En svacka
Jag pratade med psykoterapeuten igår om min depression som jag haft ett par veckor nu. När jag blir deprimerad så blir jag knapt nedgången. Jag blir bara tom. Jag känner ingenting och tycker ingenting. Inget är roligt. Jag ser inte fram emot nånting. Det är som att leva i ett vakuum.
Jag är så trött på att hamna här. Och jag vet vad man ska göra för att ta sig ut ur det och jag gör det. Följer med och rider, går på gymmet, deltar i de flesta aktiviteter, även fast jag inte alls har någon lust med det. Försöker liksom kicka igång hjärnan till att känna nånting. Oavsett om det är lättnad som efter gymmet. Prestation, som efter en ridning. Och tillslut kommer jag ur svackan, men var det pga aktiviteter eller för att jag nu varit nedstämd tillräckligt länge.
För det enda jag egentligen vill göra när jag är deprimerad så är det att sova. Så om det ska ta lika lång tid oavsett, för det tar generellt sett två tre veckor att komma ur en depression, varför kan jag inte bara få sova bort den då?
Där har vi det igen med att andra tycker att man borde ditten och datten, medan en själv inte har lust med nåt. Vad är det som säger att vad andra tycker är bra för en, verkligen är bra för en? Ofta när jag gör dessa aktiviteter så är chansen lika stor att jag kände att jag inte gjorde tillräckligt och då blir ju svackan bara längre för allt blir till misslyckande på ett eller annat sätt.
Men jag tror det börjar släppa nu. Lite i taget. Nu, vilken dag som helst, vaknar jag och är på bra morgonhumör och är full av energi som sitter i hela dagen. Jag var ju där för inte länge sen. Jag var uppe 5-6 på morgonen och njöt av att se solen gå upp och sprang här hela dagarna och donade och mådde jättebra,
Sen kom återfallet...
Kommentarer
Trackback
