ToGrowYouGottaChange

Det sitter inte bara i bröstet. Som när man har en sömnparalys och en varelse sitter på ditt bröst, så du knappt kan andas och ibland tror att lungorna ska kravera. Du kan nästan inte andas. Hjärtat slår hårt och fort och andetagen är så ytliga att man nästan hyperventilerar. 

 

Och det är bara i bröstet.

 

Den i magen är inte rolig heller. Det är som en kombination av fjärilar, som när man ser fram emot något, blandat med en känsla av att behöva gå på toa. En obehaglig och utmattande rastlöshet. Inga fjärilar som kittlar. Bara stör.

 

Och det är bara i magen.

 

Den i huvudet får en emellanåt att undra om man orkar stå ut lite till, eller om man ska hänga sig här och nu. En yrsel som till och från får en att tro att man ska svimma när som helst. Synen blir suddig emellanåt, eller så blixtrar det för ögonen, och det känns som att man ska falla ihop och spasma.

 

Det är bara i huvudet.

 

Sen har vi själen och känslorna. Varenda gång så blir man lika förvånad över att den kommer tillbaka, för den tiden man varit utan gör att man glömmer rätt fort att den existerar och faktiskt är en del av dej. Varenda gång jag är fri ifrån den så hoppas jag att det är för alltid den här gången. Att jag aldrig mer ska behöva känna något så obehagligt och outhärdligt igen.

 

Det är på dagen två veckor som ångestfri. Jag var nästan övertygad om att jag aldrig mer skulle behöva oroa mig, så det här överraskadade mig ordentligt. Och den kom när jag över telefon pratade med två av de bästa människorna jag träffat, särskilt i det livet jag levde innan. Jag vill inte säga att det beror på dom, eller att dom är orsaken. Jag tror att triggern låg i att dom har så mycket smärta inombords, båda två, och problemen dom har kan jag inte hjälpa dom med. Och som den högkänsliga människa jag är, som inte haft förmågan under året på gatan att kunna finnas där för dom som jag vet att dom har behövt, för jag själv varit så sjuk, så känner jag att vad är jag för fucking vän som nu är fullt funktionell och jag kan inte ens förmå mig att ringa upp dom igen. Jag har haft ångest som lamslagit mig, detta är ingenting jämfört med panikångest, och ändå blir jag lamslagen och känner mig så fucking ynklig.

 

Jag vill mer än vad jag kan. Vad fan gör jag??? Står ut. Tar min nattmedicin. Går och lägger mig och sover och hoppas det är borta imorgon.

Jag kan inte tala om vad ångest är för någon annan. Jag kan bara beskriva min egen, för jag tror att vad ångest innebär är individuellt och beror på vart den börjar någonstans. Vad ångest är, beror på varför man har den.

 

Man pratar om att ångest är tankar som orsakar känslor. Men jag, för min del, har en teori om att i vissa fall, som mig själv, så sitter det inte bara i tanken. Det sitter som en skada i hjärnan. Där, tror jag, skiljer sig en ångestattack från kronisk ångest. Jag har till exempel alltid ångest, vare sig jag är på bra eller dåligt humör. Jag har alla sorters ångest. Prestationsångest. Social ångest. Dödsångest. Ågren. Oro. Separationsångest. Panikångest. Och hur den utspelar sig beror på vilket känsloläge jag befinner mig i när jag har ångest.

 

Är jag på bra humör när jag har ångest så blir jag väldigt stirrig och virrar runt. Blir rastlös och har svårt att fokusera och sitta still. Jag tappar bort alla mina saker, vet inte vart jag är på väg, glömmer bort vad jag är på väg att göra mitt i att jag är på väg och ska utföra någonting. 

 

 

Sen har vi depressionsångesten. Den kommer ofta efter en "toppning". Jag liksom kraschlandar och hamnar i total förtvivlan. Jag tycker synd om mig själv, känner att livet är orättvist och undrar varför jag ska behöva känna av min jävla puls hela tiden och börjar tvivla på att jag kommer orka leva.

 

Efter det kommer vakuumet. Jag blir totalt likgiltig och blir totalt konsumerad av mörker och känner inget annat än ångest. Jag blir tvungen att stänga av mig helt och hållet för att orka leva och 100 procent av min tid här och nu går åt till att hantera detta. Det blir svårt att få kontakt med mig. Jag tycker inget är roligt och jag reagerar inte på nånting. Inga skämt får mig att skratta. Jag känner mig tom, vilsen och vet bara en sak. Jag måste härda ut den här dippen. Och jag blir alltid, varenda gång, lika rädd. Rädd att detta ska vara i veckor. Eller ännu värre, att jag fastnar här. Resten av livet. Detta har lyckligtvis inte hänt än utan jag lyckas alltid ta mig ur det tillslut, genom att bara uthärda. Mycket tid går åt till att vara uthärda och inte tillåta mig att flippa ur. Jag får inte flippa ur. Jag får inte tappa kontrollen. Detta är panikångest på hög nivå. Ingen såndär attack som går över efter några minuter, utan något som längst varade i ett och ett halvt år. Ja... nästan två år, med panikångest 24/7. Hur jag överlevde det vet jag fortfarande inte. En sån runda skulle jag aldrig orka med igen.

 

 

Eller gjorde jag egentligen det? Hela mitt liv består av det ena traumat efter det andra. För många olämpliga närmanden när jag var liten. Ännu fler olämpliga fullbordningar när jag blev gammal nog (kan vi säga) att supa.  Men jag antar att jag, som många andra flickor, skämdes och kände mig äcklig. Naturligtvis ansåg jag att det var mitt fel. Jag kunde försökt stå emot mer, jag kunde skrikit, jag kunde sagt nej (detta kommer i detalj i nästa inlägg). Så jag kallade aldrig nån av dom alla olämpliga fullbordningarna för våldtäckt. För att göra saken ännu värre så blir jag också arg på tjejer som använde uttrycket "jag kände mig våldtagen". Innan Simon har jag alltid känt mig våldtagen i de samlag jag haft, men jag tog av mig kläderna själv och ingen tvingade mig att sära på benen. Jag ville bara inte göra det egentligen. Jag var nästan alltid den som uppmuntrade till sex även fast jag inte fick ut nåt på det för det var aldrig skönt, men de få som låg kvar, om det så var femton minuter, det var dom som var värda att gå stå ut med. Det finns dom som säger att det räknas som våldtäkt så fort det sker mot ens vilja. Man borde kanske vara lite mer specifik för vart gränsen går. 

