. Håller på med ett slutprojekt och ska skriva minst 20 sidor om hur man tillgodoser brukarnas individuella behov och varför det är viktigt. På det sättet kan jag visa, både för mig själv och andra, hur man får drar nytta genom en usel erfarenhet. Sen har jag en praktik att göra om också. För självklart är det jag som får lida för att andra inte vet hur fan man behandlar människor. Men detta var något jag både visste och räknade med den dagen jag valde att ta mina saker och gå. Jag har mitt undersköterskediplom i sikte ändå och har jag kommit såhär långt så ska det krävas mycket innan jag ger upp.
Så för att gå till något helt annat som jag tycker är mycket mer intressant. Jag har undersökt hela den här grejen med Sverigedemokraterna för det verkar vara ett jävla velande där. Vissa säger att dom är rasister och andra säger att dom inte är det. Vid mindre vetande kan man ju tänka att det inte är konstigt att folk tycker dom är rasister. Särskilt här i Sverige har vi en sjuk etik och moral som säger att man inte får kritisera minoritet. Särskilt inte med annan etnicitet. Helst ska dom inte behandlas som övriga befolkningen heller. För att ge dom lika lite som någon annan får är också rasistiskt. De för SD sa att det inte handlade om att ha något emot invandrarna, utan att hjälpa dom på hemmaplan. Eftersom inget annat parti verkar vilja veta av dom och det står så mycket negativt om dom i tidningarna, men trots det så röstades dom ändå in i regeringen, så valde jag att kolla upp saken själv. Så jag får skapa min egna uppfattning.
Min slutsats är att det som SD säger i media är mycket vettigt och jag förstår varför människor röstar på dom när det är som det faktiskt är. För oss som lever på samhällsbotten mitt i det som faktiskt försiggår. SD hade högre marginaler än KD, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Men... det är vad som sägs och görs bakom deras offentliga uttalanden som gör deras politik till rasism.
Jag hade till exempel inte en aning om att SD skapades under sent 80- eller tidigt 90-tal av arga, unga män med rakade skallar, bombarjackor och stålhättaskor med röda snören. Jag hade ingen aning om att man då gick runt på öppna gator och skrek rasistiska slagord samtidigt som man sieg heilade. Framförallt med den vetskapen förstår jag att andra partiers medlemmar inte ens vill sitta bredvid dom i Riksdagen. Än mindre tala med dom i lunchkön. Dom blev totalt utmobbade när folket valde in dom i regeringen. Men att idiotförklara en inröstning är detsamma som att idiotförklara dom som röstade och det finns ju en anledning till varför dom röstades på. Sen att dessa människor kanske är mindre vetandes om dessa bakgrundsfaktorer, som jag var, är en annan diskussion. Dessa röster säger ändå någonting.
Men tillslut fattade man att de var tvungna att stajla till sig, även attitydsmässigt, för att komma in i regeringen och kunna föra fram sin politik. En riktig politik. Som Jan Gillou uttryckte det; de lät håret växa ut, tog på sig fina kostymer och skaffade sig en vältalig partiledare som Jimmie Åkesson. Som jag uppfattat det så har Jimmie Åkesson ändå vett nog att förstå att man måste göra mer för att styra ett land än att bara fokusera på invandringen. Jag vet att tack vare honom kände svenskar att det var moraliskt försvarbart att rösta på ett parti med sådan invandringspolitik som Jimmie Åkesson representerar. MEN! Så hände det som ändå bekräftade och förstärkte allas fördomar, förväntningar och rädslor.
Det läckte ut en film på nätet där tre partimedlemmar från SD filmar sig själva när de går runt på stan och provocerar folk genom att bete sig allmänt illa. En full snubbe blir sne och två av medlemmarna ger sig på honom och sparkar på honom. En tjej lägger sig i och blir då kallad "hora" och "bl*ttelover". De får någonstans på vägen tag i stora järnrör som dom går runt med. Någon ringer snuten. Rören försvinner. Snuten kommer och de ljuger så klart arslet av sig och säger att de blev attackerade och bara försvarade sig själva. Självklart tror snuten på dom. När de går därifrån fria så skrattar dom och skämtar om hur jävla kul det är när sånt här händer. Helt sanslöst.
Kent Ekeroth filmade händelsen. Detta är ju inte försvarbart på något sätt. Och först tänkte jag att detta avgör ju hela grejen. Om de inte är rasister så är de fortfarande helt dumma i huvudet och framförallt helt jävla olämpliga till att syssla med politik. Men så tog jag reda på lite mer och kom fram till att redan innan de röstades in så gjorde man sig av med de mest extrema medlemmarna. Efter den här händelsen gjorde man sig även av med de två som man kan se på inspelningen. En nolltorelans sattes in som i princip innebär att det är totalt förbjudet att uttrycka kränkande och rasistiska åsikter. Sådant ska inte representera SD's politik. Kent Ekeroth ansåg man att även om han var bidrog så var han inte lika delaktig som de andra. Han jobbade hårt sedan dess för att förändra bilden han skapade av sig själv och genom sin tillgivelse till partiet anses han tillföra partiet tillräckligt mycket för att förtjäna att stanna.
Kan ju ifrågasättas eftersom jag tycker att jdet var just han som skadade partiets rykte genom att ge allmänheten bevis för något som annars kunde ha varit "bara" ett påstående. Inte för att jag menar att något sånt vore bra, eller att det är försvarbart. Bara att ur deras perspektiv borde det ju vara just hans fel att hela Sverige fick se detta hända. Men å andra sidan; visar inte detta på något sätt att det är just det man inte försöker göra? Komma undan, menar jag? Genom att behålla en medlem så visar man ju ändå på något sätt att man inte tror att det bara är att göra sig med folk och låtsas som inget har hänt. På något sätt tycker jag det visar att sånt inte påverkar deras politik.
Och så är det ju såhär också; ingen har sett Jimmie Åkesson delta i något sånt. Ingen har sett någon smygfilmning där han uttrycker rasistiska ord som just "bl*ttelover" eller gå runt med något järnrör där han ger sig på ensamma människor. Han har aldrig försvarat någon medlems extrema betéenden och han har tagit ansvar för, och framförallt åtgärdat, det som har skadat deras rykte. Även om de andra partimedlemarnas åsikter också räknas så är det ändå Jimmie som har sista ordet och innan man kallar honom rasist så borde man kolla på intervjuer och debatter. För anser man att han är rasist så förlitar man sig antingen på vad alla andra säger utan att egentligen själv ha hört honom tala, eller så är man antagligen någon som ska vara politisk korrekt och då inte ha negativa åsikter om någonting. Särskilt inte om sånt som faktiskt representerar verkligheten.
Jag hänvisar till mitt blogginlägg om Islam. Där finns fakta om vad som sker i Europa. Jag har uteslutit egna åsikter helt och hållet. Det som står där är enbart islamisters egna ord och jag hänvisar direkt till källan så man får se det med egna ögon. Inget annat. Ingen annan. Inga "islamofober" och inga rasister. Bara sanningen.
Pinsamma Paradise Hotel
Ja, jag erkänner. Jag är hookad. Men inte av samma anledning som jag tidigare i min ungdom har varit besatt av Paradise Hotel. Jag minns hur jag som 16-åring var helt uppslukad av den där säsongen med Olinda. Mitt största hatobjekt på den tiden. Back then hamnade man verkligen i ett sånt där hypnotiskt tillstånd där man i sin fantasi såg sig själv vara där med dom. Och önskade att man var det. Man tittade på dom där tjejerna och hatade att dom såg ut som man önskade att man själv gjorde och för att dom fick de där snygga killarna som var där.
Jag säger bara "jösses"... Man trodde man va så vuxen. Man trodde man visste så mycket. Ack, om man ens hade kunnat ana hur skev verklighetsuppfattning man egentligen hade.
Sixteen and wishin'.
Sen kom den där säsongen med Jackie Ferm. Svartlings dotter. Lika besatt då som innan, blev jag alltså kär i han den där Cimon. Så pass att jag till och med mejlade honom och, tro det eller ej, men jag fick faktiskt ett svar. Han gav mig en privat mejladress och bad mig höra av mig dit. Men det vågade jag aldrig göra. Jag skrev också till en av tjejerna för jag tyckte hon blev orättvist behandlad. Katja, har jag för mig hon hette. Hon blev utfryst av tjejerna och utsatt för en hel del avundsjuka. Så som vackra, särskilt smarta, tjejer ofta blir.
I vilket fall som helst, så kommer jag ihåg att jag i samband med min besatthet fick en riktigt skev självuppfattning. Simon märkte också detta och det var därför han inte gillade att jag kollade på Paradise Hotel. Jag var alltid olik mig själv efteråt. Jag kan själv inte sätta fingret på det exakt, men jag klädde mig annorlunda. Sminkade mig annorlunda. Framförallt värderade jag annorlunda. Jag mådde sämre eftersom jag visste att jag inte kunde nå upp till dessa ideal.
In the early twenties and dreamin'.
Och så kommer nu den här säsongen. Och jag frågar mig själv om det är jag som ser på det annorlunda? Eller blir människor mer och mer blåsta med tiden? Efter typ två dagar är alla "bästa vänner"! Jag skojar inte... Redan där pratade dom till varandra som om dom känt varandra hela livet, pussades och kramades. Efter 1½ vecka så lipar dom efter varandra och säger saker som "bästa vänner här inne". Helt skruvat! Heeeeelt skruvat! Men det som är mest fucked up är hur ordet "partner" verkar betyda "någon att k****a med" för tänder man inte på varandra så kan man inte vara partners. Undrar vad detta sänder för budskap. Jag vet vad det sänder för budskap till mig i alla fall.
Jag ska säga att den där Dorota, som verkade som en skum typ när hon kom in, var ändå den som verkade ha mest hjärnceller. Jag kände verkligen med henne. Jag har själv varit i en situation där jag faktiskt frågade mig själv hur stor chansen att verkligen varenda människa på en fest kan vara så störd, eller om det är jag som borde bära tvångströja (hashtag Halmstad + hashtag Karim "Legenden"). Och jag gillar henne för att hon bekräftade precis det; att dom inte är normala. Någon behövde säga det så att alla såg och hörde.
När jag festade som mest så träffade jag vid ett par tillfällen olika brudar som faktiskt var just såna. Efter att ha utbytt ungefär två rader så "kände" vi varandra. De "visste ju exakt hur jag tänkte" och de "visste ju exakt hur jag var". Precis som alla andra de utbytte mer än två rader med också. Såna riktiga nut cases.
Men det är väl sånt som gör sig på tv. Lika väl som att det sänder en helt skev bild till både småtjejer och småkillar där ute om hur man ska vara, hur man ska se ut och vad man måste göra för att "vara något". Nae fan... Jag skulle inte alls vilja göra om vare sig min barndom eller min tonårstid. Jag är jävligt nöjd med skiten jag gått igenom och alla asen jag träffat på vägen. Det är ju trots allt det svåra som gör en stark och idioterna som hjälper en att hitta sig själv.
Värsta fiaskot någonsin
Dag 1 Måndag
Jag väntar nervöst vid huvudentrén när en man i 30-årsåldern dyker upp och sträcker fram handen. Han presenterar sig som "M" och hälsar mig välkommen.. Vi går mot avdelningen, genom en lång korridor, samtidigt som han berättar om hur lugnt det är så här på eftermiddagarna. Särskilt nu när två brukare ligger på sjukhus och resten klarar sig mest själva.
Han och den andra killen som befinner sig där är nervösa. Säkert mer nervösa än jag. De visar mig avdelningen och går igenom brandrutinerna grundligt medan en man i sin rullstol skriker att han vill ut och röka. Han är mycket upprörd och kräver flera gånger att han har rätt att få komma ut när han vill för han är där frivilligt. Dom svarar bara han får vänta till efter fikat, för han var ute för en timme sen. Han har tydligen haft en dålig dag med ovanligt mycket hallucinationer och brukar vara mycket lugnare annars.
