Att åka tåg
Är precis som att gå på stan och de båda är som att befinna sig på en skola med 15 åringar som tror dom är vuxna. Dom stirrar på folk, tror dom är modiga genom kommentarer sagda precis så högt att människor som går förbi inte vet vem det syftades på.
Detta verkar inte beröra folk. Det är som att dom är döva, för i min värld där jag ser och hör allt (om det är rätt eller inte är en annan sak).
Men jag har inte glömt min tid som en av de värsta fjortisar man kunde ha att göra med. Inte så mycket mot allmänheten, särskilt inte ensam för det var jag för feg för. Därför gick det ut över dom som stod mig närmast som nära vänner, familj och när jag var mindre (vi snackar 7 och mindre) så gick min ilska ut över djuren.
Därför kan jag inte respektera människor som tror det är ok att skratta åt folk som går förbi dom bara för att impa på någon som inte kommer vara kvar i ens liv hur många år som helst.
För mig har det inte med åldern att göra. Fjortis är beteende som vem som helst kan bete sig som. Och jag är rädd för dom, för hur långt kan man gå, hur många människor kan man göra ills för att upprätta en ststus som egentligen inte finns?
Lev och låt leva. Jag hatar fjortisar och håller mig hellre undan än att ge dom nöjet att se mig reagera.
Över och ut.
Kommentarer
Trackback
