ToGrowYouGottaChange

Jag blir så jävla ledsen på människor som jobbar med att ta hand om andra människor, när det vikigaste av allt handlar om att "se människan", och det är det sista dom gör. Bara för att man inte kan göra något åt någons oro, så behöver det inte betyda att man ska isolera personen och låtsas som ingenting, tills ett litet piller knockar ut dom. Men det är så det funkar... Tro mig.

 

Igår var den en ren katastrofdag på jobbet. Jag kan hantera när de boende skriker och gråter eller ställer frågan ifall det ens finns någon som hör detta. Det är det jag är där för. Trösta dom. Lugna dom. Hålla handen, lyssna, prata och försöka svara på frågor. Det som är svårt att hantera är de medarbetare som ska bossa över en, och när det bossandet hindrar mig från att göra det jag faktiskt är där för. När det hindrar mig från att göra det jag får betalt för att göra, och framförallt som dom boende faktiskt betalar för att få när de bor där sina sista dagar i livet.

 

Jag blir så jävla förbannad när människor ta mig fan inte vet vad dom vill. När inget verkar duga så börjar man ju undra om de bara vill ha skit att gnälla över. Ställer man mycket frågor, så ställer man för mycket frågor. Då borde man veta, tycker de. Ställer man inga frågor, så borde man ha gjort det innan man gjorde ett antagande. Tycker de. Ena stunden ska man sluta stressa, för det smittar av sig på de boende. När det enda man egentligen gjorde var att vara alert. Andra stunden, när man sitter och håller dom sällskap efter någon fikastund, så är det "meningen att man ska jobba". Tycker de. Som om det inte var det man gjorde när man satt där hos dom, för att de inte ska vara ensamma.

 

Äldre har ofta väldigt många sjukdomar. Oftast så dödar sjukdomen före åldern. Oavsett om det är sjukdomar eller ålder, så när det börjar bli dags och kroppen lägger av mer och mer, så börjar man reflektera över livet och mycket frågor dyker upp. Har jag tagit tillvara på livet? Har jag gjort allt jag vill? Har jag gjort det rätt? Vad händer när jag dör? Har livet en mening? Oro, dödsångest, trötthet, kraftlöshet, magproblem, cancer, kateter, olika människor man ska förlita sig på. Vad är min uppgift om inte att få dom att känna sig så trygga som möjligt?

 

Man märker så väl vilka som har jobbat för länge. Det är som att de glömt bort varför de är där. Som om de kommer till jobbet och tror att det är hem de kommer. Vattna blommor och torka bord är viktigare än att kanske sitta hos någon med dödsångest och göra vad man kan för att få dom att må bättre? Man undrar vad de har för värdegrund och vad fan de ser hos sig själva, som gör att dom tycker det är ok att inte ens reflektera över om de gör rätt! Men samtidigt anta att andra inte har rätt!

 

Hur länge sen är det som de granskade sig själva och konsekvenserna av sitt handlande egentligen? Man är ingen jävla universalvetare bara för att man jobbat i vården 20 år. Snarare tvärtom, så kanske de borde komma ut och se annat i livet så de kommer ifrån sitt jävla tunnelseende och vidgar sina perspektiv lite.