Ahapp... Jag kan väl börja med att följa upp det senaste när det ändå inte finns så mycket att säga om det. Jag pratade ju med rektorn. Hon gav mig alternativet att ha ett möte med alla inblandade och betonade då att det mest skulle va för min skull i så fall. Samtidigt fick jag liksom känslan att det inte var det som det handlade om i grund och botten, utan att det snarare skulle vara det mest rättvisa för dom som jobbar där. Jag fick helgen på mig att fundera och ju mer jag funderade desto mer kände jag att jag inte borde utsätta mig för var det skulle kunna sluta i. Jag har varit med om liknande grejer förr, i andra situationer där det blivit jag som ifrågasats istället. I såna lägen är man alltid ensam. Och säger det... Ensam är inte alltid stark.
Så för att gå över till något helt annat; Simon och jag på mottagningen idag när det var ett par avdankade, äldre junkies (ej i dömande mening) som var högljudda och upprörda. Gubben hade varit på fyllan när någon yngre snubbe skulle komma hem till han. Gubben hade sagt åt han specifikt att inte ta med någon han inte kände, vilket den här snubben hade gjort ändå. När grabbarna hade dragit därifrån upptäckte gubben att hans gitarr var borta och diverse andra grejer. Han ville hålla den här killen ansvarig för. Han som hade tagit med den här okända snubben. Men grabben höll inte med om detta och nu ville den här äldre mannen ge han stryk, men tyckte att han inte skulle ha en chans mot en vältränad 27-åring. Bla bla bla... Heard it all before.
Simon och jag tittade på varandra och bara skakade på huvudet. Hur många gånger har man inte hört detta liksom och jag vet att Simon tänkte samma sak som jag; hur fan orkar dom? Så när dom hade gått så tittade jag på Simon och utbrast hur jävla skönt det är att slippa den jävla skiten. Jag vill aldrig mer tillbaka dit, till människor som ska vara ens "vänner" men som inte gör något annat än att backstabba en. Gång på gång. Man brukar ju säga "fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me". Men jag tror inte den "normala världen" förstår hur beroende man är varandra i den typen av livsstil och att ett sånt citat inte går att applicera där.
Simon sa något, som han brukar säga, men som gör lika starkt intryck på mig varje gång; vi passar inte in där för vi är inte byggda på det sättet. Att sitta med någon och ha djupa, personliga samtal ena stunden för att sedan stjäla grejer för en nästa och sedan dagen efter låtsas som ingenting. För att man "förstår" att han/hon var "tvungen" på samma sätt som jag är "tvungen" att släppa in den här människan idag igen. Allt grundar sig i samma sak, oavsett vad och varför.
Jag tänker på en särskild person varje gång vi hamnar i såna här nostalgiska samtal. Vi kan kalla honom J.S. Trots att han har snott praktiskt taget allt som har något potentiellt värde (kläder, eltandborstar, verktyg osv) så har vi ändå släppt in han igen. Trots att han har haft sån psykos att han skruvat sönder Simons mikrofoner och högtalade för han tror det har legat stulet tjack där i, skjutit raketer från balkongen på "n*grer" som inte finns på sin mammas tomt som inte syns, bunkrat upp sig med alla våra köksknivar för att snuten är utanför dörren samt även varit så jävla fittig mot mig att jag lämnat mitt eget hem lipandes, trots allt detta så har jag ändå "förlåtit" honom och släppt in honom igen. För att vi vetat vilken bra snubbe han är vid sina sinnens fulla bruk. Jag minns särskilt den gången han kom upp till oss och var helt förstörd. Helt väck, helt genomblöt, hade han varit ute och krälat i ett dike ute i skogen i två dygn. Där hade han sprungit runt som en jävla tomte och lyst med ficklampa på folk som inte funnits och ropat på dom att "dom borde hälsa för dom verkar ha samma intresse". Jag glömmer aldrig det alltså. Jag bytte om på honom så att han fick på sig torra kläder och sen bäddade jag ner honom i soffan.
Fick man något för det? Nä... Och jag förväntade mig det inte heller. För när man genuint bryr sig om människor så gör man inte omtänksamma saker för att få något tillbaka. Det enda jag förväntade mig var att han skulle komma ihåg det. Kanske låta det ha någon betydelse i hans tankar och tycke om mig. Istället fick Simon en bitchslap och jag fick höra vilken hora jag var. Det var det sista vi såg och hörde av han.
Och jag har många liknande berättelser som angår många olika namn. Men dessa kommer allt eftersom jag bearbetar det. För det är allt det här handlar om... Bearbeta, komma till en slutsats och framförallt att komma över.
Så nä... Vi var verkligen inte byggda för den världen och jag vill aldrig tillbaka dit igen. Jag får ångest av att bara sitta här och skriva om det. För känslomässigt förs jag tillbaka och återupplever hela skiten. Men det är just det man behöver göra. Tjata sönder skiten tills det inte har någon betydelse längre.
Jag har funnit min plats där jag kan slösa på min omtänksamhet hur mycket som helst utan att det någonsin stjäl min energi. Och även om många människor ger en kritik där, så vet man att det man gör har någon betydelse ändå och all den tacksamhet man vet att man skapar ger en oändligt med motivaton att fortsätta.
Äldre människor är verkligen underbara och jag har kommit underfund med varför jag kommer så bra överens med dom; ju mer livserfarenhet man fylls av, desto mindre (betydelselösa) fördomar styrs man av. Vissa elaka och fördomsfulla människor förändras aldrig. Men tro mig mina vänner när jag säger detta, för jag ser det på jobbet varje dag; dom är också helt ensamma när livet närmar sig sitt slut. Verkligen helt ensamma. Så man kan antingen trösta sig med vetskapen om att idioterna sitter där ensamma den dagen dom behöver någon som mest, och då kommer att behöva förlita sig på att främmande människor torkar deras bajs, eller så kan man fokusera på att behandla andra på ett sätt som minskar risken för att man själv sitter där i framtiden.
