ToGrowYouGottaChange

OBS! Varning för stötande innehåll som kan verka provocerande för en del människor i tron om att min text skulle vara en uppmaning eller liknande. Detta är dock inte min mening utan jag skriver om min egna sanning, där jag riktar mig till människor som kan relatera eller människor som vill förstå.

 

 

Min räddare i nöden, med skinande blister, som lindrade min rädsla för döden

Den som hjälpte mig om kvällarna, att våga somna in till den sköna drömmen

Du gav mig det mod jag saknade och gav mig kraften jag jämt tömde

Jag tänker på dej hela tiden och saknar dej så

Jag har valt att inte prata med nån om detta, för ingen skulle förstå

 

Du var den jag ville vara med för du unnade mig känslan av välbehag

Du hade konsten att befria mig från mina trauman och trasiga minnen ett tag

Vad du skulle bli, den största rollen i mitt liv, och även om jag vill så kan jag inte förneka vad du gav 

Förbannelse för hur något jag älskade så mycket gjorde mig till sin största slav

 

Röster i mitt huvud? Eller folk som försökte väcka mig? Ett försök att ge mig dåligt samvete eller så?

De insåg inte att det var försent, för den värsta delen av mitt liv hade jag redan fått genomgå

Du krävde att alltid få va mig nära, en ständig jakt för jag blev dödens sjuk i frånvaro då

Folk tänker på feber för omfattningen är för stor gällande ett tillstånd bara du kunde bota mig ifrån

Jag dyrkade dej, varje gång du lättade på ondskan innuti mig, trots att du aldrig lät kärleken bestå

 

Men jag ska inte ljuga, för du har nog fått mig att lida mer än jag erkänner eller vet

Om inte mig så de som tillhör mina nära, bortglömda i den värld där jag levde och slet 

Oavsett vad andra sa så hade du min lojalitet, främsta egenskapen jag har men som alla alltid sett förbi

Men dina svek fick mig att fortsätta hålla dej kär, du var det enda som kunde hela min själ

Uppåt, neråt, piller, pulver, jag kan er alla och några bekanta utöver det

Jag har blivit analyserad, utan någon. slutsats och ältar ständigt om vad som egentligen är mitt problem

 

 

Men dom som brydde sig om mig såg hur du till slut började kräva mer och mer av mig

 Och när du nästan kvävde mig till döds borde jag vänt ryggen och gått

Men jag hade allt för mycket kärlek och vågade inte leva utan dej

Du kunde lindra sorg som ingen annan och allt jag ville var att få dö med dej i min kropp

Du tog bort min skam, bara sådär, och gav mig modet att prata om sånt jag annars inte fick fram

 

 

Att leva på det här viset, och att det skulle hålla, tog jag naivt för givet

Jag var 14 år när du först presenterade dej och redan vid 16 hade jag inget annat kvar än tvivlet 

Jag ersatte kniven och valde dej istället, något mina ärrade armar kan vittna för

Hellre självförtroendet du gav än de fula märken kniven gör

 

Men du, min drog, hade precis börjat gå upp till mina förväntningar

Nu var jag inte längre ensam, och du hjälpte mig bära på alla ansträngningar

Du fick mig att inse hur den som aldrig upplevt detsamma aldrig heller kan förstå

Men att det är oftast är dom som dömer dej på ett eller annat sätt ändå

 

De gånger som du gav du mig mer än vad min kropp kunde hantera

Var sidor jag hört men dej men som jag inte trodde på

Och trots att jag ökade mitt intag av dej så gav du aldrig tillräckligt med kraft ändå
Vad hände med att ge mig oändligt med kraft?

Vad hände med allt jag lyckades med och självförtroendet jag fick som jag aldrig haft?

 

Kolla vad nu vad du gjort mot mig! 

Ingen litar på mig längre och kärlek? Vad är det om inte falsk skit som bara upptar andras tid

I din frånvaro har jag blivit apatisk vissa dagar, mest deprimerad och tyst för jag litar inte på någon

Jag är ensam, stöter bort alla fast jag inte vill för att du har gjort mig paranoid

Nu sitter jag här med mig själv och försöker fortfarande lista ut vem jag är

Trots att jag övergett dej sen länge nu och försökt laga mig själv så är du ändå kvar som mitt tyngsta last

Mina tankar kommer alltid tillhöra dej och även om du inte är nåt annat än ett minne så är jag föralltid fast

 

Jag behöver ingen psykolog som talar om för mig vem jag är, eller någon annan som för monolog, om inte krysta fram en dialog

Jag accepterar att jag dög så pass länge, fortsätter försöka laga alla du fått mig att skada,

Och även om jag inte vill, så minns jag dej alltid som min älskade drog.

