ToGrowYouGottaChange

Doris växer så det knakar. Likaså gör min och Simons interaktion med samhället. Simon skulle på möte med frivården i Kristianstad och tog med sig Doris eftersom jag var på jobbet. Han hade knappt kunna ta sig fram genom stan, för varenda en skulle hälsa på henne och kommenterade hur fin hon va. När vi är ute och går med henne, åker buss eller tåg eller vad som hels, så är det verkligen nästan varenda en som vänder sig om och "aaaw, såg du? va sööööt".

 

Den här lilla flickan har förändrat mitt liv, genom att ändra min syn på människor i allmänhet. Simon säger det han också, att det märks att jag mår bättre. Jag har inte alls pratat om min ångest på det sättet som jag brukar annars. Den har definitivt inte varit så påtaglig som den brukar. Så som det blir när man har för mycket tid till att sitta och grubbla över sig själv, ens egenvärde, ens mening med livet.

 

 

Jag var inne på mottagningen i Helsingborg igår. Uppe på mottagningen var det en personal som frågade efter bilder på hunden och medan jag visar dom så kommer min behandlare och frågar vad detta är. Hon blir nästintill skogstokig. I kontraktet står det tydligen "ingen införskaffande av husdjur". Hunden ska bara prompt bort. Och när jag påpekar att dom inte sa ett jävla skit när vi skaffade marsvinen så var det tydligen en jävla skillnad... "För dom sitter i bur"? Deras argument är att om vi drar, så står dom där med en hund som dom måste göra av någonstans. Jag förstår det resonemanget, men jag förstår inte hur dom i sin jävla fantasi kan tro att vi skulle dra. För det första; vart ska vi dra? Det här är det enda hem vi har? För det andra; hade vi velat dra så hade vi nog gjort det för jävligt länge sen och inte efter 1 1/2 år i behandling, efter att vårt kontrakt gått ur, efter att vi fått egen lägenhet. I samma argument tillägger hon att dom "inte kan ta hunden", men de" kan låsa lägenheten"?

 

Hur fan tänker dom? Dom är oroliga över att vi ska dra och lämna djuren, samtidigt som dom låser ut oss om vi inte gör av med henne? Jävla puckon. 

 

Min behandlare sa att det hade varit helt annorlunda om det var vår egen lägenhet, med eget kontrakt. Jag sa att om det är faktumet att lägenheten är ett referensboende så fixar vi med hyresvärden så vi kan ta över den på en gång. Det kunde jag glömma, tyckte hon. Lägenheten är deras. Jag sa att jag vet att vi får ta över den. Hyresvärden har som krav att man ska få göra det om man sköter sig. Nej... Det kunde jag glömma. Stället är deras.

 

Dom kan bara glömma att hon ska någonstans. Jag kände hur min värld nästan höll på att gå under. Blodet försvann ur mitt huvud. Paniken var inte långt ifrån. 

 

Simon ringde hyresvärden på en gång. Hon kom upp och träffade Simon personligen. Sa att djur var inga som helst problem. Djur är vad "normala" människor skaffar. Inget konstigt. Lägenheten får vi ta över till vintern. Simon mailade soc också. De har stått på vår sida hela vägen hit. När de tyckte att vi skulle betala för lägenheten själva, så ringde min soc och skällde ut dom. När de tyckte att vi skulle stå för gymkort själva, skällde soc ut dom. Soc kommer nog inte uppskatta att dom ställer oss på gatan bara för att vi har en hund som hittills enbart fört med sig något positiv.

 

Så vill hon påstå att jag skapat det här problemet? Vi har haft hunden nästan två veckor. Inget har varit problem förrän nu. Simons behandlare har träffat hunden. Sköterskan på mottagningen har tittat på henne. Två andra som jobbar på Ramlösa har grattat oss. Vem skapar problem?

 

Vi har inte tagit återfall. Vi har inte hoppat av studierna. Jag har inte slutat jobba. Vi har inte kommit överens tider vi inte dykt upp på. Vi har inte gjort något annat än ett val som vi visste att vi behövde för att kunna må bättre. 

 

Det här påminner mig om när jag var placerad hos den första familjen. Dom kristna jävla asen. Efter en vecka sa jag "jag måste bort härifrån innan jag gör något, antingen mot mig själv eller mot henne, och då är det kört". Efter tre månader hade jag inget annat val än att straffa ut mig själv genom att ta ett återfall. 2 veckor i häktet var som rena jävla semestern. När man sitter i en cell och får komma ut en timme på 24, och man trivs, då är något jävligt fel! Hos den andra familjen hände en jävla massa på slutet som jag bara kan förklara som jävligt skumt. En serbisk ortodox familj med en helt annan mentalitet än vi annars har. Inte förrän de "kastade" ut mig 2 månader tidigare än jag skulle flyttat ut, då trodde dom på mig. När ska dom lära sig att jag vet vad fan jag snackar om?

 

Jag är 26 år! Simon är 28! Vi börjar för fan närma oss 30 och vi blir behandlade som snorungar som vill skapa mer problem och drama än vad som är nödvändigt. När drama nu är nödvändigt?

 

Jag gillade min behandlare, trots alla varningar jag gett som ingen lyssnat på och ändå tvingas jag ta på mig skulden själv. Men igår fick jag nog. Nu kan hon ringa bäst fan hon vill och messa om hur orolig hon är över hur jag mår. Hon kan dra åt helvete. Jag har lärt mig på vägen hit att människor ska inte förlåtas. Fucka upp en gång och dra åt helvete. 

 

Det är min jävla mentalitet.