Jag tänker att det här är två jävligt trevliga killar och kommer fram till att jag kan nog trivas riktigt bra här. Ångestkänslorna byts mot fjärilar i magen och förväntan.
Jag ställer alla möjliga frågor kring rutiner och tänker att ju mer jag vet desto mer kan jag ta initiativ och vara självständig. Såhär i sluttampen har jag inte mycket kvar att lära, utan mest visa det jag redan kan. Även om M verkar skittrevlig så har han nog ingen kunskap om handledning. Jag har precis gått den kursen och skulle märkt det isåfall. Jag nämner mitt jobb och mina täta sjukhusbesök. Han visar förståelse och säger att vi kan låta det stanna mellan oss. Han tycker inte att det handlar om tid, utan prestation. Efter bara ett par timmar ger han mig tillåtelse att gå hem så ses vi på onsdag morgon. Jag ska inte oroa mig över att komma försent. Han förstår att allt kan hända när man pendlar.
Schysst. Eller likgiltigt? Kanske till och med ett dolt budskap där han ber mig att inte komma alls? Jag är medveten om mina nojjor där jag lätt omvandlar vad som helst till något personligt. Så jag avfärdar känslan och hoppas på att det är omtanke att jag inte ska känna mig pressad.
Dag 2 Onsdag
06.30 är jag framme i Lund, en halvtimme innan jag börjar, så jag passar på att promenera bort tröttheten samtidigt som jag får i mig lite frukost. Är det någon gång det är lägligt att börja äta frukost, så är det nu. Jag försöker tänka positiva tankar och förkasta allt dömande.
Jag har bestämt att sånt inte ska få min prestationsförmåga längre. Detta är en strategi som har funkat rätt så bra. Negativa tankar gör en osäker och då agerar man osäkert. Oftast.
Men väl framme på avdelningen finns ingen "M" så långt mina ögon förmår att se. Istället finner jag tre främmande ansikten som ser minst lika förvånade ut som jag själv kände mig. "M" har tydligen bytt skift och börjar inte förrän 12. "Ingen panik! Var dej själv så kommer det lösa sig!", tänker jag för mig själv. "Le mycket och försök se trevlig ut". Jag berättar om mig själv, vuxenutbildningen på Consensum och mitt jobb som timanställd. Jag delar med mig av min inställning till andra människors beroendeställning. Allt för att ge dom en positiv uppfattning om mig, vilket är det bästa jag kan göra. Teamet består av "A" och "An", två kvinnor i 40-årsåldern och "Ma" som är i min ålder.
De flesta av oss vet hur kvinnor fungerar. Dom är inte alltid snälla och har en förmåga att bli svinigare ju trevligare man försöker vara. Egentligen borde jag ha svinig attityd för på något obegripligt sätt så brukar såna få mer respekt och bli mer accepterade. Men jag förmår mig inte att vara något jag inte är. Jag vill inte vara det heller.
När klockan närmar sig 12 har jag följt med in till två brukare där jag inget annat än känt mig överflödig. Inte blivit ombedd, inte instruerad, inga chanser till initiativ. Kort och gott inte blivit handledd över huvudtaget. Jag har följt med ner i källaren för att dumpa skräp, påbörjat maten och hjälpt till att duka. Jätteavancerat såhär på sin tredje praktik en månad innan examen. Tiden där emellan gick åt till en jävla massa kaffedrickande där jag och Ma lyssnade på när A och An diskuterade sina dåliga självförtroenden. Titt som tätt försvinner allihop utan ett ljud medan jag själv varvar nervöst vankande med att sitta i soffan och undra när någon ska be mig vara med på något (lärorikt?).
Så kommer äntligen M som frågar hur det gått. Svarar hintaktigt att jag inte är van vid så få sysslor så i brist på annat visar han mig hur man ståtränar en brukare. Man spänner fast brukaren på en "madrass" som man sedan hissar upp i rät vinkel. Jag hjälper inte till den här gången heller utan tittar på medan han och Ma gör det. De kör ut han till soffan där alla sitter och pillar på sina telefoner. Sedan står han bara där och glor på dom som dricker kaffe, pratar om privata saker och annat som inte har ett skit med jobbet att göra. Efter ett par timmar tittar han på klockan och mer eller mindre erbjuder mig att åka hem.
Ännu en känns det som man vill bli av med mig. Men ännu en gång tränger jag bort tanken och tröstar mig med att första dagen alltid är jobbig för alla oavsett vad. Ju mer de lär känna mig och vad jag kan desto mer ansvar kommer jag få. Ju bättre grepp jag får om rutinerna desto mer initiativ kommer jag kunna ta själv. Det kommer bli bättre imorgon. Nyckeln är att envisas med en positiv attityd. Tillslut ger det med sig.
Dag 3 Torsdag
M har gett mig tillåtelse att komma på morgnarna även fast han bytt pass. Enligt honom är då det finns något att göra. Jag känner på mig att det kommer bli bättre idag. Det blir det också, även om mycket tid går åt till att sitta i den där jävla soffan och dricka kaffe. Hela dagen pillar man på luren och lyssnar på varför "matriarken" A är en cool morsa.
När man befinner sig med kvinnor gäller det att vara pedagogisk. Man vill bevisa att man är trevlig och förtjänar att bli omtyckt samtidigt som man är ödmjuk inför att inte stjäla "rampljus" för någon. Jag gillar inte uppmärksamhet,utan lyssnar hellre på andras "jag, jag, jag och åter jag" hela dagarna om det innebär att jag slipper avslöja för mycket om mig själv. Ju mer någon annan pratar, desto mindre slipper jag.
Jag hjälper till med att duka, servera frukost, slänga sopor och tittar på medan Ma spelar memory med en brukare. Jag följer med in på en duschning där det blir likadant igen; jag bara står och glor och känner mig som ett fån. Överflödig, utan att bli ombedd att göra ett jävla piss. Men det är lugnt. Det kanske inte är konstigt om dom aldrig haft en praktikant innan och inte vet hur mycket de ska begära av mig.
Jag noterar att deras attityd mot brukarna skiljer sig ganska mycket från vad jag fått lära mig utifrån HSL angående fri vilja, integritet och respekt. Jag är osäker på om attityden är på grund av omtanke, om dom vill att de ska göra så mycket dom kan själva för att inte stjäla de förmågor dom har kvar, eller om det är för att göra det enkelt för sig själva.
Det måste ha synts på mig att jag tänkte på något för just då kommer A och berättar att hon jobbat här i 12 år. Det kan därför se barskt ut, men de känner varandra, så jag släpper den tanken. M kommer och precis som gårdagen blir jag hemskickad när de anser att inget mer finns att göra.
Det känns återigen som att de vill bli av med mig, men eftersom inget är uppenbart så förtänger jag det igen. Jag kämpar med att hålla mig till relevanta känslor och känner lättnad över faktumet att jag är ledig i de tre kommande dagarna. Nu kan jag fokusera på mitt jobb och ladda mentalt inför nästa vecka. Andra veckan brukar vara avsevärt bättre med mycket mer ansvar. Jag vill göra mycket, mycket mer. Jag vill visa alla vad jag kan. Att jag kan.
Dag 4 Måndag
När jag kommer in på avdelningen den här morgonen finner jag än en gång helt okända ansikten. Två killar i min ålder, "T" och "S", ser lika förvånade ut som jag även dom. Jag frågar efter M och A och får veta att M har sjukskrivit sig och A börjar förrän om en timme.
Jag försöker än en gång att inte döma, men det kommer att bli svårt den här gången.
T och S är jättetrevliga och ställer frågor om mig och min utbildning. Emellanåt visar de stort intresse för vart jag kommer ifrån, men försvinner rätt som det är och jag ser inte röken av dom. Efter en timme kommer dom ut ur en brukares rum och ber mig att duscha en av damerna, sedan försvinner de iväg igen. När jag kommer in till henne sitter hon helt näck. Hon har suttit och väntat så i över en timme.
När jag kommer ut igen syns dom fortfarande inte till, så jag tar en kopp kaffe och sätter mig i den jävla soffan och väntar. När de väl dyker upp så går de raka vägen in på kontoret och stänger dörren om sig. Klockan är en bra bit över 8 nu, men A syns inte till. Det dröjer en bra stund innan dom kommer ut och börjar hämta brukarna till frukost. Ingen ber mig följa med någonstans eller hjälpa till med nånting. När alla sitter vid sina platser och dom som vill ha på rummet har fått det slår de sig ner i soffan med mig. Jag frågar efter A och får veta att hon inte kommer förrän 11.
Nu börjar jag undra vad fan som händer egentligen. Jag känner att en av brukarna luktar bajs och tänker att dom tar itu med det efter frukosten. Dom "trummar" en överviktig brukare på magen, skämtar om vilken dag han ska föda barn och börjar åka slalom på hans hjälpmedel. Han tittar på mig och skakar på huvudet.
Jag känner mig jävligt illa till mods.
När A väl kommer vid 11-tiden svischar hon förbi mig utan att säga hej eller titta på mig. Medan hon byter om kommer en kvinna in som jag inte sett innan. Hon ställer sig och pratar med oss i köket och jag tänker att hon kanske jobbar här vanligtvis och bara hälsar på. Hon vänder sig till mig och frågar hur det går och när jag talar om att jag inte alls är van vid så här lite att göra så reagerar en av killarna genom att upphöra med det han gör och vänder sig om och tittar allvarligt på oss. Då märker jag hur hela avdelningen plötsligt beter sig annorlunda. Som på en handvändning är alla upptagna med något viktgt. Då fattar jag att det är enhetschefen.
A kommer tillbaka från ombytet försvinner med enhetschefen in på kontoret där de stänger dörren om sig själva. S låter mig veta att det hysch hysch om det slöa arbetet, för annars skär hon ner på personalen. Sedan slutar han sitt pass och försvinner och ingen annan syns till. Nu står jag helt ensam, igen, med fem brukare kring matbordet och en vagn med lunchmat på. Jag börjar undra om det här är ett test. Så jag serverar maten. T dyker upp men försvinner igen när han ser att alla är serverade. När maten ätits upp står jag fortfarande ensam, så jag plockar undan och sätter mig och väntar.
Efter en stund öppnas dörren in till kontoret. Jag ställer mig i dörröppningen och väntar på ett bra läge att säga något, men de fortsätter prata med varandra som om de inte ser mig. Jag känner mig dum (och feg) så jag tar en kopp kaffe till och sätter mig i soffan igen. När dom har pratat klart så kommer A ut och går förbi mig mot köket utan att säga något den här gången heller. Precis när jag ska resa mig och gå efter så kommer hon ut i rask takt och försvinner förbi mig igen åt andra hållet. Jag väljer att gå efter för att fråga hur länge till hon vill att jag ska vara kvar. Klockan är 14 och hittills har det ju inte funnits något att göra vid den här tiden. Jag trodde jag skulle storkna ´när hon svarade att jag inte kan gå hursomhelst nu när chefen är tillbaka från semestern, så därför skulle jag vänta en timme till. Annars såg det inte bra ut.
Då föll alla bitar på plats. Allt har alltså varit en fasad hittills och jag inget annat än ett irritationsobjekt som skjutsats runt mellan alla som inte velat ha ansvar över mig. Alla mina tvivel och nojjiga tankar blev bekräftade; det är därför M har "sjukskrivit" sig, A kom därför flera timmar sent för att minimera tiden med mig och det är därför hon ignorerarade mig när hon kom. Nu förstod jag varför jag har suttit och inte gjort något medan alla har varit försvunna.
