ToGrowYouGottaChange

Som jag skrev på facebook; vill man något tillräckligt mycket och är övertygad om att det är det rätta, så går det igenom bara man kämpar tillräckligt mycket. Mailet vi skickade till Ramlösas chef hade tydligen gjort stort intryck. Simons behandlare ringde till Simon och överöste honom med beröm om hur välförmulerat det var. Min behandlare ringde mig senare på kvällen och talade om hur stolt hon var över oss båda. Hon var "rörd", sa hon.

 

 

Vi har nu två kontrakt som ska skrivas under av alla iblandade. Det ena säger att vi får ha hunden på villkoren att hon är på foder hos oss under ägarskap av svärföräldrarna. Detta gör dom ansvariga för skador samt skyldiga att hämta henne om vi överger henne. Som om det skulle hända. Det andra kontraktet tillåter RSU att använda vår deposition till skador som skulle kunna uppstå.

 

Det är sjukt att man kan köpa en överenskommelse på det här sättet. Men å andra sidan så ville vi göra vad som helst, bara vi fick behålla henne.

 

 

Dagen efter hade jag och min behandlare möte här hemma istället för på mottagningen. Jag antar att det var för att hon ville träffa hunden. Inte för att bekanta sig med henne, eller få en inblick i vår förmåga att faktiskt ta ett sådant ansvar, utan snarare för att påvisa sin egna kunskap.

 

Det första hon gjorde när hon klev innanför dörren var att hälsa på henne med högljudd röst, gulligull, gosigos, klappa intensivt. Doris blir så upphetsad att hon kissar ner sig. Hon sätter sig sedan och börjar predika om hur man inte ska göra en stor sak av att komma innanför dörren och ska undervisa mig i hur man lär en hund vara ensam. Sedan ska hon instruera om hur man provocerar fram en situation där hunden går fram till något förbjudet. Hon lägger fram min sko och när Doris går fram så hugger hon till med handen samtidigt som hon skriker "NEJ!". Doris ger ifrån sig ett illtjut, kissar ner sig och gömmer sig bakom mina ben. I samma sekund skriker min behandlare ut "BRAAAAA DORIS! DUUUUKTIG KICKA!". Doris vägrar gå fram till henne och jag får leda fram henne för att hon ska kunna berömma henne. Hon fortsätter predika om hur man ska uppfostra en valp, kritiserar och avvisar vår kunskap,  ifrågasätter vilka källor vi hämtat dessa kunskaper ifrån. 

När hon börjar prata om att det finns gott om "förstå-sig-påare" och så nickar jag bara och svarar att vi träffat tillräckligt många redan. När hon fattar piken försvarar hon sig med hur annorlunda det är med henne för hon har ju certifikat, är utbildad hundinstruktör osv osv... 

 

 

Jag ska säga en sak: du får vara hur jävla certifierad och utbildad du vill, men ingen känner min hund bättre än jag. För det första så borde varje människa ta sitt ansvar genom att inte skaffa djur om de inte förstår sig på hundens psyke eller språk. Förstår man sig på dessa, så kommer uppfostran naturligt. Samtidigt tycker jag att insikten om hur varje hund är unik är viktig. Precis som vi, är också djur olika individer som fungerar olika. Utifrån det borde man kunna anpassa olika metoder så att de passar sin hund och funkar på bästa sätt.