När hela tillvaron hänger på ett ynka, jävla piller.
Så vad har det förflutna för mening i nutiden? Det är så många som vill vifta av sig det som varit, och mena på att det som varit det har varit. Man måste gå vidare. Tiden läker alla sår. Man ska inte älta.
Jag kan säga att älta är det enda som hjälper en komma över tunga trauman. Annars hade man inte gått i terapi. Det är bara genom att älta och ställa sig frågan "varför jag?" som gör att man tillslut kan få svar. Problemet ligger i vem man ska älta hos. Vem som har styrkan, modet och välviljan att lyssna. Och tid. För det tar många år. Och ändå så kommer man aldrig riktigt över det.
Det förflutna formar oss som människor. Hur vi bemöter andra i framtiden. Tiden läker kanske såren. Men ärren finns där för alltid.
Suck! Nu får jag prestationsångest igen. Vill ta bort bloggen och känner att jag skäms. Men...
Jag avtjänar fortfarande min kontraktsvård. Jag har precis avtjänat mitt straff på 1 år och har precis gått in i efterbehandlingen som ska vara minst 6 månader. Antagligen kommer den vara ännu längre. Jag hoppas det. Det är tack vare allt detta jag fixar att gå igenom tillvaron. Utan att falla tillbaka. Tack vare all terapi.
Samtalsterapi. Att vara förtvivlad, älta, gråta, undra, fråga.
KBT (Kognitiv BeteendeTerapi). Att bli medveten om hur tankar påverkar känslor, som i sin tur styr hur vi beter oss eller reagerar i vissa situationer. Att ta kontroll över detta och lära sig att själv välja hur man vill se på en situation och på så viss även kontrollera våra känslor och reaktioner.
DBT (Dialektisk BeteendeTerapi). Att identifiera vad man faktiskt känner. Man talar om primära och sekundära känslor. Är man egentligen arg? Eller är man ledsen, och ilska är vad som uppstår pga maktlösheten man känner när man är ledsen? Att acceptera att verkligheten är som den är. Att acceptera den man själv faktiskt är.
Substitutionsbehandling. En medicinsk behandling som innebar att åka in till en mottagning varje morgon i 6 månader för att få subutex samt lämna urinprov var tredje dag. Subutex är ett piller som smälter under tungan. Den innehåller opioider, som är en syntetiskt framställd opiat. Genom att ta detta ersätter jag opiaterna. Det håller mig frisk och tar bort det fysiska suget. Eller behovet rättare sagt.
Suget försvinner aldrig. Någonsin.
Men det är detta som är nyckelfaktorn. Utan detta hade jag inte fixat all terapi. Jag hade inte fixat att plugga. Inte fixat att jobba. Inte fixat att äta. Kliva ur sängen. Sova. Fungera som människa. Vara social. Existera. Utan detta hade jag brytit mot mitt straff inom en månad och istället suttit i fängelse.
Detta höll på att hända och jag dansade på en tunn linje mellan fängelsestraff och kontraktsvård, som började och slutade med 2 veckor i häktet. Men det är en annan historia som kommer i ett senare inlägg.
Detta är bara de konkreta konsekvenserna. De som ligger under ytan är desto fler. Bortsett från ärren på mina armar och ben, som aldrig kommer försvinna, som alla kan se. De i själen är tunga att bära på. Inget jag kan prata om med vem som helst. Inte utan att göra folk obekväma och då riskera att ingen vill prata med mig.
Det är ett trauma bara det... Att behöva låtsas varje dag att man inget vet. Att man är lyckligt ovetandes om alla svårigheter. Att lyssna på andra som haft det svårt och låtsas att man låtsas förstå. Utan att säga något själv.
Kommentarer
Trackback