När hon försvinner in på kontoret igen hör jag en brukare skrika på hjälp från sitt rum. När jag kommer in till på hans rum är lukten av bajs överväldigande. Han som luktade bajs vid frukosten, och fortfarande vid lunch, luktar bajs än. Jag hämtar A och följer med henne till rummet. Tänker att är det någon gång min hjälp behövs så är det nu. När hon lyfter över honom till sängen är hela rullstolen brun. Bajset har gått igenom både blöja och byxor. När vi tar av honom är han helt insmetad i sin egna diarré och för att försöka vara delaktig föreslår jag att köra in han i duschen. Men hon svarar mig inte, utan väljer att hämta en hög med torra tvättlappar och torkar honom istället. Han skriker rakt ut i ren och skär smärta och då ser jag att han har allvarliga utslag i rumpan som är nära på att börja blöda. Jag frågar gång på gång om det inte vore bättre att duscha honom eller åtminstone blöta lapparna. Hon bestämmer sig för att inte göra det, utan häller hellre på mer tvål och ökar tempot när han skriker ännu högre. Nu upptäcker vi att kateterpåsen är tom också. Det visar sig att ingen har spolat kateterslangen och därför har det blivit förstoppning. När hon sköljer ur med saltlösning fylls påsen direkt. Hon tar en torr salva som smetar av på några röda fläckar i skrevet och rumpan och börjar klä på han. Jag påpekar att han har bajsrester kvar och då torkar hon bort en liten fläck på utsidan av låret, drar på han byxorna och låter resten av bajsresterna vara kvar.
Jag borde säga något. Men jag vågar inte. Vem ska jag säga något till? Jag finner ingen lämplig chans att säga något alls. A är stressad och mumlar för sig själv. Springer mellan köksbänken och sängen för att kolla vad som står på signeringslistan. Nu börjar jag fyllas med skuld. Vad ska jag göra?
När vi är klara får jag tillåtelse att gå hem. Jag funderar noga över detta och diskuterar med Simon när jag kommer hem som knappt kan tro sina öron. Jag känner hur jag är på gränsen till att börja lipa när jag säger till honom att jag har två alternativ att utgå ifrån just nu; antingen hoppar jag av, här och nu, för jag vet inte om jag orkar se på när något sånt här händer när jag vet att det är fel men är för feg för att våga säga något, eller så står jag ut, gör det bästa jag kan för brukarna medan jag är där samtidigt som jag registrerar det jag ser och tar itu med det mot praktikens slut. Vi bestämde att jag skulle försöka hålla ut.
Dag 5 Torsdag
Efter att ha jobbat tisdag och gått på ett nätverksmöte på mottagningen onsdagen så har jag fått ett par dagar till att ladda mentalt igen efter det jag bevittnade sist. A är ledig idag så jag går därför med An istället.
Den här dagen hade jag bestämt mig för att inte acceptera att bara vara något jävla biobjekt som inte gör någon nytta. Som praktikant är det meningen att vara den högra handen till den man går med. Inte tredje hjulet. Hela tiden hoppas jag, i djupet av mitt hjärta, att det som hände sist var en en gångsförtéelse. Men det var det inte...
När vi kommer in till första brukare den här morgonen och lyfter på täcket så är det piss i hela sängen. Jag undrar hur det kan gått till eftersom han har kateter. Dom måste ha glömt öppna flödet till den andra påsen under natten så den har blivit full och spruckit. An och T frågar brukaren om någon har bytit på han under natten. Han skakar på huvudet. De diskuterar om de ska ta in han i duschen, vilket jag räknar iskallt med, men kommer fram till att han duschade dagen innan så därför gör dom inte det. Men inte förrän dom byter om på han, utan att ens torka honom torr, känner jag hur det börjar koka i kroppen och klia i mina fingrar.
Varför tvättar dom honom inte? Vad spelar det för roll att han duschade igår? Det är idag han har pissat ner sig! Varför torkar dom honom inte?
Jag hinner inte göra ett ljud innan de har selat honom, satt han i rullstolen och kört in han på toaletten. Det kunde dom besvära sig med; att ge honom deo och borsta hans tänder innan han ätit sin frukost. Jag skyndar mig snabbt som fan med att göra iordning sängen innan någon annan hinner göra det. Någonting tänker jag fan ha bidragit med idag. Men mycket mer fick jag inte chansen till den här dagen heller.
Bilderna gnager i mitt huvud och jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Jag vet att det här är mycket fel. Det är det värsta jag sett under min korta tid i det här yrket. Jag vet att det är min skyldighet att göra en lex sara. Då gör man en anmälan till myndigheterna. Jag har fått veta att han som satt i sin egna skit häromdagen har åkt in akut på sjukhus också. "Njursten" misstänkte dom. Inte konstigt, tänkte jag. Skuldkänslorna växer.
Någonstans i mitt huvud har jag fått för mig att Ma och jag har fått bra kontakt. Vi har mycket gemensamt då hon är i min ålder, helt ny på stället och verkar vara lite reserverad som jag. Så när hon ber mig att följa med ner till källaren för att hämta upp mat så ser jag min chans till att börja nysta i det här. Jag tänker att om jag får någon respons här så finner jag kanske styrkan att göra något åt det. Så jag passar jag på att fråga försynt om hur morgonrutinerna ska se ut egentligen. Är det inte meningen att man ska göra morgonhygien på alla? Så är det i alla fall på min arbetsplats. Hon bekräftar att det visst är meningen att man ska göra det. Då talar jag om vad jag precis upplevt och att jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Hon föreslår att jag ska ta det med An eftersom det var hon som var där. Jag svarar att jag ska försöka ta mig modet att göra det under dagen.
Men jag finner aldrig modet. Så när klockan närmar sig 12, då An slutar, står vi allihop i köket när jag talar om att jag har sjukhustid, tidigt på morgonen dagen efter. Inga problem. Det är bara ersätta tiden på eftermiddagen. Jag frågar om jag borde ringa på morgonen men det känns dumt att meddela en försening samtidigt som jag egentligen ska börja. Hon säger att hon kan skriva en anteckning till A som hon ser när hon börjar på morgonen. Alla hör detta och T till och med skämtar om att det kostar en femma. Vi skrattar. Jag går hem.
Dag 6 Fredag
Jag funderar under morgonen på om jag inte borde ringa ändå, men tänker att ingen har ringt mig under den här tiden för att meddela mig några ändringar. Jag borde kanske vara bättre än så, men jag har faktiskt ingen lust.
9.30 kommer jag in på avdelningen och ser T på kontoret. Ingen annan syns till. När jag går förbi slänger han en snabb blick på mig och säger kort hej. Tillbaka från ombytet hör jag dom i köket och går dit. A vänder sig om, tittar på klockan och låter mig veta att hon inte trodde att jag skulle komma idag. Jag reagerar långsamt medan hon tittar på mig allvarligt. Även fast fattar det, så frågar jag ändå om hon inte fått meddelandet. Hon svarar att hon varit ledig i två dagar (som om jag inte visste det) och frågar sarkastiskt vad för meddelande hon skulle ha fått under den tiden.
Helt plötsligt blev jag minst på jorden och stämningen börjar bli riktigt obehaglig. Jag är överkänslig för vibbar och jag vet om det. Jag har därför svårt för att skilja på mina egna och andras känslor.
En arbetare som jag träffade vid ombyet för fem minuter sedan (där hon var jättetrevlig och hälsade mig välkommen) står med ryggen emot mig och ignorerar oss. Jag svarar lågt, nästan som om jag känner mig skyldig till något och skäms, att An sa att hon skulle meddela om min sjukhustid och att det hade varit okej att komma senare. T kommer in i köket och går förbi som om han inte ser mig.
Han var med igår och hörde det. Han kan rädda mig ur det här.
Men när jag påpekar frågande att han var med och hörde vad som sades igår så bara rycker han på axlarna, skakar på huvudet och försvinner ut igen. A vänder mig ryggen samtidigt som hon säger att jag får stanna längre idag då, som om jag inte redan hade räknat med att göra det.
Jag står kvar som ett frågetecken och undrar vad fan som händer egentligen. Jag fattar ingenting.
Forfarande med ryggen emot mig säger hon åt mig att ta en kopp kaffe för nu finns det inget mer kvar att göra. Försiktigt smyger jag fram, tar mig en kopp som jag fyller och smyger sedan ut i uppehållsrummet igen. Jag börjar vanka av och an från den ena änden av rummet till det andra och tillbaka igen. Jag känner hur klumpen i magen växer och ångesten börjar krypa på.
Det här känns inte alls bra. Jag vill inte vara kvar här.
T går förbi mig flera gånger utan att överhuvudtaget verka notera min existens. A står med den andra kvinnan i köket och pratar högt om något hon stör sig på och det verkar som det som precis hände inte berörde någon förutom mig. Som om jag inte var där. Jag tar upp min telefon och messar Simon. "Jag fixar inte det här. Jag klär nog om och åker hem. Jag åker hem och ringer skolan". Simon svarar och uppmanar mig att komma ihåg vad vi sagt, att jag ska tänka på hur kort tid som är kvar och att drastiska beslut påverkar mig negativt. Jag sätter mig ner på en stol och funderar. Ska jag gå till enhetschefen? Just då kommer hon gåendes rakt mot mig. I 10-15 meter går hon åt mitt håll innan hon svänger av precis framför mig utan att titta på mig. Nu ökar kaoset i min hjärna.
Ingen av de som är här idag, förutom T, vet att jag skulle komma senare idag men han har valt att inte säga något. An har inte lämnat något meddelande. Ma måste ha gått till An och T och berättat vad jag sagt. Det måste va därför det är såhär. Vad ska det annars vara? Det här är mer än vad jag kan hantera.
När A och enhetschefen låser in sig på kontoret väljer jag att ta mina grejer och gå. Jag åkte raka vägen till skolan, för dom ska inte få nöjet att först se mig ge upp för att sen kunna meddela skolan som om hela den här händelsen vore mitt fel. Jag berättar det mest väsentliga och om hur enbart den här händelsen hade varit allt det handlade om, så hade jag hanterat det annorlunda. Men allt som jag sett, känt och upplevt under den här tiden hade redan fyllt bägaren till sin absoluta gräns och den här händelsen var droppen som fick allt att rinna över. Min lärare är sympatisk. Hon ber mig att åka hem och skriva ner allt i ett mejl och skicka det till henne. Hon frågar om jag kan vänta med att göra någonting tills de pratat med dom själva. Jag går med på att ge dom den tiden dom behöver.
Sen ska jag göra en lex Sara.
Islam är en sann ondska
För dom som spekulerar i vad som kommer orsaka världens undergång så har jag svaret här:
Islam är den snabbast växande religionen i världen. Man räknar med att det finns ungefär 2 miljarder muslimer, vilket gör mer än var fjärde människa i världen till muslim. Det är ett faktum att Europa håller på att erövras av muslimer, som också står för 90% av imigrationen. Här är en statistik från 2008:
I Frankrike får varje fransk familj 1.8 barn/familj. Muslimer får 8.1 barn/familj. Det finns fler moskéer än kyrkor i Frankrike. 30% av barnen under 20 år är muslimer. I större städer som Paris är barn under 20 år till 45% bestående av muslimer. Man har räknat ut att om 39 år är Frankrike en islamisk republik.
I Storbrittaninen har antalet muslimer ökat från 82.000 till 2.5 miljoner och det finns över 1000 moskéer.
I Nederländerna är 50% av alla nyfödda barn muslimer vilket innebär att om bara 15 år är halva befolkningen muslimer.
I Ryssland finns över 23 miljoner muslimer vilket gör utgör 1/5 av hela befolkningen. 40% av deras arme är islamister om bara några år.
I Belgien är 25% av befolkningen muslimer och nyfödda 50%. 2025 är 1/3 född inom en muslimsk familj.
I Tyskland räknas bli en islamisk republik 2050.
