ToGrowYouGottaChange

Ja, där gick jag med hon som ska vara min kontaktperson och predikade om mitt grymma lokalsinne. Berättade hur jag som liten försökte gå vilse genom att gå alla möjliga vägar jag aldrig gått på innan och ändå visste jag alltid vart jag var någonstans. Så jag proppsade på att gå den vägen vi gick "för jag har ju gått till den vägen innan, så jag vet minsann vart vi är och vart vi ska". Och när jag trodde att vi var framme, så var vi någon helt annanstans... Och jag visste absolut inte vart. 

 

Nej... Tillslut fick vi ringa och be henne hämta oss. Visade sig då att vi var 100 meter därifrån. Hon jag gick med var inte glad på mig.

 

Vi hade i alla fall avslutningsmöte (mitt ärende avslutas 1 september) med någon som vikarierade för min ordinarie. En ung tjej, säkert i min ålder, helt ny på jobbet. Men ödmjuk. Jag gillade henne. Hon la fram en hel hög med dokument, som innehöll samtal och problemområden. Hon frågade hur fritiden ser ut, hur det går med jobb och skola, hur det går med sambo och tillslut... Hur går det svåraste...

 

Jag svarar att det finns inget Förklarade för femtioelfte gången att Simon och jag kommer från den absoluta botten och om inte det statuerar ett skräckexempel, då är man dum i huvudet. Talar om att vi är där vi är idag för att vi vill vara här, och även om vi egentligen har en viss tvångskänsla så har det inte haft någonting med våra val att göra. 

 

Nyfikenheten växer i hennes ögon. Hon blir tyst. Säkert inte van att höra den här typen av resonemang. Men skeptisk är hon samtidigt. Jag förstår det. För "min sort" är bra på att tala om vad andra vill höra. Är det något vi "gatufolk" är bra på, så är det att ljuga. 

 

Hon undrar hur vi kunde hamna på botten.

 

Det går inte att svara på med ett ord eftersom det handlar om en massa olika omständigheter som inträffar samtidigt. Det var inte ämnet i sig, utan vad det skapade; en jävla massa bråk och slagsmål, liv på nätterna, påhälsningar av polis och securitas var och varannan dag, förlust av jobb, förlust av inkomst, förlust av motivation, vilja och engagemang. Jag berättar i vilken ordning vi förlorade lägenheterna. Från att ha gått in på den riktigt tunga delen av problemet, till att sitta och inte ha något annat än just det att leva för... Inte ens sin egen värdighet. Från att vi åkte fast tills att vi fick första datumet, satt vi och bara väntade. Vi trodde till och med att dom hade glömt bort oss, och var rädda för det. När vi efter 3 månaders hemlöshet äntligen fick första datumet, så var vi sedan länge överens. Kontrakt, om man samtidigt får programmet, är en riktigt unik möjlighet. Man kan faktiskt återupprätta sitt liv igen. Tar vi inte tillvara på detta, då är vi döda om fem år. Det sa läkarna i alla fall... Så vi hade två alternativ, att stanna kvar där eller inte stanna kvar där. Varav det ena egentligen inte är något alternativ.

 

Hon satt knäpptyst. Fokuserad. Lyssnade. Bearbetade informationen. Jag såg det. Antagligen inte van vi den typen av ärlighet där man tar på sig ansvaret för vad man själv orsakat, istället för att skylla på samhället och alla andra.

 

Hon frågar hur livet efteråt har sett ut sen dess. Hon förstod att man förlorar sina anhörigas förtroende, och därmed sina anhöriga. Och när man vänder det livet ryggen, så förlorar man även alla sina "vänner". Det är den främsta anledningen till att nästan ingen med tung problematik lyckas; ensamheten. Det tar för lång tid innan människor, som betyder något, vågar träda in i ens liv igen. Många kan inte vara ensamma så länge.

 

Jag förklarar att det är just det som ger en meningen att upprätthålla allt. Förtroendet man börjar bygga upp igen. Berättade hur svärmor fortfarande gråter när hon pratar om hur glad hon är för att det går bra. Hon hade en period där hon trodde att varje bil som small igen utanför dörren bringade dödsbud. Konsekvenserna av det livet man levde då,  tvingade oss ta beslut som sårade alla som älskar en. Vilket man inte fattade då. Jag förklarade att jag har kontakt med mamma och systrar igen. Även pappa, som jag inte träffar, har slutat hysa agg och ta avstånd från mig. Jag har hela min familj igen. Även om dom inte är hos mig, eller om jag inte pratar med dom varje dag, så tror dom i alla fall på mig igen. Det är det som gör det värt allting, att upprätthålla det vi har byggt.

 

Och med det kontaktnät vi har haft hela tiden hittills, grymma människor och hjälper en och en awesome familj som vågade börja tro igen, då är det inte svårt.

 

Jag ser hur hon ryser och får gåshud. Hon lutar sig tillbaka och säger "helt fantastiskt, jag blir tårögd". Hon har inte jobbat i Kriminalvården längre än några månader, men min historia, den skulle hon komma att minnas sa hon :)