 

 Förlåt. Till alla jag skadade när jag missbrukade.  Förlåt <3

 

 

 

Jag har alltid sparat allt jag skriver och det händer då och då att jag läser igenom dom och blir påmind om perioder i livet som jag har glömt. Det här brevet är skrivet antagligen när jag är 15 år gammal eller så. Mamma hade då varit tillsammans med sin dåvarande sambo i ungefär 3 år och jag hade precis flyttat hem efter år omhändertagen av soc. Vi bodde ute på landet, 3 km till närmsta busshållplats och huset var det var värsta för ingenting var som det skulle varken innanför eller utanpå.  

 

 

Har du någon gång, under alla bråk som varit, tänkt på att du faktiskt kan kliva över mina gränser? Du är stor, du kan slå mig när du tycker det jag säger passerar din gräns. Du säger alltid att jag ska passa mig jävligt noga. Men om jag skulle hota dej vid nåt tillfälle där du kliver över min gräns, eller säger åt dej att lägga av när jag inte håller med dej så skulle du ge mig en rak höger (detta kom att hända i framtiden också). Du kan ju inte säga att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad och bara syfta på andra. Du måste ju också leva upp till det själv för att andra ska vilja vara så mot dej. Men det går inte att prata med dej för allt man berättar för dej slänger du tillbaka i ansiktet på mig. Precis som den där måndagen. 

 

 

 

 

Inget var på det här sättet innan du klev in i våra liv och började domdera. Vi är också människor, trots att vi är barn och vi kan kollapsa den dagen vi inte orkar mer (vilket vi alla tre gjorde, var på sitt sätt). Den dagen vi alla tre sitter på psyk (jag hamnade där, flera gånger ungefär 5 år senare), ska du säga likadant då? "Det är ert egna fel"!? Den dagen nån av oss verkligen inte orkar mer och ställer sig på tågspåret. Ska du säga så då också? "Det var inte vårt fel"? Ska ni två skydda varandra med det resten av livet? Ingen av oss tre har en chans att behandla dej som du behandlar oss. Men, ingen av er kommer förstå hur mycket du kränker oss. Du är så fångade och fast i dina tankar på att ni bara gör rätt, så jag kommer aldrig kunna förklara på nåt sätt som når fram. Men en sak är klar, vi barn valde inte våra föräldrar, ni valde oss och DET är inte vårt fel. Och tro mig, hade jag kunnat välja så hade jag gjort det också. Jag hade gett mig själv ett bättre liv vad du nånsin kan.

Ser ni mig där jag sitter?

Är det någon som hör mig bland allt fnitter? 

Nu för tiden snackar alla om smink och förlängda naglar

Inget om sina förluster eller det som jag inte har, men saknar

 

Inombords skriker jag så högt jag kan 

Allt vi tänker på är pudret som försvann

Känner mig inlåst i mitt egna jag

Tänker är att visst, känslor gör en kanske bara svag

 

Korta kjolar, färgat hår och ögonskugga

Och sättet man pratar på, fan orkar ni tjata och tugga?

 

Vem ser nån som inte vill bli sedd?

Vem tröstar någon som gråter? Skulle behöva en vän

Känns som jag skulle kunna skrika tills mina lungorna sprängs

Utan att någon hör mig, utan någon sov ser mig, mina känslor trängs

Och bara sådär så skiter jag faktiskt i era naglar och förlängat hår

Även fast jag fortsätter borsta mitt eget och sminka mig ändå

 

Önskar att någon kunde se mig rakt igenom 

Bekräfta min existens och ta mig för den jag är som

Men utseendet, personligheten, all falsk fixering

Blunda för att hitta vem jag är, är min planering

 

Jag vill inte delta i nåt som gör utanförskap okej Till dej som deltar; tack och lov att jag inte är som dej

 

 

Jag lever för min älskling och våra djur

Det är inget som berör mig egentligen. Det är när dom vänder sig mot min hund och gör höga läten som att skälla, vissla och yla, det är då jag blir förbannad. Men att föräldrar som sitter där och låter dom bete dig så, och försvarar det, det är beyond fucked up. Jag ska ge er två exempel. 

