ToGrowYouGottaChange

 

Det jag såg på praktiken var inte av denna värld. Jag såg mycket orättvist på min första praktik. Men där hade jag förmågan att påverka. Både genom att ha inflytande på min handledare genom min egna inställning, samt det resultat hon såg med egna ögon när jag bemötte brukarna med respekt och empati. Jag pratade med enhetschefen som lyssnade på mig, tog mig på allvar och trodde på att jag menade det jag sa.

 

Jag har sett orättvisor på min egen arbetsplats. Men dessa handlar mer om personliga tillvägagångssätt och jag känner ändå att jag kan påverka brukarna direkt genom min närvaro och mitt egna sätt att behandla dom.

 

På den här platsen var jag helt ensam för jag träffade min handledare endast två gånger under de två veckor jag var där. Nästan varje dag som jag kom dit möttes jag av okända ansikten och vem jag skulle gå med de morgnar jag kom, fick jag inte veta förrän jag var på plats. Många ansikten såg lika förvånade ut som jag kände mig när jag kom dit och jag fick presentera mig på nytt. Enhetschefen verkade inte gilla mig alls. Varje gång hon var uppe på avdelningen så låste hon och den övriga personalen in sig på kontoret, medan jag inte visste vad jag skulle göra. Den mesta tiden gick ut på att sitta och dricka kaffe. Men det var inte hur dom behandlade mig som var det värsta. Hade det varit bara det så hade jag kunnat stå ut de fyra veckor som krävdes för att bli godkänd och för att slippa göra om detta ytterligare en gång för att få mitt diplom. För vem vill inte ha det nu när vi kämpat oss igenom 1½ år?

 

Det värsta var att de få gånger jag väl fick följa med in och göra någon i ordning var då jag förstod varför jag aldrig blev ombedd att följa med in någonstans. En brukare satt i sin diarré en HEL förmiddag. Och när jag väl fick tag i någon som lyssnade på mig och tog med mig in för att göra i ordning han (vilket jag såg som ett ypperligt tillfälle att visa vad jag går för, då jag har gjort detta helt själv flera gånger) så hade han bajs över hela sig själv. Det hade gått igenom byxor, blöja, hela köret och lämnat en stor brun fläck i rullstolen. Trots detta tog vi inte in han i duschen. Även fast jag sa mer än en gång att vi borde göra det. Vi SKA göra det! Hon tog inte ens en skål med vatten utan tog en hög med torra tvättlappar som hon öste tvål på och bara torkade av han medan han skrek rakt ut av smärta. Då såg jag att han hade massor med små sår i rumpan och det visade sig att han hade svamp. Så uppenbarligen var det ju inte första gången detta hände och det sa hon jag jobbade med den dagen också; att han brukar bajsa på sig. Jag blev inte erbjuden att göra någonting. Inte ens hålla i honom så att hon kunde komma åt ordentligt. Och precis när jag trodde att hon skulle hämta vatten för att kunna tvätta bort resten, som inte gick att få bort med torra tvättlappar, då tar hon på han byxorna med alla dessa bajsrester kvar! Samtidigt upptäckte hon att hans kateter var tom. Det visade sig vara stopp i slangen. INGEN hade sköljt ur hans kateter på hela dagen. Två dagar senare låg samma brukare på sjukhus för att man "misstänkte" att han hade njursten.

 

När jag kom hem den dagen sa jag till min sambo att jag inte ville gå tillbaka igen. Jag vågade inte prata med någon för det var en sammanhållning i hela gruppen. Att jag bara var en praktikant var knappast något jag inte hade klart för mig. När jag skulle dit två dagar senare fick jag följa med in till en brukare som hade legat i sitt urin hela natten, utan att någon hade varit inne och kollat honom eller bytt på honom. När vi väl tog upp han så bytte dom bara blöja, utan att torka av urinen. Utan att göra honom ren. Den här gången kände jag att jag måste göra något för detta visade att den första händelsen inte var en en-gångs-företeelse. Jag vände mig till en tjej i min ålder som jag kände att jag hade lite gemensamt med eftersom var helt ny, hade bara jobbat en månad, och frågade om det inte ingick i deras rutiner att utföra morgonhygien. Självklart gjorde det det. När jag berättade då vad jag hade bevittnat så sa hon att jag borde prata med dom som var där. Då kände jag att jag verkligen inte hade någon på min sida.

 

Den här dagen fick jag också tillåtelse att komma senare dagen efter på grund av sjukhusbesök. Men när jag kom dagen efter var det ingen som hade fört den infon vidare. Så hon jag skulle gå med var skitsur på mig och sa bara "ta kaffe och sätt dej, för nu finns det ändå inget mer kvar att göra". Resten av personalen, som hade varit med dagen innan vid urin-händelsen, pratade inte med mig. När jag vände mig efter deras stöd angående min försening, ryckte dom bara på axlarna och sa att dom inte hade hört något. Detta var samma dag som jag valde att sluta och det som fick mig att ta det beslutet var när jag hörde hur dom helt plötsligt skrek hur "jävla äcklig" någon var och att personen "borde fatta att så beter man sig för fan inte". Då var det en personal som hade upptäckt en brukare peta i näsan. När brukaren, som har psykiska problem och skrattar åt allting vare sig det är kul eller inte, gjorde just det, så skrek personalen "tycker du att det är roligt? det är inte ett dugg jävla roligt när du tar i något med dina äckliga händer och så kommer någon och tar där efter dej!". Personalen gick då ut i köket och slet åt sig en bunt med papper som hon öste handsprit på, tog tag i brukarens händer och torkade våldsamt och sa "nu torkar du av dej där äcklet, du är väl för fan en vuxen människa som borde veta bättre!".

 

Utöver allt detta bevittnade jag även hur två personal "trummade" en överviktigt brukare på magen samtidigt som dom skämtade om när han skulle föda barn och hur många barn han skulle föda. De åkte slalom på hans hjälpmedel. Jag glömmer alltid vad dom heter, men det är ett gåstöd med hjul på som hjälper brukaren att stå rakt i ryggen. Detta slirade dom runt på. 

 

Är något av detta acceptabelt? Och nu är jag ändå VÄLDIGT saklig och lämnar mina känslor utanför. Men även OM det skulle vara överdrivet, är det acceptabelt? Om så mycket som en femtedel av detta var sant, hade det varit acceptabelt då? Jag var där FEM gånger på TVÅ veckor och såg allt det här. Så välkommen kände jag mig när dom sa att jag kunde gå hem flera timmar i förväg för att det inte fanns något att göra. Och när det väl fanns något att göra, så fick jag inte följa med.

 

Räcker det som en Lex Sarah? För i så fall har du den där.

 

Mvh Carro"