ToGrowYouGottaChange

Jag är splittrad. I tankarna. I känslorna. I själen. Det gör ont i magen. Krampar i bröstet. 

 

Simons kontakt var här igår. Han såg arg ut. Det första han sa när han klev innanför dörren var att han undersöka våra dosetter. Tydligen så gick det rykten och vi var primärt misstänkta för att sälja vår medicin. Han kollade i dosetterna. Medicinen stämde.

 

Då flyttade han fokusen till hunden. När han kom hem hit och träffade hunden första gången hade Simon sagt, att jag sagt, att min kontakt hade tyckt det var ok. Jag tog på mig det för att Simon inte skulle få skit för att ha "lurat" någon. Jag sa att om man väldigt gärna vill ha någonting, och ingen säger varken ja eller nej, då tolkar man det gärna som ett klartecken. Jag fick cred för det. Han sa att vi måste göra en plan, för om inte hyresvärden går med på att ge oss kontraktet måste hunden bort. Simon sa, att vi tycker det borde gå att skriva ett kontrakt sinsemellan som befriar deras ansvar för hunden. Ett annat alternativ är, att om skador eller återfall uppstår så har de befogenhet att använda våra deposition som vi sparat (15000 kr). Ett förslag vi själva ger för att vi vet att det inte kommer hända. Det har gått 1 1/2 år och inget katastrofartat har hänt hittills. Särskilt inte sen vi fick lägenheten. Vi får till svar att detta låter som ett resonemang som talas utifrån känsla och inte förnuft. Därför är resonemanget inte rationellt. Han tyckte det var onödigt att vi skulle förlora alla våra pengar för en sådan sak. Redan där har dom ju bestämt att vi kommer överge hunden. Redan där har dom ju bestämt att de kommer bli tvungna att sanera lägenheten. Redan där har dom bedömt att vi inte är pålitliga, även fast vi varit det hela tiden hittills.

 

Han försäkrar oss om att vi inte kommer bli utslängda på gatan, vilket min kontakt påstod att vi kan bli. Vi har skött oss alldeles för bra, tyckte han. Men detta är ett problem. Problemet måste lösas. Jag blir så jävla förbannad när människor vill "lösa ett problem", men egentligen menar att vi ska gå med på deras krav.

 

När han åkte ringde vi hyresvärden. Hoppades att hon skulle ha överseende. För trots allt så fortskrider allt precis som det hela tiden varit planerat. Det enda som förändras är att vi tar över kontraktet. Vi tänkte, att vi ska ju ta över det i vilket fall som helst, nu eller då. 

 

Hon sa blankt nej.

 

Simons skrev ett långt vädjande mail till chefen. Han som egentligen bestämmer detta i grund och botten. Simons kontakt hade sagt att han var en äkta hundälskare själv och detta är ett beslut grundat på alla de gånger som andra klienter övergett sina hundar när de avbrutit sin behandling. De har fått bryta sig in i lägenheter där hundar varit utan mat i flera dagar och fått sanera på grund av att dessa pundare inte gjort rent efter dom.

 

Vi förklarade att Doris är inte bara våran bäbis. Detta är ett liv vi förbundit oss att ansvara för och att gå med på att lämna bort henne säger mer negativt om vårat beslut, än att inte gå med på det. Det är över 6 månader det handlar om, där vi har som störst prägling på henne. Vad säger detta om oss och våra karaktärer? Om vi bara lämnar iväg henne hur som helst, för att dom väljer att göra det till ett större problem än det egentligen är, så var hon ju inte viktig till att börja med? Redan där förlorar beslutet sin poäng; att ta ansvar för det man plockar på sig med medvetenhet om alla tänkbara konsekvenser som följer med ett beslut. Precis vad den här grejen har lärt oss, men nu kräver att vi ska bortse ifrån.

 

Jag säger; aldrig. Hon ska ingenstans. Ingenstans!