ToGrowYouGottaChange

Nu är jag tillbaka här igen efter nästan ett års uppehåll. Jag har inte haft motivation till att skriva och varför kommer jag att förklara, men först vill jag ta vid där jag slutade med mitt senaste inlägg som handlade om att jag tagit mitt diplom och att jag var på min sista praktikplats där dom ville ha mig som kollega. Jag avslutar inlägget med att jag ska träffa chefen imorgon.

 

Och ja, jag träffade chefen dagen efter som gjorde några personlighetstester som ger indikationer på ens styrkor och svagheter samt nån typ av iq-test, som skulle indikera på hur väl man hanterar stress och förmågan att handla rationellt under liknande omstädigheter. Och ja.... jag fick över medel i det mesta och enligt chefen så var jag usjälvklar, dvs att jobba med funktionsnedsatta människor med sjudomar som downs syndrom och liknande. 

 

Jag blev timanställd omedelbart där i Lund. Jag jobbade alltså paralellt med min timanställning, som jag hade sedan ca sex månader tillbaka hemma i Hässleholm, inom äldreomsorgen. Men sen dröjde det inte länge innan jag fick ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

 

Det började med att chefen från Resursen ringde mig. En verksamhet, som heter Hemvården Väster Inner här hemma i Hässleholm, ville gärna ha mig över sommaren. Jag som föredrog att vara borta på äldreboendet Högalidshemmet, där jag också gjorde praktik när jag blev timmis, väntade på besked angående detsamma där. Jag ville avvakta, och blev inget av så tog jag gärna deras erbjudande. Det tog inte lång tid innan de kom tillbaka med ett ännu bättre erbjudande. Månadsanställning. Från och med där och då i princip. April fram till Augusti, och om allt gick bra så skulle min månadsanställning förlängas med två månader i taget under obegränsad tid.

 

 

I början var det underbart. Från April fram till slutet på Maj där alla tog hand om mig och visade mig hur man gjorde. Sen kom sommarvikarierna och då var de flesta av oss nya och ungefär i samma åldrar. Ubder den tiden blev jag vän med ett par tjejer som jag kom att umgås med utanför jobbet ett tag. Men så kom de ordinarie tillbaka igen. En stund gick och allt va bra. Brukarna älskade mig, bortsett från ett fåtal som antagligen inte var vana vid folk som sa ifrån ordentligt när de vara elaka, som jag gjorde. Men alla kan inte älska alla, men jag behandlade alla med vänlighet och respekt. Alltid. Brukare som kollegor.

 

Sen hände något. Jag vet fortfarande inte vad egentligen, men det började med obehagliga vibbar. Kollegor som hälsat på en i trappor och korridorer innan hälsade inte längre. Kollegor som ringt och frågat om jag behöver hjälp innan slutade ringa. Kollegor som tackat ja till min hjälp innan, tackade nu nej. Och när jag tänkte att det kanske berodde på mig, så testade jag det på olika sätt som att vara den som säger hej först vid möten, vara den som först frågar om det gick bra osv. Men alltid fick jag bara nåt humlande svar samtidigt som man fortsatte gå, som om man var livrädd för att jag skulle hinna följa efter eller fråga nåt mer. Jag fick helt enkelt intrycket av att man inte längre fattade tycke för mig.

 

Sen slog det mig att Hässleholm är en väldigt liten stad. Sannolikheten att träffa på någon flera gånger om är ganska stor. Så om man har ett gäng kollegor som bor här, så är sannolikheten att man träffar nån av dom eller andra från arbetsplatsen också ganska stor. Små hålor har oskrivna regel som säger att man hälsar. Helst stannar och pratar. 

 

Men jag fungerar inte så. Den glada, trevliga och sociala personen som jag orkar vara på jobbet, är på jobbet. Min jobbidentitet, som jag i min utbildning var mycket viktig att man hade. Privat, när jag kan slappna av, är jag för det mesta väldigt nere och osocial. Mest pga min dåliga självkänsla men sen har jag också levt ett liv som bevisat för mig att alla människor är likadana... i slutändan på. På ett eller annat sätt. Så därför är jag inte intresserad av nånting utanför jobbet. Inte bara det, utan jag är heller inte intresserad av att låta random människor få chansen att skratta åt mig och håna mig pga hur jag ser ut, så jag går ALLTID med luva, tittandes i marken. På så sätt är jag förhoppningsvis, till och från, totalt ovetandes av vilka människor jag delar gångbana med, eller vilka som sitter längst med sidorna uppe på bron över tågstationen och studerar förbigående, eller vilka som står i kön i affären och kollar en ingående. 