Det ena var så sent som igår. Kl var runt 21 och eftersom det allt som oftast lugnt inne i stan då så brukar jag passa på att träna Doris på torget. Jag kommer dit, börjar göra vändningar (menas att hunden vara i synk med dina rörelser, backar du så går den emot dej, går du emot hunden så backar den osv) men hinner knappt börja förrän tre eller fyra små barn börjar göra dessa högljudda läten. Det stör både min och Doris fokus, så jag stannar upp och vänder mig mot dom och frågar om dom vill att jag ska släppa hunden.

Ha i åtanke att Doris aldrig skulle göra någon illa. Det finns inget agg, bara stor kärlek till främlingar ochhon följer gärna sin hörsel om hon inte följer sin nos. 

Men precis när jag fått ungarna att sluta skrika efter min hund, så vänder sig deras mamma om och börjar skrika på mig. Dom är barn, tycker hon. Det skiter jag i, svarar jag. Jag skriker inte på dina barn, och dina barn ska inte skrika på min hund. Det slutar med att vi skriker i käften på varandra.

Vid det laget är jag så jävla arg att jag kunnat gå fram och ge henne en smäll. Men det som berör mig mest är hennes sätt att hantera situationen framför barnen och hur barnen kommer ta efter hennes beteende.

Ett annat exempel är när jag varit på en promenad med Doris och genar över gården på baksidan. Där står två mammor i långa slöjor, tror det heter hijab, och runt dom är det säkert 10 barn i olika åldrar. Dom äldre börjar lära känna Doris nu, så dom skingrar sig och står stilla. Men precis när jag går förbi mammorna, med småbarnen omkring sig, så är det en liten pojke som helt plötsligt bara vrålar rakt ut, så Doris blir rädd.

Doris har den rastypiska nyfikenheten, så allt som skrämmer henne vill hon undersöka. Ett skrik på det sätter både skrämmer och hetsar upp henne. 

Jag tvärstannar, vänder mig om och lossar flexikopplet, varpå Doris rusar mot pojken och precis innan hon når fram så låser jag henne. Då vänder mamman sig om och frågar hur jag kan göra så. Skrämma ett litet barn. När jag svarar att han skrämde min hund så fortsätter hon att försvara. Han är ju bara ett litet barn. Jag svarar att min hund är ett litet barn med känslor hon också. 

Ni skulle sett den minen när hon inte hade några argument kvar. Sen dess är det inga barn ute på gården som skriker när vi går förbi, utan en del har faktiskt till och med frågat vad hon heter.

Man ser klart och tydligt problemet här. Föräldrar som försvarar sina barn trots att dom beter sig helt vanvettigt. Jag hade samma problem när jag blev mobbad i grundskolan. Oavsett om det var nån i min familj som ringde, eller läraren, så togs ungarna i försvar. Och när jag säger mobbning så menar jag det också. Utfrysning, hånad, slagen och saker från marken som man kastade på mig. Jag fick dispans tillslut genom att inte behöva gå ut på rasterna eller följa med till matsalen.

Jag är inte rasist. En gång i tiden (eftersom jag inte orkar umgås med folk längre) så var en av mina bästa vänner adopterad från Colombia. Men mönstret är klart och tydligt här. Mer än så säger jag inte. Jag tillägger bara att gud nåde mina barn om dom gjorde andra illa eller betedde sig olämpligt.

To be or not to be

Is more like an answer

When I didn't ask anything 

To feel others or not being felt yourself

It's like something of a secret

But I really didn't hide anything

People opens up 

and expect one to do the same back

But if they really wanted to see

Then it would be obvious that I didn't close anything in the first place 

I'm so tired

People, lies and everything's about sex

Feel like I'm locked up in this shitty place called life

It's all a game which I'm forced to play

Forced to submit to the rules of life

I'm not following anyone anymore

I'm on my own

Because of that I deserve these thoughts 

Which you passed over when you let me off my lease 

Was it catastrophic? 

Did I end up in fail?

If so... Get back up and try again. I guess. People seeing people on the ground will walk on you, not help you up.

Detta verkar inte beröra folk. Det är som att dom är döva, för i min värld där jag ser och hör allt (om det är rätt eller inte är en annan sak).

Men jag har inte glömt min tid som en av de värsta fjortisar man kunde ha att göra med. Inte så mycket mot allmänheten, särskilt inte ensam för det var jag för feg för. Därför gick det ut över dom som stod mig närmast som nära vänner, familj och när jag var mindre (vi snackar 7 och mindre) så gick min ilska ut över djuren.

