ToGrowYouGottaChange

Ja, jag erkänner. Jag är hookad. Men inte av samma anledning som jag tidigare i min ungdom har varit besatt av Paradise Hotel. Jag minns hur jag som 16-åring var helt uppslukad av den där säsongen med Olinda. Mitt största hatobjekt på den tiden. Back then hamnade man verkligen i ett sånt där hypnotiskt tillstånd där man i sin fantasi såg sig själv vara där med dom. Och önskade att man var det. Man tittade på dom där tjejerna och hatade att dom såg ut som man önskade att man själv gjorde och för att dom fick de där snygga killarna som var där. 

 

Jag säger bara "jösses"... Man trodde man va så vuxen. Man trodde man visste så mycket. Ack, om man ens hade kunnat ana hur skev verklighetsuppfattning man egentligen hade.

 

 

Sen kom den där säsongen med Jackie Ferm. Svartlings dotter. Lika besatt då som innan, blev jag alltså kär i han den där Cimon. Så pass att jag till och med mejlade honom och, tro det eller ej, men jag fick faktiskt ett svar. Han gav mig en privat mejladress och bad mig höra av mig dit. Men det vågade jag aldrig göra. Jag skrev också till en av tjejerna för jag tyckte hon blev orättvist behandlad. Katja, har jag för mig hon hette. Hon blev utfryst av tjejerna och utsatt för en hel del avundsjuka. Så som vackra, särskilt smarta, tjejer ofta blir.

 

I vilket fall som helst, så kommer jag ihåg att jag i samband med min besatthet fick en riktigt skev självuppfattning. Simon märkte också detta och det var därför han inte gillade att jag kollade på Paradise Hotel. Jag var alltid olik mig själv efteråt. Jag kan själv inte sätta fingret på det exakt, men jag klädde mig annorlunda. Sminkade mig annorlunda. Framförallt värderade jag annorlunda. Jag mådde sämre eftersom jag visste att jag inte kunde nå upp till dessa ideal.

 

In the early twenties and dreamin'.

 

Och så kommer nu den här säsongen. Och jag frågar mig själv om det är jag som ser på det annorlunda? Eller blir människor mer och mer blåsta med tiden? Efter typ två dagar är alla "bästa vänner"! Jag skojar inte... Redan där pratade dom till varandra som om dom känt varandra hela livet, pussades och kramades. Efter 1½ vecka så lipar dom efter varandra och säger saker som "bästa vänner här inne". Helt skruvat! Heeeeelt skruvat! Men det som är mest fucked up är hur ordet "partner" verkar betyda "någon att k****a med" för tänder man inte på varandra så kan man inte vara partners. Undrar vad detta sänder för budskap. Jag vet vad det sänder för budskap till mig i alla fall.

 

Jag ska säga att den där Dorota, som verkade som en skum typ när hon kom in, var ändå den som verkade ha mest hjärnceller. Jag kände verkligen med henne. Jag har själv varit i en situation där jag faktiskt frågade mig själv hur stor chansen att verkligen varenda människa på en fest kan vara så störd, eller om det är jag som borde bära tvångströja (hashtag Halmstad + hashtag Karim "Legenden"). Och jag gillar henne för att hon bekräftade precis det; att dom inte är normala. Någon behövde säga det så att alla såg och hörde.

 

När jag festade som mest så träffade jag vid ett par tillfällen olika brudar som faktiskt var just såna. Efter att ha utbytt ungefär två rader så "kände" vi varandra. De "visste ju exakt hur jag tänkte" och de "visste ju exakt hur jag var". Precis som alla andra de utbytte mer än två rader med också. Såna riktiga nut cases.

 

Men det är väl sånt som gör sig på tv. Lika väl som att det sänder en helt skev bild till både småtjejer och småkillar där ute om hur man ska vara, hur man ska se ut och vad man måste göra för att "vara något". Nae fan... Jag skulle inte alls vilja göra om vare sig min barndom eller min tonårstid. Jag är jävligt nöjd med skiten jag gått igenom och alla asen jag träffat på vägen. Det är ju trots allt det svåra som gör en stark och idioterna som hjälper en att hitta sig själv.