Existerar den fria viljan?
När jag satt på tåget till skolan imorse så kom den där känslan igen som jag får när jag slås av att jag kommer bli gammal och dö. Känslan börjar i huvudet och går ner i magen genom bröstet. Pulsen ökar. Det känns som blodet försvinner ur huvudet. Paralysering och skräck. Och ångest. Jag vill inte bli gammal. Och jag vill inte dö.
Jag har slutat försöka förklara detta för andra människor eftersom jag nästan alltid möts av ett ryck på axeln och något i stil med att det är långt kvar dit. Det är ju inte riktigt det det handlar om. Det handlar inte om tiden man har i livet, utan att det faktiskt ska ta slut. För mig. För dej. För allt och alla.
Jag hoppas så innerligt att det finns en mening med detta. Med livet. Och döden. Hoppas och önskar.
På tal om mening så börjar man ju fundera när man kommer till skolan och ska prata om olika perspektiv angående människosyn, och huruvida vi anser att "den fria viljan" finns påverkar vår människosyn och så även vårat bemötande av andra människor. Vi fick en artikel där man debatterade om detta och någonstans stod det att en del argument faller på att eftersom människan har ett tidsbegrepp, till skillnad från djuren, så är vi medvetna om vår egen död och det påverkar våra beslut under livets gång. På det sättet har man egentligen ingen fri vilja.
Vissa vill mena på att man har en fri vilja, och när ett argument som att vi inte väljer att bli sjuka kommer på tal, så vill man säga att vi väljer hur vi ska hantera vår sjukdom. Detta känns helt befängt. Skulle jag välja att dra nytta av min sjukdom då eller? Och hur skulle jag göra detta? Förutom att bli empatisk och kunna förstå andra människor som är sjuka?
Jag vill säga att alla människor är ansvariga för sina handlingar och att de handlingar man väljer kan antingen skada eller göra gott. Men i slutändan har man ingen fri vilja för antingen är konsekvenserna av våra handlingar för stora eller så finns det fysiska begränsningar för vad man klarar av. Konsekvenser av handlande kan bero på lagar, sociala normer osv. Fysiska begränsningar kan handla om att jag kanske vill bli världskänd. Världens bästa aktris. Eller artist. Men har jag inte förmågan att varken sjunga eller skådespela så spelar det ingen roll hur mycket jag åtrår detta. Jag har det inte i mig och därför är det omöjligt. Och därför har jag ingen fri vilja.
OM det finns en fri vilja så ligger den i oss själva och kan bara användas gentemot oss själva, eftersom hur andra bemöter oss påverkar hur vi i vår tur bemöter dom. Jag tror att det viktigaste är att vara sann mot sig själv, och på så sätt även mot andra. Många kommer tycka illa om en, men de likheter man drar till sig genom ett ärligt beteende sållar lyckligtvis bort de idioter som hatar på andra, när de egentligen hatar sig själva.
Kommentarer
Trackback