 

Min dåvarande bästa vän och jag blev osams på det här sättet. Hon var tillsammans med en kille som avgudade henne och i hans frånvaro, full som ett ägg, hamnade hon i säng med en kille och mådde jättedåligt över det. Sa till mig att hon hade känt sig våldtagen. Ingen förstod den känslan bättre än jag. Men när hennes kille skrev till mig direkt och frågade om det var sant att hon hade blivit våldtagen, så kunde jag bara inte ljuga och säga ja. Sen dess var vår vänskap aldrig densamma. Den korta tiden som varade efter det.

 

Men det är skillnad på att känna sig våldtagen och faktiskt ha blivit det. Men det som hände mig på Knutpunkten i Helsingborg trodde jag aldrig skulle hända mig.

 

Simon och jag skulle hälsa på en killpolare i Lund och Simon skulle åka en timme i förväg eftersom en dåvarande killkompis hade saker ha ville berätta för bara mig. När jag sätter mig på tåget så dör min telefon men tänkte det var lugnt. Dom kommer säkert och möter upp mig. När jag och Doris gått runt till varenda spår och busshållplats som finns runt om stationen så ger jag efter mer än en timme upp och satte mig på tåget tillbaka hem. Trodde jag.

'

Helt plötsligt rullar vi in i Helsingborg och när jag går in på knutan för att kolla nästa tåg så går det naturligtvis inte ett enda förrän 04.00 igen. Så jag börjar smått få panik och går ut till taxibilarna och frågar om dom kan köra mig till Hässleholm varpå alla svarar nej då jag inte kan ge dom 1000 spänn på plats. Jag sätter mig på marken, med armarna om Doris och blir ledsen men tar mig samman och accepterar läget. Tänker att jag åtminstone har Simons stora och sköna luvtröja och Doris har en filt att ligga på.

 

Doris och jag går ut ur Knutpunkten mot byggnaden där man väntar på bussarna då det är minst folk där. Precis när jag står där och röker min sista cigg innan natti natti så kommer det fram en utländsk man, bryter starkt, och frågar om jag vill följa med och dela en joint med honom. Jag går igenom konsekvenserna i huvudet. Tyvärr inte rätt konsekvenser, utan hur mottagningen reagera på om jag var positiv på THC. Men hur jag än resonerade så kom jag fram till att det var det bästa som kunde hända i en sån här situation. Jag går och röker den med honom, blir skittrött och har då inga problem med att lägga mig på en bänk med Doris och sova tills tågen går igen. Så jag följer med...

 

Han säger att vi ska gå till den parkering som hans bil står. Och det är inte konstigt att man går undan, bort från alla kameror, när man ska göra nåt olagligt. Som att röka en joint. Vi finner en mysig plats 10 minuter ifrån tåg/buss-stationen där vi sätter oss. Jag tar på Doris grimman (så hon inte kan äta nåt äckligt från marken då hon är foderallergisk) och släpper henne lös. Han tänder jointen, tar ett par bloss och ger mig den. Jag känner nästan direkt att det är mer än bara hasch/gräs däri. Jag blir så jävla väck så jag knappt vet mitt namn. Det är då han sätter sig brevid mig och börjar smeka mig på benen. Han börjar grooma mig (eller stöta om man föredrar det uttrycket) genom att tala om vilka lena och fina ben jag har. Han tjatar om att jag är vacker och för att göra en mindre lång story kort så var kontentan att han ville ha sex med mig. Jag vet inte hur måga gånger jag sa nej och tog bort hans hand från mitt ben. 

 

Det börjar regna och Doris när hon har grimma på sig försöker hela tiden ta av sig den, så den här snubben säger åt mig att ta av den. Antagligen för att jag försökte ignorera hans sk "inbjudan" och fokuserade mer å att Doris försökte få av sig grimman. Han försökte ta bort min distrahering. Men jag tog av den. Jag återkommer till detta sen.

 

Efter att ha tjatat och tafsat på mig ett bra tag så ger han tillslut upp, reser sig och bara går iväg. Precis när han kommer till tunnel som låg en bit framför de bänkar vi satt på, så kommer en annan man med raska steg rakt mot mig. Den här killen är mer agressiv. Han frågar inte efter mitt namn eller min ålder, utan tar ett fast tag om mig och sätter mig i sitt knä där han kör samma stil som den förre genom att ge mig komplimanger och tillslut börja tjata om sex. Det som var mest sjukt var påståenden som "jag vet ju att du vill", "jag ser ju att du vill", "jag ser ju att du tycker jag är snygg" osv. Jag står fast vid mina ord och säger klart och tydligt, att även om jag hade velat så kan jag inte för jag älskar min pojkvän och skulle aldrig utsätta honom för nåt sånt.

 

(Jag observerar även den andra snubben gå iväg med Doris. Men fattar inte förrän senare att dom turades om att uppehålla henne. Detta är också av ytterst vikt i det som kommer att hända senare.)

 

Vi har nämligen ett förflutet ihop som inte är nåt att skryta om direkt. Vi har båda varit otrogna mot varandra men jag lovade mig själv tillslut att aldrig låta nåt sånt hända igen för Simon blev helt förstörd. Och när Simon blir förstörd så blir han inte bara ledsen, utan även destruktiv. Han kan lika gärna leta upp killen, ha ihjäl han och sen ta sitt eget liv. Om någon bryr sig så mycket om någon, så förtjänar man bättre än nåt sånt.

 

Han ger tillslut upp, även han, och frågar om jag vill komma hem. Hem.. Jag ville inget hellre än hem. Vi börjar gå mot hans bil. Jag är ännu mer väck vid det här laget och kan knappt gå, så till och med killen frågar mig vad jag tagit egentligen och jag tänker att är det borde väl han veta. Han öppnar så jag kan kliva in bak och förväntar mig att killen som först var på mig ska komma med min hund. Men han är iväg en bra bit med henne. Då hoppar den här snubben in i baksättet med mig där han sätter mig i hans knä igen varpå jag säger att nej jag vill inte. Påpekar att han lovade att skjutsa mig. Men efter att ha lagt mig på rygg och tryckt sitt skrev mot mig med orden "känner du inte hur stor den är" och jag, dryg som jag är, var bara tvungen att svara att jag känt större. Han blev pissed off och bad mig hoppa ur bilen.