Därför kan jag inte respektera människor som tror det är ok att skratta åt folk som går förbi dom  bara för att impa på någon som inte kommer vara kvar i ens liv hur många år som helst.

För mig har det inte med åldern att göra. Fjortis är beteende som vem som helst kan bete sig som. Och jag är rädd för dom, för hur långt kan man gå, hur många människor kan man göra ills för att upprätta en ststus som egentligen inte finns?

Lev och låt leva. Jag hatar fjortisar och håller mig hellre undan än att ge dom nöjet att se mig reagera.

Över och ut.

 

Soc invaderade mammas och mitt liv redan från födseln

Fick mig att tidigt hata vuxna för dom behandlade oss som gödsel

Man påstår ofta att det ingenting behöver vara som det är

Försök förändra mina tankar om livet för det är dom som förstör och förtär

 

Majoriteten och dens etik försöker bestämma över ens tycke

Men hur ska man orka va moralisk när myndigheter har rätten att bestämma åt en så mycket?

Jag väljer hellre att behålla allt här inne

Borta från förintelsen, djupt begravt i mitt inre

 

Jag vet mer än folk tror, jag är inte dum

Bara för att jag inte talar, så är jag inte stum

Jag tittar ofta bort och vänder andra kinden till

Men bara för att jag inte vill se, så betyder det inte att jag är blind

 

Hämndens timmar har etsat sig fast här under

Jag drunknar i hatiska känslor vissa stunder

Ibland blir jag så jävla lätt arg att jag hade kunnat slå på andra

Vilken lättnad för stunden, men straff i framtiden det skulle framkalla

 

 Kommer du ihåg mamma? Hur jag tyckte alla var dumma?

Jag glömmer aldrig dina helande ord, "Jag älskar dej, gumza"

Men nu handlar allt om hur man ser ut, polerar eran yta

, Barndomen växer man ifrån, men att vara vuxen är nåt som aldrig slutar

 

 

Ingen lyssnar när du vill dela med dej av din kamp

Dom bara väntar på sin tur att prata, det är vad som är sant

Känner mig rutten inom och med tiden kommer det synas utanpå

När vi ligger inför döden, det är då kommer vi förstå

 

Erfarenhet och visdom gör en medveten om sin rätt att finnas till

Erfarenhet har hjälpt mig att vända ryggen åt er som inte fattar att jag inte vill

Ha tankar som att om jag sätter mig och håller andan lite till

Så förhoppningsvis jag kanske dör så som jag vill

 

Då skulle jag bli av med allt trassel i mitt nervsystem

Skona min omgivning från alla mina problem

Varje dag är ett dilemma om jag ska orka fortsätta

Men inser jag at inga tårar eller blod som kommer skvätta

 

Ingen förklaring

Bara borta utan förvarning

 

I fallet när det kommer till narkotikaklassad medicin så vill gärna läkare ta åt sig äran genom att tala om dom som att dom visste mer än människor som faktiskt tagit dom. Inte en eller två gånger, utan i flera år utan läkarens tillåtelse eller hjälp. Dom där jävla läkarna borde se oss "pill popers" som något att lära ifrån. Dom tillverkar mediciner i vissa syften, men det finns dom människor som inte passar in i beskrivingen men där substansen får dom att fungera som vanligt.

 

Jag har mina egna exempel som imovane/zopiclone. En nyligen narkotiklassat medel, men som fungerar som best för mig på morgonen, även fast den är avsedd för att ta i samband med att man ska sova. Allt är individuellt, även när det gäller mediciner och vill ingen läkare hjälpa en med ens faktiska problem utan dansar som en jävla råtta runt ämnet, vad ger dom då oss för alternativ. Vi säger sanningen, men får ingenting som vi vet hjälper oss och så undrar läkare/psyk varför man inte söker hjälp när man behöver det? Jo, för enligt mig själv så handlar inte medicinsk hjälp om att bli analyserad och konstanterad opålitlig och därför får jag inte ett jävla dugg av det jag vet att jag behöver när jag trots det "missbrukat" olika substanser i nästan 10 år och därför borde vara expretis på min egen kropp och vilka substanser jag behöver för att fungera.

