ToGrowYouGottaChange

Jag hade en genomgång av min KBT-behandling med Simons behandlare idag där vi gick igenom det här med relationsfärdigheter. Hur man prioriterar mål, relation eller självrespekt i olika situationer och vilka färdigheter som ingår i vad. Till exempel förutsättningarna för att nå sitt mål är att man både kan stå på sig men även att man kan förhandla fram ett beslut. Förutsättningarna för en relation är att man inte hotar och att man validerar, dvs kan bekräft att man förstår en annan persons känslor även om det den gjorde inte var rätt. Förutsättningarna för att behålla sins självrespekt är att man håller sig till sanningen och att man inte ursäktar sig själv överdrivet, för att till exempel inte ha ringt någon på länge även fast man lovat.

 

Hur som helst så bottnar allt detta i en relation där man undviker att skapa problem, undviker att förstora upp problem eller att man är villig att lösa problem.

 

Vi gjorde sen en översikt där han frågde mig om det var något jag ville tillägga. Jag kände mig tvungen att påpeka att detta låter ju som något som människor borde prioritera i sina relationer. Vänskap, förhållande, blodsband... You name it. Dock så är det ingen som gör det. Det känns som att problem är just vad folk måste ha för att kunna umgås med varandra, även om det är just det som sliter sönder ett förhållande tillslut i vilket fall som helst. Jag känner många tjejer och killar som inte kan vara med någon utan att det finns något att gnälla om eller vara svartsjuk på... Hela tiden! Och en vänskap eller ett förhållande som inte innehåller drama eller skitsnack (förutom en jävla massa supande och liggande) är inte tillräckligt intressant att ägna sig åt.

 

Det är därför jag inte är intresserad av att ha några vänner. Eller umgås med någon utanför skola eller jobb. Förut var jag helt besatt av att vara omtyckt av så många människor som möjligt. Helst skulle kontaktlistan i telefonen vara full och helst skulle jag messa  med 10 pers samtidigt varje dag. Jag var så törstig på kärlek och bekräftelse att jag bjöd in vem som helst i mitt liv och erbjöd mig själv till hela allmänheten. Och de få riktigt nära vänner jag hade var jag helt beroende av. Helst hade jag velat tatuera in mitt namn inderas pannor.

 

Till följd av många år med grov mobbing och utanförskap så blir detta resultatet. Bara det gör en socialt avvikande. Bygg på det med 3 år av den viktigaste tonårstiden inlåst på diverse institutioner där man bara umgås med destruktiva och våldsamma människor. Släpp ut den här individen i samhället och se hur lång tid det tar att anpassa sig. Man går igenom dels stadiet av att vara helt livrädd för människor och inte alls veta hur man tar kontakt med folk. Sen när man kommer på hur man konverserar och får respons så blir man helt överdriven istället.

 

Därifrån fram tills den jag är idag har många människor fått chansen att svika mig, överge mig, lura mig, backstabba mig, håna mig, utnyttja mig, ljuga för mig... Flera gånger om. Eftersom jag förlåtit gång på gång.

 

I drogernas dimma fick jag en paus. Eftersom jag inte brydde mig. Jag överlevde den själsliga misshandeln med att rättfärdiga andras handlingar. Inställningen, som genomsyrade hela mig, var att jag inte tänkte låta någon annans tycke om mig, avgöra vad jag tyckte om dom. Med det menar jag att jag valde att tycka om och förlåta även de som egentligen inte tyckte om mig. Det drog dom nytta av. 

 

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.

 

Där är anledningen till att jag inte har nåt behov av vänner eller socialt umgänge idag. Vänskapens definition, för mig, innebär inget annat än svek och lögner. Inte för att det nödvändigtvis är deras fel. Utan för att de man älskar mest har förmågan att påverka en oavsett vilka val dom gör. Även om dom inte är menade att såra mig specifikt. Och ju mer människor man har att göra med, desto mer drama och kaos släpper man in i livet.

 

Och det är väl ingen nyhet att kvinnor/tjejer är värst av dom alla. Avundsjuka och sneaky som få. Nästlar sig in, spelar trevliga bara för att dom vet att en ful insida aldrig kan vägas upp av ett fint yttre. Nästlar sig in i ens liv för att kunna snacka ner en i förhoppning om att det gör deras fula insida lite vackrare.

 

Kvinnor och barn... Inget annat än demoner.