 

På vingliga ben och knappt någon syn ser jag bara ljusen från Knutpunkten och börjar gå åt det håller när jag helt plötsligt blir tacklad med en sådan kraft att det tar andningen ur mig. Från ingenstans står jag med händerna mot nån träfasad, fasthållen och bara skriver och slår för mitt liv. Han försvinner illa kvick. 

 

Jag ökar farten, utan en tanke på var min hund är nånstans, när jag känner en ännu mer våldsam kraft träffa mig. Jag antar att det är kille nr 2 som varit mer aggressiv sen första början. På nåt sätt får han ett grepp om båda mina händer som jag lyckas slingra mig ur. Han tar då strypgrepp om mig och jag känner hur han får av sina byxor för jag känner hans äckliga penis mot min rygg. Han tränger ner handen under mina trosor och det känns som han kör upp hela handen i mig. Jag skriker nej så högt jag bara kan, försöker armbåda han och precis när jag tror att jag ska dö så kommer Doris från ingenstans ch börjar hoppa på han. Eftersom de båda har nåt annat ursprung så hade jag tur att Doris, som dessutom älskar att hoppa på folk vid våldsamma lekar också. Så han släpper mig, jag skriker så högt jag kan att inte en jävel ska våldta mig idag.

 

Sen blir allt svart. 

 

Sista gången jag kolla klockan var den 2.00 och helt plötsligt står det fyra snutar framför mig som frågar hur det är egentligen. Folk hade sett med vandra planplöst, okontaktbar, och blivit oroliga. Då bröt jag ihop, berättade allt som hade hänt och eftersom minnena var färska kunde jag beskriva hur dom såg ut. Inte nog med det så finns det kameror överallt på Knutpunkten i Helsingborg, så dom kommer hitta dom. 

 

Mina damer och herrar... Jag har levt ett relativt kriminellt liv som involverat droger och har därför inte gillat dom speciellt mycket. Men den när det står fyra poliser där, och dom ser hela tiden till att någon sitter bredvid och tröstar mig, då vet jag att det finns empati där. Efter att ha gått igenom allt och frågat om jag velat anmäla osv, så frågade dom om det fanns nåt dom kunde göra för mig varpå jag svarade att allt jag ville ha var en cigg och att få komma hem. En av poliserna gick iväg och kom tillbaka med ett paket och en tändare och såg till att jag kom med tåget tillbaka hem.

 

Min syn på snuten är annorlunda nu. Jag är dom evigt tacksam. Och jag ser fram emot den dagen jag får titta dom i ansiktet och tala om vilka fega as dom är.

Och jag vill inget hellre än att bara få ha det bra. Jag är drött på drama för jag har upplevt den ständigt under de 8-10 åren jag spenderade i Jönköping. För kolla här... Livet som missbrukare går ut på att ständigt jaga människor efter vad man behöver för att fungera som en normal människa, på alla sätt. Som "normal människa" menar jag simpla saker som att kliva upp på morgonen och sköta det som ska skötas i hemmet som att dammsuga och diska. För att inte tala om att behöva gå ut för att sno mat, för att alla pengar gick åt till det du behöver för att ens kunna stå på benen så du kan sno mat. 

 

Jag tackar Spagettimonstret för att jag slipper ett liv där du inte vet om du vaknar nästa dag. Jag tackar Tinkerbell för att jag slipper ett liv där jag inte vet om jag kommer få tag i mat för dagen. Jag tackar Peter Pan för att jag slipper ett liv där jag aldrig vet om den som var min vän idag är min vän imorgon. Jag tackar fan för att jag inte blivit knivhuggen till döds de gånger det sprungit runt psykotiska människor i lägenheten, vakna på tjack, som kunnat få för sig att man stulit något för dom.

 

Det var mitt liv då. Det här är mitt liv nu.

 

Folk tittar på mig och hur jag ser ut idag och dömer mig efter det. Typiskt människor. Med tanke på att jag gärna står i bakgrunden, särskilt när det är flera människor i samma rum, har delvis med att göra att jag känner mig överflödig men det är också mitt sätt analysera situationen. Jag har lätt för att läsa av människor och vet nästan direkt vem som har vilken personlighet. Så att analysera är mitt sätt att sortera och på så sätt vet jag vilka jag vill ty mig närmre till och inte. Men jag gör detta, analyserar eller försöker räkna ut nån typ av lämplighet av mig att säga eller göra något, så slutar det med att ma antar att jag har minst kapacitet och minst kunskap. Bara för jag hellre står i bakgrunden och är högljudd och inte skryter om min kapacitet och mina kunskaper. 

 

 

Vart är min familj? Jag fick ett mess av mamma häromdagen där hon skrev att nåt inte kändes rätt. Nåt kändes helt fel till och med. Och min mamma har aldrig haft fel hittills. Det visar vårt starka bond, trots att det gått år och dagar sedan vi ens pratade i telefonen sist med varandra. Så även den här gången. Det mamma kände, som inte alls va bra, var att jag precis fått ett brev från chefen. Jag är kallad till samtal för mina "kollegor" är oroliga för mig. Den här tjejen som upplevt mig som påverkad den där kvällen jag skulle jobba natt, hon är den enda vad jag vet som varit det eftersom hon var den enda där. Så om det inte är chefen som ska vara snäll och skydda henne mot utpekning, så har den här tjejen antingen ljugit för henne och sagt att flera än hon är oroliga för att hon är för feg för att stå för sina falska påståenden själv eller så har hon blandat in andra som köpt det totalt, vilket gör henne ännu mer feg. I vilket fall... 2:a juni ska jag vara där och jag har redan en känsla som säger mig att det kommer vara över fort och med en positiv utgång. Så jag är inte rädd.

