Att inte ha nån säng och vara vilsen
Den första tiden utan tack över huvudet var ganska ok. Man hade en stuga eller liknande att bo i vid enstaka tillfällen som socialen stod för. Men sen hamnade jag i den där paralyserande ångesten och psykosen blev bara värre och värre.
Detta var i Kristianstad. Pundarkretsen är väldigt liten där och alla snackar om alla, och det folk inte säger själva det får man veta av andra. Sånt bidrog till min paranoja. Och jag som är en ganska tyst person, eller åtminstone var det då pga hur jag mådde, det gjorde att folk fick för sig att jag visste mer än jag egentligen visste. Men jag hade inte ens ork att säga nåt så enkelt som "jag vill inte höra" eller "det där vet jag ingenting om". Jag hade bara ett flöde innåt utifrån, men inifrån och ut kom ingenting. Jag kunde vissa dagar inte göra simpla saker som att gå igenom stan eller säga hej till de få vänner vi hade. Jag fick panik av bara tanken på att sitta i ett rum med alla människor som pratar med och om varandra, så jag kunde inte gå till de samlingställen man fick mat och värme heller. Paranoian styrde mitt liv och det kändes precis som i Truman Show. Som att jag var bevakad av alla dygnet runt och alla människor omkring mig var bara statister.
Då fastnade vi på gatan. Ronny som jag levde med tog aldrig en gång l luren för att styra upp detta. För ringer man bara soc och vet en stuga så står dom för den. Det gör mig mest irriterad när jag tänker på det här. För medan jag bara var paralyserad och så psykotisk att jag inte ens kunde hålla ett samtal med någon, borde inte han då, som inte befann sig i samma state of mind, velat jobba lite hårdare på att få oss bort från det som gjorde mig såhär?
Nej tyvärr. Han la gärna ner den tiden han behövde på att få pengar från soc och dom pengarna gick aldrig till det vi planerade. Skulder, som aldrig skulle uppstå igen. För vi kom överens, ofta, om att inte punda på sånt som inte gjorde att vi fick nåt gjort. Jag blir oduglig på tjack. Jag var oduglig för jag var psykotisk och hade ångest, jag behövde sånt som tog bort ångesten. Och de få gånger vi höll våra planer, då jag fick benso, så blev jag den mest produktiva personen jag själv känner. Det var då jag ringde och ombokade både Ronnys och mina missade möten, det var då jag ringde på lägenheter som man med stor sannolikhet kunde få. Men så tog dom slut, snabbare än tänkt för han hade allt eller inget i sig och ville alltid bli så väck som möjligt. Och när hans piller var slut, så skulle han ha hälften av mina med, även fast han visste hur mycket jag behövde dom om vi skulle kunna komma ifrån sovandet i trappuppgångar för jag var för paranoid för att vara på härbärget bland folk.
Livet på gatan, hemlös, var tungt. Nu började det bli kallt också och psykosen som tog ifrån mig min aptit började ta ut sin rätt. Jag tror jag vägde 35 kg när det var som värst. Så när kylan kom och alla trakasserier, som precis börjat lägga sig, började igen så orkade inte min kropp längre. Det sista jag minns är att jag står på centralen och försöker avvärja ett slagsmål, i nästa stund vaknar jag på sjukhuset.
En gammal tant hittade mig liggandes på gatan halv åtta på morgonen och ringde ambulansen. Förstår ni hur många som gått förbi där, jag låg ändå mitt i stan på ett trappsteg, och sett mig men tyckt att en missbrukare mindre. Vad bra.. ungefär.
Jag fick veta när jag vaknade att dom hade tagit in mig en tisdag och min kroppstemperatur var på 30 grader, så dom hade fått söva ner mig. På torsdagen slutade jag andas och fick sättas igång med hjärtstartare och jag låg sedan i respirator i ytterligare två dygn. Jag vaknade och var mer psykotisk än nånsin. Jag såg färger och mönster som gjorde att jag först trodde jag robbat en bank och fått sån färg som kastas på en när man öppnar pengarna. Men sen såg jag att sjuksköterskorna hade den färgen också. Jag låg i uppvakningsrummet antagligen hela dagen och kan inte beskriva på ett rättvist sätt alla människor jag försökte att inte kommunicera med, men inte ens hälften av dom var på riktigt inser jag nu i efterhand. Jag hörde både människor jag känner och även folk jag känner, som antagligen inte var där. Jag var säker på att sjukpersonalen försökte ta livet av mig med alla olika sprutor dom kom med och injectera i mig.
Tillslut började dom komma in med mina mediciner som jag fått vara utan under tiden jag legat nedsövd. Så jag vaknade ju med århundrandens avtändning som säkert spädde på psykosen. Men när jag började få mina mediciner, suboxone och ångestdämpande som oxascan, så började jag sakta komma tillbaka till verkligheten.
Och vart var Ronny under den här tiden?
Fråga honom varför han inte försöker få tag i mig förrän på lördagen.
Självklart ville han bli av med mig hela tiden. Det måste vara för jävla jobbigt
att leva med någon som är paranoid och psykotisk, och det är inte alla som har
förmågan att älska så pass att lämna är det sista dom gör för att finnas där när dom behövs.
Han var tydligen inte en av dom. Men nu är jag här, på Ebbas HVB, frisk och fri från paranoja och psykos och är det någon jag alltid kommer vara tacksam mot så är det faktiskt Ronny, som stod ut med att inte lämna mig under den tiden folk jobbade som hårdast på att få honom att göra det utan att veta vad det skulle gjort med mig. Men jag förlåter dom, ger dom fingret och säger bara kolla på mig idag, jag har kommit nånstans. Vart är Ronny? Kvar och trampar på samma ställe. Men det är det dom vill och det är vad han vill. Lycka till
Kommentarer
Trackback
