ToGrowYouGottaChange

Kan innebära vad som helst. Dödsångest. Att vilja dö, men inte kunna. Vilja dö, men inte våga. På väg att dö för tidigt. Jag läste en debatt en gång där man tog upp frågan om vad som skiljer oss från djuren. Man ansåg att vetskapen om döden skiljde oss åt, och att vetskapen om döden var det som styrde våra val i livet. Man vill hinna med så mycket som möjligt, som är meningsfullt. Man vill leva klart innan man dör. Min fråga är om man någonsin "lever klart".

 

Jag har haft problem med dödsångest sen jag var 10 år gammal. Min gammelfarmor dog då. Det väckte min vetskap om döden. Det som satte spår och förföljde mig, och gör än idag, var när min mammas dåvarande sambo och jag gick förbi den kyrkogård gammelfarmor låg begravd i och jag frågade honom vad han tror. Finns det något efter döden, eller bli vi bara gräs och jord. Han svarade jord och maskmat. Sen dess går det inte en dag, jag lovar, inte en enda dag, som jag inte tänker på döden...

 

Jag låg i flera år på nätterna och höll om mina systrar medan jag grät. Ja... Det kändes som jag skulle dö imorgon och jag undrade redan då hur jag skulle hinna med allt som jag måste hinna med, innan jag känner att det är ok att lämna mitt medvetna. Innan det känns ok att sluta existera och förenas med evigheten.

 

När jag emellanåt nämner mina problem med dödsångest så möts jag oftast av bagatellisering och nåt svar i stil med att alla funderar på detta. Ja, jag funderar ju inte så mycket... I mitt fall försöker jag desperat hitta ett sätt att förbereda mig på. 

 

Usch jag vill inte. Inte nu, inte imorgon, inte om 10 år och inte om 100. Och jag vill inte bli gammal.

 

Och nu när jag jobbar just med äldre människor så påminns jag varje dag om hur inte bara livet är skört, utan även hälsan. Och hur beroende vi är av hälsan. För när hälsan går utför, så gör livet det. Och har man ingen hälsa, då har man inget liv. Då är man levande död istället. Det är ännu mer hemskt, att man faktiskt kan vara död medan man lever. Jag ser exempel på det här nästan varje dag som jag är på jobbet. Gamla människor utan kroppsfunktioner, helt beroende av oss. Och vad gör vi? Drogar ner dom och gömmer undan dom, medan vi säger att detta är för deras skull. Men egentligen är det för vår.

 

Så nu är jag inte bara rädd för döden... Varje dag... Jag är även rädd för att bli gammal. Eller sjuk. Så fort det värker någonstans är jag övertygad om att jag fått min dödsdom. Detta är naturligtvis tankar jag slår bort. Naturligtvis är jag ingen hypokondriker som jämrar och klagar hela tiden. Även om jag uttrycker min oro ofta. Här hemma i alla fall. 

 

Men jag börjar ställa mig frågan när man uppnår en livskvalitet, som gör att man känner att det är ok, den dagen det är dags. Eller om strävandet efter att leva livet fullt ut gör att man aldrig kommer leva fullt ut. Kommer man ligga på sin dödsbädd med den typen av ångest då istället? Att jag aldrig tillät mig själv att leva i nuet?

 

Detta är ett tungt ämne. Det finns ingen som vill prata om det. Antingen för att det är för jobbigt, eller för att det inte kretsar i deras medvetna än. Och i min behandling från missbruk till färdigheter inför ett självständigt och stabilt liv, så ingår detta liksom inte. För det går inte att göra något åt. Så vem som helst som lever med det här, är verkligen ensam. Det finns ingen som kan följa en in i döden.

 

Så är jag rädd för att bli gammal? Är jag rädd för att bli sjuk? Eller är jag egentligen rädd för att bli ensam?