 

Och det är inte allt.. Dagen innan mamma skickade det här messet hade jag haft det här mötet med min kontaktperson, läkare och psykolog på den psykiatriavdelningen där jag hämtar de två absolut viktigaste medicinerna jag har. Mot ångest (och det är varken attarax eller lergigan om vi säger så) och den andra som är anledningen till mina fyra seaste år utan missbruk. På det mötet fick jag veta att jag var positiv på substanser jag inte rört. Och ja jag vet att ALLA missbrukare säger så men jag är ingen missbrukare. Jag är en FÖREDETTA missbrukare vilket är en jävla skillnad. Dom som hämtar samma medicin som jag, men som ändå sidomissbrukar är en missbrukare. Jag gör inte sånt, för att först och främst så har jag har inget behov av det för dom drogerna jag föredrar blockeras av medicien jag tar. Annars hade den ju inte gjort nån nytta. Så nej, jag skulle kunna röka heroin och inte ens känna så mycket som ett litet pirr i lillfingret. Och det är fakta. Dessutom har jag alldeles för mycket att förlora för att vara så dum och göra nåt sånt.  

 

Så...Jag får brev från chefen om att jag ska vara där, sen får jag veta detta med provsvaren. Och det som kommer här under, det är det sista jag behöver i en sån här situation.

 

Var är min familj? Jag skrev en status på facebook om att när folk man ska kunna lita på, läkare som psykologer, inte längre är pålitliga dom heller, då känner man sig beredd att ge upp. Jag fick inga kommentarer från någon. Så jag taggade namnen på dom som betyder något för mig och la till något i stil med att "jag skulle bara behöva en vink, så jag vet att ni vet att jag finns". Det första min äldre lillasyster häver ur sig är nåt liknande "och vart fan är du när jag behöver en vink? Varför ska jag bry mig när du aldrig svarar på mina samtal? Du ringer ju aldrig till mig" o.s.v. Hon verkligen öste skit på mig. Jag trodde verkligen hon var vuxit ifrån det där. För det var sån attityd vi alla hade när mamma och hennes dåvarande sambo (v.i.f) bodde ihop, pga att han alltid startade sämja mellan oss alla i familjen.

 

En familjemedlem mindre, som ännu inte lärt sig att sätta sig själv åt sidan för någon annan en stund, när den personen verkligen behöver hennes stöd. Och inte bara vem som helst, utan hennes syster. Men hennes vänner kan hon sätta sina egna behov åt sidan för. Sounds backwards to me. Men min andra lillasyster, hon kunde det. Och är det nån som har en, om inte minst 10 anledningar, att verkligen hata mig för, för henne har jag verkligen gjort illa, t.o.m hon kan sätta sig halvt åt sidan och kan ge mig den där vinken. Hennes vink var "jag läser det du skriver". Jag räknade inte ens med så mycket från henne och hon ger mer än den syrran jag alltid kommit som bäst överens med i vårt vuxna liv.

 

Det är sorgligt. Jag blir ledsen. Min familj skiter fullständigt i det, för jag har gjort ditten och datten mot dom. Inte så mycket som en tanke på alla åren dom inte ens ville ha med mig att göra där jag mådde som sämst. Ingen missbrukar väl för att dom mår bra? Jag vet bara folk som missbrukar för att må bra. Inga tankar på att alla dom åren det gjorde så ont att jag grät så fort jag nämnde deras namn. Jag grät för jag hade ingen jag varken kunde ringa eller hälsa på. För var jag påverkad ville dom inte ha med mig att göra, när NÅN istället kunde försökt få mig därifrån.

 

Och ja, jag vet att om man själv inte vill så är det omöjligt, men om ens familj hade haft orken, lusten och intresset att lägga ner tid på att åtminstone försöka, så är det ingen som kan säga att deras engagemang inte hade gjort det värt att försöka. Jag hade åtminstone känt att nån mer än bara Simon älskar mig. Och nu, när jag äntligen är ren. Då är jag inte heller intressant, för nu är jag inte det svarta fåret längre som alla kan skylla sin misär på. Det spelar ingen roll vad jag gör... Min familj kommer aldrig lägga av med rena fasoner, växa upp och lägga skit åt sidan och för nån gångs jävla skull göra något som inte innebär egen vinning. Därför vet jag att utan Simon... Då hade jag inte haft nån! Inte NÅN.

  Där är hon!

Innanför varje ram på min vägg

En ful jävel 

Som stirrar oavbrutet

Precis som världen synar varandra varje dag

Kritiserar varje detalj

 

Men ingen hånar som jäveln där

Idioten på min vägg

Som delar upp hela mig i sektioner

Låter mig aldrig bli ovetandes

Låter mig aldrig bli mig själv

 

 Och jag som hade mått så bra

Om alla dessa fula jävlar bara försvann

Men som är precis överallt

 

Hon är ständigt närvarande

Påminner mig vad jag är värd

Genom att alltid visa bilden av hur jag ser ut

 

Stirrar djupt i hennes ögon där jag letar efter tecken på liv

Ser inget annat än kyla och avsaknaden av förståelse

Hon vill att jag öppnar mig och jag lärde mig snabbt att va försiktig

Sakta men succesivt, långsamt och en liten bit i taget

Detta verkar bli en repris av Värmland

Försöker med ärlighet för det är allt jag har kvar

Men den stämmer inte med hennes självbild

Nu är min ärlighet hennes värsta fiende

Och den är en lögn

Hon kräver en passande sanning och öppen kommunikation

Men kommunikationen är enkelriktad

Och den ska vara till hennes fördel

Hon ska bekräftelse för vad jag inte kan se

Annars ska jag va tyst, så hon kväver mig samtidigt

Försöker göra mig förstådd men lyckas aldrig bli förstådd

Men jag förstår henne, för hon är tydlig

Antingen säger jag det hon vill höra 

Om inte är jag inte välkommen där längre

Jag får inte längre nånting tillbaka

För jag förmår mig inte att va tyst eller att ljuga

Hon har jobbat hårt på att fila på faktan

Hon har jobbat hårt på att förvränga orden

Och ju sämre jag mår och ju mer jag försöker visa henne

Desto mer trasig och ensam och övergiven blir hon

En repris av Värmland

Been there, done that, got the scars to prove it

Men precis här som då så betyder inte ens mina ärr nånting

För hur jag än försöker visa dom 

Så ser hon bara den olämpliga platsen jag visar ärren på

Jag ska endast bekräfta hur förmögen hon är att skapa en lycklig familj

Med mitt leende, tysta mun och minimala smink som beviset

Jag ska vara osynlig och annars ett vackert bihang

För utan orken att upprätthålla en fejk bild av mig själv

Så var jag värdelös

3 månader orkade jag tills jag gav upp

Precis som i Värmland

 