I hela Europa fanns det 2008 53 miljoner muslimer och man räknar med att det har fördubblats inom 20 år.
I Kanada föddes 1.6 miljoner människor mellan 2001-2006. 1.2 miljoner av dom var imigranter.
I USA fanns det 100.000 muslimer år 1970. Idag är det över 9 miljoner.
Statistiken har jag tagit från det här youtube-klippet: http://www.youtube.com/watch?v=BgFC8BehH1k
För muslimer är det en ära att döda för Islam och en ännu större ära att dö för Islam. Redan från födseln hjärntvättar man sina barn med att det viktigaste i livet är att ge allt för Allah, oavsett om det "makes sense" eller inte och oavsett om det är humant eller inte. Muslimer har skolor som undervisar i Koranen (Koranen är bokstavligen talat Guds ord) där dom lär barnen redan från början att framförallt judar är Guds största fiende, dom är inte människor, dom är fördömda av Gud och vissa av dom har till och med förvandlats till apor. Det här hatet gäller inte bara judar, utan alla icke-muslimer. För dom "korrekt uppfostrade" muslimerna (uppfostrade enligt Koranen) så är alla som inte tror på Islam smutsiga djur som endast har värde om de går att konvertera till Islam. Världen ska "islamiseras", vilket deras högst stående "präster" och ledare lär ut. Den icke-muslimska världen är ett "house of war" och en god muslim ska vilja omvända resten av världen till "house of islam" eller "house of peace". Detta är profeten Mohammeds demands och ske villkorslöst. I det här klippet http://www.youtube.com/watch?v=5pgv6mwO7xQ berättar en f.d muslim, själv uppväxt under just dom här omständigheterna, hur en av deras taktiker för att lyckas är att ge falska budskap som lugnar Europa. På det sättet ger man dom/oss ett "sömnpiller" som gör att vi sover igenom deras process att islamisera våra samhällen.
Han beskriver Koranen som Guds ord, nedskrivna av profeten Mohammed, och ska följas av alla människor i alla tider. Han säger att alla som försöker göra den muslimska religionen snällare, för att den ska passa in i ett demokratiskt fritt samhälle, kommer att bli attackerade av muslimerna själva. Varför ska man vara arg på fundamentalistiska muslimer när det enda dom gör är att representera islam till 100%? Han fortsätter med att säga att man får inte glömma eller förneka att det inte handlar om att vara fanatisk eller islam som en religion. Det handlar om människor som följer den muslimska tron till varje pris. En vers i Koranen säger att muslimer är beordrade att starta heliga krig på olika sätt: det behöver inte bara ske genom våld som bombningar eller halshuggningar, utan även genom taktik. "Kan man inte komma in genom ytterdörren, så ska man ta bakvägen för att etablera islam".
Och eftersom Koranen och profeten Mohammeds ord alltid är det rätta, oavsett vad någon känner eller tänker, så är våldtäkt eller erövring heligt om kvinnan eller området inte var islamistiskt. Ifrågasätter man religionen eller Mohammed på ett kritiskt sätt så begår man en av dom största synderna som finns. Detta är också en taktik att hjärntvätta människor, att inte tillåta kritik eller ifrågasättningar. Man ska inte ha några andra alternativ än att bli beordrad och acceptera. Den som försöker förändra religionen ska dö. Det är fakta. Den som avsäger sig från religionen blir helt utesluten av familj, vänner, hela muslimska samhället och får ett pris på sitt huvud, satta av sina närmaste.
Islamic Brotherhood började redan på 60-talet planera att ta över Europa. Och planerna som man gjorde då har redan börjat visa resultat. Det ökade antalet födslar bland muslimer är ett av dom. Han säger att varje muslim är en potentiell terrorist och det rättfärdigar han genom faktumet att varje muslim, som är en exemplarisk muslim, blir i första hand en Guds krigare, därmed benägen att begå vilken handling som helst.
Utifrån sin egen erfarenhet som exemplarisk muslim så talar han om för oss att skillnaden i det som vi får veta, och vad som sägs i moskéer och bakom stängda dörrar inom muslimska familjer, är som dag och natt. Han säger att Européers naivitet (att islam är en fredlig tro) gör honom ofta helt stum. Han undrar hur västvärlden kan vara så blinda inför faktumet att Islam är vad det är. I Koranen kan budskapet att döda någon översättas till antingen "döda" eller "sudda ut" men oavsett så innebär det att icke-muslimer inte har några själar. Dom ska utrotas.
Han avslutar med att be till politiker och samhällen att öppna sina ögon.
Enough said.
Mobbad till döds - vi kallar det bullycide
Det här inlägget tänker jag ägna helt åt mobbing. Mobbing är något som berör mig direkt i hjärtat eftersom jag själv varit utsatt för det. Jag har nog nämnt det i fler än ett inlägg, men känner att jag kan aldrig nog understryka till vilken längd det sträckte sig. Det sker på så sjukt många olika sätt. Ibland är det uppenbart, ibland subtilt. Ibland fysisk, ibland psykisk. I vilket fall som helst så ökar antalet självmord till följd av mobbing för varje år. Om det sedan handlar om ett mörkertal som träder fram mer och mer på grund av internet, eller inte, är inte relevant. Internet och mobiltelefoner gör däremot att mobbingen till och med följer med oss hem. Inte ens i våra egna hem, där vi ska kunna känna oss fria från omvärldens krav, slipper man den här ondskan.
Youtube är allt annat än ett undantag.
http://www.youtube.com/watch?v=vOHXGNx-E7E - Här är videoklippet som Amanda Todd la upp kort innan hon valde att ta livet av sig. Här berättar hon med text hur mobbingen tvingade henne att flytta, hur hon började med droger och mobbingen som förföljde henne eskalerade tills hon inte orkade längre.
http://www.youtube.com/watch?v=2vAMxKvZqwU - Ännu en flicka som blev mobbad antagligen för att hon var söt. Att hon hade vacker röst bidrog säkert till avundsjukan som drev henne till att ta köra ner i ett dike där hon kraschade mot ett träd. När man väljer att köra ihjäl sig själv, då är det fan riktigt illa.
http://www.youtube.com/watch?v=2SzAMMam5yU - Ett nyhetsklipp om en 11-årig flicka som hängde sig själv när hon inte orkade mer. Mamman upptäckte henne strax efter och fick uppleva hennes sista andetag i sina armar.
http://www.youtube.com/watch?v=OH6TSrkCNlo - En 15-årig kille som väljer att tala ut om mobbingen i TV. I två klipp får man se hur dom slår på honom, bland annat på en skolbuss, samt bilder på skadorna han fått. Han säger själv att han har haft mer blåtiror än han brytt sig om att räkna till. Dom här människorna väntar tills han är ensam, ligger alltså och passlurar, för att kunna hoppa på honom när han minst anar det.
http://www.youtube.com/watch?v=wP1tvMRh_78 - En tjej som spöar upp en annan tjej offentligt, även fast hon i mer eller mindre ber på sina bara knän om att få vara ifred. Det verkar som att ju mer hon inte vill slåss, desto mer hetsad blir den andra tjejen att spöa på henne. Det sjuka är att det sitter en massa folk där som till och med filmar utan att en jävel varken gör eller säger något.
http://www.youtube.com/watch?v=cDc05MpfpQ4&oref=http%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3DcDc05MpfpQ4&has_verified=1 - Ett nyhetsklipp på en tjej som blir lurad över till sin kompis hus. Tjejen ger henne ordentligt med stryk medan morsan står vid sidan och låter detta pågå. Jag skulle vilja veta vilken ***** som står och filmar. Helt sinnessjukt.
http://www.youtube.com/watch?v=FI5aqvrUWYE - En kille som blev mobbad, för att han är gay, la upp sitt sista farväl till sin familj och sina vänner. Som tur var, så såg hans mamma det, vilket räddade hans liv. Läs kommentarerna. Folk skriver ändå saker som "this video is so sad, not because he's crying, but because he didn't kill himself". Hur fan kan människor vara så kallhjärtade?
Även den här gången kan jag fortsätta i evigheter med liknande länkar. Det verkar som att det inte spelar någon roll hur man som individ försöker vara, hur man ser ut eller vad man står för. Det finns alltid folk därute som hittar måltavlor i vad som helst. Det gör mig illamående. Nästan panikslagen. Jag vet inte vad jag ska göra, eller vad jag kan göra. Jag är stum...
Jag bara frågar mig själv hur människor kan va så kalla. Och hur andra kan stå och se på utan att göra någonting. Och hur i helvete folk kan skratta åt faktumet att sånt här förekommer och sedan ägna sig åt trolling på communitysidor där man skämtar om dessa döda människor?
http://www.thedistractionnetwork.com/topics/people/ugly-people-unite/ - Det här, till exempel, är en sida som ägnar sig helt åt att hitta bilder på privatpersoner som dom kan lägga upp åt folk att skratta åt.
http://snyggastbild.se/ - Här är en sida man kan lägga upp sin egen bild (eller någon annans?) som andra kan betygsätta. Meningen är säkert att man ska kunna få sin dåliga självkänsla motbevisad. Men resultatet blir annorlunda. Säg att du tror att du är skitsnygg, lägger upp din bild och får veta att du ser ut som en påse skit. Eller bli medlem och upptäck att någon lagt upp bilder på dej som folk sitter och asgarvar åt. Jättekul.
Det är sån här skit som gör mig helt paranoid ute bland folk. Ser jag någon hålla upp en telefon, riktad mot mitt håll, då får jag nästan panik. Helt övertygad om att jag blir fotad kryper jag in i ett hörn eller vänder mig i hopp om att personen endast får en bild av baksidan på mitt huvud. Det har till och med hänt att jag tagit mina saker och förflyttat mig till en annan del av tåget/bussen/affären.
Är det så här människor vill få andra att må? Varför?
När Youtube undervisar i sanningen
Alltså... Jag vet inte vart jag ska börja den här gången.
Jag har tittat på så mycket sjuka youtube-klipp dom här senaste två veckorna att det bara snurrar i mitt huvud och jag vet inte vad jag ska tycka... Eller hur jag ska uttrycka vad jag tycker. Jag listar upp dom istället.
