ToGrowYouGottaChange

Idag fick jag känna på igen hur skönt det faktiskt är att få prata med någon. Någon som inte känner till något om ens tidigare liv. Så sent som i måndags när jag hade avslutningssamtal med min terapeut så pratade vi om min frustration över människors eventuella syn på mig. Inte det att folk inte vet vad jag varit med och på så vis kan tycka synd om mig. Det är ingen ömkan jag är ute efter. Grejen är den att när man flyttar till en ny ort för att börja ett nytt liv så känner folk inte mer än det dom ser här och nu. Dom gör vissa antaganden om hur man är som person som kanske inte stämmer överens med vem man faktiskt är.

 

 

Så även om jag inte blottade hela mig själv (för det skulle inte vara till min fördel utan istället skapa fördomar och negativa förväntningar på mig som lätt skulle sluta i någon självuppfyllande profetia) så kändes det ändå som att jag fick igenom ett budskap som åtminstone tog bort en eventuell bild av att jag skulle haft det lätt.

 

Och varför är det så viktigt för mig att folk inte tror jag haft det lätt? För att i den världen jag växt upp och levt narrar man medelsvenssons, där pappa står för kreditkortet och mamma tvättar dina kläder. Sådana människor är i allmänhet jävligt ignoranta och egocentriska. Dom lever skyddade och behöver aldrig smaka på konsekvenserna av sitt eget handlande och har därför oftast inte någon självkritik.

 

Sådana människor har alltid tryckt ner mig. Trycker ner andra. Trycker fortfarande ner mig idag. Ser ner på människor som står utanför samhällets medelklass som att de vore något virus. Dom har fördomar. Och jag vill aldrig, någonsin, i hela mitt liv bli beblandad med sådana på någon nivå överhuvudtaget.