 

 

 

Irritationen, i sällskap av sin bästa vän ångesten, knackar försiktigt på

Förbereder strid, sockerpiller av alla slag som vapen, som inte hjälper ändå

Vet inte vilket ben jag ska stå på, eller vilket håll jag kan attackera ifrån

 

 

Ibland hatar jag mig själv mer än alla dom som mobbat mig tillsammans nånsin gjort

Livrädd för misslyckande, att nån tycker jag är kass eller hånar med ord som "kokt"

Kan inte förmå mig, hur mycket jag än försöker, att kontrollera den här känslan

Att jag bara har döden kvar och min förlorade barndom som gör mig så ensam

När jag når mina mål blir jag tom igen, undrar om detta är allt livet ger och jag har att vänta

Meningen är att jag ska nå ett tak och efter det gå och vänta på att dö gammal och ensam

 

 

Det enda jag nånsin kunnat lita på, som stannar kvar med mitt förra liv, var knarket

Även om jag aldrig vill tillbaka, så fick det mig att orka och gå stadigt på marken

Det var 10 år av ett liv jag slutligen tog mig ur och som i början gjorde mig starkare

Men med tiden kom allt ifatt och morgonarna jag steg upp blev åter en ständig kamp

 

 

Ingen märker när jag gömmer mig en stund då jag gråter så jag får kramp

Min ångest slipper jag sällan och är ett ständigt återkommande faktum

Och mellan mina sjuka tankar om mig själv och omvärlden finns inget andrum

Påfrestande för mig, vill inte betunga nån annan, önskar jag kunde stanna tiden en stund

Så jag kunde gå tillbaka och hitta vad som gick fel och kanske finna mitt inre lugn

 

 

 

 

Generell ångest, som det så vackert heter

Är ångest jag benämner vid alla dess former

Syftandes på den paralyserande ångesten framförallt

Hurmöret svajar inte, som löven i vinden den en gång gjorde

Den är konstant, precis som depressionen min ångest skapar

På ytan färglös medan insidan är kaos

Så påträngande och överväldigande

Kan inte fly ifrån den, tvingas leva i den

Nära till hopplösa tårar hela tiden

För hur jag än resonerar så blir svaret alltid detsamma:

Nej, min existens och det som fyller den har ingen mening

Önskar jag kunde släppa allt och bara försvinna

Men det finns alldeles för många alternativ

Alla med samma utgång som leder till evigheten

Vilken är minst smärtsam?

Men så kommer jag på att förslusten av min egen smärta

Skulle föda och göda smärta hos andra

Men ett helt förflutet har gått förlorat

Jag kan inte gå tillbaka och rädda nånting

Och det är bördan jag är dömd bära 

Det väger tungt och jag orkar inte alltid hålla fast

Tappar mig själv successivt på vägen nånstans

Så nu är jag just det, inget annat än ett tomt skal

Med enbart ångest kvar att försöka fylla hålen i min själ med

Den bevisade sedan länge att ondska och orättvisa alltid segrar

Därför betyder den lilla kärlek som finns till mig ingenting

Att kunna känna kärlek gentemot andra

Det är det som betyder nånting

Men människan har spottat och sparkat och trampat

Förstört min tillit, krossat mitt hopp och förintat min självkänsla

Så jag känner hellre inget alls

Och vad drabbas värst om inte kärleken?

Inte är det ångesten i alla fall

 

CarroFoundLife... Jag har grubblat på det ett tag. Tyckte väl i den stunden, då jag bestämde mitt bloggnamn, att jag hade funnit livet. Antog att bara för att man inte missbrukar, för att man jobbar, pluggar och tar hand om sitt hem så "lever" man. Mer och mer känner jag att det inte är riktigt så enkelt, även fast man hade velat. På något sätt spelar någon roll hur sysselsatt jag är, eller hur mycket jag interagerar med andra människor... Jag sitter fortfarande och frågar mig själv när livet ska börja. Eller när vet jag att jag lever? Vad definierar "att leva"? Det måste vara mer än att bara andas, äta, sova och "göra".

Om inte så vet jag inte om jag vill vara med längre... Fast jag är nog så illa tvungen. Jag är alldeles för rädd för att dö, så det är inte heller något alternativ. Det enda man har kvar då är leta efter en innebörd, kalla det "mening". Motivation. Vilja. Lust... Framför allt.

 

Men förutom mina filosofiska ångest-tankar så är mitt liv mer normalt än någonsin. Jag är på en plats jag aldrig trodde fanns... Inte för mig i alla fall. Våran Doris, som ger mig en anledning att kliva upp på morgonen, är nog den smartaste vovve jag haft med att göra. Hon är 5 månader och kan alla grundläggande kommandon. Sitt, ligg, tass, fot, stanna och kom. Utöver det kan hon "sitt upp", alltså från ligg till sitt och hon kan dansa. Hon vet vad matte och husse innebär och det felar aldrig. Hon vet vad kissa och bajsa betyder och hon gör det nästan på kommando. Hon vet även vad mat och vatten betyder, förutom matte och husse, det bästa hon vet.

 

Så framåt går det. Och jag hoppas att den kärlek och glädje jag en gång i tiden kände i närheten av djur kommer tillbaka på riktigt, bara jag är envis nog att göra precis som jag gjorde när jag kände så då. If that makes any sense.

 

Vi har separerat marsvinsungarna också. Det blev perfekt med en pojke och två flickor. Nu har Ulu och Ferro sällskap, vilket var hela syftet med att skaffa en kull. Marsvin ska inte vara ensamma. Dom är väldigt sociala varelser och behöver sällskap av andra marsvin för annars kan dom bli deprimerade. När Ferro var ensam, nu innan jag separerade dom små var han skittish som fan och bara satt och tryckte i sin lya utanbatt äta knappt.