1. Muslimska TV-kanaler med riktigt fucked up budskap. Hur man slår kvinnor till exempel.
2. Späckhuggare som dödar sina tränare inför fullsatt publik. I större utsräckning än vad någon kan ana.
3. Miley Curys uppträdande på VMA 2013. Hur äcklig får en människa lov att vara?
1. Det är inte många där ute som är insatta i islam. Förutom dom självklara grejerna som att dom slår sina kvinnor och berättigar mord genom sin tro. Inget vet, för ingen bryr sig. Men jag lovar att om människor tog sig tiden att läsa på så skulle dom bli lika hookade som jag blivit. Jag är helt besatt av dokumentärer om Mohammed (profeten bakom Koranen), Allah (deras gud, och den enda guden tydligen), Koranens innehåll och klipp på profeter som förespråkar sin tro. Jag kan inte beskriva med ord vad jag har sett. Jag lägger därför ut länkar till det så får den som vill titta på det själv.
http://www.youtube.com/watch?v=Y-Tw7WhH_aQ - Här är ett klipp från Memri TV, en kanal i Mellanöstern. Här säger dom att statistiken visar att 90% av brittiska kvinnor inte vill ha svaga män som gråter när det blir minsta problem. Jag antar att dom menar att inte slå sina kvinnor betyder att man är svag. Sedan säger dom att Allah hedrar kvinnorna genom att regler i hur stryk får gå till. Man får bland annat inte slå dom i ansiktet, för man ska inte förstöra deras utseende för det gör dom fula. Man får inte bryta något ben i kroppen och man måste sluta slå så fort hon ber om ursäkt i Allahs namn.
http://www.youtube.com/watch?v=V7Oey2Wug_Y - Här är något som hände för bara en vecka sen i Jemen. En flicka på 8 år blev bortgift med en 40-årig man. Hon dog samma natt, när han hade sex med henne. Behöver jag säga mer?
http://www.youtube.com/watch?v=ibmaiIGr56w - I det här klippet pratar en homosexuell muslim med en imam (typ motsvarigheten till präst) om huruvidare Koranen tillåter homosexualitet eller inte. Imam menar på att det står klart och tydligt i Koranen att homosexuella ska dödas. Det enda som inte framgår tydligt är hur man ska döda honom.
http://www.youtube.com/watch?v=Dtfi0LGvYR8 - I det här klippet berättigar man mord på otrogna fruar. För dom som inte vet så behöver kvinnor, som vill åtala sina män, fyra vittnen som bekräftar att hon talar sanning. Här i säger han att kvinnans man kan ersätta dessa fyra vittnen genom att svära sin heder fyra gånger. Mannen har också rätt att döda sin kvinna förutsatt att han dödar henne i samma stund han upptäcker att hon är otrogen. Annars räknas det som en kriminell gärning. En kvinna kan däremot inte göra samma sak, för hon kan inte veta om den kvinnan är hans andra fru.
http://www.youtube.com/watch?v=4GRHD7nmWz0 - En liten flicka blir förhörd om hur hon har blivit bortgift av sin pappa till en 26-årig man, för att han vill göra mamman upprörd då som separerat på grund av bråk. Flickan visste inte att hon blivit bortgift förrän cermonin var över. Hon hotar nu med att ta livet av sig om hon måste återvända.
http://www.youtube.com/watch?v=AbOSS8J1rw4 - Jag såg en dokumentär häromdagen som handlade om hur amerikanska soldater försöker lära irakier att försvara sig själva nu när USA lämnar dom. Någon som ska vara, eller har varit, polischef fick i uppdrag att leda någon trupp. Soldaterna fick veta att polischefen tillhandahöll små pojkar som han, och flera andra, våldtog på det här stället. Jag hittar ingen kort klipp på just den situationen, men här är ett av många bevis på att dom öppet kan göra så mot små oskyldiga barn. Inte bara flickor utan även pojkar.
http://www.youtube.com/watch?v=AplJT7j9muY - En muslim berättar om hur han själv bevittnade hur en imam hade sex med en 4-årig flicka, med pappans tillåtelse, och hur hon skrek och grät hela tiden.
http://www.youtube.com/watch?v=Ak0_UvzjgnU - Här erkänner dom själva att profeten Mohammed var pedofil när dom diskuterar i vilken ålder man får gifta bort eller ha sex med en flicka. Gifta bort henne får man göra redan när hon är bebis. Vilken ålder man får ha sex med henne är en traditionsfråga. Mohammed gifte sig med en flicka på 6 år men hade inte sex med henne förrän hon var 9 år.
Alltså jag kan fortsätta i evigheter med liknande klipp. Om detta inte har bevisat något än, för den som kollar... Om någon kollar... Så hör man nog hemma på psyk. Många säger att Koranen förespråkar frid och att det är en vacker bok egentligen. Dom har fel. "Fred" är under förutsättningarna att alla andra länder ansluter sig till samma tro.
2. Jag såg en dokumentär igår som heter Blackfish och som handlar om en späckhuggare som heter Tilikum. Dom fångade honom på 80-talet, två år gammal. Han är världens största späckhuggare i fångenskap. Han har haft ihjäl flera av sina tränare och attackerat ännu fler. Blackfish ger oss en inblick hur det kommit sig att han sån. För det första har vi ingen aning om hur känslomässiga späckhuggare är. Bland annat får man veta hur deras känslocentra i hjärnan är bra mycket större än vår, vilket också visar på en intelligens bortom vårt förstånd. Så antagligen är trauma, när han togs från sin mamma, en stor del i det hela. Alla som älskar djur borde se den här dokumentären. Jag grät flera gånger...
http://www.youtube.com/watch?v=tEKU-39IK3g - I 15 minuter får man se hur en späckhuggare håller fast sin tränare i foten och nästan dränker honom flera gånger. Enda anledningen till att han överhuvudtaget tog sig ur detta med livet i behåll är att han behöll lugnet.... Och andan. Precis som första kommentaren till klippet lyder så får jag känslan av att han ville visa hur det kändes att hållas fången utan att några val. Efter att ha sett Blackfish tvivlar jag inte på att en späckhuggare har förmågan att göra det medvetna valet.
http://www.youtube.com/watch?v=l9HwRvmfz6o - En tjej som rider på en späckhuggare i bikini. När hon signalerar att dom är klara så får han ryck, tar en i benet och skakar henne våldsam. Som en reporter säger i nåt klipp: du skulle nog också bli galen av att hållas fången i ett badkar i 20 år.
http://www.liveleak.com/view?i=06b_1267765340 - Här har Tilikum ihjäl sin tränare Dawn Brancheau på Sea World i Orlando. Ingen av hans tränare visste om att han attackerat eller dödat människor förut.
http://www.youtube.com/watch?v=Yu_yxLXFEo4 - Den här killen hade tur... Han slapp undan lätt.
http://www.youtube.com/watch?v=YpBJIcC9W9Q - En man blir attackerad och neddragen av en späckhuggare uppe på stranden. Jag kan inte avgöra om detta är fake eller inte, men med tanke på hur kvinnan skriker så känns det äkta.
Slutsatsen är att vilda djur hör hemma i det vilda. Det spelar ingen roll vilken relation vi tror att vi har med dom. Det är våran fantasi, inte deras verklighet. Och dom djur vi har domesticerat borde vi behandla med respekt. Alla varelser som inte har något val, och som är beroende av oss, vare sig det är djur eller barn, borde behandlas så som vi sjävla önskade att bli behandlade i deras situation. Tidelag är inte ok. Våldtäkt är inte ok. Våld och misshandel är inte ok.
3. Jag HATAR mainstream. Jag hatar det för att alla andra är besatta av det, utan att någonsin ifrågasätta om det dom ser och hör överhuvudtaget makes sense. Jag hatar ideal. För mainstream, som skapar ideal, skadar människor. Jag är oftast emot hat, men anser att om man nödvändigtvis ska hata, så ska man också veta vad man hatar. Och det jag hittar kan få mig att spy emellanåt. Miley Curys är bara en av dom som visar små flickor att nedvärdering av sin egen självrespekt är rätt och något man måste ta del av för att få uppmärksamhet.
http://www.youtube.com/watch?v=f4BK9cglvQ4 - När hon uppträdde på VMA award 2013 så höll jag på att skämmas ihjäl. Hon passar inte i det hon försöker syssla med. Vad hon nu försöker göra...
http://www.youtube.com/watch?v=My2FRPA3Gf8 - Från Hanna Montana till att vara komplett naken i sin musikvideo där hon slickar på någon slägga och tror att det är sexigt. Finns det verkligen folk som tycker det här är bra? Allvarligt? Är det någon som lyssnar på vad hon säger när hon sjunger? Jag tror inte det.
http://www.youtube.com/watch?v=LrUvu1mlWco - Och vad fan sysslar hon med här??? "Cant stop"? Well, you should stop! Right fucking NOW!
http://www.youtube.com/watch?v=1tP-sJJHzDQ - Den här parodin på "we cant stop" säger som det är. Enough said.
http://www.youtube.com/watch?v=f49kd7ht5cU - Och den här snubben säger som det borde vara. Jag fattar inte heller varför hon vill få sig själv att framstå som en slampa. Och precis som Justin Bieber så försöker hon bete sig som... Ja, hur ska man uttrycka det utan att låta rasistisk... Som att dom är svarta, helt enkelt. Eller kanske ghetto låter bättre? Jag vet inte.
Tänk vad världen hade varit bättre om alla bara var sig själva och lät alla andra göra detsamma.
Att anspela på sex vill jag inte anse vara sig själv. Det visar inte vem man är på något sätt. Det är bara patetiskt och pinsamt. När man dessutom är en världsikon och påverkar människor runt hela världen så vill jag tycka att man bär på ett visst ansvar för vad budskapet sänder ut också. Och vilken målgrupp det träffar.
Att anspela på sex vill jag inte anse vara sig själv. Det visar inte vem man är på något sätt. Det är bara patetiskt och pinsamt. När man dessutom är en världsikon och påverkar människor runt hela världen så vill jag tycka att man bär på ett visst ansvar för vad budskapet sänder ut också. Och vilken målgrupp det träffar.
Marijuana legaliseras
Simon och jag har blivit helt besatta av att titta på Fox News, som är en starkt konservativ republikansk nyhetskanal i USA. Det mest kända nyhetsankaret där, Bill O'reilly, är den som är mest underhållande. Minst sagt. Jag föreslår att gå in på Youtube och kolla på vilket klipp som helst med honom. Ord kan inte beskriva hur ofantligt dum i huvudet en person får lov att vara. Man måste se det själv. Förutom åsikter som att kristendomen inte är en religion utan en filosofi, så är särskilt hans drogpolitik rolig.
Jag vet inte hur informerade människor är om läget i USA, men jag tror de flesta vet att när Bush trasade sönder landet ganska ordentligt så lämnade han en hel del åt Obama att laga. Bush lämnade bland mycket annat en enorm skuld som påverkar hela landets eknomi. Fattiga och medelklassen har drabbats värst vilket bidrar till att statistiken över kriminalitet ser ut som den gör. Det är svårt att hitta exakta siffror när mycket förmörkas, eller förskönas, kanske man ska säga. Stor del av brottstatistiken innehåller narkotikabrott av olika slag och det är väl ingen nyhet för någon att droger är ett "omfattande världsproblem". Ett av dom största krigen i vår tid är just kriget mot droger och det är ett komplicerat problem på många sätt.
Många människor, som inte kan få jobb eller inte tjänar tillräckligt på det jobb dom har, känner att dom inte har något annat val än att sälja knark. Man kan tjäna ENORMA summor på att göra det. För att det är olagligt. Därmed ingen skatt. Man kan ta skamligt mycket för det. För vem ska göra nåt åt saken? Det leder till enormt mycket människor som missbrukar, varpå den större delen som begår brott gör det för att dom ska ha råd med detta.
O'reilly vill säga att detta inte är statens fel, utan familjens fel. Han menar dessutom på att den större delen av dom som åker fast för knarkbrott är svarta. Statistiken visar det, säger han utan att hänvisa till någon. Fast fakta är att majoriteten av dom som visiteras av poliser ute i samhället är svarta. Dock så i förhållande till dom få vita som plockas så är det faktiskt mindre svarta som har vapen eller droger på sig vid sådana tillfällen. Och O'reillys påstådda orsak till kriminalitet och missbruk (eller fakta, som han själv skulle påstå) är de unga svarta kvinnor som skaffar barn out of wedlock. Dvs utanför äktenskap. Det resulterar i att barnen, födda utanför äktenskap, växer upp utan fädrar. Och utan en stark manlig förebild i familjen så har dom här barnen ingen som föregår med gott exempel eller sätter gränser. Dom får alltså inte rätt uppfostran. Och därför blir dom kriminella.
Men det slutar inte där.
Utan det hiphop-industrins fel också, för dom uppmuntrar till sådana handlingar och får det att framstå som coolt. Och det är en skam för USA att tillåta dessa människor, som kommer från botten och uppåt, att sprida sitt budskap om vart de kommer ifrån och vad dom har tagit sig igenom för att överleva. Det är så klart deras fel också!
Det är skrattretande.
Det kan möjligtvis inte ha att göra med att man beskattar dom fattiga högst? Det kan möjligtvis inte bero på att man måste ha tre jobb för att överhuvudtaget ha tak över huvudet och mat på bordet? Men det är logiskt att slippa betala skatt om man tjänar mer än 100 000 dollar/år (ca 700 000 kr)? O'reilly tycker heller inte att företag ska ha health care, alltså hälsovårdsförsäkring, åt sina anställda. För då skulle företagen gå omkull. Vilket skulle höja arbetslösheten. Även här tyckte han att det skulle vara familjens ansvar. Och hans lösning av att varje familj ska spara pengar till sjukvård och passa den summan vidare till nästa generation inom familjen.
