ToGrowYouGottaChange

Efter nästan fem års tystnad så har jag bestämt mig för att öppna och fortsätta min blogg igen. Jag kommer ihåg att mitt sista inlägg handlade om hur jag och sambon bestämde att vi inte skulle göra slut trots allt.

 

Tyvärr blev det så att jag lät honom gå ändå och därifrån gick det spikrakt neråt i fördärv. Det slutade med att inte många månder senare fick jag ett LVM. Det betyder att man är så djupt i missbruket och psyket så skört att man anses vara en fara för sig själv eller andra och då tvångsomhändertar dom en.

 

Jag satt 6 månader på en institution uppe i Örebro. Det var det bästa som kunde ha hänt mig. Min 30-årssdag firades där och var min bästa födelsedag nånsin i livet. Alla tjejer som jag kom nära, gick ihop för att väcka mig på morgonen med kaffe och kasta paket på mig och sjunga. Och så höll det på hela dagen och dom bakade till och med min favoritkaka; morotskaka. Vad är bättre än det? Jag saknar dom alla än idag.

 

Så sommarens slut 2017 flyttade jag hem till min mamma i Nyköping och efter ett tag flyttade även killen dit. Det var då vi började missbruka igen. Denna gången en drog jag inser nu i efterhand att min hjärna inte klarar av att hantera. Det är en psykoaktiv drog som då hette 3f-pvp och som är tiotals gånger starkare än något amfettamin och som kan göra en riktigt störd i huvudet. Jag som hade kommit från en psykos innan LVM började få psykos igen. Jag såg barn som sprang i trädgården på nätterna, jag kände mig iaktagen och fick för mig att mamma avslyssnade oss och tittade på oss genom våra kameror.

 

Jag insåg tillslut att han inte kunde vara kvar där och skickade tillbaka honom ner till Skåne. Är det droger han vill hålla på med så är han vuxen och gör som han vill. Men vi gör det inte under mammas tak. Och jag ville inte hålla på redan då, annars hade jag åkt med jag också i ren respekt för min mamma. Det som kom sen och som gör att jag sitter någon helt annanstans idag kommer i nästa inlägg.