Jag brukar inte ha lyor till marsvin, även om man rekommenderar det. Jag anser att det blir mer stressigt för dom att springa in där så fort något låter, och likadant när man ska ta ut dom därifrån. Mina marsvin har iaf blivit lugnare utan sånt. Ferros ensamhet var ett undantag. Så fort han fick sällskap av den lille blev han lugn och social igen.

 

Istället för krypin gör jag såhär med hängmattor som är till fär råttor egentligen.

 

Och tro mig, dom älskar sina hängmattor. Här är Ferro med sin avkomma. Jag har inte döpt han än, utan det får komma med vad som faller in naturligt. Han blev en krullig parvel, med krulliga morrhår. Han hoppar upp i handen självmant. Allt som behövs är en salladsbit.

 

Jag hade en genomgång av min KBT-behandling med Simons behandlare idag där vi gick igenom det här med relationsfärdigheter. Hur man prioriterar mål, relation eller självrespekt i olika situationer och vilka färdigheter som ingår i vad. Till exempel förutsättningarna för att nå sitt mål är att man både kan stå på sig men även att man kan förhandla fram ett beslut. Förutsättningarna för en relation är att man inte hotar och att man validerar, dvs kan bekräft att man förstår en annan persons känslor även om det den gjorde inte var rätt. Förutsättningarna för att behålla sins självrespekt är att man håller sig till sanningen och att man inte ursäktar sig själv överdrivet, för att till exempel inte ha ringt någon på länge även fast man lovat.

 

Hur som helst så bottnar allt detta i en relation där man undviker att skapa problem, undviker att förstora upp problem eller att man är villig att lösa problem.

 

Vi gjorde sen en översikt där han frågde mig om det var något jag ville tillägga. Jag kände mig tvungen att påpeka att detta låter ju som något som människor borde prioritera i sina relationer. Vänskap, förhållande, blodsband... You name it. Dock så är det ingen som gör det. Det känns som att problem är just vad folk måste ha för att kunna umgås med varandra, även om det är just det som sliter sönder ett förhållande tillslut i vilket fall som helst. Jag känner många tjejer och killar som inte kan vara med någon utan att det finns något att gnälla om eller vara svartsjuk på... Hela tiden! Och en vänskap eller ett förhållande som inte innehåller drama eller skitsnack (förutom en jävla massa supande och liggande) är inte tillräckligt intressant att ägna sig åt.

 

Det är därför jag inte är intresserad av att ha några vänner. Eller umgås med någon utanför skola eller jobb. Förut var jag helt besatt av att vara omtyckt av så många människor som möjligt. Helst skulle kontaktlistan i telefonen vara full och helst skulle jag messa  med 10 pers samtidigt varje dag. Jag var så törstig på kärlek och bekräftelse att jag bjöd in vem som helst i mitt liv och erbjöd mig själv till hela allmänheten. Och de få riktigt nära vänner jag hade var jag helt beroende av. Helst hade jag velat tatuera in mitt namn inderas pannor.

 

Till följd av många år med grov mobbing och utanförskap så blir detta resultatet. Bara det gör en socialt avvikande. Bygg på det med 3 år av den viktigaste tonårstiden inlåst på diverse institutioner där man bara umgås med destruktiva och våldsamma människor. Släpp ut den här individen i samhället och se hur lång tid det tar att anpassa sig. Man går igenom dels stadiet av att vara helt livrädd för människor och inte alls veta hur man tar kontakt med folk. Sen när man kommer på hur man konverserar och får respons så blir man helt överdriven istället.

 

Därifrån fram tills den jag är idag har många människor fått chansen att svika mig, överge mig, lura mig, backstabba mig, håna mig, utnyttja mig, ljuga för mig... Flera gånger om. Eftersom jag förlåtit gång på gång.

 

I drogernas dimma fick jag en paus. Eftersom jag inte brydde mig. Jag överlevde den själsliga misshandeln med att rättfärdiga andras handlingar. Inställningen, som genomsyrade hela mig, var att jag inte tänkte låta någon annans tycke om mig, avgöra vad jag tyckte om dom. Med det menar jag att jag valde att tycka om och förlåta även de som egentligen inte tyckte om mig. Det drog dom nytta av. 

 

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.

 

Där är anledningen till att jag inte har nåt behov av vänner eller socialt umgänge idag. Vänskapens definition, för mig, innebär inget annat än svek och lögner. Inte för att det nödvändigtvis är deras fel. Utan för att de man älskar mest har förmågan att påverka en oavsett vilka val dom gör. Även om dom inte är menade att såra mig specifikt. Och ju mer människor man har att göra med, desto mer drama och kaos släpper man in i livet.

 

Och det är väl ingen nyhet att kvinnor/tjejer är värst av dom alla. Avundsjuka och sneaky som få. Nästlar sig in, spelar trevliga bara för att dom vet att en ful insida aldrig kan vägas upp av ett fint yttre. Nästlar sig in i ens liv för att kunna snacka ner en i förhoppning om att det gör deras fula insida lite vackrare.

 

Kvinnor och barn... Inget annat än demoner.

 

 

 

 

 

 

Kan innebära vad som helst. Dödsångest. Att vilja dö, men inte kunna. Vilja dö, men inte våga. På väg att dö för tidigt. Jag läste en debatt en gång där man tog upp frågan om vad som skiljer oss från djuren. Man ansåg att vetskapen om döden skiljde oss åt, och att vetskapen om döden var det som styrde våra val i livet. Man vill hinna med så mycket som möjligt, som är meningsfullt. Man vill leva klart innan man dör. Min fråga är om man någonsin "lever klart".

 

Jag har haft problem med dödsångest sen jag var 10 år gammal. Min gammelfarmor dog då. Det väckte min vetskap om döden. Det som satte spår och förföljde mig, och gör än idag, var när min mammas dåvarande sambo och jag gick förbi den kyrkogård gammelfarmor låg begravd i och jag frågade honom vad han tror. Finns det något efter döden, eller bli vi bara gräs och jord. Han svarade jord och maskmat. Sen dess går det inte en dag, jag lovar, inte en enda dag, som jag inte tänker på döden...

 

Jag låg i flera år på nätterna och höll om mina systrar medan jag grät. Ja... Det kändes som jag skulle dö imorgon och jag undrade redan då hur jag skulle hinna med allt som jag måste hinna med, innan jag känner att det är ok att lämna mitt medvetna. Innan det känns ok att sluta existera och förenas med evigheten.