Det är ju inte alls så att företagen vinner arbetskraft genom att hålla sina anställda friska, vilket i sin tur gynnar hela ekonomin. Kolla på Sverige. Kolla på Kanada. Och hade inte familjer sparat pengar till sjukvård om dom hade haft råd med det? Särskilt när sjukvården inte tar emot människor som inte har pengar eller försäkring om dom så skulle komma in och vara akut döende? (Titta på Michael Moores dokumentärfilm Sicko, så ska ni få se något riktigt fucked up om USA:s sjukvård och försäkringsbolag)
Så människor har mer än en anledning att sälja droger för att ha en inkomst. Människor har mer än en anledning att bruka droger för att orka leva. Därmed begå andra typer av brott för att ha råd med detta. Dom behöver inte ens begå knarkrelaterade brott för att stämplas som kriminella och därmed få sin framtid förstörd. Det räcker med att dom är påverkade eller tas för "innehav".
Och vem gynnas av allt detta?
Knarkkarteller, maffior och andra organiserade brottsligheter som livnär sig på import/export av droger eller tillverkning av det. Det är en mång-miljardsindustri för den som sköter det rätt, och undergången för den som är i behov av dess varor och en massiv del till siffrorna i brottstatistiken. Polisen spenderar en stor del av sin tid med att visitera och spana på människor som har med droger att göra. Dom sätter upp fällor för både langare och köpare och dom spenderar månader och år på att infiltrera "knarkgäng", vilket kostar enorma summor det också. Man har i vissa länder till och med gjort det till en militär aktion, med automatvapen och stridstankar, vilket kostar enorma summor även det.
Till vilken nytta? Ingen. Faktum är att ju mer tid man lagt på detta "war on drugs" desto värre har det blivit. Och människor som åker i fängelse för att dom köpte lite tjack, eller hade en bit röka på sig, kommer ur fängelset mer kriminella än någonsin. Och hade dom inte problem innan, så fick dom det. Att sätta en hobby-rökare, eller någon som stjäl för att ha råd med droger, tillsammans med mördare, våldtäksmän och gängmedlemmar göder all kriminalitet som hästskit göder en åker. För att inte tala om den personliga undergången och de familjer som krossas av detta.
I vissa stater har man insett detta och börjat ifrågasätta meningen med att bekämpa droger. Man har börjat titta på de mänskliga rättigheterna och frågat sig vad som egentligen ingår där. Man har kommit fram till att människor som begår brott är inte mer påverkade av droger än vad dom är av alkohol. Påverkan av droger driver en inte till att begå mer brott än vad alkohol gör. Att begå brott för att ha råd med droger är en jävla skillnad och även ett resultat av att det är olagligt.
Man har kommit fram till att av alla, från en gångs-brukare till tunga missbrukare, så består majoriteten överlägset av dom som tar någon enstaka gång eller som tar då och då, medan procenten av tungt beroende är ytterst liten. Precis som med alkohol. Många håller på ett tag men lägger sedan ner. Så som de flesta unga, vilda och utforskande människor gör med det mesta. Det ligger dessutom i människans natur att "utforska sina sinnen". Forskningen kan se detta så långt tillbaka som till stenåldern då neandertalare drack saften ur giftiga växter för att hallucinationerna var deras kommunikation med andevärlden. Även indianerna rökte på många gånger för enbart njutningen och den sociala gemenskapens skull.
Så i Colorado och Washington har man röstat fram ett beslut om att legalisera marijuana för vuxna. Ingen människa ska behöva vara rädd för att åtalas och få fängelse för att dom lever sina egna liv och gör vad dom vill med sina egna kroppar. Ingen ska behöva vara rädd för att bli inlåst och förlora sitt liv för att dom inte gör någon större skada än vad alkoholen gör. Och den lilla procent som innehåller tungt drogmissbruk ska bli berättigade stöd och behandling i att återupprätta sina liv istället för att dömas till fängelse. Även dom ska bli behandlade som människor med en sjukdom som behöver rätt behandling. Om det så innebär medicinering, vilket tungt beroende allt som oftast kräver.
Gissa vad dom upptäckte mer?
Brottstatistiken sjönk och statens kassa växte genom beskattningen på marijuana. Att statens kassa växer kan i sin tur gynna samhället på många sätt vad gäller välfärden. Det resulterade även i att organiserad brottslighet så gott som wipades ut i de områdena och samhället blev over all mer stabilt.
Tänk om alla droger legaliserades på en global nivå?
Snacka om hur ekonomin skulle skjuta i höjden av människor som har råd att investera sina liv i att jobba och tjäna bra med pengar, för att dom har hälsan i behåll och inga brottsregister som hindrar företag från att anställa dom. Organiserad brottslighet världen över som försörjer sig på allt som har med droger att göra skulle försvinna. Polisen skulle ha mycket mer tid och pengar över till att ägna sig åt viktigare brott, som att leta efter försvunna människor eller brottslingar som verkligen är en fara för andra i samhället. Unga soldater i de militärgrupper som krigar mot droger skulle kunna återvända hem till sina familjer.
Jag tror inte det finns en enda människa som inte skulle tjäna på detta. För att de som är benägna att förstöra sina liv genom missbruk kommer göra det vare sig det är lagligt eller inte. Så varför göra en massa människor kriminella genom att ha något olagligt, när det är oundvikligt ändå? Man förstör liv mer genom att sätta tabu på droger än vad man gör genom att avkriminalisera det. Både ur ett ekonomiskt perspektiv och så även på en individuell nivå. För att vara missbrukare är skamligt, och när något är skamligt så drar man sig för att söka hjälp.
Jag vill tro på det personliga ansvaret och regeringens skyldighet att göra människor trygga.
Lugnet efter stormen
Så idag åkte vi in till Helsingborg och lämnade kontrakten till RSU:s chef, vilket innebär att vi äntligen kan slappna av och fokusera på sånt som är viktigt att vårda; oss som familj, mitt jobb och vårat plugg.
Igår började jag på inriktningen i min utbildning som USKA. Jag ska läsa Socialpedagogik&Funktionsnedsättning vilket innefattar bland annat en kurs inom handledning. Så när jag är klar med min utbildning är jag inte bara undersköterska, utan jag kan även arbeta med utvecklingsstörda samt ha praktikanter. Ja, tro mig; man använder forfarande benämningen "utvecklingsstörd", men helst ska man säga funktionsnedsatt. Man får aldrig säga funktionshindrad, dock, eftersom en person aldrig är sin funktion eller sitt hinder. Hmm..
Det börjar också gå riktigt bra på jobbet nu och de ordinarie börjar förstå att jag är bra på det jag gör. För tro mig, jag är bra på det jag gör och de gamla älskar mig där borta. Dom är lika lättade varje morgon jag kommer dit och många gånger frågar dom mig vad dom skulle gjort om inte jag hade kommit dit den dagen. Under sommaren plockar dom in vikarier på löpande band. De flesta har ingen utbildning, många har aldrig satt sin fot inom omsorgen tidigare. Även om någon kanske är passande som person, vänlig och varm, så märker man om dom saknar utbildning vilket påverkar det praktiska arbetet, vilket i sin tur påverkar de gamla. Många vikarier är inte svenska och när en utländsk vikarie säger att det är illa för att dom inte ens förstår varandra, då är det illa. Så det som gynnar mig i mitt arbete är att jag verkligen känner att jag kan göra en skillnad i det här kaoset. Inte bara för de boende, att de kan lita på att de blir väl ohändertagna och väl bemötta, utan även för de andra som jobbar där. Men att de gamla har det bra, det är det viktigaste för mig.
Högalidshemmet i Hässleholm.
Förståelse för äldres livsinställning
Här är ett av mina bättre arbeten. Här skulle man få ihop sambandet mellan den historiska äldrevården och äldres moral och väderingar idag. Jag fick B på uppgiften, och även i hela kursen Vård och omsorg.
Inledning
I mitt arbete med Erik är det viktigt att förstå vem han är, och varför, för att kunna möta honom på en nivå där han känner sig trygg och framförallt förstådd. Att bli förstådd, sedd och respekterad är grunden till en bra och givande kommunikation och ett samspel som kan leda till ökad livskvalité. För att kunna föra ett samtal och vara införstådd med hans resonemang så tycker jag det vore det bra att ha en översiktlig koll på välfärdsutvecklingen i samhället. Jag vill skapa en tvåvägskommunikation, ett samtal där Erik inte bara ger, utan även kan få bekräftelse tillbaka. Jag har därför valt att lägga upp arbetet på det sättet att när jag översiktligt beskriver utvecklingen inom vården så passar jag på att ha med lite om hur ekonomin har sett ut i Sverige från slutet på 20-talet fram till slutet på 90-talet. Eftersom ekonomin påverkar livssituationen så tror jag att det har stor betydelse till Eriks moral och värderingar idag. Jag försöker att utifrån den historiska utvecklingen inom både vård och ekonomi förstå hur Erik resonerar när det gäller olika aspekter i livet.
Jag vill också lägga till att jag fick omtalat för mig att när det gäller kommunikation med äldre så är det oftast ett samtal som leder till att vårdaren ska informera och ”lära” den äldre. Detta hade jag aldrig tänkt på, eftersom jag tycker att Erik har erfarenheter jag inte har, eller aldrig kommer att uppleva. Han har framför allt åldrandets erfarenhet. Därför ser jag det som att den enda som kan lära mig i mitt arbete och hjälpa mig i min strävan att ge ett fridfullt åldrande med så lite lidande jag kan, så är det just Erik själv. Vårdarens envägskommunikation stämmer och det fick mig att tänka till. Det fick mig att tänka att jag inte bara vill påverka individen jag jobbar med, utan även föregå med gott exempel för mina medarbetare och förhoppningsvis kunna sätta en empatisk standard i det sociala arbetet med människor som ingen lag garantera.
Orsak - Historisk bakgrund
Innan, och under stor del av 1800-talet placerade man fattiga, sjuka, äldre och funktionsnedsättande människor under samma kategori. Antingen tog familjen hand om äldre genom att man överlät sin gård till barnen på så sätt fick bo kvar och bland annat sköta hönsen eller liknande. Församlingar hade i uppdrag att bygga egna så kallade fattighus där rotegångar (gårdar i olika områden) fick bedriva verksamheterna och de människor som hörde till fattighusen hade de absolut sämsta ställningarna i samhället och fick bland annat inte rösta. Fattigdom och arbetslöshet rådde stort i hela landet samtidigt som befolkningen ökade kraftigt och påverkade ekonomin negativt. På mitten av 1800-talet började folkrörelser som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen växa sig starka på grund av ökat missbruk i samhället. Samtidigt började industrialiseringen sätta fart och man flyttade in till städerna där man levde under sanitära förhållanden och arbetena var hårda och farliga. Familjen tog inte längre hand om sina gamla och man började dela ut understöd till fattiga som skulle visa tacksamhet enlig Fattigvårdslagen. Detta reformerades i början på 1900-talet och den första folkpensionen kom 1913. Fattighusen döptes om till ålderdomshem.
