ToGrowYouGottaChange

Det sitter inte bara i bröstet. Som när man har en sömnparalys och en varelse sitter på ditt bröst, så du knappt kan andas och ibland tror att lungorna ska kravera. Du kan nästan inte andas. Hjärtat slår hårt och fort och andetagen är så ytliga att man nästan hyperventilerar. 

 

Och det är bara i bröstet.

 

Den i magen är inte rolig heller. Det är som en kombination av fjärilar, som när man ser fram emot något, blandat med en känsla av att behöva gå på toa. En obehaglig och utmattande rastlöshet. Inga fjärilar som kittlar. Bara stör.

 

Och det är bara i magen.

 

Den i huvudet får en emellanåt att undra om man orkar stå ut lite till, eller om man ska hänga sig här och nu. En yrsel som till och från får en att tro att man ska svimma när som helst. Synen blir suddig emellanåt, eller så blixtrar det för ögonen, och det känns som att man ska falla ihop och spasma.

 

Det är bara i huvudet.

 

Sen har vi själen och känslorna. Varenda gång så blir man lika förvånad över att den kommer tillbaka, för den tiden man varit utan gör att man glömmer rätt fort att den existerar och faktiskt är en del av dej. Varenda gång jag är fri ifrån den så hoppas jag att det är för alltid den här gången. Att jag aldrig mer ska behöva känna något så obehagligt och outhärdligt igen.

 

Det är på dagen två veckor som ångestfri. Jag var nästan övertygad om att jag aldrig mer skulle behöva oroa mig, så det här överraskadade mig ordentligt. Och den kom när jag över telefon pratade med två av de bästa människorna jag träffat, särskilt i det livet jag levde innan. Jag vill inte säga att det beror på dom, eller att dom är orsaken. Jag tror att triggern låg i att dom har så mycket smärta inombords, båda två, och problemen dom har kan jag inte hjälpa dom med. Och som den högkänsliga människa jag är, som inte haft förmågan under året på gatan att kunna finnas där för dom som jag vet att dom har behövt, för jag själv varit så sjuk, så känner jag att vad är jag för fucking vän som nu är fullt funktionell och jag kan inte ens förmå mig att ringa upp dom igen. Jag har haft ångest som lamslagit mig, detta är ingenting jämfört med panikångest, och ändå blir jag lamslagen och känner mig så fucking ynklig.

 

Jag vill mer än vad jag kan. Vad fan gör jag??? Står ut. Tar min nattmedicin. Går och lägger mig och sover och hoppas det är borta imorgon.