 

När jag emellanåt nämner mina problem med dödsångest så möts jag oftast av bagatellisering och nåt svar i stil med att alla funderar på detta. Ja, jag funderar ju inte så mycket... I mitt fall försöker jag desperat hitta ett sätt att förbereda mig på. 

 

Usch jag vill inte. Inte nu, inte imorgon, inte om 10 år och inte om 100. Och jag vill inte bli gammal.

 

Och nu när jag jobbar just med äldre människor så påminns jag varje dag om hur inte bara livet är skört, utan även hälsan. Och hur beroende vi är av hälsan. För när hälsan går utför, så gör livet det. Och har man ingen hälsa, då har man inget liv. Då är man levande död istället. Det är ännu mer hemskt, att man faktiskt kan vara död medan man lever. Jag ser exempel på det här nästan varje dag som jag är på jobbet. Gamla människor utan kroppsfunktioner, helt beroende av oss. Och vad gör vi? Drogar ner dom och gömmer undan dom, medan vi säger att detta är för deras skull. Men egentligen är det för vår.

 

Så nu är jag inte bara rädd för döden... Varje dag... Jag är även rädd för att bli gammal. Eller sjuk. Så fort det värker någonstans är jag övertygad om att jag fått min dödsdom. Detta är naturligtvis tankar jag slår bort. Naturligtvis är jag ingen hypokondriker som jämrar och klagar hela tiden. Även om jag uttrycker min oro ofta. Här hemma i alla fall. 

 

Men jag börjar ställa mig frågan när man uppnår en livskvalitet, som gör att man känner att det är ok, den dagen det är dags. Eller om strävandet efter att leva livet fullt ut gör att man aldrig kommer leva fullt ut. Kommer man ligga på sin dödsbädd med den typen av ångest då istället? Att jag aldrig tillät mig själv att leva i nuet?

 

Detta är ett tungt ämne. Det finns ingen som vill prata om det. Antingen för att det är för jobbigt, eller för att det inte kretsar i deras medvetna än. Och i min behandling från missbruk till färdigheter inför ett självständigt och stabilt liv, så ingår detta liksom inte. För det går inte att göra något åt. Så vem som helst som lever med det här, är verkligen ensam. Det finns ingen som kan följa en in i döden.

 

Så är jag rädd för att bli gammal? Är jag rädd för att bli sjuk? Eller är jag egentligen rädd för att bli ensam?

 

Psykiatri är vad vi läser i skolan just nu. Det känns mest som att allt är en upprepning hela tiden, för i slutändan handlar allt om att bemöta människor på ett professionellt sätt oavsett om du läser psykologi, etik, specialpedagogik eller vård och omsorg. Det enda som skiftar egentligen är funktionsnedsättningen man möter. Just nu handlar det om tunga psykiska sjukdomar som bipolaritet (manodepression) och schizofreni, men även psykisk ohälsa överhuvudtaget.

 

Är det inte lite så, att när man läser om en massa psykiska sjukdomar (och kroppsliga med för den delen som i medicin) och dess symtom så frågar man sig om man inte har en släng av både det ena och det andra? Eller lite av allt?

 

Särskilt psykologin var påfrestande för mig, när vi pratade mycket om olika typer av depressioner, skadebeteende och ångestproblem. Man sitter där och har personlig erfarenhet i princip allt, men tiger. För sitt eget bästa. Det är inte många som vet att om man har en sjukdom, så har man oftast fler. Det finns inte bara ett typ av problem i en diagnos, utan ofta är det mycket som följer med. Precis som med kroppsliga sjukdomar där den ena sjukdomen leder till en annan. Som metastaser. Det vill säga en cancer som sprider sig. 

 

 

Mitt huvudproblem har alltid varit borderline. En känslomässig blödning som innefattar de mesta symtomen och även ska uppfylla kriterier som självskadebeteende, extrema humörsvängningar, maniskt beteende (som att städa, damma, putsa och skura till dödsdagar), självmedicinering (missbruk för att tala klartext) och destruktivt beteende. Som vissa får när de varit med om övergrepp. Jag trodde jag gjorde mitt jobb genom att sära på benen. På något sätt så kändes det som den enda kärlek och bekräftelse jag kunde få. Eller var värd. Efteråt kände jag mig smutsig. Ledsen. Ångerfull. Och jag ville inte träffa snubben igen. Någonsin. Och jag kände mig våldtagen. Varenda gång. Jag visade på alla sätt med mitt kroppsspråk att jag inte ville, men han gjorde det ändå. Vilket ledde till att jag kände mig sviken.

 

Sjukdom -> Handling -> Konsekvens -> Trauma -> Ytterligare sjukdom -> Handling =  Back on square one. Det jag har diagnos på är ADHD, autism och ångestproblematik. Jag skulle vilja säga att jag definitivt inte har ADHD. Jag har grym inlärningsförmåga, inga fokussårigheter och är definitivt inte överaktiv. Det skulle vara ADD i så fall. Autism har jag inte. De har baserat det på att jag har svårt att inse folks bakomliggande avsikter. Faktum är att jag har valt att tro på människors godhet. Fram till dagsläget ungefär. Så är det något jag varit så är det naiv. Inte autistisk. Ångestproblem är ett milt uttryck för det jag känner när det är som värst, och jag har alla sorter av det. Dödsångest, panikångest, prestationsångest, morgonångest, torgskräck och så den där helt oförutsägbara vad-fan-är-det-som-händer-ångest. Som drar ner en i en depressionssvacka och håller fast en där.

 

 

För att jag tagit mig därifrån. För att jag inte är samma människa idag som då. Jag har bearbetat mina trauman och nu behöver jag få dela med mig av dom. Särskilt när jag samtidigt går en utbildning som river upp mina livserfarenheter ständigt. Särskilt när jag går i DBT (beteendeterapi) där jag genom att titta bakåt, blir bättre framåt. Särskilt när jag arbetar och, framförallt då, har nytta av mina nya verktyg jag får genom DBT.