Runt början 1930-talet påverkades ekonomin på grund av en stor börskrasch. Detta kallas för den stora depressionen och varade i några år.1 I mitten på 30-talet blev ekonomin dock bättre men avstannade något under andra världskriget. Socialvården gick in i en förändringsperiod. De som bodde på ålderdomshem fick allmän rösträtt och det kom även en lag som gav barn födda utanför äktenskap en bättre ställning. Man började ge social hemhjälp till äldre. Det utformades också ett trygghetssystem i slutet på 50-talet som gav alla rätt till sjukförsäkring och ATP (allmän tilläggspension). 1957 ersattes Fattigvård av socialvård. Under 60-talet kritiserades socialvårdslagarna starkt och man ansåg att synen på det sociala arbetet behövde förnyas. Dåvarande regering tillsatte en utredning för att få fram nya riktlinjer för en modern sociallagstiftning som tog 15 år att bli klar med. Samtidigt gick ekonomin uppåt igen och höll i sig fram till på 70-talet då ytterligare en kris uppstod som skapade stor arbetslöshet och som började gå uppåt igen under 90-talet.2
Inom vården satsade man ändå pengar på den offentliga sektorn, vilket innebar att under 70-talet fick äldre större möjlighet att bo kvar hemma och man flyttade ut folk från institutioner. Därmed blev behov av hemtjänst stort. Många var inte kompetenta eller hade mycket liten yrkeserfarenhet eller erfarenhet som inte tillhörde vård eller omsorg av människor. 1982 infördes den nya socialtjänstlagen och även HSL (hälso- och sjukvårdslagen) som hade stor betydelse för de inom vård och omsorg. Utbildning och kompetenskrav ökade också på de som jobbade inom vården vilket förbättrade livskvalitén för de som var beroende av hjälp. Socialtjänstlagen har bland annat infört en nationell värdegrund för äldreomsorgen som säger:
”Bestämmelserna innebär att socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att den äldre får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Med detta avses bland annat att äldreomsorgen bör värna och respektera var och ens rätt till privatliv och kroppslig integritet, självbestämmande, delaktighet och individanpassning.3
Den här lagen innebär att man utgår från ett etiskt och humanistiskt förhållningssätt i arbetet med människor med olika behov av vård eller omsorg. Där ska man arbeta utifrån att alla människor har lika värde och ska behandlas utifrån en helhetssyn på människan som individ. Både Socialtjänstlagen och Hälso- och sjukvårdslagen framhåller att den verksamhet som behandlar äldre ska bygga på respekt inför självbestämmande och integritet. Varje kommun ska också erbjuda service och omvårdnad för äldre med behov av särskilt stöd i ålderdomshem, servicehus, gruppboenden och sjukhem. Detta gäller även funktionshindrade i alla åldrar som av psykiska, fysiska eller andra skäl möter svårigheter i sin livsföring. Man ska även underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra4.
Verkan – Erik idag
Ekonomi - När det gäller mitt samtal med Erik så kan jag inte säga hur en konversation kommer att se ut. Jag kan bara säga hur hans resonemang kan se ut. Utifrån den bakgrund jag fått ihop så utgår jag ifrån att Erik är mån om pengar och materiella ting. Han vill kanske känna sig trygg genom att spara på pengar och samla på föremål. Jag kan tänka mig att han inte bara gör det för sin egen skull utan även tänker på att barn och barnbarn kommer att gå igenom kriser. Jag har min mormor som exempel på att samla. Oftast kläder men även möbler. Hon kanske av olika anledningar inte hade så mycket kläder själv. Kanske fick hon, eller hennes mamma, hålla tillbaka på något annat när de köpte kläder så hon vill kunna underlätta för sina egna barn och barnbarn.
Möjligheten är även stor att hennes mamma, precis som Eriks mamma, kanske var sömmerska och detta är ett sätt att hålla fast i något som påminner om uppväxten. Möblerna vill hon samla på för att bespara kostnader för sina barnbarn när de flyttar hemifrån. Det vet jag beror på att när hon flyttade hemifrån var hon mycket ung och gravid utanför äktenskapet vilket ledde till att ingen ville hjälpa henne i starten på livet. Det var länge hon inte ägde mer än en bäddsoffa och en svartvit TV och därför ser hon säkert ett fynd i varje billig möbel hon ser. För att gå tillbaka till Erik kan det vara så att han har fått arbeta hårt och slitsamt och därför är det viktigt för honom att ta tillvara på det han har.
Bostad - När Erik växte upp var det mannen som jobbade för att försörja fru eller familj. Han försåg familjen med tak över huvudet och mat på bordet. Därför kan jag förstå om det är ett hårt nedslag för en äldre man att inte längre kunna vara helt självständig och kanske behöva lämna sitt hem för att vistas på service/äldreboende. Erik kan känna att det han kämpat för att upprätthålla glider ur händerna på grund av åldrandet och riskerar att bli bitter och cynisk. Jag kan tänka att det kanske känns tryggare om man till så stor del som möjligt kunde återskapa hans hemmamiljö i den nya bostaden samt låta honom delta i planering av både flytt och inredning för att minimera förvirring. Någon anhörig kan sova över de första nätterna tills Erik känner att han börjar etablera sig i sin nya bostad. Det kan lika väl även vara så att Erik ser fram emot att få komma till ett boende där hjälp finns inom räckhåll istället för att ständigt kalla på hjälp och då kanske behöva vänta på att det ska dyka upp.
Allt ska så klart ske i samråd med Erik och gå under socialtjänstelagens värdegrund om självbestämmande och privatliv. När jag tänker på bostad tänker jag även på naturen där boendet ligger. Erik har bott i utkanten av staden och arbetat inom industrin och är då antagligen van vid liv och rörelse. Kanske kan boendet vara i närheten av något fint villaområde med ett dagis i närheten. Kanske kan en cykelväg gå utanför där människor också går för att rasta sina hundar. Just ett sådant äldreboende har jag praktiserat på och de gamla fann mycket ro i att se liv och grön natur utanför sina fönster.
Kost – Det är viktigt att Erik får den näring hans kropp behöver. Som äldre minskar hungern och törst och han riskerar därför lätt uttorkning eller näringsbrist. Kosten borde vara varierad om portionerna är små och man ska gärna sprida ut måltiderna över dygnet för att minska nattfastan. Detta är en vana som kan vara svår att få in hos Erik om han har för vana att äta en viss mäng ett visst antal gånger per dygn. Förr i tiden var innehållet av kosten ändå ganska nyttig, men det var inte så stor variation utan bestod till mesta dels av det vi nu kallar husmanskost. Ekonomin tillät heller inget extra ordinärt så då kan man tänka sig att maten var ganska simpel.
Den typiska svenska kosten under Eriks uppväxt bestod säkert för det mesta av mycket kalorier men inte så mycket protein, mineraler och vitaminer vilket innebär att det är just detta Erik kan behöva mer av. Jag skulle försöka servera den mat han är van vid men samtidigt föreslå att lägga på till exempel grönsaker för att få med så mycket näring som det behövs i måltiderna. Jag vet inte hur etiskt det är att föreslå järn- och vitamintillskott i form av tabletter, men det kan man kanske ha i åtanke, samt att stimulera till aptit genom att ta reda hur Erik föredrar att ha det i mat rutinerna. Han kan vara van vid att äta ensam och vill fortsätta med det eller så kanske han vill ha enstaka sällskap. Upplägget och dukningen kan också avgöra ökad eller minskad aptit.
Hygien – När det gäller hygien så finns det som är konkret och borde vara uppenbart, vilket är de basala hygienrutinerna och förhindrande av smittspridning. Det vanligaste sättet att sprida smitta är genom händerna. Man ska därför tvätta händerna ofta och mellan varje vårdtagare. Sprita händerna gör jag mellan varje moment och utförande i mitt arbete med Erik samt använder och byter handskar. Skyddsrock ska användas och bytas mellan varje vårdtagare eftersom bakterier, virus eller smuts kan sätta sig i kläderna. Därför har man också upprullade ärmar och inga smycken där bakterier har för vana att samlas, som under ringar, klockor eller långa naglar. Dessa kan även skada Erik genom att riva honom eller kan fastna i hans kläder. Man ska tänka på att alltid gå från det rena till det orena, det vill säga att vid personlig hygien, som till exempel dusch, så början man uppifrån och går nedåt samt vid intimtvätt går man framifrån och bak eller utifrån och in.
Jag tänker på att Eriks hud är känslig och torr och föreslår att smörja känsliga delar av huden med återfuktande lotion och ser till att aldrig låta honom känna sig blottad eller kall. Jag iakttar samtidigt Eriks fysiska hälsa och kollar efter rodnader, småsår, sprickor eller blåmärken.
Vid hjälp på toabesök låter jag Erik klara så mycket som möjligt själv och ingriper bara där han själv ber om hjälp eller jag ser att han inte kan utföra ett visst moment. Jag ska heller aldrig försöka tvinga Erik till att utföra något själv bara för att jag själv tycker att han borde kunna det. Jag kollar mängd och nyans på urin och avföring för att ha koll på att tarmar och urinblåsa fungerar som det ska. Dålig tömning av urinblåsa kan leda till urinvägsinfektion och dålig tarmfunktion kan ge olika typer av förstoppning.
Sen har vi det som inte är så självklart för alla som jobbar inom vård eller omsorg, vilket är integriteten och empatiförmågan. Jag tänker åter igen på hur mannen har varit familjen överhuvud och hur detta kan leda till att det känns kränkande för en man att bli omskött av en yngre kvinna. En äldre person är precis lika medveten om utseendet som en annan och kan tycka att effekterna av kroppens åldrande är pinsam. Det beror på hur Eriks mentalitet och förhållningssätt till åldrandet ser ut. För att skoja till det lite så kan man tänka som så Erik tycker det är precis tvärtom; mysigt att få bli omskött av ett gäng skönheter. Jag tänker direkt på min morfar när jag skriver detta. Han var någonstans över 60 när han fick veta att en cancer i skelettet. Vid det laget var det för sent för att göra något och det tog inte många veckor från det att han fick diagnosen tills han gick bort. Under sin tid på sjukhuset flirtade han flitigt med de sköterskor som hade hand om honom och skröt om hur han aldrig hade varit så populär hos unga skönheter som nu. Så slutsatsen är att ett samtal angående hygien kan se ut hur som helst och hur den ska hanteras beror helt och hållet på Eriks förhållningssätt till sig själv. Oavsett så får man hitta ett sätt att balansera arbetsuppgifter på och tänka på att respektera individens vilja och integritet. Jag tror på att en bra kommunikation, förståelse och ödmjukhet gör arbetet lättare för mig och mindre pinsam eller kränkande för Erik.
Värderingar/människosyn/etik/moral – Hur Eriks människosyn och etik ser ut kan skilja sig helt från min egen. Jag tänker direkt på mitt arbete om KASAM och hur Antonovsky menar att ens förhållningssätt till livet och det förflutna påverkar vår känsla av meningsfullhet och gemenskap med andra. Känner man meningsfullhet blir det lättare att hantera oväntade händelser och då är man generellt sett friskare, det vill säga mår bättre, än de utan känsla av sammanhang. På Eriks tid var barnaga vanligt och man ansåg att ”ett kok stryk” var nyttigt. Detta resulterade i en del barnmisshandel och mindre empati och förståelse för de som varit utsatta för det. På 1800-talet var männen hårt arbetande och principfasta, visade mycket lite känslor och hade dessutom en annorlunda kvinnosyn än idag. Jag kan därför tänka mig att Erik fått stå ut med en mycket handfast uppväxt med en, vad vi idag skulle kalla känslokall, far och fått se sin mor stå vid spisen.
