ToGrowYouGottaChange

Efter att ha skickat pojkvännen tillbaka till Skåne tänkte jag att nu är alla problem ur världen. Men det var inte riktigt så enkelt.

 Substansen vi hade missbrukat hade lämnat ett spår. Nåt halvår efter att han hade åkt, ett halvår av vanföreställningar som jag inte visste om dom var på riktigt eller inte. Jag är van vid att se och höra sånt som inte finns när jag är påtänd. Men nu var jag ju helt drogfri och därför måste ju ungarna som stalkade mig utanför fönstrena vara riktiga. Men jag insåg tillslut att dessa röster och människor inte fanns. Då kom något helt annat...'

 

Det kom som ett slag i magen när jag vaknade en morgon och skulle iväg och jobba med mamma som vanligt. Jag vaknade med en yrsel och ett tryck över bröstet som jag just då inte kunde identifiera. Jag var till och från disorienterad och hjärnan stod på stand by så jag kunde inte ens ha en flytande konversation med någon för jag hade inga ord som kom fram. Försökte jag prata så började jag stamma och sluddra och det slutade bara med att jag kände mig som ett mojje, ett misslyckat missfoster. Och jag började förstå att det jag bar på var panikångest. En panikångest som inte går över. En PANIKÅNGEST som är där när jag vaknar och som låter mig vara när jag sover.

 

Där kände jag att jag hade två val. Jag kunde lägga mig ner och ge upp. Ge efter för ångesten. Sluta fungera. Eller så fick jag skaffa nånting som tar bort paniken och ganska mycket av ångesten, så jag fungerar och kan fortsätta hjälpa mamma med inte bara att städa, utan den sociala biten också som är regel utan undantag men som jag är helt oförmögen att bidra till.

 

Det var så jag hittade tillbaka till pillrena. Bensodiazepiner. Något jag alltid försökt använda i behandlingssyfte, inte för att bli pundig, utan bara ett break från mitt mående och ett sätt att gå från helt funktionsoduglig till att orka och till och med vilja vara social. Och jag lyckas allt som oftast när jag är ensam och får ha allting ifred. Nu var ju inte Ronny där längre. Och i början var det som jag hamnade i himlen. Två piller på morgonen så flöt hela dagen på och jag blev nästan översocial.

 

Men två på morgonen började bli två till på eftermiddagen och sen ytterligare två på kvällen. Sen började två bli tre. För känna nånting vill man alltid göra. Det är det som inte gör mig till bara missbrukre, utan till och med beroendesjuk. För det är skillnad på missbruk och beroende. Jag har blivit beroende av att försöka självmedicinera och när det gått överstyr till missbruk så har jag alltid lyckats sitta där med ett beroende i slutändan.

 

Ett år hade nu gått sen jag lät Ronny åka tillbaka ner till Skåne där han kunde göra vad han ville. Nu hade min självmedicinering hemma hos mamma gått överstyr. Jag kan inte punda under min mammas tak, och det var det som gjorde att jag tog ett beslut jag idag ångrar och som höll på att ta livet av mig.... det kommer i nästa inlägg.