 

Förhoppningsvis når jag ut till någon ung flicka som själv inte mår bra. Eller någon som inte har mått bra. Förhoppningsvis får jag någon där ute att känna sig mindre ensam och kanske mera hoppfull om att det blir bättre. Kanske aldrig helt bra. Men bättre.

Sitter och tänker på gårdagen och hur det fick mig att må. Börjar bli rädd att det är en känsla jag inte kan släppa, utan bli något jag gräver ner mig i tills jag tillslut hamnar i en depression jag inte kan ta mig ur. Känner att jag letar frenetiskt efter ett tankemönster som leder mig bort ifrån detta och som kan göra mig starkare. Som får mig att tro på mig själv igen.

 

 

Jag känner mig bara så jävla besviken på livet. För över ett år sen så var jag så jävla övertygad om att om jag bara kom bort från mitt eländiga liv, bestående av falska och störda människor, droger och hemlöshet så skulle allt bli så bra. Jag tänkte att bara vi får programmet och rätt kontaktnät så skulle vi bli oslagbara. Och till en början blev det ju så. Från det att vi började med medicineringen, tillsammans med alla behandlingsformer, så kände jag bara hur jag växte inombords. Och när jag började min utbildning så bara sköt mitt självförtroende igenom taket.

 

För första gången i mitt liv så kände jag verkligen "FAN vad jag är BRA!". Det var så jävla underbart å känna att jag var något. Jag visste liksom att det inte var långt kvar tills jag faktiskt hade en identitet. Något som definierade MIG. Något som var JAG och som jag kunde stå för.

 

Men så hände något på vägen. Något som inget gym, ingen medicin, ingen behandling eller någon lägenhet kan göra något åt: samhället. Och helt plötsligt blev jag varse om, igen, varför jag var som jag var innan jag gav mig in i virrvarret och dimman som drogvärlden består av.

 

Födomar. Bedömning. Kritik. Elaka kommentarer. Utfrysning. Nedtryckning. Diskriminering. Omoraliska människor. Alla hoppfulla förväntningar som bara krossas och trampas på när människor bedömer utifrån första intrycket.

 

Jag har alltid, i hela mitt liv, fått höra att jag ser dösne ut... Det räcker med att jag inte ler. Av de få jag nånsin kommit riktigt nära, har jag alltid fått höra att jag inte alls är vad de först trodde jag var. Dvs en riktig bitch. Och nu... Är det det första jag tänker när någon pratar i käften på mig, när ingen lyssnar på vad jag säger, när ingen tar reda på vad jag kan, när någon tar mig för givet... Att det är för att jag ser ut att vara något jag inte är. Och så börjar jag grubbla på hur jag ser ut, hur jag framstår. Och så blir jag övermedveten... Och osäker... Och vågar ingenting... Jag blir 12 år gammal igen... Och tappar hoppet om mänsklighetens godhet.

 

Om det finns någon där ute som lyssnar: sluta döma folk efter hur dom ser ut. Sluta ta för givet att människor är på ett visst sätt. Sluta tolka och spekulera, ta reda på fakta istället. 

Om det finns andra tjejer/killar där ute som känner att de inte kan leva upp till mer än vad som förväntas av dom, så tror jag mitt bästa råd är (och som jag själv jobbar på att kunna leva upp till) att alla har lika mycket rätt att få synas och höras som alla andra. Det finns ett citat som lyder "de dumdristiga är så fulla av sjävlförtroende medan de kloka är så fulla av tvivel". Det säger allt...

 

Det börjar kännas hopplöst att få sin röst hörd. Jag vet inte hur jag hamnade i den här sitsen och jag vet inte när. Jag är tjutfärdig just nu och jag känner att jag är på väg att ge upp. Tillslut förväntas det även av en att man bara sitter tyst. Men i det här fallet känns det som att jag mest blir dömd efter hur jag ser ut. Det känns som att det tas för givet att jag inte har något relevant att säga. Att jag inte vet något eller kan något. Och av dom som vet att jag faktiskt vet det, dom vill inte höra.

 

Jag vet inte... Det är bara spekulationer. Det kan vara paranoja som hinner ifatt mig. Eller självuppfyllande profetia som jag ofta pratar om. Hur som helst så vill jag bara bort härifrån nu. Och bort från människor.

 

Jag känner mig själv tillräckligt. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker och tänker om mig. Jag vet inte hur man switchar av det där. Jag har ingen aning om hur man bara stänger av och slutar bry sig. Jag har inte den förmågan utan istället påverkas jag extremt och känslan man får av att inte betyda något hänger kvar länge hos mig.

 

Det är skitjobbigt.

 

45 minuter kvar...

Så vad har det förflutna för mening i nutiden? Det är så många som vill vifta av sig det som varit, och mena på att det som varit det har varit. Man måste gå vidare. Tiden läker alla sår. Man ska inte älta.

 

Jag kan säga att älta är det enda som hjälper en komma över tunga trauman. Annars hade man inte gått i terapi. Det är bara genom att älta och ställa sig frågan "varför jag?" som gör att man tillslut kan få svar. Problemet ligger i vem man ska älta hos. Vem som har styrkan, modet och välviljan att lyssna. Och tid. För det tar många år. Och ändå så kommer man aldrig riktigt över det.

 

Det förflutna formar oss som människor. Hur vi bemöter andra i framtiden. Tiden läker kanske såren. Men ärren finns där för alltid.

 

 

 

 

 

Men det är detta som är nyckelfaktorn. Utan detta hade jag inte fixat all terapi. Jag hade inte fixat att plugga. Inte fixat att jobba. Inte fixat att äta. Kliva ur sängen. Sova. Fungera som människa. Vara social. Existera. Utan detta hade jag brytit mot mitt straff inom en månad och istället suttit i fängelse.

 

 

Detta är bara de konkreta konsekvenserna. De som ligger under ytan är desto fler. Bortsett från ärren på mina armar och ben, som aldrig kommer försvinna, som alla kan se. De i själen är tunga att bära på. Inget jag kan prata om med vem som helst. Inte utan att göra folk obekväma och då riskera att ingen vill prata med mig.

 

Det är ett trauma bara det... Att behöva låtsas varje dag att man inget vet. Att man är lyckligt ovetandes om alla svårigheter. Att lyssna på andra som haft det svårt och låtsas att man låtsas förstå. Utan att säga något själv.