ToGrowYouGottaChange

OBS! Varning för stötande innehåll som kan verka provocerande för en del människor i tron om att min text skulle vara en uppmaning eller liknande. Detta är dock inte min mening utan jag skriver om min egna sanning, där jag riktar mig till människor som kan relatera eller människor som vill förstå.

 

 

Min räddare i nöden, med skinande blister, som lindrade min rädsla för döden

Den som hjälpte mig om kvällarna, att våga somna in till den sköna drömmen

Du gav mig det mod jag saknade och gav mig kraften jag jämt tömde

Jag tänker på dej hela tiden och saknar dej så

Jag har valt att inte prata med nån om detta, för ingen skulle förstå

 

Du var den jag ville vara med för du unnade mig känslan av välbehag

Du hade konsten att befria mig från mina trauman och trasiga minnen ett tag

Vad du skulle bli, den största rollen i mitt liv, och även om jag vill så kan jag inte förneka vad du gav 

Förbannelse för hur något jag älskade så mycket gjorde mig till sin största slav

 

Röster i mitt huvud? Eller folk som försökte väcka mig? Ett försök att ge mig dåligt samvete eller så?

De insåg inte att det var försent, för den värsta delen av mitt liv hade jag redan fått genomgå

Du krävde att alltid få va mig nära, en ständig jakt för jag blev dödens sjuk i frånvaro då

Folk tänker på feber för omfattningen är för stor gällande ett tillstånd bara du kunde bota mig ifrån

Jag dyrkade dej, varje gång du lättade på ondskan innuti mig, trots att du aldrig lät kärleken bestå

 

Men jag ska inte ljuga, för du har nog fått mig att lida mer än jag erkänner eller vet

Om inte mig så de som tillhör mina nära, bortglömda i den värld där jag levde och slet 

Oavsett vad andra sa så hade du min lojalitet, främsta egenskapen jag har men som alla alltid sett förbi

Men dina svek fick mig att fortsätta hålla dej kär, du var det enda som kunde hela min själ

Uppåt, neråt, piller, pulver, jag kan er alla och några bekanta utöver det

Jag har blivit analyserad, utan någon. slutsats och ältar ständigt om vad som egentligen är mitt problem

 

 

Men dom som brydde sig om mig såg hur du till slut började kräva mer och mer av mig

 Och när du nästan kvävde mig till döds borde jag vänt ryggen och gått

Men jag hade allt för mycket kärlek och vågade inte leva utan dej

Du kunde lindra sorg som ingen annan och allt jag ville var att få dö med dej i min kropp

Du tog bort min skam, bara sådär, och gav mig modet att prata om sånt jag annars inte fick fram

 

 

Att leva på det här viset, och att det skulle hålla, tog jag naivt för givet

Jag var 14 år när du först presenterade dej och redan vid 16 hade jag inget annat kvar än tvivlet 

Jag ersatte kniven och valde dej istället, något mina ärrade armar kan vittna för

Hellre självförtroendet du gav än de fula märken kniven gör

 

Men du, min drog, hade precis börjat gå upp till mina förväntningar

Nu var jag inte längre ensam, och du hjälpte mig bära på alla ansträngningar

Du fick mig att inse hur den som aldrig upplevt detsamma aldrig heller kan förstå

Men att det är oftast är dom som dömer dej på ett eller annat sätt ändå

 

De gånger som du gav du mig mer än vad min kropp kunde hantera

Var sidor jag hört men dej men som jag inte trodde på

Och trots att jag ökade mitt intag av dej så gav du aldrig tillräckligt med kraft ändå
Vad hände med att ge mig oändligt med kraft?

Vad hände med allt jag lyckades med och självförtroendet jag fick som jag aldrig haft?

 

Kolla vad nu vad du gjort mot mig! 

Ingen litar på mig längre och kärlek? Vad är det om inte falsk skit som bara upptar andras tid

I din frånvaro har jag blivit apatisk vissa dagar, mest deprimerad och tyst för jag litar inte på någon

Jag är ensam, stöter bort alla fast jag inte vill för att du har gjort mig paranoid

Nu sitter jag här med mig själv och försöker fortfarande lista ut vem jag är

Trots att jag övergett dej sen länge nu och försökt laga mig själv så är du ändå kvar som mitt tyngsta last

Mina tankar kommer alltid tillhöra dej och även om du inte är nåt annat än ett minne så är jag föralltid fast

 

Jag behöver ingen psykolog som talar om för mig vem jag är, eller någon annan som för monolog, om inte krysta fram en dialog

Jag accepterar att jag dög så pass länge, fortsätter försöka laga alla du fått mig att skada,

Och även om jag inte vill, så minns jag dej alltid som min älskade drog.

 

 Förlåt. Till alla jag skadade när jag missbrukade.  Förlåt <3