 

Men det är klart att det finns den desperata kvoten, precis som människor i alla yrken och situationer. Som är desperata och gör av som helst för att.. vadå.. fungera. Såna som robbar banken, våldtar kvinnor med pengar. Men det är också vad dom är, desperata utan pengar.

 

Min lillasyster sa en gång, när vi diskuterade legaliseringen vad gäller alla droger, då sa hon; men jag har inte lust att bli antastad av en tjackad man/person på stan.

Varpå jag svarade; varför skulle det vara mer acceptabelt av en påtänd man än en full man? Att legalisera innebär inte att det är ok att bryta lagen, men vi har en rättighet och det är att bestämma över våra kroppar. Och för att inte tala om alla maffior som livnär sig på att sälja droger och hur det finansierar, dvs avlönar, folk att bli skjutna och allat annat som kommer med ett kriminellt liv. Så länge droger finns och är olagliga, desto större maffior och liv förlorat. Statistik kommer i ett annat inlägg.

 

Och glöm inte det: alla människor som haft med andra påverkade människor att göra, finns i två grupper (egentligen tre) och dom blir helt emot droger, eller så blir dom för droger och så har vi de naturella som tycker varken eller. Jag klandrar inte dom som är emot eller t.om. hatar droger. Dom har säkert sina anlednigar att göra det. Så jag respekterar det. Det är synd bara att människor som har varit med om trauma och valt droger som ett sätt att copa inte kan få samma respekt tillbaka. Det finns många rövhål, och dom flesta idioter har inga problem med droger, men att vara psykotiskt eller störd i huvudet från första början, och droger tippar dom över kanten, är det drogens fel eller hade de möjligtvis inte gjort något förr eller senare?

 

 

Sitter här i sängen med en cigg i mungipan, hunden utsträckt på ena sidan och Simon vid skrivbordet framför mig. Här sitter jag och tänker jag på den där händelsen, och för er som läser för första gången; två män försökte våldta mig men tack vare Doris, vår hund, så både lever jag  då den sista försökte strypa mig från att skrika, men samtidigt har jag mig värdighet i behåll.

 

Tar våldtäcktsmän ens värdighet vid en fullbordad våldtäckt? Jag kan inte veta, men det känns så. Redan innnan den här händelsen hade jag tappat min tillit till människan. Och med det menar jag alla människor.

När jag gick min utbildning som undersköterska, så hade jag bara några månader innan det slutat med ett nästan 8 års beroende och ett 10 års missbruk. tror mig eller inte men till och med där är världen mansdominerad och de få kvinnor man stöter på är antingen nybörjare (som kom att bli beroende) eller veteraner. En sak hade vi alla gemensamt; vi var alla beroende av våra män. För män är droger mest business och brudarna, vars män (vilket var i princip alla) umgicks mest med varandra. Redan där och då var Simon och jag annorlunda. Vi ville inte umgås. Det hände då och då att man körde ett race (man är vaken tills allt är slut) men utöver det så umgicks vi nästa inte med några. förutom ett fåtal som faktiskt hellre pratade om döden än nåt trivialt som hur billiga dammsigarpåsar är på nätet.

Hur kommer det sig att man tillåter sig att stå i skuggan? Av vem som helst? Vad hände med "girlpower"?

För att tala om nuet så sitter jag på, ett ovanligt, tomt Öresundståg efter att ha missat ett, vad det känns som, långsamt Pågatåg. Nackdelen med att ta det snabba tåget är att jag har 40 minuter mindre på min att ta mig till mottagningen, vilket innebär att några få minuter avgör om jag kan ta bussen eller om jag får springa till sjukhuset. Hinner jag inte i tid så får jag inte min medicin. Ni vet, den där man får när man är fast ett beroende. Inte vilket beroende som helst och inte vilken substans som helst. Det känns nästan oseriöst att skriva om detta för man vet liksom att ingen ändå är intresserad och dom som vet sen innan bryr sig inte. Bortsett från en och annan.

Usch jag blir deppig bara av att skriva om det. Hur deppig kan man bli när man redan är deppig? Tror jag glömt ta mina dagsmediciner i minst ett par dagar, om jag ska vara ärlig.

På det så är vi fattiga också. Det hjälper när man måste åka till en annan kommun för att nån ska stå och titta på när man pissar innan nån ska stå och titta på när man tar sina mediciner också innan man åker hem igen. Trevligt va?

Sådär. Nästa Kristianstad. Lugn resa eller övning inför wasaloppet.

Över och ut.