Från helvetet och tillbaka... Flera gånger om.
Så var det dags att skriva sitt första inlägg. Igen. Hade tänkt att innehållet här skulle sammanfatta vad bloggen kommer handla om. Vem jag är. Prestationsångest. Anledningen till att jag avslutat alla mina andra bloggar är för att när jag insett hur mycket jag blottat mig själv så skäms jag. Och känner att jag är den minst roliga och intressanta personen på jorden.
Varför?
För jag har inte mycket positivt i mitt liv att berätta om. Hade jag haft det så hade det absolut fått stå i fokus. I bloggen. I mina tankar. I mitt liv.
Jag ger det en chans nu. Att låta min verklighet komma ut. Den mörka verkligheten, som många lever i, som inte lyfts fram på grund av skam.
När jag säger att jag kommer från en trasig barndom/uppväxt så är det allt annat än en överdrift. Jag hittar inte ord nog att sammanfatta allt. Så jag använder ordet "trasig". Ensamstående mamma med två småsystrar. Ständigt på flyende fot. Flyttandes. Byte av stad. Byte av skola. Jag har alltid förstått att det vi gör... Det är nödvändigt. Jag vet inte varför. Har ett hum, men vet inte säkert. Missförstå inte. Mamma är, har alltid varit och är mer än någonsin världens underbaraste mamma.
Med flytt och byte av skola kommer främlingsfientlighet. Mobbing rättare sagt. Eller nej. Det ordet räcker inte heller. Trackasserier och förföljning stämmer bättre. Jag har alltid varit tillbakadragen. Det funkade fram tills jag började tvåan i en ny stad. Och när jag lärde mig svara tillbaka eskalerade det istället. 8 år gammal skolkade jag, hade ständigt kvarsittning... Och magkatarr. När det var som värst så samlades dom i stora folkhopar som förföljde mig. Kastade sten och grus på mig. Spottade. Öknamn. Horunge. Fittunge. Fattiglapp. När jag väl fick nya kläder hade jag hämtat dom på soptippen. Tyckte dom.
Jag bytte skola. Men var redan så pass förstörd att mitt beteende gjorde att jag själv fick mig utstött. Socialen blev delaktiga i mitt liv. På många sätt. När jag en rast blev påpucklad av en kille, som sparkade och slog på mig när jag låg ner och hela min klass stod i en ring runtom och tittade på medan jag bad om hjälp, så blev jag fosterhemsplacerad. Mobbingen upphörde endast de två gånger jag var fosterhemsplacerad, fram tills jag slutade sexan.
13 år. Trasig. Skär i mig själv. Längtar efter mamma. Har minnen av sexuella övergrepp. Gråter. Ropar på hjälp. Blir tvångsomhändertagen. LVU heter det. Under mina 3 år med LVU var jag placerad på en psykavdelning, två behandlingshem, ett akuthem och ett fosterhem. Ingen ville ha mig. Jag förstod dom.
16 år. Mamma har flyttat ut på landet. Bort ifrån stan och mitt skadliga umgänge, som var soc ursäkt för att under inga omständigheter låta mig få komma hem. Till mamma. Dit jag ville mest av allt. Det skedde plötsligt. Utan förvarning. Jag gick tydligen på droger. Jag vet inte hur jag fått i mig dom, var de kommer ifrån eller när. Jag fick aldrig se stickan själv heller. Dagen efter stod jag vid tåget med allt jag kunde få med mig i en väska. Här kunde man tro att den hemska historien skulle få sitt lilla lyckliga slut. Men jag kan säga att de tre första åren i en tonårings liv, så formas man socialt av sin omgivning. Och någon som formats socialt dom åren, instängd på den ena hemmet efter det andra, men diverse människor som har diverse personlighetsstörningar , vuxna som lovat att de älskar en för att sedan inte vilja ha kvar en osv, så blir det inte lätt att återanpassas till samhället.
Jag hatade människor. Jag hatade vuxna. Jag hatade mig själv.
17 år. Går om nian med minimala poäng. Upp över öronen störtförälskad i den vackraste mannen jag någonsin skådat. Både på utsidan och insidan. Natten vi träffades och pratade med varandra glömmer jag aldrig. Jag såg hans gloria. Jag visste att han var en ängel. Exstacy får en att känna och se saker på ett sätt som inte går att jämföra med något annat än ren kärlek. Exstas. Men jag visste att han var där för att rädda mig. Från ensamheten. Utstöttheten. Han skulle vara allt jag behövde för att inte gå under. För han förstod mig. Som ingen annan. Och framförallt så förstod jag honom. Som ingen annan. Och som här våran kärlekssaga började, så var det också såhär i efterhand, början på undergången.
21 år. Mitt första LVM. Jag har legat på intensiven två gånger på kort tid. Jag är fast i opiaternas land. Det hjälper mot fysisk smärta. Och själslig smärta. Jag tände av i 3 månader. Så lång tid tar det. Men frisk, det blir man aldrig... Verkligen aldrig. Så när de släppte ut mig 6 månader senare så tog det två veckor innan jag låg på intensiven igen. Jag minns det inte ens.
23 år. Vid det laget har vi gjort varandra så illa, så många gånger. Slagits. Skrikit. Kallat varandra för det ena och det andra. När vi separera så tänkte jag verkligen sluta. Jag ville verkligen. Men depressionen och abstinensen hade mig i sitt grepp. Slet ner mig i ett evigt mörker utan något synligt ljus någonstans. Ingen kunde hjälpa mig. 5 månader senare kunde jag fortfarande inte sova. Jag kunde fortfarande inte förmå mig att kliva ur sängen. Jag svettades. Grät. Hade ont. I kroppen. I huvudet. I själen. När han äntligen hörde av sig och ville ha tillbaka mig så tvekade jag inte en sekund.
Det dröjde inte länge innan vi blev åtalade för vårat första brott. Ett grovt brott. Det är fängelsestraff på det. Det blev början på våran räddning. Efter att ha försökt sluta mer än vad man kan räkna till, efter att ha blivit hemlösa, förlorat allt, till och med värdigheten, efter att ha behövt stjäla mat för att överleva, levt med allt man äger i en varsin resväska och inte veta var vi ska sova den här natten, evigt på jakt efter "det där" som håller oss på benen, efter allt det... Var det nog.
Rättegången kom. Straffet blev ett års kontraktsvård. Vi sökte medicinsk behandling. Och fick det. Utan den medicinska biten hade inget funkat. En abstinens som ALDRIG går över suger upp hela ens tillvaro och dränerar en på all motivation och livslust man har. Han satt på ett behandlingshem i Göteborg. Jag bodde hos en familj i Skåne. Detta skulle gå bra. Nu var helvetet över. Så här skulle man kunna tro att den hemska historien skulle ha sitt lyckliga sagoslut igen...
Men där det ena helvetet slutar, tar ett annat vid. Det finns ett citat som säger att sluta är enkelt, men att hålla sig ren är svårt. Det stämmer. För när man kommer bort från allt, stormen har lagt sig och man börjar se klart igen, vinna allas förtroende som man trasat sönder flera gånger om på vägen, och man ser verkligheten för vad den faktiskt är, så kommer man också på igen vad det var man flydde ifrån från första början.
Och det är här min nya historia börjar... Att finna livslusten igen. Att komma över det bittra som kommer ifatt mig mer och mer för varje dag. Rehabilitering kallas det...
Kommentarer
Trackback
