ToGrowYouGottaChange

Sitter och tänker tillbaka på när jag börjar min utbildning och varför jag började. Jag vet hur det är att bli illa behandlad och samtidigt vara maktlös. Jag har suttit på många såna institutioner och familjehem. Jag vet hur det är att så gärna vilja någonting, men inte få göra det för att någon annan har bestämt att det kan leda till något mindre bra.

 

Min mening med att utbilda mig till undersköterska var främst för att kunna känna att all skit jag varit med om i livet ska ha någon nytta. De flesta ämnen vi läste under våra tre terminer behövde jag inte ens läsa på om, eller söka information om. Jag baserade nästan alla mina arbeten på egen erfarenhet och mitt egna sunda förnuft. Jag fick GRYMMA betyg, särskilt i de kurser jag bara utgått ifrån mig själv. Det var aldrig någon som behövde lära mig vad empati är och innebär, det var aldrig någon som behövde lära mig hur man omsätter detta i ett arbete. Jag har själv varit där, utan att bli bemött med empati, och själv varit där ingen omsatt det i sitt arbete.

 

Vad väger tyngst? Den som måste läsa sig till hur man bemöter någon på ett respektfullt, värdigt och empatiskt sätt? Men som i livet inte behövt gå igenom att sakna nånting av det här själv?

Vad väger tyngst? Den som levt hela sitt liv med att alltid saknat alla dessa benämningar? Och som genom sunt förnuft och sin erfarenhet vet hur viktigt detta är för människor?

 

Nu häromdagen kränkte en kollega mig hårt. Jag skulle jobba natt, hon var den som skulle lämna över. Jag tänker att äntligen, en chans att kanske få bra kontakt. Jag ställer lite allmäna frågor till henne, svarar och pratar lite om samma ämne. Från ingenstans frågar hon mig om jag är ok. Min första tanke är att mina ögon är glansiga då jag precis hade kommit utifrån, där jag har massiva problem med att särskilt mitt ena öga rinner som fan efter en operation mot struma, vilket jag förklarar för henne. Vi börjar prata om varför jag slutade jobbet på hemtjänsten, vilket leder henne till att fråga om jag tar starka mediciner. Nu börjar jag bli nervös. Jag vill säga nej, men känner att jag inte vill ljuga, så jag säger ja. När hon frågar vilka mediciner blir jag ännu mer nervös och vill helst inte berätta, samtidigt som jag vill få allt off my chest liksom. Så jag berättar om mina 10 år, innan jag flyttar ner hit, men hur bra det gått de senaste 4 åren här pga särskilt en medicin jag har.

 

Jag frågar henne om detta är något dom är flera om på platsen som har spekulerat i och hon säger att nä då, dom har mest pratat om att jag ser trött ut och jag erkänner då att jag har problem med depressioner till och från.

 

I vilket fall som helst... Den här tjejen ger mig intrycket av att det jag berättar för henne, KAN jag berätta för henne för hon verkade ta det bra och hon verkade uppskatta att jag öppnade mig för henne. Jag tackade henne delvis för att hon ställde frågor rörande mig direkt till mig och jag tackade henne innan hon gick, för nu kändes det som hon öppnat en liten dörr. Kanske kan jag börja vara mig själv mer nu, komma fram mer och inte stå i bakgrunden och känna mig värdelös. Men nej.

 

 

Så nu vet jag det. Spekulationer ÄR bättre än sanningen och inte en jävel ska lyckas med att komma åt mig igen. Hädanefter är ALLA människor detsamma för mig, ingen är unik och alla är ute efter att göra en illa. INGEN ska lyckas fördärva mig igen.