ToGrowYouGottaChange

Jag har alltid haft problem med finnar så länge jag kan komma ihåg... I princip. Redan när jag var 11 år gammal började de små jävla inkräktarna komma och när jag var 12 hade det brytit ut ordentligt. Eller så trodde jag iaf. När jag var 14-15 befann jag mig i en riktigt jobbig situation som utlöste stora bölder, både i ansiktet och på kroppen. Men då mådde jag riktigt dåligt också. Det handlade om att jag knappt hann etablera mig där jag bodde innan jag var tvungen att flytta till något helt okänt igen. Sedan lugnade det ner sig, och jag har sedan dess klarat mig genom att dölja ärr och finnar genom att sminka mig grundligt och ordentligt.

Man ska veta att jag alltid, alltid varit väldigt hygienisk. Jag har alltid duschat ofta. En period duschade jag för mycket, vilket slutade med att jag höll på att förstöra huden på min kropp. Jag har alltid tvättat ansiktet två till tre gånger om dagen, beroende på om jag sminkat mig eller inte. Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta bort den äckliga skiten från mitt ansikte. Jag hatar att vara sminkad. Jag har provat med alla sorters tvålar. Scrub. Utan parfym. Starkt, mellan, mildt. Allt. Jag har ätit Tetralysal, en antibiotika som till och med tar bort klamydia. Inget har riktigt tagit bort det helt. När jag var som mest desperat, när jag var 13-14, fick jag för mig att om det gjorde ont så skulle det försvinna. Jag satt med rakblad och nålar och petade hål eller snittade alla prickar i mitt ansikte. Jag tog sedan ren parfym direkt i såren och trodde att det skulle försvinna, bara för att det sved. Det gjorde att jag fått leva med ärr sedan dess.

Men jag har alltid kunnat handskas med detta. Tills jag började med min medicin för 1½ år sedan. Från att faktiskt kunnat vara helt osminkad vissa dagar, utan att ha varit påtagligt prickig i ansiktet så bara bröt det ut i hela mitt jävla ansikte. Jag fick det överallt! På hela kinderna, tinningarna, på och under hakar, i pannan, käkbenen! Små, stora, knottriga, röda, vita. Rubbet... Till skillnad från innan så fick jag ärr även fast jag inte klämde nånting. Och den här gången blev jag riktigt deprimerad för det gick inte att sminka över. Jag såg ut som en jävla padda. Äcklig och ful. Det var ett dödläge för mig, för att sluta med medicinen som antagligen är orsaken, är inget alternativ eftersom mitt liv hänger på den.

 

Människor stirrade. Pekade. Viskade. Skrattade. Fnissade. Det gör dom fortfarande, även fast jag tittar på mig själv och inte tycker att det är så farligt eftersom jag har mycket värre att jämföra med. Så uppenbarligen är jag väl det då; ful och äcklig... Så här har det aldrig varit förr. Förutom någon gång jag hade lagt upp en bild på Lunarstorm, som jag tyckte var jättefin, när det var en kille som kommenterade och frågade om jag hade herpes i ansiktet. 

 

 

Jag har skiten under kontroll idag och får mer eller mindre inget i nuläget, bortsett från några småutbrott ett par gånger. Jag har fått en medicin mot svettningarna, som är en biverkning av min huvudsakliga medicin. Jag använder en antibiotika-kräm som heter Duac. Den funkar verkligen. Den torkar ut ordentligt så det gäller att använda återfuktande kräm (utan parfym) och tvål utan parfym och såpa som ändå tvättar bort sminket ordentligt.

Jag har dock upptäckt något helt fantastiskt som varken antibiotika, antisvett-piller eller tvål kan tävla mot. Vatten. I mängder. Och koncentrerad citron (på flaska) som man baddar ansiktet med. För kolla här, gör man allt man kan utifrån utan att det funkar, så beror det antagligen på något inneliggande problem. Det finns en anledning till varför modeller dricker 3-4 liter vatten om dagen till exempel. Jag tycker 2 liter är lagom för det är ungefär vad en normalviktad person ska dricka. Redan tredje dagen märkte jag en förändring och detta har andra märkt också. Anledningen att jag baddar ansiktet i citron är främst för att den bleker ärr och röda finnar, men även för att citronsyran i den fräter bort gamla hudceller, attackerar inflammationen i finnarna men låter den friska huden vara. Jag råder vem som helst, med vilken typ av hudproblem som helst, att testa detta.

 

Döm inte folk efter hur dom ser ut. Människor väljer inte alltid det dom är och dom är inte alltid vad dom ser ut att vara heller. Jag ser småtjejer hänga i gäng varje dag och jag tänker en jävla massa fördömande tankar. Men jag väljer att hålla den skiten för mig själv, för vem fan är jag att tala om för någon annan vad jag tycker om den? Har någon bett mig om en åsikt? 

 

 

Bambis bästa kompis, Stampe, sa att kan du inte säga någonting snällt... Säg ingenting alls.