 

Utifrån dessa egenskaper och beteenden som jag har utanför jobbet, så kom jag på att jag måste ha mött hur många kollegor som helst. Utan att veta om det naturligtvis. De kan ha hälsat osv men när jag hör ett "hej" så är inte min första tanke att nån säger hej till mig, eftersom jag för det mesta hoppas att ingen ska känna igen mig över huvudtaget. Det finns säkert flera kollegor som stött på mig och som då kan ha fått uppfattningen att jag ignorerar just han/henne.

 

Men det är här det blir problem när människor väljer att tro. Väljer att spekulera och komma fram till egna slutsatser. Detta är också något som ännu en gång bekräftar hur alla människor är likadana. För det var aldrig någon som frågade mig nånting. Aldrig nånsin. Inte om nånting. Och när ingen frågar mig nånting, utan väljer att behandla mig på ett visst sätt utifrån vad dom tror och inte vet, då känner jag mig inte särskilt skyldig till att förklara heller.

 

Utan jag drog mig undan. Jag försökte klara så mycket jag förmådde på egen hand för att inte belasta någon annan. Jag slutade ringa och fråga om dom behövde hjälp, för ingen ringde nånsin mig. Men droppen var när jag kom till jobbet efter att ha bråkat med min sambo en hel eftermiddag ända in på natten, sovit två timmar pga rädsla att försova mig och var helt slut både från bråket men också från sömnbristen och depressionen som gjorde att jag såg ut som ett vrak, röd och svullen om ögonen då jag gråtit mycket.

 

Det går en hel förmiddag. Jag arbetar och går nästan per automatik med en tur jag kunde utantill och sen åker jag hem på min lunchrast för att ta igen mig. Jag var ett nervvrak på gränsen till att gråta hela tiden och ville bara få blunda i 20 min innan jag åkte tillbaka. När jag har 10 min kvar av rasten och börjar samla mina saker så ringer min kollega, som ska genomföra en insats tillsammans med mig, och frågar vart jag är och hur länge jag varit där. När jag svarar som det är, så skriker hon saker jag inte förstår men påstår nånstans där i skriket att jag ljuger om nåt. Antagligen min rasttid. Så när jag åker tillbaka går jag direkt till chefen för att berätta detta men hinner inte mer än visa mig när chefen (som dessutom inte var chefen för vår "division" utan vår egna var ej där just den dagen, så den här känner inte mig ALLS) när hon säger att det var  bra att jag kom. Hon behövde prata med mig. Hon går rakt på sak och frågar direkt om jag tagit någonting och är påverkad. Jag bara tittar på henne och undrar va i helvete hon menar och undrar vart fan hon fått för sig att ens fråga nåt sånt. Då har nästan alla i mitt team gått till henne i olika omgångar under dagen, där dom sagt att jag verkar påverkad eller bakfull. Då bryter jag ihop och kan inte sluta gråta. Jag förklarar hur dygnet sett ut för mig, men att också hela den veckan varit stressig då jag kommit sent vid två tillfällen och ju mer jag försökt göra rätt för mig, desto mer missuppfattningar har det blivit runt omkring mig.

 

 

Det hände mer som jag känner att jag inte orkar förklara. Det varken lägger till eller tar bort det mest vesäntliga med vad som hände. Men jag fick iaf sjukintyg från läkaren direkt, då detta utlöste en djup depression hos mig där det var mycket självmordstankar inblandade som gjorde att min psykolog var nära att tvångsomhänderta mig (LPT kallas det). Sedan dess har jag inte riktigt kunnat bli mig själv igen. Små saker som innan gjorde mig glad bekommer mig inte alls längre. Små positiva tankar på kort som lång sikt, som innan lättade på min ångest, fungerar inte alls längre. Innan fick jag mest ångest inför att göra saker, men det blev en drivmotor som tog mig dit jag skulle för jag visste att väl på plats skulle den va borta. Nu när jag får ångest blir jag överväldigad, deprimerad och apatisk. Totalt likgiltig och totalt orkeslös.  Ett tillstånd jag pendlar emellan till och från hela tiden. Men inte ens när jag har en bra dag så mår jag bra. En bra dag är en dag som inte paralyserar mig, där jag sitter timme in och timme ut och funderar på om det är värt att leva såhär. Timme in och timme ut, där jag ifrågasätter meningen med min existens eller meningen med nånting alls. Timme in och time ut där mitt grubbel jämt leder till samma svar. Nej... det finns ingen mening. 

 

Så min blogg kommer from this moment on att innehålla annat än vad den hittills givit er som läst den för att ni genuint brytt er. Det jag behöver just nu är att skriva om det mörker som finns inom mig. Jag behöver få grubbla på mina misslyckanden och meningslösheten med livet. Kanske kan jag finna livslusten, nån ljuspunkt, om jag bara kan få allt mörker ur mig först.