ToGrowYouGottaChange

När jag satt på tåget till skolan imorse så kom den där känslan igen som jag får när jag slås av att jag kommer bli gammal och dö. Känslan börjar i huvudet och går ner i magen genom bröstet. Pulsen ökar. Det känns som blodet försvinner ur huvudet. Paralysering och skräck. Och ångest. Jag vill inte bli gammal. Och jag vill inte dö.

 

Jag har slutat försöka förklara detta för andra människor eftersom jag nästan alltid möts av ett ryck på axeln och något i stil med att det är långt kvar dit. Det är ju inte riktigt det det handlar om. Det handlar inte om tiden man har i livet, utan att det faktiskt ska ta slut. För mig. För dej. För allt och alla.

 

 

På tal om mening så börjar man ju fundera när man kommer till skolan och ska prata om olika perspektiv angående människosyn, och huruvida vi anser att "den fria viljan" finns påverkar vår människosyn och så även vårat bemötande av andra människor. Vi fick en artikel där man debatterade om detta och någonstans stod det att en del argument faller på att eftersom människan har ett tidsbegrepp, till skillnad från djuren, så är vi medvetna om vår egen död och det påverkar våra beslut under livets gång. På det sättet har man egentligen ingen fri vilja. 

 

Vissa vill mena på att man har en fri vilja, och när ett argument som att vi inte väljer att bli sjuka kommer på tal, så vill man säga att vi väljer hur vi ska hantera vår sjukdom. Detta känns helt befängt. Skulle jag välja att dra nytta av min sjukdom då eller? Och hur skulle jag göra detta? Förutom att bli empatisk och kunna förstå andra människor som är sjuka?

 

Jag vill säga att alla människor är ansvariga för sina handlingar och att de handlingar man väljer kan antingen skada eller göra gott. Men i slutändan har man ingen fri vilja för antingen är konsekvenserna av våra handlingar för stora eller så finns det fysiska begränsningar för vad man klarar av. Konsekvenser av handlande kan bero på lagar, sociala normer osv. Fysiska begränsningar kan handla om att jag kanske vill bli världskänd. Världens bästa aktris. Eller artist. Men har jag inte förmågan att varken sjunga eller skådespela så spelar det ingen roll hur mycket jag åtrår detta. Jag har det inte i mig och därför är det omöjligt. Och därför har jag ingen fri vilja.

Idag fick jag känna på igen hur skönt det faktiskt är att få prata med någon. Någon som inte känner till något om ens tidigare liv. Så sent som i måndags när jag hade avslutningssamtal med min terapeut så pratade vi om min frustration över människors eventuella syn på mig. Inte det att folk inte vet vad jag varit med och på så vis kan tycka synd om mig. Det är ingen ömkan jag är ute efter. Grejen är den att när man flyttar till en ny ort för att börja ett nytt liv så känner folk inte mer än det dom ser här och nu. Dom gör vissa antaganden om hur man är som person som kanske inte stämmer överens med vem man faktiskt är.

 

 

Så även om jag inte blottade hela mig själv (för det skulle inte vara till min fördel utan istället skapa fördomar och negativa förväntningar på mig som lätt skulle sluta i någon självuppfyllande profetia) så kändes det ändå som att jag fick igenom ett budskap som åtminstone tog bort en eventuell bild av att jag skulle haft det lätt.

 

Och varför är det så viktigt för mig att folk inte tror jag haft det lätt? För att i den världen jag växt upp och levt narrar man medelsvenssons, där pappa står för kreditkortet och mamma tvättar dina kläder. Sådana människor är i allmänhet jävligt ignoranta och egocentriska. Dom lever skyddade och behöver aldrig smaka på konsekvenserna av sitt eget handlande och har därför oftast inte någon självkritik.

 

Sådana människor har alltid tryckt ner mig. Trycker ner andra. Trycker fortfarande ner mig idag. Ser ner på människor som står utanför samhällets medelklass som att de vore något virus. Dom har fördomar. Och jag vill aldrig, någonsin, i hela mitt liv bli beblandad med sådana på någon nivå överhuvudtaget.

Så vad har det förflutna för mening i nutiden? Det är så många som vill vifta av sig det som varit, och mena på att det som varit det har varit. Man måste gå vidare. Tiden läker alla sår. Man ska inte älta.

 

Jag kan säga att älta är det enda som hjälper en komma över tunga trauman. Annars hade man inte gått i terapi. Det är bara genom att älta och ställa sig frågan "varför jag?" som gör att man tillslut kan få svar. Problemet ligger i vem man ska älta hos. Vem som har styrkan, modet och välviljan att lyssna. Och tid. För det tar många år. Och ändå så kommer man aldrig riktigt över det.

 

Det förflutna formar oss som människor. Hur vi bemöter andra i framtiden. Tiden läker kanske såren. Men ärren finns där för alltid.

 

 

 

 

 

Men det är detta som är nyckelfaktorn. Utan detta hade jag inte fixat all terapi. Jag hade inte fixat att plugga. Inte fixat att jobba. Inte fixat att äta. Kliva ur sängen. Sova. Fungera som människa. Vara social. Existera. Utan detta hade jag brytit mot mitt straff inom en månad och istället suttit i fängelse.

 

 

Detta är bara de konkreta konsekvenserna. De som ligger under ytan är desto fler. Bortsett från ärren på mina armar och ben, som aldrig kommer försvinna, som alla kan se. De i själen är tunga att bära på. Inget jag kan prata om med vem som helst. Inte utan att göra folk obekväma och då riskera att ingen vill prata med mig.

 

Det är ett trauma bara det... Att behöva låtsas varje dag att man inget vet. Att man är lyckligt ovetandes om alla svårigheter. Att lyssna på andra som haft det svårt och låtsas att man låtsas förstå. Utan att säga något själv.

Så var det dags att skriva sitt första inlägg. Igen. Hade tänkt att innehållet här skulle sammanfatta vad bloggen kommer handla om. Vem jag är. Prestationsångest. Anledningen till att jag avslutat alla mina andra bloggar är för att när jag insett hur mycket jag blottat mig själv så skäms jag. Och känner att jag är den minst roliga och intressanta personen på jorden. 

 

 

För jag har inte mycket positivt i mitt liv att berätta om. Hade jag haft det så hade det absolut fått stå i fokus. I bloggen. I mina tankar. I mitt liv.

 

Jag ger det en chans nu. Att låta min verklighet komma ut. Den mörka verkligheten, som många lever i, som inte lyfts fram på grund av skam.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men där det ena helvetet slutar, tar ett annat vid. Det finns ett citat som säger att sluta är enkelt, men att hålla sig ren är svårt. Det stämmer. För när man kommer bort från allt, stormen har lagt sig och man börjar se klart igen, vinna allas förtroende som man trasat sönder flera gånger om på vägen, och man ser verkligheten för vad den faktiskt är, så kommer man också på igen vad det var man flydde ifrån från första början.

 

Och det är här min nya historia börjar... Att finna livslusten igen. Att komma över det bittra som kommer ifatt mig mer och mer för varje dag. Rehabilitering kallas det...