Hur Erik formats till den han är beror på hans mentala styrka under uppväxten. Utifrån min egen logik och erfarenhet inom studier av psykologi så finns det två alternativ till hur Erik utvecklat sin personlighet: Antingen har han tagit efter egenskaperna av de vuxna utan att egentligen ifrågasätta hur/varför uppfostran gått till eller sammanhanget i andra händelser i livet. Då anser han, liksom sin far, att kvinnans jobb är att föda barn och behaga sin man genom att underhålla hushållet. Det han ifrågasätter är antagligen könsrollerna i samhället eftersom man idag strävar efter mer jämlikhet och han tycker kanske det är befängt av till exempel en man att jobba som undersköterska eller en kvinna att jobba som lastbilschaufför. I den här personligheten tror jag Eriks mentala styrka är stabil och huruvida det bara är något han ger ett sken av eller inte är antingen något som visar sig ju närmre vi kommer varandra i förtroendet med tiden eller så vill han inte rota i det som har varit och det är en gräns jag får acceptera. Jag kan fokusera mer på att dela med mig av de moderna värderingarna som råder i dagens samhälle för att hjälpa honom greppa en viss moral han kanske inte förstår sig på. Ett exempel på den här effekten av uppfostran är min mors sambo sedan 14 år tillbaka, som dog i hjärtstopp för några veckor sedan. Han såg aldrig frågan ”varför hände detta mig? Detta vill jag inte utsätta någon annan för!”. Han såg istället orsak och verkan; ”jag snodde farsans bil, fick ett kok stryk och gjorde det aldrig igen” eller ”jag fick dåliga betyg, en örfil gjorde att jag inte vågade annat än prestera bättre, vilket gjorde att jag kunde försörja mig själv och min familj”.
Å andra sidan skulle Eriks uppfostran få honom att tänka ur ett helt annat perspektiv. Han skulle lika gärna kunnat vara en person som tog med sina erfarenheter och upplevelser i sitt bemötande med andra. Denna uppfostran kan också skapa sympatiförmåga och få Erik att leva med en inställning där han vet vad han själv inte vill utsätta andra människor för. Då är han idag en mycket ödmjuk människa som har lätt för att sätta sig in i andra människors känslor. Han kanske till och med mår dåligt över sitt förflutna och tycker livet är orättvist och att åldern (gerotranscendensen) ovanpå det blir mycket tungt för honom. Det beror på om han under sitt liv har hittat ett sätt att försonas med sitt förflutna. I så fall har nog hans människosyn och moral ett bredare och mer förstående perspektiv. Man kan nog komma med dussintals förslag på hur det kan se ut beroende på vilken uppväxt han haft. Man kan bara konstatera att uppväxten, händelser som olyckor, misstag men även positiva upplevelser som kärlek och lycka, är det som avgör Eriks moral och människosyn här idag. Hur jag ska bemöta hans värderingar beror helt på hur varje enskilt fall ser ut. Det viktiga för mig är bara att alltid utgå från godhetsprincipen och människovärdesprincipen och möter varje människa som en helt unik individ med helt unika och individuella behov.
Jag knyter ihop och avslutar det här arbetet med att tillägga att de idéer jag har om olika tillvägagångssätt kommer bland annat från att ha läst en bok som heter ”Konsten att bliva gammal”. I den boken får man läsa anteckningar skrivna av en kvinna vid namn Anna som är 102 år gammal. Hon beskriver hur hon upplever bemötandet av vissa människor som hon möter inom hemtjänst och service. Man får läsa hur hon upplever att flytta från lägenhet till boende och vad hon själv tycker att de involverade kunde tänkt på men som hon inte vågar yttra sig om i rädslan för att låta jobbig. Jag blev ledsen när jag läste den här boken för det blev väldigt verkligt om hur klar i tankarna en äldre människa faktisk är. Fullt medveten om sin påverkan av andra människor och rädd för att belasta någon. Jag läste den här boken för att få ett lite bredare, verkligare perspektiv och har utifrån det försökt att nämna minst två olika situationer inom varje aspekt (ekonomi, kost, hygien, bostad, värderingar). Jag reflekterade kring dessa utifrån vad vi lärt oss under kursens gång samt mitt egna sunda förnuft.
1 http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/sverige-tog-sig-ur-varsta-krisen-pa-tre-ar/ 2http://bengtdahlin.se/HoSstoryn2/filer_del2A/omvaerlden_2_1.html
3http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2011februari/nationellvardegrundforaldreomsorgenenligtsocialtjanstlagen-nyabestammelser
4 http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/1997-10
Den SANNA verkligheten om fördomar
Idag pratade vi om immigration i skolan och hur krigsskadade flyktingar får posttraumatisk stress. Det vill säga psykiska men i form av mardrömmar, överkänslighet för sinnesintryck, depressioner osv. Meningen är väl att den här kursen, Etik & Människans livsvillkor, ska ge oss en insikt i hur invandrare kan tänkas må och på så sätt neutralisera våra fördomar.
Jag var mest irriterad då jag har min åsikt om invandrare. Och den får kallas hur rasistisk den vill. Det skiter jag fullständigt i. Jag har en bra grund till mina åsikter om invandrare. Bland annat så var den grymma mobbingen/trackasserierna/förföljningen/misshandeln jag utsattes för under så många år utfärdat av just invandrare. Och jag anser mig fortfarande ändå ha vett nog att skilja på särskilda individer som inte ständigt lever upp till de fördomar många har.Och enligt mig så är "invandrare" även oftast de största rasisterna.
Att anse sig ha rätten att mörda/våldta en flicka för att hon inte lever upp till de krav, som hemlandets kvinnor ska uppfylla, är bland annat rasistiskt. Detta sker ständigt. Kolla på Efterlyst. Nyheter. Läs tidningen. Googla.
Att en liten kille måste ljuga i skolan om att han är halvfinne, för att han annars blir mobbad om de får veta att han är helt svensk, är också rasistiskt. Detta är en true story och hände min barndomsväns lillebror, som gick på samma skola som jag, när jag blev mobbad i lågstadiet.
Att kalla en hel kommun rasistisk när de inte hyr ut lägenheter, för att där inte finns några, är också rasistiskt.
Att inte låta svenska skolor få sjunga nationalsången eller fira andra svenska traditioner för att det kan vara kränkande mot folkgrupper med annan kultur, är också rasistiskt.
Detta kan man så klart inte säga högt. Särskilt inte i skolan, där kunskapskraven endast kan uppfyllas genom att vara politiskt korrekt. Vilket hyckleri... Vi ska reflektera över typiskt svensk kultur och typiskt svenskt beteende och varför det är så. Vi ska ifrågasätta sociala normer och människans etik och moral, men när man slutar spela fröken jag-tycker-vi-ska-respektera-alla-och-sluta-ha-fördomar, och säger som det faktiskt är så blir det genast obekvämt. Då byter vi gärna samtalsämne, om vi inte på ett politiskt korrekt sätt uttrycker allas lika värde efter ett uttalande om den sanna verkligheten, som inte alls ger alla samma värde.
Jag beundrar de som kan använda korrekta termer i ett kontroversiellt (läs sanningsenligt) argument och då få det att låta som att det faktiskt är så det är, utan att det finns en anledning att ta illa vid sig eller motargumentera. En tjej i klassen pratade om sina två invandrarföräldrar som kommer ifrån två olika länder och hur de för henne inte är svenskar, för de är inte födda här. Men hon är född här, har anpassat sig till den typiskt svenska kulturen, och är därför svensk.
Vad som sedan är typisk svensk går alltid att diskutera, när nästan inget land är helt ursprungligt längre på grund av kulturmix och massmedia, och därför är i ständig förändring och utveckling.
Vi gjorde i alla fall ett grupparbete där uppdraget var att på ett trovärdigt sätt skapa en intervju mellan en reporter och en invandrare. Till stöd hade vi vissa frågor som skulle besvaras. Jag skulle intervjua, en annan svara. Vi bestämde oss för att intervjua en homosexuell man som flytt från Simbabwe pga förföljelse och som nu sökte medborgarskap efter 5 år i asyl.
För att skapa en bra och trovärdig intervju behövs en inledning: "Jag sitter här med ____ som bott här i Sverige i ___ år och nu söker medborgarskap" osv osv. Efter det följer sedan frågor, som gärna ska ha ett sammanhang, både med varandra men även med svaren i sig. Nästa fråga ska alltså hänga ihop med föregående svar.
Jo, tjena yxskaft. Det kunde jag ju försöka tala om. När de satt och googlade på helt ovesäntlig info om landet så fick jag sitta där och knåpa ihop en presentation av en person jag inte visste något om. Sedan fick jag själv komma på frågor, gärna med ett sammanhang, utan att ha några svar. När vi ska redovisa kan han ju bara hitta på random svar. Jag har ju ändå gjort frågorna, och då egentligen hela arbetet (enligt mig) eftersom utan mina frågor finns det ju inget att improvisera på. Jättekul att inte heller kunna säga ifrån utan att framstå som en egocentrisk jävel som vill verka bättre än andra.
Jaja, detta blev helt off från resten av inlägget men jag var tvungen att få ut det för det kändes så jävla orättvist. Jag måste lära mig att stå på mig och fan säga ifrån och lära mig skita fullständigt i vad andra kommer tycka om mig för det.
Andra människors liv i sina händer
Jag blir så jävla ledsen på människor som jobbar med att ta hand om andra människor, när det vikigaste av allt handlar om att "se människan", och det är det sista dom gör. Bara för att man inte kan göra något åt någons oro, så behöver det inte betyda att man ska isolera personen och låtsas som ingenting, tills ett litet piller knockar ut dom. Men det är så det funkar... Tro mig.
Igår var den en ren katastrofdag på jobbet. Jag kan hantera när de boende skriker och gråter eller ställer frågan ifall det ens finns någon som hör detta. Det är det jag är där för. Trösta dom. Lugna dom. Hålla handen, lyssna, prata och försöka svara på frågor. Det som är svårt att hantera är de medarbetare som ska bossa över en, och när det bossandet hindrar mig från att göra det jag faktiskt är där för. När det hindrar mig från att göra det jag får betalt för att göra, och framförallt som dom boende faktiskt betalar för att få när de bor där sina sista dagar i livet.
Jag blir så jävla förbannad när människor ta mig fan inte vet vad dom vill. När inget verkar duga så börjar man ju undra om de bara vill ha skit att gnälla över. Ställer man mycket frågor, så ställer man för mycket frågor. Då borde man veta, tycker de. Ställer man inga frågor, så borde man ha gjort det innan man gjorde ett antagande. Tycker de. Ena stunden ska man sluta stressa, för det smittar av sig på de boende. När det enda man egentligen gjorde var att vara alert. Andra stunden, när man sitter och håller dom sällskap efter någon fikastund, så är det "meningen att man ska jobba". Tycker de. Som om det inte var det man gjorde när man satt där hos dom, för att de inte ska vara ensamma.
Äldre har ofta väldigt många sjukdomar. Oftast så dödar sjukdomen före åldern. Oavsett om det är sjukdomar eller ålder, så när det börjar bli dags och kroppen lägger av mer och mer, så börjar man reflektera över livet och mycket frågor dyker upp. Har jag tagit tillvara på livet? Har jag gjort allt jag vill? Har jag gjort det rätt? Vad händer när jag dör? Har livet en mening? Oro, dödsångest, trötthet, kraftlöshet, magproblem, cancer, kateter, olika människor man ska förlita sig på. Vad är min uppgift om inte att få dom att känna sig så trygga som möjligt?
Man märker så väl vilka som har jobbat för länge. Det är som att de glömt bort varför de är där. Som om de kommer till jobbet och tror att det är hem de kommer. Vattna blommor och torka bord är viktigare än att kanske sitta hos någon med dödsångest och göra vad man kan för att få dom att må bättre? Man undrar vad de har för värdegrund och vad fan de ser hos sig själva, som gör att dom tycker det är ok att inte ens reflektera över om de gör rätt! Men samtidigt anta att andra inte har rätt!
Hur länge sen är det som de granskade sig själva och konsekvenserna av sitt handlande egentligen? Man är ingen jävla universalvetare bara för att man jobbat i vården 20 år. Snarare tvärtom, så kanske de borde komma ut och se annat i livet så de kommer ifrån sitt jävla tunnelseende och vidgar sina perspektiv lite.
